Ett nyhetsankare lättar

När man läser boken Den största nyheten märker man snabbt att det är en journalist som skriver. Den är kort, koncentrerad, inga långa förklarande utläggningar utan rakt på. Det är en livsberättelse om vardag och tro i vår tid.

Att skriva om tro hör inte till det lättaste och att skildra sin väg till tro är kanske ännu svårare. För vad är egentligen tro och att tro?

I Den största nyheten beskriver Ingela Agardh på ett högst personligt sätt sin väg in i trons värld. På 121 sidor låter den för många välkända tv-journalisten och nyhetsankaret en till det yttre lyckad och uppskattat tv-profil läsaren möta den verkliga Ingela Agardh, grundaren av de ”halvmisslyckades förening” vars enda medlem hon själv är.

Det är en självutlämnande bok där man som läsare i med- och motgång möter en allt igenom inte helt sympatisk person utan stundtals en ganska självcentrerad Ingela Agardh. Som hennes man uttrycker det: ”Ingela, det är inte vetenskapligt bevisat, men det är möjligt att du inte är centrum i universum.”

Boken är fylld av humor, självkritik, stundtals själupptagenhet men också självdistans och successivt ett avsked till livet. Men den handlar också om en väg in mot trons verklighet. Under skrivandet av boken får Ingela Agardh beskedet om sin tredje cancer. Den är spridd, kronisk och obotlig och kan endast under en tid hållas i schack med cellgifter.

Det märkliga är att i denna medvetenhet inte finns ett uns av sentimentalitet och självömkan utan endast ett nyktert seende på dödens realitet och hur den obevekligen kommer allt närmare. I ljuset av detta finns medvetenheten om livet, dess möjligheter och vikten av ta vara på stunden.

Författaren är med på ett bibelstudium där man läser om den lame vid Betesda och Jesus som frågar mannen ”Vill du bli frisk?” Hennes egen reaktion formulerar hon så här: ”Egendomligt nog är svaret inte självklart”. Och hon funderar: ”Tänk om cancern försvinner och jag lever 30 år till.

Orkar jag leva det liv jag vill?”

I förordet till boken skriver Ingela Agardh: ”Jag har letat Gud i 50 år, vetat att det fanns något som det var viktigt att finna.” Först när hon förstår att det handlar om att klä av sig bit för bit och kasta bort alla onödiga ting och stå vapenlös blir tron verklig.

Så får läsaren följa henne genom livet. Från den småborgerliga uppväxten på Gärdet i Stockholm över tonårsfester med sprit och sex, som utbytesstudent i USA till Journalisthögskolan i Göteborg, XYZ kvarten i Sundsvall (lokalprogrammet i TV) tills hon sitter i direktsändning i Aktuelltstudion i TV-huset. Där är hon som medarbetare impulsiv och oförutsägbar och hon får sina törnar. I början av 2000-talet har livet liksom hunnit i kapp henne. Hon möter svårigheter på det personliga planet då hennes man blir sjuk, dottern mobbas och arbetsbelastningen på SvT är stor. Det resulterar i att hon får en depression och drabbas för andra gången av bröstcancer. Under denna period när livet är som skörast tar den Gud hon hela livet letat efter tillfället i akt och flyttar in en kväll.

Ljudlöst – inte genom ljussken utan som en inre visshet där i sängen oduschad i trasigt nattlinne och utan makeup. ”Du behöver inte förstå.”

Hon sträckläser Nya testamentet. Det hon inte förstår ställer hon på hyllan. ”Tagit del av, ej förstått, tror ändå.” Raskt vill hon upp på korset för att dela Jesu lidande. Först när hennes vän prästen meddelar ”att korset är upptaget” anar hon att korsets hemlighet är att Kristus delar vårt lidande.

När Ingela Agardh efter sin sjukskrivning kommer tillbaka till tv-huset och berättar om sin tro, skrattar en kollega så hon skriker medan en annan konstaterar att författaren ”alltid varit litet konstig”. Efter detta låter hon ämnet falla.

En tid därefter lämnar hon SvT och börjar en ny karriär som moderator och föredragshållare. Med tiden blir hon allt mer anlitad av församlingar runt om i landet och kallar sig själv amatörevangelist. Så kommer beskedet om den obotliga cancern som får henne att än mer fundera över livets skörhet. Tankar och funderingar om den oundvikliga dödens realitet nedtecknas, om medvetenheten att vara döende och samtidigt vara så levande och må bra. Kärvt skriver hon: ”När jag är död så är jag död”, och att tron inte skonar från lidande.

Under denna period fördjupas hennes tro och hon konstaterar att ”ett liv med Gud innebär också att man själv förändras. Det gör förfärligt ont men till skillnad från ångesten är det en smärta med mening.” Ofta stavar hon på Kardinal Merry del Vals litania för en själ som lever av tro.

”O Jesu, Du som är saktmodig och ödmjuk i hjärtat, hör min bön.

Från begäret att bli älskad,

Befria mig, o Jesu.

Från begäret att vara eftersökt,

Befria mig, o Jesu.

Från begäret att bli omtyckt,

Befria mig, o Jesu.

Från ängslan för att bli förlöjligad

Befria mig, o Jesu.”

Slutorden i boken är en erfarenhet Ingela Agardh gör på sjukhusbalkongen där hon står och funderar över hur långt hennes liv skulle bli: ”Då öppnade sig himlen, nåja, två gråa moln skildes åt, och samma ohörbara röst som tidigare sa: Du är välkommen när du än kommer. Det är vardag och tro.”

Det är svårt att skriva en recension av en författare som var mitt i livet och inte längre lever. Visst hade man önskat att hon lagt ut litet mera av sina troserfarenheter, till exempel varför Kardinal Merry del Vals litania var så viktig.

Men styrkan i boken ligger framför allt i att hon ger ord och tanke åt det som många människor bär på men inte förmår formulera.