Ett oroande systematiskt verk om Kierkegaard

Tomas Bokedal: Frihet och förtvivlan. Sören Kirkegaard om gudsförhållandet och självets helande. Artos & Norma bokförlag 2022, 156 s.
Tomas Bokedal: Frihet och förtvivlan. Sören Kirkegaard om gudsförhållandet och självets helande. Artos & Norma bokförlag 2022, 156 s.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av KIM SOLIN

Vilken nordisk filosof kan väl mäta sig med dansken Søren Kierkegaard (1813–1855)? Såväl Martin Heidegger som Ludwig Wittgenstein respekterade honom. Till och med Ingemar Hedenius läste Kierkegaard med behållning, även om hans intresse nog främst var litterärt. Och det är i litterära kretsar som Kierkegaard brukar läsas, med fokus på framställningssätt eller på receptionshistoria. Eller på hans biografi, för det var ett kort och märkligt liv han levde, och det är bra att påminnas om paradoxen att hans ärvda förmögenhet var förutsättningen för hans uppfordrande skrifter. Förvisso finns det filosofer som skriver om Kierkegaard på andra sätt, men mitt intryck är att de oftast blir vid de etiska implikationerna av hans verk och lämnar om inte det allmänreligiösa, så åtminstone det kristna därhän. Teol. dr Tomas Bokedal har därför skrivit en något ovanlig bok om Kierkegaard: en systematisk framställning av Kierkegaards tänkande som leder ända fram till synden och Kristus.

Boken kretsar kring de välkända stadierna: det estetiska, det etiska och det religiösa. Det religiösa stadiet delas in i två delar, det allmänreligiösa och det kristna; just den distinktionen får en ovanligt klar belysning. Ledmotivet är, som titeln anger, frihet och förtvivlan. Författaren visar hur dessa tar sig uttryck i stadierna, hur olika typer av förtvivlan och frihet bereder vägen för den slutliga friheten i Kristus.

Frågan om vad människan djupast sett är och ska bli är ett tema som finns hos alla exis­tensfilosofer, före och efter Kierkegaard. Olikt ett ting kan människan förverkliga sig själv, bli något nytt och annat. Formen är inte given. Men människan finner sig förstås också i den materiella världen, alltså är människan i någon mening både objekt och subjekt. Dessa uttryck för samma verklighet sedd från olika sidor kan mötas i det Kierkegaard kallar övergångskategorier. För det timliga–eviga är övergångskategorin Øieblicket, ”evighetens atom”. Bokedal skriver med hänvisning till Finn Jor och Valter Lindström:

2Det eviga – som det oändligt innehållsfyllda närvarande vilket står utanför all tidslig bestämning – och tiden som en oändlig succession möts i Øieblicket. […] Det är i Øieblicket som, den upphävda tiden i tiden, som människan får möjlighet att ge uttryck åt sin delaktighet i både timlighetens och evighetens sfär. Om människan endast hade del i timligheten skulle hon vara ett kausalbestämt djur, och om hon endast hade del i evigheten skulle hon upphöra att vara i vardande. Men nu är hon en syntes, där förbindelsen mellan det timliga och eviga realiseras i Øieblicket.”

Stadierna beskriver just det här vardandet. För Kierkegaard är slutmålet att möta Kristus och göra Guds vilja. Att helt gå upp i det subjektiva efter mötet med det transcendenta, det är så att säga så objektivt det blir. Gud har en mening med mitt liv.

I det estetiska stadiet definieras människan av det som ligger utanför henne och av omedelbarhet. ”Den estetiska människan styrs av sinnligheten, det impulsiva och känslan. Hit hör njutningsmänniskan men också romantikern och poeten som förvandlar världen till en förställd verklighet.” En reflekterande estetiker kan komma fram till att livet är meningslöst, men fortsätter ändå. Hon gör sin egen otillfredsställelse till njutning och låter fortsatt sinnligheten diktera. Ett slags förtvivlan som för all del inte behöver vara dyster. Och då blir valet mellan att förbli i denna förtvivlan eller ta steget till det etiska stadiet. Befrielsen kommer genom en tilltagande ironisk inställning som lösgör från det förställda och förgängliga.

Det etiska stadiet karaktäriseras av att drivkraften kommer inifrån. Man vill lära sig att leva rätt och i sanning, leva upp till Guds krav. ”Det estetiska […] är det i en människa varvid hon omedelbart är den hon är; det etiska är det varvid en människa blir det hon blir”, som Kierkegaard själv skriver. Men också här finns en gräns där männi­skan till slut möter sin egen otillräcklighet och den första etiska fasen – ”kännedom om det gudomliga kravet och människans tro att själv kunna uppfylla detta krav” – övergår antingen i förtvivlan eller i en mer distanserad, humoristisk hållning. Humorn motsvarar ironin i det estetiska stadiet.

Såviså är arbetet med sig själv i alla stadier något som varje individ på egen hand måste företa sig. En insikt som Kierkegaard formulerar så här: ”Det maximala en människa förmår göra för en annan i förhållande till det, där den enskilda människan har med sig själv att göra, är att göra henne orolig.”

Om man klarar humorn, så bereder den vägen för den första religiösa fasen, den som kallas den allmänreligiösa eller den patetiska. Här kommer individen till slut fram till att hon gjort något inomvärldsligt till Gud och det leder dels till en resignation, insikten att man gjort något förgängligt till sitt absoluta livsmål. Dels leder det till en självtillintetgörelse, insikten att männi­skan inte genom sig själv förmår något absolut. Det kan vara fråga om en falsk bild av Kristi efterföljelse som rasar. I den här processen, där förtvivlan i form av ”ånger och skuldmedvetande utgör både drivkraften och resultatet” kommer man slutligen fram till den sant kristna religiositeten. Ånger och skuld kan inte i sig förändra situationen. Det existentiella patoset ökar bara det patetiska förhållandet till det eviga. Befrias kan man däremot när ”Kristus får möta den om sin skuld medvetna människan med syndernas förlåtelse”.

Och det är först i det mötet man ens kan förstå vad synd är, eller med Bokedals ord: ”Medvetenhet om synd kommer därmed att utgöra antitesen till det etiska och etisk-religiösa stadiet och kan endast övervinnas i trosakten.” Synd är enligt Kierkegaard att vara upprorisk mot Gud och hans vilja, att vara ”seg selv nok” och på väg bort från sanningen. Mötet med Kristus och synden slår en med insikten i det omöjliga att så att säga på egen hand nå evigheten. Men däri ligger också den slutliga friheten. Utan den friheten blir ett kristet liv omöjligt, en slutsats som en åldrande Kierkegaard kanske förr eller senare hade fått dra för egen del.

”Skämt, ironi och allvar blandas med varandra i syfte att förvirra den ytlige läsaren.” Så beskrivs Kierkegaards stil i ett inledande kapitel. Också Frihet och förtvivlan kan förvirra. Boken var först tänkt att bli ett akademiskt arbete men fick till slut inte riktigt den formen, systematiken till trots. Bland annat är citattekniken egendomlig, ibland lyfts hela stycken från Kierkegaard rakt in i texten. Det förblir oklart för mig om stycken också lyfts in från andra författare, som från de ofta återkommande Finn Jor, Valter Lindström och Roy Wiklander, eller om det är referat med hänvisningar. Är det här en ironisk gest från författaren eller bara slarv? Kanske är alltsammans en nickning till Kierkegaards pseudonymer och den ironi han visade Hegels akademiska systembygge. Formen oroar. Men det största man kan göra för den enskilde är som sagt att oroa.

 

Kim Solin är docent i filosofi och utbildningsledare vid Kansliet för humaniora och samhällsvetenskap vid Uppsala universitet.

Ur Signum nr 4/2023, s. 61–63.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Tomas Bokedal: Frihet och förtvivlan. Sören Kirkegaard om gudsförhållandet och självets helande. Artos & Norma bokförlag 2022, 156 s.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av KIM SOLIN

Vilken nordisk filosof kan väl mäta sig med dansken Søren Kierkegaard (1813–1855)? Såväl Martin Heidegger som Ludwig Wittgenstein respekterade honom. Till och med Ingemar Hedenius läste Kierkegaard med behållning, även om hans intresse nog främst var litterärt. Och det är i litterära kretsar som Kierkegaard brukar läsas, med fokus på framställningssätt eller på receptionshistoria. Eller på hans biografi, för det var ett kort och märkligt liv han levde, och det är bra att påminnas om paradoxen att hans ärvda förmögenhet var förutsättningen för hans uppfordrande skrifter. Förvisso finns det filosofer som skriver om Kierkegaard på andra sätt, men mitt intryck är att de oftast blir vid de etiska implikationerna av hans verk och lämnar om inte det allmänreligiösa, så åtminstone det kristna därhän. Teol. dr Tomas Bokedal har därför skrivit en något ovanlig bok om Kierkegaard: en systematisk framställning av Kierkegaards tänkande som leder ända fram till synden och Kristus.

Boken kretsar kring de välkända stadierna: det estetiska, det etiska och det religiösa. Det religiösa stadiet delas in i två delar, det allmänreligiösa och det kristna; just den distinktionen får en ovanligt klar belysning. Ledmotivet är, som titeln anger, frihet och förtvivlan. Författaren visar hur dessa tar sig uttryck i stadierna, hur olika typer av förtvivlan och frihet bereder vägen för den slutliga friheten i Kristus.

Frågan om vad människan djupast sett är och ska bli är ett tema som finns hos alla exis­tensfilosofer, före och efter Kierkegaard. Olikt ett ting kan människan förverkliga sig själv, bli något nytt och annat. Formen är inte given. Men människan finner sig förstås också i den materiella världen, alltså är människan i någon mening både objekt och subjekt. Dessa uttryck för samma verklighet sedd från olika sidor kan mötas i det Kierkegaard kallar övergångskategorier. För det timliga–eviga är övergångskategorin Øieblicket, ”evighetens atom”. Bokedal skriver med hänvisning till Finn Jor och Valter Lindström:

2Det eviga – som det oändligt innehållsfyllda närvarande vilket står utanför all tidslig bestämning – och tiden som en oändlig succession möts i Øieblicket. […] Det är i Øieblicket som, den upphävda tiden i tiden, som människan får möjlighet att ge uttryck åt sin delaktighet i både timlighetens och evighetens sfär. Om människan endast hade del i timligheten skulle hon vara ett kausalbestämt djur, och om hon endast hade del i evigheten skulle hon upphöra att vara i vardande. Men nu är hon en syntes, där förbindelsen mellan det timliga och eviga realiseras i Øieblicket.”

Stadierna beskriver just det här vardandet. För Kierkegaard är slutmålet att möta Kristus och göra Guds vilja. Att helt gå upp i det subjektiva efter mötet med det transcendenta, det är så att säga så objektivt det blir. Gud har en mening med mitt liv.

I det estetiska stadiet definieras människan av det som ligger utanför henne och av omedelbarhet. ”Den estetiska människan styrs av sinnligheten, det impulsiva och känslan. Hit hör njutningsmänniskan men också romantikern och poeten som förvandlar världen till en förställd verklighet.” En reflekterande estetiker kan komma fram till att livet är meningslöst, men fortsätter ändå. Hon gör sin egen otillfredsställelse till njutning och låter fortsatt sinnligheten diktera. Ett slags förtvivlan som för all del inte behöver vara dyster. Och då blir valet mellan att förbli i denna förtvivlan eller ta steget till det etiska stadiet. Befrielsen kommer genom en tilltagande ironisk inställning som lösgör från det förställda och förgängliga.

Det etiska stadiet karaktäriseras av att drivkraften kommer inifrån. Man vill lära sig att leva rätt och i sanning, leva upp till Guds krav. ”Det estetiska […] är det i en människa varvid hon omedelbart är den hon är; det etiska är det varvid en människa blir det hon blir”, som Kierkegaard själv skriver. Men också här finns en gräns där männi­skan till slut möter sin egen otillräcklighet och den första etiska fasen – ”kännedom om det gudomliga kravet och människans tro att själv kunna uppfylla detta krav” – övergår antingen i förtvivlan eller i en mer distanserad, humoristisk hållning. Humorn motsvarar ironin i det estetiska stadiet.

Såviså är arbetet med sig själv i alla stadier något som varje individ på egen hand måste företa sig. En insikt som Kierkegaard formulerar så här: ”Det maximala en människa förmår göra för en annan i förhållande till det, där den enskilda människan har med sig själv att göra, är att göra henne orolig.”

Om man klarar humorn, så bereder den vägen för den första religiösa fasen, den som kallas den allmänreligiösa eller den patetiska. Här kommer individen till slut fram till att hon gjort något inomvärldsligt till Gud och det leder dels till en resignation, insikten att man gjort något förgängligt till sitt absoluta livsmål. Dels leder det till en självtillintetgörelse, insikten att männi­skan inte genom sig själv förmår något absolut. Det kan vara fråga om en falsk bild av Kristi efterföljelse som rasar. I den här processen, där förtvivlan i form av ”ånger och skuldmedvetande utgör både drivkraften och resultatet” kommer man slutligen fram till den sant kristna religiositeten. Ånger och skuld kan inte i sig förändra situationen. Det existentiella patoset ökar bara det patetiska förhållandet till det eviga. Befrias kan man däremot när ”Kristus får möta den om sin skuld medvetna människan med syndernas förlåtelse”.

Och det är först i det mötet man ens kan förstå vad synd är, eller med Bokedals ord: ”Medvetenhet om synd kommer därmed att utgöra antitesen till det etiska och etisk-religiösa stadiet och kan endast övervinnas i trosakten.” Synd är enligt Kierkegaard att vara upprorisk mot Gud och hans vilja, att vara ”seg selv nok” och på väg bort från sanningen. Mötet med Kristus och synden slår en med insikten i det omöjliga att så att säga på egen hand nå evigheten. Men däri ligger också den slutliga friheten. Utan den friheten blir ett kristet liv omöjligt, en slutsats som en åldrande Kierkegaard kanske förr eller senare hade fått dra för egen del.

”Skämt, ironi och allvar blandas med varandra i syfte att förvirra den ytlige läsaren.” Så beskrivs Kierkegaards stil i ett inledande kapitel. Också Frihet och förtvivlan kan förvirra. Boken var först tänkt att bli ett akademiskt arbete men fick till slut inte riktigt den formen, systematiken till trots. Bland annat är citattekniken egendomlig, ibland lyfts hela stycken från Kierkegaard rakt in i texten. Det förblir oklart för mig om stycken också lyfts in från andra författare, som från de ofta återkommande Finn Jor, Valter Lindström och Roy Wiklander, eller om det är referat med hänvisningar. Är det här en ironisk gest från författaren eller bara slarv? Kanske är alltsammans en nickning till Kierkegaards pseudonymer och den ironi han visade Hegels akademiska systembygge. Formen oroar. Men det största man kan göra för den enskilde är som sagt att oroa.

 

Kim Solin är docent i filosofi och utbildningsledare vid Kansliet för humaniora och samhällsvetenskap vid Uppsala universitet.

Ur Signum nr 4/2023, s. 61–63.