Fest och vardag i ekumeniken

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Det har kommit ett frostigare klimat i ekumeniken, förklarade ärkebiskop Werkström när Birgittaåret avslutades i Vadstena den 7 oktober. Han uttryckte sitt särskilda missnöje med två dokument som framlagts av troskongregationen, dels ett svar på slutrapporten i den anglikansk-katolska dialogen (ARCIC1), dels ett brev till den katolska kyrkans biskopar med några aspekter på kyrkan som gemenskap. Enligt ärkebiskopen innebär de förnyade svårigheter för ekumeniken.

Var nu högtiden i Vadstena rätt tillfälle att ta upp dessa dokument till diskussion? För förhållandet mellan Svenska kyrkan och katolska kyrkan har de ingen omedelbar relevans, och de innehåller ingenting uppseendeväckande nytt. Svaret på ARCICrapporten ställer krav på ytterligare teologiska klarlägganden men visar samtidigt en markerad öppenhet inför en fortsatt ekumenisk dialog. Det nämnda brevet är ett internt katolskt dokument som bara indirekt berör ekumeniken. Vi hoppas kunna återkomma till dem vid annat tillfälle.

Det nu allvarliga är vilken följd ärkebiskopens utspel kan få för hemmaekumeniken. Ryktet om den katolska kyrkans omedgörlighet har snabbt spritt sig i Sverige och lett till antikatolska uttalanden från olika håll. De annars för en svensk publik helt obekanta dokumenten har plötsligt kunnat tas till som argument för en alltid lika lättväckt ovilja mot katolska kyrkan. Grunden för ärkebiskopens kritik tycks snarast vara besvikelse över att relationerna mellan katolska kyrkan och Svenska kyrkan inte utvecklats så snabbt som han önskat och hoppats.

Vid Birgittajubileet förra året stod ärkebiskopen tillsammans med påven vid Peterskyrkans högaltare. Det var en ovanlig syn, och förhoppningarna svallade högt bland många representanter för Svenska kyrkan som deltog i gudstjänsten. Några väntade sig tydligen en enorm utdelning av detta evenemang: påven skulle inte bara erkänna Svenska kyrkans ämbete utan också göra avkall på sitt eget. En ny kyrkohistorisk era skulle snart ta form, där Svenska kyrkan skulle spela en nyckelroll. Efter ett år är det uppenbart att dessa luftiga framtidsvisioner fördunsrat. Men i stället för att inse hur orealistiska förväntningarna har varit från början tenderar man nu att lägga skulden på den katolska kyrkoledningen som sägs blockera en vidare ekumenisk utveckling. Entusiasmen byts i indignation.

Att detta skulle kunna ske, förutsade vi i Signum redan för ett år sedan (1991:8), och orden är värda att upprepa:

”Särskilt viktigt är att dämpa alla överdrivna-föreställningar om snabba och radikala förändringar som att påven nu skulle vara villig att erkänna Svenska kyrkans ämbete, ordningar och teologi. Sådana ogrundade spekulationer kan bara sluta i besvikelse och bitterhet. Det finns stora skillnader mellan katolsk och reformatorisk trosuppfattning, och enhetsarbetet måste ske tålmodigt och långsiktigt.”

Med risk för att betraktas som oekumeniska bakåtsträvare vill vi här påminna om några av de svårigheter som föreligger i relationerna mellan katolska kyrkan och Svenska kyrkan och som omöjliggör snabba lösningar.

Utan tvivel har ärkebiskop Werkström drivits av en uppriktig iver för kristen enhet. Det blev uppenbart redan genom det värdiga sätt på vilken han mottog påven i Uppsala 1989, och enligt vad påven själv sade vid gudstjänsten i Peterskyrkan, hade den till stor del tillkommit på ärkebiskopens personliga initiativ. Men ett sådan närmande är i längden inte möjligt utan stöd från andra krafter inom Svenska kyrkan. Och såvitt vi kan se, har sådant stöd till stor del uteblivit.

Som det framgått av den kyrkliga pressen under det gångna året, har Svenska kyrkans intresse för den katolska kyrkan så gott som enbart varit en prästerlig angelägenhet (och en manlig sådan, kan man tillägga). Framför allt har det funnits en önskan att få Svenska kyrkans prästämbete godkänt av Rom. Gudstjänsten i Peterskyrkan togs av somliga som bevis för att ”vi är lika goda präster som de katolska”, något som tog sig många syn- och hörbara uttryck under själva jubileumsfirandet i Rom. Men denna högkyrkliga iver (inte utan inslag av prästerlig narcissism) har av allt att döma föga grogrund inom Svenska kyrkan i övrigt. Bland dess vanliga medlemmar, också bland det s.k. kyrkfolket, finns i dag föga intresse för ett närmande till den katolska kyrkan. Många skulle snarare bli förskräckta inför den tanken.

Debatten om Sverige och EG har bekräftat det som vi väl alla egentligen vet, att politik inklusive kyrkopolitik inte kan bedrivas över huvudet på folket. Beslut som fattas utan tillräcklig förankring därhemma leder förr eller senare till motreaktioner. Detsamma gäller ekumeniken. Funnes det ett genuint intresse inom Svenska kyrkan för att närmare lära känna den katolska kyrkan, skulle man vänta sig en uppsjö av studiecirklar, informationsmaterial och interna diskussioner, men sådant ser man inte mycket av. Tyvärr måste vi säga att den katolska kyrkan för de flesta svenskar alltjämt är en kyrkohistorisk (och stundom skrämmande) abstraktion snarare än en levande verklighet. I den situationen har biskopliga manifestationer en mycket begränsad verkningskraft, hur ståtligt de än är arrangerade.

Det skulle vara till fördel för ekumeniken om man nu kom ned från högaltaret och på nytt satte sig, inte bara till förhandlingsbordet utan till ett allvarligt och gemensamt studium av både teologi och fromhetsliv, och inte nödvändigtvis bara i officiella samtal. Man kan då inte förbigå att det redan nu finns en katolsk kyrka i Sverige. Från högkyrkligt håll möter man ibland den arroganta attityden att Svenska kyrkan bör ”förhandla direkt med Rom” och förbigå de svenska katolikernas existens med tystnad. Men den katolska kyrkan i Sverige är en nödvändig brygga om de ekumeniska kontakterna skall kunna fungera. Bara där finner man människor som förenar katolsk och svens livshållning och som av egen erfarenhet kan förstå bådadera. I motsats till vad många tycks tro, är den katolska kyrkan inte bara ”Rom” utan är en gemenskap av miljoner människor med dagliga problem men också med en gemensam tro. Att få förståelse mellan dem och dagens så religiöst svenskar är en uppgift som man inte löser med några penndrag.

Nathan Söderbloms vision av Svenska kyrkan som en ”brokyrka” med en nyckelställning inom ekumeniken – något som ärkebiskop Werkström gärna åberopar – kom till i en tid med andra förutsättningar än nutidens. Trots att frikyrkorna och arbetarrörelsen gått sina egna vägar, fanns det fortfarande ett kyrkligt engagemang i vida kretsar, och Svenska kyrkan kunde med viss trovärdighet framträda som en betydelsefull nationalkyrka. I dag är läget förändrat. Med ett vikande antal troende och med en alltmer osäker ställning i samhället måste Svenska kyrkan nog lära sig att acceptera en mera blygsam roll i den världsvida kristenheten.

Det innebär också att Svenska kyrkan inte kan räkna med någon speciell prioritering från Roms sida i en framtida ekumenik. Det finns andra kyrkor, inte minst i Östeuropa, som det är livsviktigt för den katolska kyrkan att förbättra sina kontakter med, och också i andra världsdelar finns växande ekumeniska problem. Om de högtflygande planerna nu måste tas ner på jorden, är detta inte att fatta som någonting enbart negativt. Med det kan följa en större realism och därmed en bättre insikt om hur problemen kan lösas och en ny chans för den svenska ekumeniken.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Det har kommit ett frostigare klimat i ekumeniken, förklarade ärkebiskop Werkström när Birgittaåret avslutades i Vadstena den 7 oktober. Han uttryckte sitt särskilda missnöje med två dokument som framlagts av troskongregationen, dels ett svar på slutrapporten i den anglikansk-katolska dialogen (ARCIC1), dels ett brev till den katolska kyrkans biskopar med några aspekter på kyrkan som gemenskap. Enligt ärkebiskopen innebär de förnyade svårigheter för ekumeniken.

Var nu högtiden i Vadstena rätt tillfälle att ta upp dessa dokument till diskussion? För förhållandet mellan Svenska kyrkan och katolska kyrkan har de ingen omedelbar relevans, och de innehåller ingenting uppseendeväckande nytt. Svaret på ARCICrapporten ställer krav på ytterligare teologiska klarlägganden men visar samtidigt en markerad öppenhet inför en fortsatt ekumenisk dialog. Det nämnda brevet är ett internt katolskt dokument som bara indirekt berör ekumeniken. Vi hoppas kunna återkomma till dem vid annat tillfälle.

Det nu allvarliga är vilken följd ärkebiskopens utspel kan få för hemmaekumeniken. Ryktet om den katolska kyrkans omedgörlighet har snabbt spritt sig i Sverige och lett till antikatolska uttalanden från olika håll. De annars för en svensk publik helt obekanta dokumenten har plötsligt kunnat tas till som argument för en alltid lika lättväckt ovilja mot katolska kyrkan. Grunden för ärkebiskopens kritik tycks snarast vara besvikelse över att relationerna mellan katolska kyrkan och Svenska kyrkan inte utvecklats så snabbt som han önskat och hoppats.

Vid Birgittajubileet förra året stod ärkebiskopen tillsammans med påven vid Peterskyrkans högaltare. Det var en ovanlig syn, och förhoppningarna svallade högt bland många representanter för Svenska kyrkan som deltog i gudstjänsten. Några väntade sig tydligen en enorm utdelning av detta evenemang: påven skulle inte bara erkänna Svenska kyrkans ämbete utan också göra avkall på sitt eget. En ny kyrkohistorisk era skulle snart ta form, där Svenska kyrkan skulle spela en nyckelroll. Efter ett år är det uppenbart att dessa luftiga framtidsvisioner fördunsrat. Men i stället för att inse hur orealistiska förväntningarna har varit från början tenderar man nu att lägga skulden på den katolska kyrkoledningen som sägs blockera en vidare ekumenisk utveckling. Entusiasmen byts i indignation.

Att detta skulle kunna ske, förutsade vi i Signum redan för ett år sedan (1991:8), och orden är värda att upprepa:

”Särskilt viktigt är att dämpa alla överdrivna-föreställningar om snabba och radikala förändringar som att påven nu skulle vara villig att erkänna Svenska kyrkans ämbete, ordningar och teologi. Sådana ogrundade spekulationer kan bara sluta i besvikelse och bitterhet. Det finns stora skillnader mellan katolsk och reformatorisk trosuppfattning, och enhetsarbetet måste ske tålmodigt och långsiktigt.”

Med risk för att betraktas som oekumeniska bakåtsträvare vill vi här påminna om några av de svårigheter som föreligger i relationerna mellan katolska kyrkan och Svenska kyrkan och som omöjliggör snabba lösningar.

Utan tvivel har ärkebiskop Werkström drivits av en uppriktig iver för kristen enhet. Det blev uppenbart redan genom det värdiga sätt på vilken han mottog påven i Uppsala 1989, och enligt vad påven själv sade vid gudstjänsten i Peterskyrkan, hade den till stor del tillkommit på ärkebiskopens personliga initiativ. Men ett sådan närmande är i längden inte möjligt utan stöd från andra krafter inom Svenska kyrkan. Och såvitt vi kan se, har sådant stöd till stor del uteblivit.

Som det framgått av den kyrkliga pressen under det gångna året, har Svenska kyrkans intresse för den katolska kyrkan så gott som enbart varit en prästerlig angelägenhet (och en manlig sådan, kan man tillägga). Framför allt har det funnits en önskan att få Svenska kyrkans prästämbete godkänt av Rom. Gudstjänsten i Peterskyrkan togs av somliga som bevis för att ”vi är lika goda präster som de katolska”, något som tog sig många syn- och hörbara uttryck under själva jubileumsfirandet i Rom. Men denna högkyrkliga iver (inte utan inslag av prästerlig narcissism) har av allt att döma föga grogrund inom Svenska kyrkan i övrigt. Bland dess vanliga medlemmar, också bland det s.k. kyrkfolket, finns i dag föga intresse för ett närmande till den katolska kyrkan. Många skulle snarare bli förskräckta inför den tanken.

Debatten om Sverige och EG har bekräftat det som vi väl alla egentligen vet, att politik inklusive kyrkopolitik inte kan bedrivas över huvudet på folket. Beslut som fattas utan tillräcklig förankring därhemma leder förr eller senare till motreaktioner. Detsamma gäller ekumeniken. Funnes det ett genuint intresse inom Svenska kyrkan för att närmare lära känna den katolska kyrkan, skulle man vänta sig en uppsjö av studiecirklar, informationsmaterial och interna diskussioner, men sådant ser man inte mycket av. Tyvärr måste vi säga att den katolska kyrkan för de flesta svenskar alltjämt är en kyrkohistorisk (och stundom skrämmande) abstraktion snarare än en levande verklighet. I den situationen har biskopliga manifestationer en mycket begränsad verkningskraft, hur ståtligt de än är arrangerade.

Det skulle vara till fördel för ekumeniken om man nu kom ned från högaltaret och på nytt satte sig, inte bara till förhandlingsbordet utan till ett allvarligt och gemensamt studium av både teologi och fromhetsliv, och inte nödvändigtvis bara i officiella samtal. Man kan då inte förbigå att det redan nu finns en katolsk kyrka i Sverige. Från högkyrkligt håll möter man ibland den arroganta attityden att Svenska kyrkan bör ”förhandla direkt med Rom” och förbigå de svenska katolikernas existens med tystnad. Men den katolska kyrkan i Sverige är en nödvändig brygga om de ekumeniska kontakterna skall kunna fungera. Bara där finner man människor som förenar katolsk och svens livshållning och som av egen erfarenhet kan förstå bådadera. I motsats till vad många tycks tro, är den katolska kyrkan inte bara ”Rom” utan är en gemenskap av miljoner människor med dagliga problem men också med en gemensam tro. Att få förståelse mellan dem och dagens så religiöst svenskar är en uppgift som man inte löser med några penndrag.

Nathan Söderbloms vision av Svenska kyrkan som en ”brokyrka” med en nyckelställning inom ekumeniken – något som ärkebiskop Werkström gärna åberopar – kom till i en tid med andra förutsättningar än nutidens. Trots att frikyrkorna och arbetarrörelsen gått sina egna vägar, fanns det fortfarande ett kyrkligt engagemang i vida kretsar, och Svenska kyrkan kunde med viss trovärdighet framträda som en betydelsefull nationalkyrka. I dag är läget förändrat. Med ett vikande antal troende och med en alltmer osäker ställning i samhället måste Svenska kyrkan nog lära sig att acceptera en mera blygsam roll i den världsvida kristenheten.

Det innebär också att Svenska kyrkan inte kan räkna med någon speciell prioritering från Roms sida i en framtida ekumenik. Det finns andra kyrkor, inte minst i Östeuropa, som det är livsviktigt för den katolska kyrkan att förbättra sina kontakter med, och också i andra världsdelar finns växande ekumeniska problem. Om de högtflygande planerna nu måste tas ner på jorden, är detta inte att fatta som någonting enbart negativt. Med det kan följa en större realism och därmed en bättre insikt om hur problemen kan lösas och en ny chans för den svenska ekumeniken.