Folkhemmets fall

Lena Andersson: Dottern. En berättelse om folkhemmets upplösning. Polaris 2020, 265 s.
Lena Andersson: Dottern. En berättelse om folkhemmets upplösning. Polaris 2020, 265 s.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av ANNA CAVALLIN

Lena Andersson debuterade 1999 med romanen Var det bra så? och fick sitt stora genombrott som skönlitterär författare med den mycket lästa och omdiskuterade Egenmäktigt förfarande 2013. Hon är sedan flera år tillbaka välbekant för läsare av Dagens Nyheter som krönikör, och har också medverkat i radio tillsammans med Horace Engdahl i P1-programmet Allvarligt talat.

Dottern är en uppföljare till Sveas son från 2018, och undertiteln En berättelse om folkhemmets upplösning är en tydlig läsanvisning. Elsa Johansson är dotter till Ragnar, barnbarn till en mor Svea, ett symboltyngt namn i ett sammanhang som uppehåller sig kring det svenska folkhemmet. I sin grundform är Dottern en uppväxtskildring, en bildningsroman och utvecklingshistoria, som börjar med barnet och slutar med den vuxna kvinnan vid den döde faderns grav. Elsa är mycket sin fars dotter; de förenas kring idrottens praktik, i hans ansträngningar för att underlätta och stödja hennes alltmer framgångsrika längdskidåkning. Han skjutsar, vallar, förbereder och uppmärksammar träning, kost och planering outtröttligt, med stort engagemang och tålamod. Hon är ett folkhemmets barn, den första generationen som får leva i enlighet med det ganska detaljerade livsmanus som lagts ut: kommunal dagmamma och daghemsplats, kommunala musikskolan, idrottens demokratiserande folkrörelsekraft, organisationernas kollektiva styrka. Romanen skildrar uppväxten som idyllisk, lycklig – det är inte där kritiken mot folkhemsbygget syns, eller snarare: de invävda, allvetande, kritiska kommentarerna om folkhemmets anspråk på att ordna och strukturera människors liv motsägs av den glädje som Elsa erfar i det sammanhang hon lever.

Elsa växer upp i en välfungerande kärnfamilj, där fadern Ragnar håller folkhemmets ideal om strävsamhet och noggrannhet högt, där mamma Elisabet är mer lättsam och den äldre brodern Erik blir inkarnationen av den postmoderna vändningens praktik, en representant för den ironiska generationen och yuppien. En tydlig tidsangivelse som preciserar berättelsens förlopp historiskt är året 1989 med Berlinmurens fall och massakern på Himmelska fridens torg; då är Elsa nitton. Familjen bor i området Paradiset, i Förstaden, en förort till Stockholm. En reflektion är att Elsa inte tillhörde de vanligare namnen för denna generation, där­emot författarens eget förnamn Lena, liksom namn som Eva eller Anna. Elsa kommer att bli mer populärt under 1990-talet.

Romanen är symmetriskt organiserad i två lika långa delar med arton kapitel i vardera, som för att tematisera och avspegla folkhemmets noggranna och genomgripande struktur. Första halvan följer Elsa under barndom och tonår, fram till tjugoåren, och slutar när hon reser till Chicago som au pair. Andra delen beskriver huvudsakligen den kulturkrock som Elsa upplever i mötet med USA, och hur hon blir tydlig som representant för folkhemmets ideal och praktik. Den form hon antagit, de åsikter och den världssyn hon har fått med sig under uppväxten, framför allt genom fadern Ragnars ord och exempel, orsakar konflikter med de amerikaner hon möter. Elsas socialdemokratiskt förankrade idéer om frihet, jämlikhet och självbestämmande visar sig åtskiljande och leder till att hon blir utslängd från familjen i Chicago, och senare även från den i det ändå som mer liberalt sedda Kalifornien. Romanens första del representerar, och skildrar, den strukturerande ordning som folkhems­tanken möjliggör, och Elsas inskolning i densamma. I den andra sker dess upplösning, då det livsmanus som folkhemmet föreskrev upphör att vara giltigt; det hållfasta, mätbara, av Ragnar noggrant utmätta, upplöses i ironi, njutning och ansvarslöshet.

Förutom att Dottern är en utvecklingsroman så är den också tydligt idéburen, där en grundläggande föreställning om folkhemmets karaktär utgör ett fundament som skymtar fram både i en inledande programförklaring/läsanvisning, i sentenser inströdda i texten av den allvetande berättaren och framför allt i dialogerna. I samtalen mellan Elsa och hennes far, eller med arbetskamraten i tunnelbanespärren, Ylva, eller med kurskamraterna i lingvistik i Berkeley, prövas och utvecklas Elsas kunskap och värderingar genom att hon ställer frågor som besvaras av den andra – utom mot slutet, då hon genom sin bildningsgång i stället är den som besitter en kunskap som hennes far saknar.

Ett tydligt tema i romanen är språk, närvarande på flera plan och sätt. Det är en del av Elsas utveckling när hon lär sig att tala, läsa och skriva på sitt modersmål, när hon introduceras till engelska i skolan, när hon reser till USA och lär sig språket på ett annat, mer djupgående sätt under vistelsen där. Men det är också ett tema i bemärkelsen att språk är relationer, är identitet och politik – något som Elsa får lära sig handgripligen under lingvistikstudierna. Just ämnet lingvistik är där den postmoderna vändningen märks särskilt tydligt, i de nya teorier om språk och makt hämtade från framför allt en fransk tradition, med Derridas tankar om dekonstruktion, men också Austins idéer om språkets performativa egenskaper. I samtalen med studentkamraterna dras teorierna till sin spets när de konfronteras med levd praktik, och Elsa hamnar i konflikter som framställs som omöjliga att lösa, då de personer som bland annat anklagar henne för rasism gör sig oemottagliga för någon som helst form av kritik. Det är också när hon studerar detta ämne som hon konfronteras med i hur hög grad språket definierar henne, och hur hon i sin tur definieras av andra som representant för vissa synliga aspekter av sig själv: den privilegierade vitheten, svenskheten.

Upplösningen av folkhemmet skildras som oundviklig, något som också mer än antyds i den inledande läsanvisningen. Erik blir den tydligaste representanten för det kommande förfallet, förebudet, medan Elsa är den duktiga dottern, den som finner tillfredsställelse och glädje i ordningen och tydligheten. För henne blir mötet med studenterna i Berkeley ett osäkrande av hennes hela tidigare tillvaro, och det blir också tydligt hur hennes värderingar är djupt förankrade i hennes person, hur hon verkligen är formad av folkhemmet i grunden.

Romanen gestaltar också relationen mellan språk och praktik, mellan struktur och levd kroppslig erfarenhet, och det är i de avsnitten som det bränner till, det är där texten verkligen lever. I skildringen av skidåkningens praktik, som lycka, njutning och hårt arbete, i skildringen av det kroppsliga förfallet, där viljan inte räcker till för att övervinna begäret – både efter det onyttiga i sig, men också efter att bara släppa taget om ordningen, berör berättelsen. Porträttet av Ragnar, den förkroppsligade folkhemsmedborgaren, är också gripande – trots att han beskrivs som så fyrkantig och schematisk, närmast en karikatyr av den skötsamme arbetaren, så är det en levande människa som framträder.

Dottern balanserar hela tiden på gränsen till, och tippar då och då över mot, att romanfigurerna blir mer av idébärare och närmast allegoriska representanter för olika livshållningar, snarare än levande, gripande öden i egen rätt. Detta intryck förstärks av närvaron av den allvetande berättarrösten som utgör en egen språknivå i berättelsen, förklarande personernas erfarenheter på ett närmast pedagogiskt vis – som om läsaren behöver undervisas om vad folkhemmet innebar och vilken plats karaktärerna intar i det. Utsagorna om folkhemmet presenteras i romanen som fastslagna och självklart auktoriserade av berättarrösten. Det är när den här allvetande rösten drar sig tillbaka och ger plats för gestaltning som jag som läsare blir fångad och verkligen bryr mig om romanfigurerna – detta sker lite för sällan för att jag ska bli helt gripen och engagerad, lite för ofta är den här undervisande rösten i vägen och tycks tala om något för mig som jag redan vet, eller som jag inte alls håller med om. Men de utsagorna hade passat bättre i en text av ett annat slag än i en roman.

 

Anna Cavallin är fil. dr i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet.

Ur Signum nr 8/2020, s. 49–51.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Lena Andersson: Dottern. En berättelse om folkhemmets upplösning. Polaris 2020, 265 s.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av ANNA CAVALLIN

Lena Andersson debuterade 1999 med romanen Var det bra så? och fick sitt stora genombrott som skönlitterär författare med den mycket lästa och omdiskuterade Egenmäktigt förfarande 2013. Hon är sedan flera år tillbaka välbekant för läsare av Dagens Nyheter som krönikör, och har också medverkat i radio tillsammans med Horace Engdahl i P1-programmet Allvarligt talat.

Dottern är en uppföljare till Sveas son från 2018, och undertiteln En berättelse om folkhemmets upplösning är en tydlig läsanvisning. Elsa Johansson är dotter till Ragnar, barnbarn till en mor Svea, ett symboltyngt namn i ett sammanhang som uppehåller sig kring det svenska folkhemmet. I sin grundform är Dottern en uppväxtskildring, en bildningsroman och utvecklingshistoria, som börjar med barnet och slutar med den vuxna kvinnan vid den döde faderns grav. Elsa är mycket sin fars dotter; de förenas kring idrottens praktik, i hans ansträngningar för att underlätta och stödja hennes alltmer framgångsrika längdskidåkning. Han skjutsar, vallar, förbereder och uppmärksammar träning, kost och planering outtröttligt, med stort engagemang och tålamod. Hon är ett folkhemmets barn, den första generationen som får leva i enlighet med det ganska detaljerade livsmanus som lagts ut: kommunal dagmamma och daghemsplats, kommunala musikskolan, idrottens demokratiserande folkrörelsekraft, organisationernas kollektiva styrka. Romanen skildrar uppväxten som idyllisk, lycklig – det är inte där kritiken mot folkhemsbygget syns, eller snarare: de invävda, allvetande, kritiska kommentarerna om folkhemmets anspråk på att ordna och strukturera människors liv motsägs av den glädje som Elsa erfar i det sammanhang hon lever.

Elsa växer upp i en välfungerande kärnfamilj, där fadern Ragnar håller folkhemmets ideal om strävsamhet och noggrannhet högt, där mamma Elisabet är mer lättsam och den äldre brodern Erik blir inkarnationen av den postmoderna vändningens praktik, en representant för den ironiska generationen och yuppien. En tydlig tidsangivelse som preciserar berättelsens förlopp historiskt är året 1989 med Berlinmurens fall och massakern på Himmelska fridens torg; då är Elsa nitton. Familjen bor i området Paradiset, i Förstaden, en förort till Stockholm. En reflektion är att Elsa inte tillhörde de vanligare namnen för denna generation, där­emot författarens eget förnamn Lena, liksom namn som Eva eller Anna. Elsa kommer att bli mer populärt under 1990-talet.

Romanen är symmetriskt organiserad i två lika långa delar med arton kapitel i vardera, som för att tematisera och avspegla folkhemmets noggranna och genomgripande struktur. Första halvan följer Elsa under barndom och tonår, fram till tjugoåren, och slutar när hon reser till Chicago som au pair. Andra delen beskriver huvudsakligen den kulturkrock som Elsa upplever i mötet med USA, och hur hon blir tydlig som representant för folkhemmets ideal och praktik. Den form hon antagit, de åsikter och den världssyn hon har fått med sig under uppväxten, framför allt genom fadern Ragnars ord och exempel, orsakar konflikter med de amerikaner hon möter. Elsas socialdemokratiskt förankrade idéer om frihet, jämlikhet och självbestämmande visar sig åtskiljande och leder till att hon blir utslängd från familjen i Chicago, och senare även från den i det ändå som mer liberalt sedda Kalifornien. Romanens första del representerar, och skildrar, den strukturerande ordning som folkhems­tanken möjliggör, och Elsas inskolning i densamma. I den andra sker dess upplösning, då det livsmanus som folkhemmet föreskrev upphör att vara giltigt; det hållfasta, mätbara, av Ragnar noggrant utmätta, upplöses i ironi, njutning och ansvarslöshet.

Förutom att Dottern är en utvecklingsroman så är den också tydligt idéburen, där en grundläggande föreställning om folkhemmets karaktär utgör ett fundament som skymtar fram både i en inledande programförklaring/läsanvisning, i sentenser inströdda i texten av den allvetande berättaren och framför allt i dialogerna. I samtalen mellan Elsa och hennes far, eller med arbetskamraten i tunnelbanespärren, Ylva, eller med kurskamraterna i lingvistik i Berkeley, prövas och utvecklas Elsas kunskap och värderingar genom att hon ställer frågor som besvaras av den andra – utom mot slutet, då hon genom sin bildningsgång i stället är den som besitter en kunskap som hennes far saknar.

Ett tydligt tema i romanen är språk, närvarande på flera plan och sätt. Det är en del av Elsas utveckling när hon lär sig att tala, läsa och skriva på sitt modersmål, när hon introduceras till engelska i skolan, när hon reser till USA och lär sig språket på ett annat, mer djupgående sätt under vistelsen där. Men det är också ett tema i bemärkelsen att språk är relationer, är identitet och politik – något som Elsa får lära sig handgripligen under lingvistikstudierna. Just ämnet lingvistik är där den postmoderna vändningen märks särskilt tydligt, i de nya teorier om språk och makt hämtade från framför allt en fransk tradition, med Derridas tankar om dekonstruktion, men också Austins idéer om språkets performativa egenskaper. I samtalen med studentkamraterna dras teorierna till sin spets när de konfronteras med levd praktik, och Elsa hamnar i konflikter som framställs som omöjliga att lösa, då de personer som bland annat anklagar henne för rasism gör sig oemottagliga för någon som helst form av kritik. Det är också när hon studerar detta ämne som hon konfronteras med i hur hög grad språket definierar henne, och hur hon i sin tur definieras av andra som representant för vissa synliga aspekter av sig själv: den privilegierade vitheten, svenskheten.

Upplösningen av folkhemmet skildras som oundviklig, något som också mer än antyds i den inledande läsanvisningen. Erik blir den tydligaste representanten för det kommande förfallet, förebudet, medan Elsa är den duktiga dottern, den som finner tillfredsställelse och glädje i ordningen och tydligheten. För henne blir mötet med studenterna i Berkeley ett osäkrande av hennes hela tidigare tillvaro, och det blir också tydligt hur hennes värderingar är djupt förankrade i hennes person, hur hon verkligen är formad av folkhemmet i grunden.

Romanen gestaltar också relationen mellan språk och praktik, mellan struktur och levd kroppslig erfarenhet, och det är i de avsnitten som det bränner till, det är där texten verkligen lever. I skildringen av skidåkningens praktik, som lycka, njutning och hårt arbete, i skildringen av det kroppsliga förfallet, där viljan inte räcker till för att övervinna begäret – både efter det onyttiga i sig, men också efter att bara släppa taget om ordningen, berör berättelsen. Porträttet av Ragnar, den förkroppsligade folkhemsmedborgaren, är också gripande – trots att han beskrivs som så fyrkantig och schematisk, närmast en karikatyr av den skötsamme arbetaren, så är det en levande människa som framträder.

Dottern balanserar hela tiden på gränsen till, och tippar då och då över mot, att romanfigurerna blir mer av idébärare och närmast allegoriska representanter för olika livshållningar, snarare än levande, gripande öden i egen rätt. Detta intryck förstärks av närvaron av den allvetande berättarrösten som utgör en egen språknivå i berättelsen, förklarande personernas erfarenheter på ett närmast pedagogiskt vis – som om läsaren behöver undervisas om vad folkhemmet innebar och vilken plats karaktärerna intar i det. Utsagorna om folkhemmet presenteras i romanen som fastslagna och självklart auktoriserade av berättarrösten. Det är när den här allvetande rösten drar sig tillbaka och ger plats för gestaltning som jag som läsare blir fångad och verkligen bryr mig om romanfigurerna – detta sker lite för sällan för att jag ska bli helt gripen och engagerad, lite för ofta är den här undervisande rösten i vägen och tycks tala om något för mig som jag redan vet, eller som jag inte alls håller med om. Men de utsagorna hade passat bättre i en text av ett annat slag än i en roman.

 

Anna Cavallin är fil. dr i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet.

Ur Signum nr 8/2020, s. 49–51.