Från Genua till Gävle

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Den katolska kyrkan och församlingen i Gävle har sommaren 1981 fyllt 100 år. Sedan de äldre kyrkorna i Stockholm, Göteborg och Malmö rivits, är kyrkan den äldsta i Sverige från tiden efter reformationen. Den lilla röda tegelbyggnaden i nygotisk spetsbågestil med dekorrik interiör har nyligen blivit förklarad som byggnadsminne. Kyrkan är alltså väl värd beaktande, liksom hundraårsjubileet. Båda frammanar minnet av församlingens förste kyrkoherde, italienaren Giovanni Carlo Moro. Vad hade fört denne sydlänning till vårt nordliga land? Efterforskningar uppenbarar en tämligen bortglömd missionsinsats i ett brydsamt uppbyggelseskede under religionsfrihetens första år.

Moro var medlem i barnabitorden. Denna orden, som grundats i Milano på 1530-talet och fått sin slutliga utformning av Karl Borromeus, en av de ledande krafterna på det tridentinska konciliet, vill med aposteln Paulus som förebild verka för inre mission särskilt genom predikan och religionsundervisning. Orden har alltsedan sin tillkomst haft en stark ställning i Norditalien men har också varit företrädd på andra håll i Europa samt Nord- och Sydamerika. Den blev under senare hälften av 1800-talet den första munkorden, som efter reformationen sände präster att verka i Skandinavien. Önskemål från skilda håll ledde barnabitorden att engagera sig för den katolska verksamheten i vårt land.

En norsk gutt vänder åter

Den första impulsen kom från barnabitordens egna led.

Den unge bergensaren Johan Daniel Stub fick på 1820-talet anställning på norska konsulatet i Genua. Där övergick han 1829 till den katolska kyrkan och inträdde tre år senare i barnabitorden, som hade ett stort kloster i staden. Han vigdes till präst i september 1837 – vid samma tidpunkt som S:ta Eugenia kyrka i Stockholm invigdes – och verkade därefter i Italien. Tjugo år senare blev han föreståndare för sin ordens verksamhet i Piemont och Frankrike. Sommaren 1858 utsträckte han en inspektionsresa ända till sitt fädernesland och besökte Kristiania, Trondheim och Bergen. Han kunde göra detta utan risk, eftersom det i Norge rådde större religionsfrihet än i Sverige, där det vid denna tid alltjämt var straffbelagt att bli katolik. En viss katolsk verksamhet hade kommit igång i Norge: S:t Olavs kirke hade invigts i Kristiania 1856 och i Nordnorge befann sig en grupp präster, som upprättat ett prästseminarium i Alta och bedrev den s.k. Nordpolsmissionen, omfattande de nordligaste delarna av Norge och Sverige, Island, Grönland och Nordamerika. Till Bergen hade året före Stubs besök sänts en katolsk präst med uppgift att där upprätta en missionsstation. Denne präst, Christopher Holfeldt-Houen, var liksom Stub norskfödd konvertit och de två hade lärt känna varandra i Italien. Stub lyssnade givetvis med största intresse på sin väns planer att försöka få till stånd en katolsk kyrka i hans födelsestad och började själv omedelbart samla pengar för ett kyrkobygge. Efter sin återkomst till Italien redogjorde han hos Propagandakongregationen för de katolska förhållandena i Norge och vid barnabitordens generalkapitel i Rom påföljande år utverkade han ett beslut om att orden skulle inleda verksamhet i Norge. Han avvaktade därefter ett nytt tillfälle att kunna resa till Norge för att där evangelisera och samla pengar till en kyrka i Bergen.

Från annat håll nåddes orden nu av önskemål om barnabitfäder i Skandinavien. Det kom via en kvinnlig kongregation med vilken barnabitfäderna på grund av samma inriktning och verksamhetsområde hade nära kontakt i Frankrike, nämligen S:t Josefsystrarnas kongregation. Några josefsystrar med moderhus i Chambery i Savoyen hade år 1862 kommit till Stockholm. De få – tre eller fyra – katolska präster som fanns där var alla tyskfödda och systrarna, som ansåg att fler och korrekt fransktalande präster behövdes i Sverige, önskade barnabitfäder som själasörjare. Då josefsystrarna ombads att börja verksamhet också i Norge begagnade systrarnas ledning i Chambery tillfället att för biskop Studach påpeka behovet av fransktalande präster. De uppnådde att Studach i oktober 1873 vände sig till Stub med förfrågan om barnabitfäder kunde komma till Sverige. Ordensledningen inkopplades och sade sig kunna sända två eller tre präster för varaktig verksamhet i Sverige. Studach å sin sida förklarade sig med förtroende överlämna hela verksamheten i Norge åt Stub. Denne var därför inte sen att på sommaren 1864 bege sig till Kristiania. Han verkade därefter i fem år som kyrkoherde vid St Olavs kirke. Under denna tid grundade han två S:t Vincentiusföreningar, en för män och en för kvinnor, som fortfarande består och har bedrivit en värdefull hjälpverksamhet för fattiga. Han medverkade vidare till att fyra josefsystrar började verksamhet i Norge 1865. Samma år lade han grundstenen till en kyrka i Bergen. Att han var en god predikant visar det förhållandet att han också efter sin flyttning till Norge kallades att hålla fastepredikningar i dômen i Milano.

Grusade förhoppningar

Samtidigt med Stub anlände två yngre barnabitfäder våren 1864 till Stockholm, Giovanni Carlo Moro och Cesare Tondini de’Quarenghi (se not efter artikeln). Både de och barnabitordens ledning räknade med att orden inom några få år skulle överta ansvaret för den katolska verksamheten i hela det apostoliska vikariatet, som omfattade Sverige och Norge. Biskop Studachs avsikt vara att till en början låta barnabiterna arbeta bland det femtiotal katoliker, som bodde i Göteborg – där en katolsk kyrka var under uppförande – med uppgift att en gång om året besöka de katoliker som var spridda i södra Sverige. Det visade sig dock att de båda italienarna dåligt behärskade tyska, något som gjorde dem mindre lämpliga att verka bland katoliker i denna del av landet, vilka till största delen bestod av invandrade tyskar. Inte heller i övrigt blev barnabitfädernas medverkan den av någondera sidan förväntade. Gnissel uppstod nämligen i förhållandet mellan dem och vikariatets ledning.

De båda nykomlingarna granskade den katolska verksamheten i Stockholm med kritiska ögon och höll inte inne sina synpunkter. Studach, som vid denna tid började bli sjuklig, ansåg de svag och kyrkoherden vid S:ta Eugenia kyrka – Anton Bernhard – fann de kraftlös och hans hushållerska alltför dominerande. Säkert uppskattades inte dessa omdömen av de berörda, som under många år och tidvis ensamma burit dagens tunga och hetta i landets enda katolska församling. Dispyterna var snart i full gång. Studach fann sig föranlåten att tämligen omgående sända Tondini att arbeta under Stub i Norge. Moro fick stanna i Stockholm, sedan josefsystrarna, som var angelägna att få behålla honom som andlig ledare, åtagit sig att svara för hans uppehälle.

Moro, som var född i Norditalien 1827, var glad, livlig och aktiv och hade lätt för att få kontakt med alla sorts människor. Han blev snabbt populär bland sina landsmän och bland andra församlingsbor. Också utanför den katolska kretsen blev han känd. Han uppsöktes av studenter, som bad honom slå sig ner i Uppsala. Många högt uppsatta icke-katoliker, som utrikesminister Ludvig Manderström, satte värde på honom. I sin tidvisa isolering gentemot de andra katolska prästerna i Stockholm sökte han nämligen kontakt med protestanter, även präster, och vara nära vän med pastorn vid den reformerta församlingen i Stockholm. Detta föranledde kritik från katolskt håll och han anklagades för en alltför tolerant religiös inställning och för att vara intrigant och världslig. Moro tog illa vid sig av kritiken. Han skrev förtvivlade brev till sin ordensgeneral och sade sig önska återvända till Italien ”hellre än att stanna kvar på en plats där jag i stället för att rädda andras själar riskerar att förlora min egen”. Det blev emellertid ingen hemfärd och Moro höll senare samma år – 1866 – en serie mycket uppskattade predikningar på franska. En av dessa – ”Kyrkan i Kristus” – översattes till svenska och utgavs till förmån för nödlidande och inbragte en stor summa pengar. Denna predikan – i vilken Moro definierade kyrkan som en samling själar som är förenade i tro på samma Guds ord och i samma kärlek – vann bl.a. ärkebiskop Reuterdahls gillande.

Denna predikan och Moros yttranden i den efterföljande debatten visar att han – kanske just genom sin kontakt med icke-katoliker – förvärvat en på hans tid i religiösa frågor ovanlig vidsynthet och försonlig inställning. I sin predikan – ”Kyrkan i Kristus” – utgick Moro från ett ganska vitt kyrkobegrepp och ansåg kyrkan i dess förhållande till Gud vara ”en samling av själar, som är förenade genom tron på samma Guds ord och i samma kärlek”. Därefter utlade han med fasthet den katolska kyrkans lära men kallade de från katolicismen skilda ”bröder” och framhöll att det är på kärleken man igenkänner Kristi sanna lärjungar. Han sade sig bland protestanterna känna och älska flera personer med de mest vördnadsvärda dygder och hysa aktning för de personliga egenskaperna hos Svenska kyrkans präster samt uppmanade sina åhörare att ”i all den motvilja, ja t.o.m. avsky, som rådde och ännu råder hos många mot vår religion, endast se ett okunnighetens fel”. Det kan vara så, påpekade han, att en katolik, som inte rättar sitt leverne efter sin trosbekännelse är en kättare, ”under det att en hedning och en irrlärig, som med gott uppsåt sätter i verket allt det de känner om sanningen därigenom är katoliker och verkliga Jesu Kristi och Hans Kyrkas barn”. Sin predikan avslutade han med en enträgen maning: ”Låt oss inte förblindas av vissa fördomar, som underhåller oenighetens frö bland människorna. Låt oss tänka, att vi alla är bröder och att vi såsom bröder bör älska varandra, att sanningen icke beror av den ena eller andra människans mening utan att den tillhör endast sig själv. – Låt oss underkasta vårt förstånd endast Guds höga förstånd och låt oss aldrig antaga eller förakta någon lära därför att den antages eller föraktas av vissa människor. Vi skall då lätteligen komma att hysa samma tro och utgöra denna själens och hjärtats heliga enhet, varom evangeliet så ofta talar …”

Spänningen mellan kyrkoherde Bernhard och Moro blev allt större och det hela slutade med att Studach på våren 1868 gav Moro order om att flytta till Kristiania. Moros många vänner i Stockholm blev upprörda. Församlingsbor uppvaktade biskopen med begäran om att Moro skulle få återkomma, en av Moros konvertiter skrev till propagandakongregationen i Rom och en klagan infördes på första sidan i tidningen Aftonbladet: ”Hur länge skall vi behöva sakna vår gode och fromme Pastor Moro? Hur ofta har han inte besökt de fattiga i deras stugor för att ge dem föda och tröst? Men nu är Ni försvunnen, som var en herde, en vän och en fader för oss …” Studach ändrade inte sitt beslut och förklarade besviket att det han fått lida av katolicismens fiender intet var i jämförelse med de bekymmer som barnabiterna förorsakat honom. I Kristiania blev Moro också omtyckt och var – skriver monsignore K Kjelstrup i sin bok ”Norvegia Catholica” – en av de mest framstående präster som verkat vid St Olav, en duktig predikant och själasörjare.

Stub, som sökt tillrättalägga misshälligheterna, hade vid besök i Stockholm 1866 föreslagit Moro till Studachs efterträdare för det fall denne på grund av sin bräckliga hälsa önskade avgå. Om däremot kyrkoherde Bernhard skulle komma att utses till apostolisk vikarie menade Stub att Norge lämpligen borde avskiljas till ett självständigare apostoliskt vikariat. Propagandakongregationen, som nåtts av rapporter om spänningen mellan vikariatsledningen i Stockholm och barnabiterna, tog fasta på detta förslag och 1868 undertecknade Pius IX ett beslut om att de katolska församlingarna i Norge skulle bilda en egen prefektur. Propagandakongregationen avsåg att anförtro ledningen av denna åt barnabitorden och anmodade generalen för barnabitorden att upprätta förslag på tre barnabitfäder, som var lämpliga att bli vikariatets ledare.

Även nu sveks emellertid barnabiternas förhoppningar. I samband med att den redan från sin start kritiserade och något märkliga nordpolsmissionen år 1869 upphävdes, beslöt propagandakongregationen att i stället utnämna dess dåvarande ledare, den franske prästen Bernard, till apostolisk prefekt för hela Norge. Moro kallades kort därefter att bli föreståndare för barnabiternas kloster i Paris. Han lämnade Norge 1869 tillsammans med en annan där verksam barnabitfader, Gregori Almerici – enligt en källa främst därför att ingen barnabit blivit ledare för den nyinrättade prefekturen – medan Stub slog sig ned i Bergen. Stub blev där kyrkoherde och fick 1876 glädjen uppleva att den katolska kyrka, som föranlett hans återkomst till Norge, äntligen stod färdig. Den var en imponerande byggnad, ritad av en italiensk arkitekt för betydligt fler än de 30 katoliker som då fanns i Bergen. Kyrkan står – efter en mindre inre renovering – oförändrad än idag och har först i våra dagar börjat bli för liten för Bergens katolska församling, som nu räknar närmare 1 500 medlemmar. Stub stannade som kyrkoherde i Bergen intill sin död 1892. Hans stoft vilar i en ständigt blomsterprydd grav invid koret till den kyrka, som är hans verk och för vars byggande han återvänt till sitt hemland.

Som många av sina ordensbröder var Stub litterärt verksam. Redan 1859 hade han i Bergen låtit utge sin delvis självbiografiska bok ”Ledsagelse fra Fordomme til religiös Sandhed” och år 1872 utkom efter en tidningspolemik ”En diskussion i Bergen om Ben for de Afdode og Skjaersilden med Bemaerkninger”.

En drottning söker en biktfader

En barnabitfader, som inte delade Stubs och Moros iver att arbeta i Skandinavien, var Gregori Almerici. Han var livligt verksam vid en av barnabiterna nyinrättad skola i Paris då han 1868 skickades för att hjälpa Stub i Kristiania. Almerici kände detta som en uppoffring och hade dessutom som nästan femtioåring svårt för att lära sig norska. Han var därför tacksam då han redan året därpå tillsammans med Moro fick återvända till Paris.

1873 fick han emellertid en ny anmodan att bege sig till Skandinavien, denna gång av påven själv. Bakom befallningen stod änkedrottning Josefina, den tredje tillskyndaren av barnabitmission i Sverige.

Det är mycket möjligt att Josefina redan från sina tidigaste år var bekant med barnabitorden. Hon var född i Milano och hade tillbringat en stor del av sin barndom i Monza, den stad i Norditalien där barnabitorden hade sitt noviciat. I vart fall hade hon lärt känna de barnabitfäder, som på 1860-talet verkade i Skandinavien. Hon uppskattade Moro, hade beklagat hans förflyttning från Stockholm och sänt honom penningbidrag. Då biskop Studach, som i femtio år varit hennes biktfader, allvarligt insjuknade började hon syssla med frågan vem som skulle efterträda honom. Redan före Studachs död år 1873 skrev hon till barnabitordens general att några barnabitfäder åter borde sändas till Stockholm och hon stod bakom sin sekreterares förslag att Moro skulle bli Studachs efterträdare som apostolisk vikarie. Med det spända förhållandet bland prästerskapet i Stockholm några år tidigare i färskt minne hyste hon dock vissa betänkligheter. Flertalet av de knappt 1 000 katolikerna i Sverige var av tysk härkomst och därför borde kanske i första hand exempelvis tyska benediktiner erbjudas posten som deras överherde? ”De är tyskar och kommer att vara till mindre förargelse för herrarna i missionen”, skrev hon, ”och i en liten mission måste man undvika konflikter och slitningar som blott kan skada den. Och jag har för mycket personlig erfarenhet för att jag skulle vilja förorsaka stridigheter och skandalösa trakasserier …” En tysk abbot, som blivit tillfrågad men avböjt att komma till Sverige, lugnade henne: ”Eders Maja har på ett beundransvärt sätt sökt få en tysk vikarie såsom ledare för den betydelsefulla missionen i Sverige. Jag anser detta så mycket mer välmotiverat som ju den svenska nationaliteten står lika nära den tyska som den är skild från den italienska och är svår att förstå för denna. Men vi måste likväl till slut trösta oss med att religionens väsen är höjt över alla nationella egenarter. Den helige Paulus har med samma kärlek omfattat greker och judar, atenare och romare, spanjorer och illyrier och sökte för dem alla vara allt såsom en kärleksfull fader i Jesu Kristi anda.”

Josefinas tankar gick nu åter till Moro. Från Pius IX kom emellertid en fråga: ”Vore det icke bättre, om Eders Maj:s själasörjare vore en annan person än den apostoliske vikarien? Jag ber Er övertänka detta …” Josefina kom i bryderi. Som enbart hovkaplan skulle Moro inte kunna göra den viktiga insats som apostolisk vikarie som hon ansåg honom lämpad för. Hon beslöt därför att – som hon själv uttryckte det – ”avstå från glädjen att få honom till biktfader” och anhöll i stället att Almerici skulle bli hennes biktfader. Moro, som var okunnig om den föreslagna uppdelningen av tjänsterna, kände sig förbigången. Inte heller Almerici var glad och skrev senare om det erbjudna uppdraget i Stockholm: ”Det var ett förfärligt slag för mig, dels var saken så i och för sig själv, dels genom de särskilda och lokala omständigheter, som skulle göra min ställning där ytterst svår”. Änkedrottningen blev överraskad: ”Jag har fått pater Almericis brev vari han vägrar att anta befattningen, trots min önskan och hans överordnades vilja. Den som får posten vill alltså inte ha den, och den som vill ha den får den icke – det är mycket beklagligt, ty varken den som kommer eller den som icke kommer blir på så sätt tillfredsställd.”

Det var i detta läge påven ingrep med sin befallning, som Almerici måste lyda. Han infann sig i Stockholm och blev väl mottagen: ”Icke blott drottningen har varit full av – jag skulle vilja säga – moderlig omsorg om mig utan också hela den kungliga familjen och alla vid hovet som jag kommit i beröring med. Ja, alla har visat mig prov på välvilja och aktning.”

Efter Americis ankomst till Sverige gav Josefina på nytt uttryck för sin önskan att Moro skulle som apostolisk vikarie återvända till Sverige. Än en gång beslöt sig emellertid propagandakongregationen för en kompromiss. Den sedan länge i Stockholm som skolpräst verksamme bayraren Johann Georg Huber utnämndes år 1874 till apostolisk vikarie.

När Moro nu ändå inte kunde få den post Josefina tilltänkt honom, beviljade hon Americis enträgna begäran att få återgå till sitt kommunitetsliv, på villkor att hon fick en annan barnabit som biktfader. Under sin resa till Rom år 1875 ägnade hon åtskillig tid åt biktfadersfrågan. Den visade sig inte så lätt att lösa. Josefina skrev efter ett besök i barnabiternas kloster i Rom: ”Jag har haft ett långt samtal med Pater Almerici; hans prior behöver honom absolut och han kommer icke mer tillbaka till Stockholm. Jag frågade honom om icke pater Moro kunde bli hans ställföreträdare, men han svarade att han icke ville kalla hem några präster från Paris, där man alltjämt har stora utsikter och förhoppningar för kongregationen, ty i Stockholm finns det knappast några utsikter för honom.”

Almerici var i alla fall löst från sitt uppdrag och fick ett avskedsbrev från änkedrottningen, då hon var på hemväg: ”… Jag saknar Er redan – hur skall det då ej bli när jag är tillbaka i Sverige? … Tack och återigen tack för det offer Ni gjort för min skull genom att komma till Sverige och för all den tröst Ni givit er tacksamma och tillgivna dotter i Jesus Kristus Josephine”

Därmed var inte Almericis kontakt med skandinaviska katoliker slut. Fyra år senare mötte Almerici i barnabitklostret i Genua en tjugofemårig svensk, som var på besök hos en vän i klostret. Svensken – Claes Lagergren – vågade öppna sig för patern och framföra sin undran om han borde bli katolik. Almerici lyssnade under tystnad och svarade sedan, enligt Lagergren: ”Om ni var fullt övertygad om protestantismens berättigande och om dess läror, skulle jag icke säga er ett ord för att förmå er att lämna er religion, men som det nu förhåller sig, måste jag på er fråga svara, att om ni är fullt övertygad, som ni säger er vara, att den katolska tron är den enda sanna, så måste ni bli katolik och ni står icke till svars med att längre skjuta upp dermed. Vi disponerar icke vårt livs dagar. Ni kan redan i natt bliva kallad. Döden sitter vid allas vår huvudgärd.”

Orden blev avgörande för Lagergren. Han behöll kontakt med Almerici och besökte också barnabitordens general, som dock – till Lagergrens häpnad – mottog honom kyligt. Lagergren upptogs året därpå i katolska kyrkan och har beskrivit Almerici som en mycket anlitad präst: ”Hans stora fromhet, hans vänsälla väsen och glada lynne drog själarna till honom, och när de en gång kommit i beröring med honom, förblev de honom trogna … Hans på samma gång milda och forskande blick uttryckte en underbar frid, så stor att den meddelades åt den blicken fästes på.”

Själv gjorde Lagergren en värdefull insats för kyrkan i Sverige bl.a. genom att berika det ganska klena beståndet av katolska böcker på svenska med en översättning av James Gibbons’ ”Våra fäders tro, framställning av och försvar för den av Vår Herre Jesus Kristus grundade kyrkan”, som utkom i Stockholm 1887.

Vad jag är lycklig

Änkedrottningen gav sig inte i sina ansträngningar att få pater Moro till sin andlige ledare. Hon skrev under sin vistelse i Italien flera brev till honom och bad honom ”pour raisons imminentes” att uppsöka henne för att i hennes sällskap anträda resan till Stockholm. Men det verkade som om hinder restes mot hennes försök att få kontakt med Moro. Slutligen nådde hon honom och bara någon vecka senare aviserade Moro, i ett brev från Köln den 7 september 1875, att han ”skulle komma att vara i Stockholm lördag kväll och på söndag skall jag fira den heliga mässan därstädes. Jag längtar efter att komma till målet för min resa och att återse Eders Maj:t. Allt som hänt förefaller mig som en dröm. Guds vägar är outrannsakliga”.

Nu gällde det att klargöra pater Moros och kyrkoherde Bernhards ömsesidiga befogenheter. Den nye apostoliske vikarien visade sig vara den rätte medlaren mellan de två. Huber meddelade brevledes resultatet till Josefina och slutade: ”Jag tackar Gud att saken avlöpt så lugnt, och jag tackar än en gång, då jag vet att Eders Maj:t kommer att med tillfredsställelse ta del av utgången av förhandlingarna.”

Moros tid som hovkaplan blev kort. Änkedrottningen avled den 7 juni året efter hans återkomst till Stockholm. Moro stod vid hennes sida till sista stund, meddelade henne de sjukas sakrament och tyckte sig höra henne på dödsbädden viska till honom: ”Vad jag är lycklig!” Han utgick från dessa ord då han vid den katolska jordfästningen på Stockholms slott talade inför den kungliga familjen, hovet och rikets högsta dignitärer. I sorgetåget från slottet till Riddarholmskyrkan ville Moro gå till fots efter kistan, iklädd rochette och stola, men kung Oskar II tillsade honom att åka i vagn för att inte väcka protester bland allmänheten.

Moro, som lär ha utnämnts till riddare av Nordstjärneorden, stannade i Stockholm ännu någon tid och höll bl.a. en predikan i S:ta Eugenia kyrka på allhelgonadagen 1876, ”Tanken på himmelen”, som utkom i tryck. Den 24 mars 1877 framhölls i en med sympati skriven avskedsartikel i Ny Illustrerad Tidning att när pater Moro nu lämnade Stockholms katolska församling ”kändes det smärtsamt i skilda samhällslager.” Artikelförfattaren undrade om det var påbrå från östgotiska förfäder som var orsak till Moros resliga, kraftfulla gestalt och till hans tillgivenhet för Sveriges land och folk.

Kyrkan, ett samfund av människor

Var det enbart Moros tillgivenhet för svenskarna som gjorde att han fyra år senare på nytt befann sig i Sverige, nu i Gävle bland en skara på trettio katoliker, de flesta enkla hantverkare. Norrlandsposten innehöll den 3 augusti 1881 en notis om att en katolsk kyrka – rymmande över 200 personer – uppförts i staden och att den skulle invigas påföljande söndag med mässans läsande (på latin) av Pastor Moro och predikan (på svenska) av vicarius apostolicus Huber från Stockholm. Tidningen meddelade vidare: ”Kring den nya kyrkan kommer nu att sluta sig en liten katolsk församling, vars föreståndare under den närmaste tiden blir pastor Giovanni Carlo Moro, som alltså tills vidare bosatt sig här i staden.” Fjorton dagar senare rapporterade tidningen att pastor Moro vid sin första predikan i kyrkan ”dokumenterade sig som en utmärkt talare”.

Vad hade drivit Moro att återvända till Sverige och att engagera sig för kyrkobygget i Gävle? Hade nya förhoppningar om en större, varaktig missionsinsats fötts inom hans orden, eftersom ytterligare en barnabitfader – Fumagally – sänts till Gävle och blivit hans medhjälpare? Säkert togs barnabiternas hjälp med tacksamhet emot av den apostoliske vikarien. Hittills hade de katolska församlingsprästerna i Stockholm då och då besökt Gävle, men de var – intill två jesuitfäders ankomst till Sverige 1879 – endast högst två och hade att svara för den katolska själavården i större delen av landet. Att ordna med ett bygge passade Moros aktiva läggning och han förstod också väl det andliga behovet av en samlande kyrka: ”Religionen är icke blott en brygga, som är kastad över den avgrund, som skiljer jorden från himmelen, utan även ett ofantligt nätverk, bestämt att fånga och närma människorna till varandra”, hade han sagt i sin predikan om Kyrkan i Kristus. ”Vad är väl Kyrkan, om inte ett samfund? Inte endast en enstaka individ utan hela mänskligheten bör fästas vid Gud. Det förutsätter en offentlig dyrkan, i vilken människorösterna kan förena sig till uppstämmande av samma kärlekens hymner, broderliga sammankomster, där de olikheter som åtskiljer oss i det mänskliga samhället utplånas, ett slags sammansmältning i vilken alla känner sig vara det som de verkligen är, barn av samma himmelska Fader, medlemmar av en och samma familj.”

Pengar insamlades utomlands till bygget. Att kyrkan till stor del var en barnabitfaders verk, bevisas av att den uppkallades efter aposteln Paulus, liksom Stubs S:t Pauls kirke i Bergen.

Moro medförde dessutom till prästgården en hel del dyrbara inventarier, som sannolikt härrörde från änkedrottning Josefina, och handbroderade mässkrudar från slottskapellet.

Sin förbindelse med josefsystrarna hade han inte släppt och samtidigt med honom kom josefsystrar till Gävle och startade en skola, ”Franska skolan”. En av systrarna dog i Gävle år 1886, endast 26 år gammal. Vid jordfästningen av henne i S:t Pauls kyrka riktade Moro några ord till den avlidna systern, som antyder hur en katolsk missionär” kunde känna det i det dåtida Sverige: ”Dystert skulle vara för dig att på främmande jord, långt från ett älskat hem och fosterland, nedlägga din vandringsstav, men huru lindrades dock icke denna saknad, då du fick överlämna din jordiska hydda åt ett land, som älskar ditt, åt en jord, som trampats av fäder uti din tro, och i kretsen av tillgivna systrar, som ägnat dig omsorger ej mindre ömma och uppoffrande än en moders. Vilken rik ersättning ägde du dessutom i känslan av att Gud allena var din Fader och himlen allena ditt fosterland. Din tro har frälst dig; må den även varda vår frälsning …

I Gävle blev Moro snart känd. Både han och Fumagally lär ha verkat vid läroverket – där missionsföreningens ledande man Paul Peter Waldenström var lektor – och i Moro fick staden en samhällsdebattör av rang. Han tog flitigt till orda i frågor av religiös, kulturell och politisk natur. Den katolske patern var synlig litet varstans. Han satt som åhörare när Hjalmar Branting höll föredrag på Arbetareföreningen, när nationalekonomen Knut Wicksell framlade sina teorier om barnbegränsning och när Waldenström fördömde inkvisitionen. Ofta kände han sig efteråt manad att på papperet kasta ner reflektioner över det han hört. Gefle-Posten fick ta emot många insändare av sin ”tillgifne läsare P:r J. C. Moro” i de mest skilda ämnen, alltifrån långa utläggningar om ”Kvinnan” – i hans ögon lik en klängväxt, i behov av lämpligt stöd – till varningar för överdrivna förhoppningar om ”Det socialistiska paradiset”. Han var konservativ men kom också med framsynta förslag, som att det ”på varje arbetsområde skulle stiftas ett råd, bestående av lika många arbetare som arbetsgivare, vilket skulle bestämma för varje år lönen i enlighet med landets industriella förhållanden samt tidsomständigheterna. Vi har nu på flera ställen arbetare och kapitalistföreningar men de framträder såsom stridande parter. Man skulle förena och förlika dem.”

Utan fruktan debatterade han med biskopar, teologiprofessorer och fritänkare. ”För sanningens triumf och människans framåtskridande gives det ingenting nyttigare än diskussionen”, menade han och sökte skingra några av den tidens många fördomar mot den katolska tron. Han visste att uttrycka sig belevat, var förtrogen med svensk historia, citerade Tegner, Rydberg och Strindberg. Man förvånar sig över allt han under sina få år i Sverige hunnit inhämta om luthersk lära och svenska förhållanden. En del av sina predikningar, tidskriftsartiklar och ”polemiska broschyrer” gav han ut i Gävle år 1887 i form av en bok på 300 sidor, ”Samlade skrifter”. I förordet till den skrev han: ”Om min tro skiljer sig från fleras här i landet är det dock ej min svaga sida att förakta någon som helst utan blott att mana till att med mig ställa våra tankar inför sanningens domstol, och låta henne allena fälla dom. Skulle min läsare ej instämma med mig, må han dock vara förvissad om min kärlek, och det bästa bevis därpå må vara, att jag icke smickrar hans meningar för att tillvinna mig en fåfänglig popularitet utan trotsar dem för att uppriktigt säga vad som synes mig vara sant; ty vår bäste vän är ju icke alltid den, som säger oss blott det oss behagar.”

Senast år 1887 lämnade barnabitfäderna och josefsystrarna Gävle och Moro blev på nytt prior för barnabitklostret i Paris. I mer än tio år framåt återkom lian dock varje år till Sverige för att hämta den pension, som änkedrottning Josefina tillförsäkrat honom, och han besökte då alltid Gävle. Där var han – enligt en samtida gävlebo, Petrus Lindblom – oerhört populär. Vid Moros besök, berättar Lindblom, stod människor packade ända ute i kyrkans port och många måste gå sin väg av brist på plats. Varje gång tog han med tårade ögon farväl; det var, trodde han, sista gången han besökte Gävle – men han kom igen. Vid ett av Moros sista besök fick Lindblom – senare konvertit – tillfälle att tala med barnabitfadern: ”Han hade märkbart åldrats, den kraftiga gestalten var böjd och lutande. Men i ögonen glittrade snillets ljus och hjärtats värme och det goda humöret fanns kvar.”

Moros liv förblev växlingsrikt in i det sista. Han avled 1904 i ett kloster i Belgien efter att barnabiterna vid sekelskiftets början drivits bort från Frankrike. Några år tidigare hade en gävlekonstnärinna, Ida Matton, utfört en markant byst av honom i Paris. Den står nu, med all rätt, uppställd över ingången till S:t Pauli kyrka i Gävle, Moros bestående livsverk i Sverige.

Under sitt sista levnadsår bodde Moro i det belgiska klostret tillsammans med en norskfödd barnabitfader, Karl Halfdan Schilling. Denne, som var född 1835 och tillhört de s.k. Düsseldorfkonstnärerna, hade konverterat som ung. På 1860-talet lärde han känna Stub och Tondini i Kristiania – där han och Stub grundade en St. Vincentförening för hjälpverksamhet bland fattiga – och uppmuntrad av de båda fäderna inträdde hän i Barnabitorden. I olikhet mot sina medbröder var han inte en stor predikant. Däremot var han en varmt avhållen själasörjare, som vid sin bortgång 1907 kvarlämnade ett sådant minne av helighet att de första föranstaltningarna togs för hans helgonförklaring. Hans grav i ett sidokapell i det belgiska

klostret i Mouscron har besökts av många bedjande katoliker, också från de skandinaviska länderna.

Schilling kom aldrig att verka som präst i Norge. De barnabitfäder som arbetade där hade vid sin ankomst varit inställda på att så småningom få sig anförtrodd all katolsk själavårdsverksamhet i Sverige och Norge. Så blev inte fallet. Barnabitordens insats i Skandinavien blev i mångt och mycket endast en ansats. Drömmarna reducerades. Men de ledde punktvis – som i Bergen och Gävle – till än i dag synliga resultat.

Vad barnabitfäderna i andligt avseende betytt för 1800-talets katoliker i Sverige och Norge som predikanter, själasörjare och skriftställare och för ett mer förståelsefullt förhållande kyrkosamfunden emellan – det kan aldrig med ord beskrivas.

Litteratur

J. C. Moro, Samlade skrifter, Gefle 1887; J. Metzler, Die apostolischen Vikariate des Nordens, Paderborn 1919; C. Lagergren, Mitt livs minnen IV, Stockholm 1925; R. Wehner, S:ta Eugenia kyrka 1837-1937, Uppsala 1937; K. Kjelstrup, Norvegia Catholica, Oslo 1942; R. Braun, Silvertronen, Wien 1948; A. Palmgvist, Die römisch-katholische Kirche in Schweden nach 1781 1-11, Uppsala 1958, samt Hemmet och Helgedomen, Katolskt församlingsblad 1931.

Not

Tondini föddes i Lodi, Lombardiet 1839. Han prästvigdes 1862. Efter en tid i Paris var han i Sverige och Norge 1864-66. Redan under denna tid besökte han S:t Petersburg. Från Skandinavien återvände han till Paris, därefter k ar han i London två år och åter i Paris. Större delen av 1880-talet var Tondini i Djakovar, Slovenien, då tillhörande Österrike. Han var själasörjare för italienska rallare, men förhandlade 1886 ett konkordat mellan den Heliga stolen och Montenegro. Paris blev därefter åter hans stationeringsort, men han gjorde många och långa resor i öster. 1869-99 var han i Bulgarien och Rumänien. I början av 1900-talet var han i Konstantinopel. Han slutade sitt liv i Rom 1907, där han sedan 1905 varit sin ordens generalprokurator, dvs. representant vid Kurian. Tondini var en av dem som skapade Leo XIII:s öppning mot östkyrkorna. Strossmayer, ärkebiskop av Djakovar, hade under första Vatikankonciliet av hänsyn till återföreningen med de ortodoxa motsatt sig dogmatiseringen av den påvliga ofelbarheten. Han fortsatte outtröttligt sin framsynta kamp för en öppning mot östkyrkorna, vilket för honom personligen nära hörde samman med hans sydslaviska nationalism. En rad framstående ryssar övergick under slutet av 1800-talet till katolska kyrkan och drev på arbetet för en återförening. Strossmayer hade också nära förbindelser med filosofen Vladimir Solovjev, d. 1900, som utgjorde ett slags privat kyrkounion, och framlade dennes idéer för Leo XIII. I denna breda strömning av en ny respekt för östlig fromhet och strävan efter återförening, vilken i andra former fortsatte också under mellankrigstiden, hade pater Tondini en förgrundsroll. Hans breda ekumeniska och ireniska orientering inleddes under hans år som ung präst i Skandinavien.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Den katolska kyrkan och församlingen i Gävle har sommaren 1981 fyllt 100 år. Sedan de äldre kyrkorna i Stockholm, Göteborg och Malmö rivits, är kyrkan den äldsta i Sverige från tiden efter reformationen. Den lilla röda tegelbyggnaden i nygotisk spetsbågestil med dekorrik interiör har nyligen blivit förklarad som byggnadsminne. Kyrkan är alltså väl värd beaktande, liksom hundraårsjubileet. Båda frammanar minnet av församlingens förste kyrkoherde, italienaren Giovanni Carlo Moro. Vad hade fört denne sydlänning till vårt nordliga land? Efterforskningar uppenbarar en tämligen bortglömd missionsinsats i ett brydsamt uppbyggelseskede under religionsfrihetens första år.

Moro var medlem i barnabitorden. Denna orden, som grundats i Milano på 1530-talet och fått sin slutliga utformning av Karl Borromeus, en av de ledande krafterna på det tridentinska konciliet, vill med aposteln Paulus som förebild verka för inre mission särskilt genom predikan och religionsundervisning. Orden har alltsedan sin tillkomst haft en stark ställning i Norditalien men har också varit företrädd på andra håll i Europa samt Nord- och Sydamerika. Den blev under senare hälften av 1800-talet den första munkorden, som efter reformationen sände präster att verka i Skandinavien. Önskemål från skilda håll ledde barnabitorden att engagera sig för den katolska verksamheten i vårt land.

En norsk gutt vänder åter

Den första impulsen kom från barnabitordens egna led.

Den unge bergensaren Johan Daniel Stub fick på 1820-talet anställning på norska konsulatet i Genua. Där övergick han 1829 till den katolska kyrkan och inträdde tre år senare i barnabitorden, som hade ett stort kloster i staden. Han vigdes till präst i september 1837 – vid samma tidpunkt som S:ta Eugenia kyrka i Stockholm invigdes – och verkade därefter i Italien. Tjugo år senare blev han föreståndare för sin ordens verksamhet i Piemont och Frankrike. Sommaren 1858 utsträckte han en inspektionsresa ända till sitt fädernesland och besökte Kristiania, Trondheim och Bergen. Han kunde göra detta utan risk, eftersom det i Norge rådde större religionsfrihet än i Sverige, där det vid denna tid alltjämt var straffbelagt att bli katolik. En viss katolsk verksamhet hade kommit igång i Norge: S:t Olavs kirke hade invigts i Kristiania 1856 och i Nordnorge befann sig en grupp präster, som upprättat ett prästseminarium i Alta och bedrev den s.k. Nordpolsmissionen, omfattande de nordligaste delarna av Norge och Sverige, Island, Grönland och Nordamerika. Till Bergen hade året före Stubs besök sänts en katolsk präst med uppgift att där upprätta en missionsstation. Denne präst, Christopher Holfeldt-Houen, var liksom Stub norskfödd konvertit och de två hade lärt känna varandra i Italien. Stub lyssnade givetvis med största intresse på sin väns planer att försöka få till stånd en katolsk kyrka i hans födelsestad och började själv omedelbart samla pengar för ett kyrkobygge. Efter sin återkomst till Italien redogjorde han hos Propagandakongregationen för de katolska förhållandena i Norge och vid barnabitordens generalkapitel i Rom påföljande år utverkade han ett beslut om att orden skulle inleda verksamhet i Norge. Han avvaktade därefter ett nytt tillfälle att kunna resa till Norge för att där evangelisera och samla pengar till en kyrka i Bergen.

Från annat håll nåddes orden nu av önskemål om barnabitfäder i Skandinavien. Det kom via en kvinnlig kongregation med vilken barnabitfäderna på grund av samma inriktning och verksamhetsområde hade nära kontakt i Frankrike, nämligen S:t Josefsystrarnas kongregation. Några josefsystrar med moderhus i Chambery i Savoyen hade år 1862 kommit till Stockholm. De få – tre eller fyra – katolska präster som fanns där var alla tyskfödda och systrarna, som ansåg att fler och korrekt fransktalande präster behövdes i Sverige, önskade barnabitfäder som själasörjare. Då josefsystrarna ombads att börja verksamhet också i Norge begagnade systrarnas ledning i Chambery tillfället att för biskop Studach påpeka behovet av fransktalande präster. De uppnådde att Studach i oktober 1873 vände sig till Stub med förfrågan om barnabitfäder kunde komma till Sverige. Ordensledningen inkopplades och sade sig kunna sända två eller tre präster för varaktig verksamhet i Sverige. Studach å sin sida förklarade sig med förtroende överlämna hela verksamheten i Norge åt Stub. Denne var därför inte sen att på sommaren 1864 bege sig till Kristiania. Han verkade därefter i fem år som kyrkoherde vid St Olavs kirke. Under denna tid grundade han två S:t Vincentiusföreningar, en för män och en för kvinnor, som fortfarande består och har bedrivit en värdefull hjälpverksamhet för fattiga. Han medverkade vidare till att fyra josefsystrar började verksamhet i Norge 1865. Samma år lade han grundstenen till en kyrka i Bergen. Att han var en god predikant visar det förhållandet att han också efter sin flyttning till Norge kallades att hålla fastepredikningar i dômen i Milano.

Grusade förhoppningar

Samtidigt med Stub anlände två yngre barnabitfäder våren 1864 till Stockholm, Giovanni Carlo Moro och Cesare Tondini de’Quarenghi (se not efter artikeln). Både de och barnabitordens ledning räknade med att orden inom några få år skulle överta ansvaret för den katolska verksamheten i hela det apostoliska vikariatet, som omfattade Sverige och Norge. Biskop Studachs avsikt vara att till en början låta barnabiterna arbeta bland det femtiotal katoliker, som bodde i Göteborg – där en katolsk kyrka var under uppförande – med uppgift att en gång om året besöka de katoliker som var spridda i södra Sverige. Det visade sig dock att de båda italienarna dåligt behärskade tyska, något som gjorde dem mindre lämpliga att verka bland katoliker i denna del av landet, vilka till största delen bestod av invandrade tyskar. Inte heller i övrigt blev barnabitfädernas medverkan den av någondera sidan förväntade. Gnissel uppstod nämligen i förhållandet mellan dem och vikariatets ledning.

De båda nykomlingarna granskade den katolska verksamheten i Stockholm med kritiska ögon och höll inte inne sina synpunkter. Studach, som vid denna tid började bli sjuklig, ansåg de svag och kyrkoherden vid S:ta Eugenia kyrka – Anton Bernhard – fann de kraftlös och hans hushållerska alltför dominerande. Säkert uppskattades inte dessa omdömen av de berörda, som under många år och tidvis ensamma burit dagens tunga och hetta i landets enda katolska församling. Dispyterna var snart i full gång. Studach fann sig föranlåten att tämligen omgående sända Tondini att arbeta under Stub i Norge. Moro fick stanna i Stockholm, sedan josefsystrarna, som var angelägna att få behålla honom som andlig ledare, åtagit sig att svara för hans uppehälle.

Moro, som var född i Norditalien 1827, var glad, livlig och aktiv och hade lätt för att få kontakt med alla sorts människor. Han blev snabbt populär bland sina landsmän och bland andra församlingsbor. Också utanför den katolska kretsen blev han känd. Han uppsöktes av studenter, som bad honom slå sig ner i Uppsala. Många högt uppsatta icke-katoliker, som utrikesminister Ludvig Manderström, satte värde på honom. I sin tidvisa isolering gentemot de andra katolska prästerna i Stockholm sökte han nämligen kontakt med protestanter, även präster, och vara nära vän med pastorn vid den reformerta församlingen i Stockholm. Detta föranledde kritik från katolskt håll och han anklagades för en alltför tolerant religiös inställning och för att vara intrigant och världslig. Moro tog illa vid sig av kritiken. Han skrev förtvivlade brev till sin ordensgeneral och sade sig önska återvända till Italien ”hellre än att stanna kvar på en plats där jag i stället för att rädda andras själar riskerar att förlora min egen”. Det blev emellertid ingen hemfärd och Moro höll senare samma år – 1866 – en serie mycket uppskattade predikningar på franska. En av dessa – ”Kyrkan i Kristus” – översattes till svenska och utgavs till förmån för nödlidande och inbragte en stor summa pengar. Denna predikan – i vilken Moro definierade kyrkan som en samling själar som är förenade i tro på samma Guds ord och i samma kärlek – vann bl.a. ärkebiskop Reuterdahls gillande.

Denna predikan och Moros yttranden i den efterföljande debatten visar att han – kanske just genom sin kontakt med icke-katoliker – förvärvat en på hans tid i religiösa frågor ovanlig vidsynthet och försonlig inställning. I sin predikan – ”Kyrkan i Kristus” – utgick Moro från ett ganska vitt kyrkobegrepp och ansåg kyrkan i dess förhållande till Gud vara ”en samling av själar, som är förenade genom tron på samma Guds ord och i samma kärlek”. Därefter utlade han med fasthet den katolska kyrkans lära men kallade de från katolicismen skilda ”bröder” och framhöll att det är på kärleken man igenkänner Kristi sanna lärjungar. Han sade sig bland protestanterna känna och älska flera personer med de mest vördnadsvärda dygder och hysa aktning för de personliga egenskaperna hos Svenska kyrkans präster samt uppmanade sina åhörare att ”i all den motvilja, ja t.o.m. avsky, som rådde och ännu råder hos många mot vår religion, endast se ett okunnighetens fel”. Det kan vara så, påpekade han, att en katolik, som inte rättar sitt leverne efter sin trosbekännelse är en kättare, ”under det att en hedning och en irrlärig, som med gott uppsåt sätter i verket allt det de känner om sanningen därigenom är katoliker och verkliga Jesu Kristi och Hans Kyrkas barn”. Sin predikan avslutade han med en enträgen maning: ”Låt oss inte förblindas av vissa fördomar, som underhåller oenighetens frö bland människorna. Låt oss tänka, att vi alla är bröder och att vi såsom bröder bör älska varandra, att sanningen icke beror av den ena eller andra människans mening utan att den tillhör endast sig själv. – Låt oss underkasta vårt förstånd endast Guds höga förstånd och låt oss aldrig antaga eller förakta någon lära därför att den antages eller föraktas av vissa människor. Vi skall då lätteligen komma att hysa samma tro och utgöra denna själens och hjärtats heliga enhet, varom evangeliet så ofta talar …”

Spänningen mellan kyrkoherde Bernhard och Moro blev allt större och det hela slutade med att Studach på våren 1868 gav Moro order om att flytta till Kristiania. Moros många vänner i Stockholm blev upprörda. Församlingsbor uppvaktade biskopen med begäran om att Moro skulle få återkomma, en av Moros konvertiter skrev till propagandakongregationen i Rom och en klagan infördes på första sidan i tidningen Aftonbladet: ”Hur länge skall vi behöva sakna vår gode och fromme Pastor Moro? Hur ofta har han inte besökt de fattiga i deras stugor för att ge dem föda och tröst? Men nu är Ni försvunnen, som var en herde, en vän och en fader för oss …” Studach ändrade inte sitt beslut och förklarade besviket att det han fått lida av katolicismens fiender intet var i jämförelse med de bekymmer som barnabiterna förorsakat honom. I Kristiania blev Moro också omtyckt och var – skriver monsignore K Kjelstrup i sin bok ”Norvegia Catholica” – en av de mest framstående präster som verkat vid St Olav, en duktig predikant och själasörjare.

Stub, som sökt tillrättalägga misshälligheterna, hade vid besök i Stockholm 1866 föreslagit Moro till Studachs efterträdare för det fall denne på grund av sin bräckliga hälsa önskade avgå. Om däremot kyrkoherde Bernhard skulle komma att utses till apostolisk vikarie menade Stub att Norge lämpligen borde avskiljas till ett självständigare apostoliskt vikariat. Propagandakongregationen, som nåtts av rapporter om spänningen mellan vikariatsledningen i Stockholm och barnabiterna, tog fasta på detta förslag och 1868 undertecknade Pius IX ett beslut om att de katolska församlingarna i Norge skulle bilda en egen prefektur. Propagandakongregationen avsåg att anförtro ledningen av denna åt barnabitorden och anmodade generalen för barnabitorden att upprätta förslag på tre barnabitfäder, som var lämpliga att bli vikariatets ledare.

Även nu sveks emellertid barnabiternas förhoppningar. I samband med att den redan från sin start kritiserade och något märkliga nordpolsmissionen år 1869 upphävdes, beslöt propagandakongregationen att i stället utnämna dess dåvarande ledare, den franske prästen Bernard, till apostolisk prefekt för hela Norge. Moro kallades kort därefter att bli föreståndare för barnabiternas kloster i Paris. Han lämnade Norge 1869 tillsammans med en annan där verksam barnabitfader, Gregori Almerici – enligt en källa främst därför att ingen barnabit blivit ledare för den nyinrättade prefekturen – medan Stub slog sig ned i Bergen. Stub blev där kyrkoherde och fick 1876 glädjen uppleva att den katolska kyrka, som föranlett hans återkomst till Norge, äntligen stod färdig. Den var en imponerande byggnad, ritad av en italiensk arkitekt för betydligt fler än de 30 katoliker som då fanns i Bergen. Kyrkan står – efter en mindre inre renovering – oförändrad än idag och har först i våra dagar börjat bli för liten för Bergens katolska församling, som nu räknar närmare 1 500 medlemmar. Stub stannade som kyrkoherde i Bergen intill sin död 1892. Hans stoft vilar i en ständigt blomsterprydd grav invid koret till den kyrka, som är hans verk och för vars byggande han återvänt till sitt hemland.

Som många av sina ordensbröder var Stub litterärt verksam. Redan 1859 hade han i Bergen låtit utge sin delvis självbiografiska bok ”Ledsagelse fra Fordomme til religiös Sandhed” och år 1872 utkom efter en tidningspolemik ”En diskussion i Bergen om Ben for de Afdode og Skjaersilden med Bemaerkninger”.

En drottning söker en biktfader

En barnabitfader, som inte delade Stubs och Moros iver att arbeta i Skandinavien, var Gregori Almerici. Han var livligt verksam vid en av barnabiterna nyinrättad skola i Paris då han 1868 skickades för att hjälpa Stub i Kristiania. Almerici kände detta som en uppoffring och hade dessutom som nästan femtioåring svårt för att lära sig norska. Han var därför tacksam då han redan året därpå tillsammans med Moro fick återvända till Paris.

1873 fick han emellertid en ny anmodan att bege sig till Skandinavien, denna gång av påven själv. Bakom befallningen stod änkedrottning Josefina, den tredje tillskyndaren av barnabitmission i Sverige.

Det är mycket möjligt att Josefina redan från sina tidigaste år var bekant med barnabitorden. Hon var född i Milano och hade tillbringat en stor del av sin barndom i Monza, den stad i Norditalien där barnabitorden hade sitt noviciat. I vart fall hade hon lärt känna de barnabitfäder, som på 1860-talet verkade i Skandinavien. Hon uppskattade Moro, hade beklagat hans förflyttning från Stockholm och sänt honom penningbidrag. Då biskop Studach, som i femtio år varit hennes biktfader, allvarligt insjuknade började hon syssla med frågan vem som skulle efterträda honom. Redan före Studachs död år 1873 skrev hon till barnabitordens general att några barnabitfäder åter borde sändas till Stockholm och hon stod bakom sin sekreterares förslag att Moro skulle bli Studachs efterträdare som apostolisk vikarie. Med det spända förhållandet bland prästerskapet i Stockholm några år tidigare i färskt minne hyste hon dock vissa betänkligheter. Flertalet av de knappt 1 000 katolikerna i Sverige var av tysk härkomst och därför borde kanske i första hand exempelvis tyska benediktiner erbjudas posten som deras överherde? ”De är tyskar och kommer att vara till mindre förargelse för herrarna i missionen”, skrev hon, ”och i en liten mission måste man undvika konflikter och slitningar som blott kan skada den. Och jag har för mycket personlig erfarenhet för att jag skulle vilja förorsaka stridigheter och skandalösa trakasserier …” En tysk abbot, som blivit tillfrågad men avböjt att komma till Sverige, lugnade henne: ”Eders Maja har på ett beundransvärt sätt sökt få en tysk vikarie såsom ledare för den betydelsefulla missionen i Sverige. Jag anser detta så mycket mer välmotiverat som ju den svenska nationaliteten står lika nära den tyska som den är skild från den italienska och är svår att förstå för denna. Men vi måste likväl till slut trösta oss med att religionens väsen är höjt över alla nationella egenarter. Den helige Paulus har med samma kärlek omfattat greker och judar, atenare och romare, spanjorer och illyrier och sökte för dem alla vara allt såsom en kärleksfull fader i Jesu Kristi anda.”

Josefinas tankar gick nu åter till Moro. Från Pius IX kom emellertid en fråga: ”Vore det icke bättre, om Eders Maj:s själasörjare vore en annan person än den apostoliske vikarien? Jag ber Er övertänka detta …” Josefina kom i bryderi. Som enbart hovkaplan skulle Moro inte kunna göra den viktiga insats som apostolisk vikarie som hon ansåg honom lämpad för. Hon beslöt därför att – som hon själv uttryckte det – ”avstå från glädjen att få honom till biktfader” och anhöll i stället att Almerici skulle bli hennes biktfader. Moro, som var okunnig om den föreslagna uppdelningen av tjänsterna, kände sig förbigången. Inte heller Almerici var glad och skrev senare om det erbjudna uppdraget i Stockholm: ”Det var ett förfärligt slag för mig, dels var saken så i och för sig själv, dels genom de särskilda och lokala omständigheter, som skulle göra min ställning där ytterst svår”. Änkedrottningen blev överraskad: ”Jag har fått pater Almericis brev vari han vägrar att anta befattningen, trots min önskan och hans överordnades vilja. Den som får posten vill alltså inte ha den, och den som vill ha den får den icke – det är mycket beklagligt, ty varken den som kommer eller den som icke kommer blir på så sätt tillfredsställd.”

Det var i detta läge påven ingrep med sin befallning, som Almerici måste lyda. Han infann sig i Stockholm och blev väl mottagen: ”Icke blott drottningen har varit full av – jag skulle vilja säga – moderlig omsorg om mig utan också hela den kungliga familjen och alla vid hovet som jag kommit i beröring med. Ja, alla har visat mig prov på välvilja och aktning.”

Efter Americis ankomst till Sverige gav Josefina på nytt uttryck för sin önskan att Moro skulle som apostolisk vikarie återvända till Sverige. Än en gång beslöt sig emellertid propagandakongregationen för en kompromiss. Den sedan länge i Stockholm som skolpräst verksamme bayraren Johann Georg Huber utnämndes år 1874 till apostolisk vikarie.

När Moro nu ändå inte kunde få den post Josefina tilltänkt honom, beviljade hon Americis enträgna begäran att få återgå till sitt kommunitetsliv, på villkor att hon fick en annan barnabit som biktfader. Under sin resa till Rom år 1875 ägnade hon åtskillig tid åt biktfadersfrågan. Den visade sig inte så lätt att lösa. Josefina skrev efter ett besök i barnabiternas kloster i Rom: ”Jag har haft ett långt samtal med Pater Almerici; hans prior behöver honom absolut och han kommer icke mer tillbaka till Stockholm. Jag frågade honom om icke pater Moro kunde bli hans ställföreträdare, men han svarade att han icke ville kalla hem några präster från Paris, där man alltjämt har stora utsikter och förhoppningar för kongregationen, ty i Stockholm finns det knappast några utsikter för honom.”

Almerici var i alla fall löst från sitt uppdrag och fick ett avskedsbrev från änkedrottningen, då hon var på hemväg: ”… Jag saknar Er redan – hur skall det då ej bli när jag är tillbaka i Sverige? … Tack och återigen tack för det offer Ni gjort för min skull genom att komma till Sverige och för all den tröst Ni givit er tacksamma och tillgivna dotter i Jesus Kristus Josephine”

Därmed var inte Almericis kontakt med skandinaviska katoliker slut. Fyra år senare mötte Almerici i barnabitklostret i Genua en tjugofemårig svensk, som var på besök hos en vän i klostret. Svensken – Claes Lagergren – vågade öppna sig för patern och framföra sin undran om han borde bli katolik. Almerici lyssnade under tystnad och svarade sedan, enligt Lagergren: ”Om ni var fullt övertygad om protestantismens berättigande och om dess läror, skulle jag icke säga er ett ord för att förmå er att lämna er religion, men som det nu förhåller sig, måste jag på er fråga svara, att om ni är fullt övertygad, som ni säger er vara, att den katolska tron är den enda sanna, så måste ni bli katolik och ni står icke till svars med att längre skjuta upp dermed. Vi disponerar icke vårt livs dagar. Ni kan redan i natt bliva kallad. Döden sitter vid allas vår huvudgärd.”

Orden blev avgörande för Lagergren. Han behöll kontakt med Almerici och besökte också barnabitordens general, som dock – till Lagergrens häpnad – mottog honom kyligt. Lagergren upptogs året därpå i katolska kyrkan och har beskrivit Almerici som en mycket anlitad präst: ”Hans stora fromhet, hans vänsälla väsen och glada lynne drog själarna till honom, och när de en gång kommit i beröring med honom, förblev de honom trogna … Hans på samma gång milda och forskande blick uttryckte en underbar frid, så stor att den meddelades åt den blicken fästes på.”

Själv gjorde Lagergren en värdefull insats för kyrkan i Sverige bl.a. genom att berika det ganska klena beståndet av katolska böcker på svenska med en översättning av James Gibbons’ ”Våra fäders tro, framställning av och försvar för den av Vår Herre Jesus Kristus grundade kyrkan”, som utkom i Stockholm 1887.

Vad jag är lycklig

Änkedrottningen gav sig inte i sina ansträngningar att få pater Moro till sin andlige ledare. Hon skrev under sin vistelse i Italien flera brev till honom och bad honom ”pour raisons imminentes” att uppsöka henne för att i hennes sällskap anträda resan till Stockholm. Men det verkade som om hinder restes mot hennes försök att få kontakt med Moro. Slutligen nådde hon honom och bara någon vecka senare aviserade Moro, i ett brev från Köln den 7 september 1875, att han ”skulle komma att vara i Stockholm lördag kväll och på söndag skall jag fira den heliga mässan därstädes. Jag längtar efter att komma till målet för min resa och att återse Eders Maj:t. Allt som hänt förefaller mig som en dröm. Guds vägar är outrannsakliga”.

Nu gällde det att klargöra pater Moros och kyrkoherde Bernhards ömsesidiga befogenheter. Den nye apostoliske vikarien visade sig vara den rätte medlaren mellan de två. Huber meddelade brevledes resultatet till Josefina och slutade: ”Jag tackar Gud att saken avlöpt så lugnt, och jag tackar än en gång, då jag vet att Eders Maj:t kommer att med tillfredsställelse ta del av utgången av förhandlingarna.”

Moros tid som hovkaplan blev kort. Änkedrottningen avled den 7 juni året efter hans återkomst till Stockholm. Moro stod vid hennes sida till sista stund, meddelade henne de sjukas sakrament och tyckte sig höra henne på dödsbädden viska till honom: ”Vad jag är lycklig!” Han utgick från dessa ord då han vid den katolska jordfästningen på Stockholms slott talade inför den kungliga familjen, hovet och rikets högsta dignitärer. I sorgetåget från slottet till Riddarholmskyrkan ville Moro gå till fots efter kistan, iklädd rochette och stola, men kung Oskar II tillsade honom att åka i vagn för att inte väcka protester bland allmänheten.

Moro, som lär ha utnämnts till riddare av Nordstjärneorden, stannade i Stockholm ännu någon tid och höll bl.a. en predikan i S:ta Eugenia kyrka på allhelgonadagen 1876, ”Tanken på himmelen”, som utkom i tryck. Den 24 mars 1877 framhölls i en med sympati skriven avskedsartikel i Ny Illustrerad Tidning att när pater Moro nu lämnade Stockholms katolska församling ”kändes det smärtsamt i skilda samhällslager.” Artikelförfattaren undrade om det var påbrå från östgotiska förfäder som var orsak till Moros resliga, kraftfulla gestalt och till hans tillgivenhet för Sveriges land och folk.

Kyrkan, ett samfund av människor

Var det enbart Moros tillgivenhet för svenskarna som gjorde att han fyra år senare på nytt befann sig i Sverige, nu i Gävle bland en skara på trettio katoliker, de flesta enkla hantverkare. Norrlandsposten innehöll den 3 augusti 1881 en notis om att en katolsk kyrka – rymmande över 200 personer – uppförts i staden och att den skulle invigas påföljande söndag med mässans läsande (på latin) av Pastor Moro och predikan (på svenska) av vicarius apostolicus Huber från Stockholm. Tidningen meddelade vidare: ”Kring den nya kyrkan kommer nu att sluta sig en liten katolsk församling, vars föreståndare under den närmaste tiden blir pastor Giovanni Carlo Moro, som alltså tills vidare bosatt sig här i staden.” Fjorton dagar senare rapporterade tidningen att pastor Moro vid sin första predikan i kyrkan ”dokumenterade sig som en utmärkt talare”.

Vad hade drivit Moro att återvända till Sverige och att engagera sig för kyrkobygget i Gävle? Hade nya förhoppningar om en större, varaktig missionsinsats fötts inom hans orden, eftersom ytterligare en barnabitfader – Fumagally – sänts till Gävle och blivit hans medhjälpare? Säkert togs barnabiternas hjälp med tacksamhet emot av den apostoliske vikarien. Hittills hade de katolska församlingsprästerna i Stockholm då och då besökt Gävle, men de var – intill två jesuitfäders ankomst till Sverige 1879 – endast högst två och hade att svara för den katolska själavården i större delen av landet. Att ordna med ett bygge passade Moros aktiva läggning och han förstod också väl det andliga behovet av en samlande kyrka: ”Religionen är icke blott en brygga, som är kastad över den avgrund, som skiljer jorden från himmelen, utan även ett ofantligt nätverk, bestämt att fånga och närma människorna till varandra”, hade han sagt i sin predikan om Kyrkan i Kristus. ”Vad är väl Kyrkan, om inte ett samfund? Inte endast en enstaka individ utan hela mänskligheten bör fästas vid Gud. Det förutsätter en offentlig dyrkan, i vilken människorösterna kan förena sig till uppstämmande av samma kärlekens hymner, broderliga sammankomster, där de olikheter som åtskiljer oss i det mänskliga samhället utplånas, ett slags sammansmältning i vilken alla känner sig vara det som de verkligen är, barn av samma himmelska Fader, medlemmar av en och samma familj.”

Pengar insamlades utomlands till bygget. Att kyrkan till stor del var en barnabitfaders verk, bevisas av att den uppkallades efter aposteln Paulus, liksom Stubs S:t Pauls kirke i Bergen.

Moro medförde dessutom till prästgården en hel del dyrbara inventarier, som sannolikt härrörde från änkedrottning Josefina, och handbroderade mässkrudar från slottskapellet.

Sin förbindelse med josefsystrarna hade han inte släppt och samtidigt med honom kom josefsystrar till Gävle och startade en skola, ”Franska skolan”. En av systrarna dog i Gävle år 1886, endast 26 år gammal. Vid jordfästningen av henne i S:t Pauls kyrka riktade Moro några ord till den avlidna systern, som antyder hur en katolsk missionär” kunde känna det i det dåtida Sverige: ”Dystert skulle vara för dig att på främmande jord, långt från ett älskat hem och fosterland, nedlägga din vandringsstav, men huru lindrades dock icke denna saknad, då du fick överlämna din jordiska hydda åt ett land, som älskar ditt, åt en jord, som trampats av fäder uti din tro, och i kretsen av tillgivna systrar, som ägnat dig omsorger ej mindre ömma och uppoffrande än en moders. Vilken rik ersättning ägde du dessutom i känslan av att Gud allena var din Fader och himlen allena ditt fosterland. Din tro har frälst dig; må den även varda vår frälsning …

I Gävle blev Moro snart känd. Både han och Fumagally lär ha verkat vid läroverket – där missionsföreningens ledande man Paul Peter Waldenström var lektor – och i Moro fick staden en samhällsdebattör av rang. Han tog flitigt till orda i frågor av religiös, kulturell och politisk natur. Den katolske patern var synlig litet varstans. Han satt som åhörare när Hjalmar Branting höll föredrag på Arbetareföreningen, när nationalekonomen Knut Wicksell framlade sina teorier om barnbegränsning och när Waldenström fördömde inkvisitionen. Ofta kände han sig efteråt manad att på papperet kasta ner reflektioner över det han hört. Gefle-Posten fick ta emot många insändare av sin ”tillgifne läsare P:r J. C. Moro” i de mest skilda ämnen, alltifrån långa utläggningar om ”Kvinnan” – i hans ögon lik en klängväxt, i behov av lämpligt stöd – till varningar för överdrivna förhoppningar om ”Det socialistiska paradiset”. Han var konservativ men kom också med framsynta förslag, som att det ”på varje arbetsområde skulle stiftas ett råd, bestående av lika många arbetare som arbetsgivare, vilket skulle bestämma för varje år lönen i enlighet med landets industriella förhållanden samt tidsomständigheterna. Vi har nu på flera ställen arbetare och kapitalistföreningar men de framträder såsom stridande parter. Man skulle förena och förlika dem.”

Utan fruktan debatterade han med biskopar, teologiprofessorer och fritänkare. ”För sanningens triumf och människans framåtskridande gives det ingenting nyttigare än diskussionen”, menade han och sökte skingra några av den tidens många fördomar mot den katolska tron. Han visste att uttrycka sig belevat, var förtrogen med svensk historia, citerade Tegner, Rydberg och Strindberg. Man förvånar sig över allt han under sina få år i Sverige hunnit inhämta om luthersk lära och svenska förhållanden. En del av sina predikningar, tidskriftsartiklar och ”polemiska broschyrer” gav han ut i Gävle år 1887 i form av en bok på 300 sidor, ”Samlade skrifter”. I förordet till den skrev han: ”Om min tro skiljer sig från fleras här i landet är det dock ej min svaga sida att förakta någon som helst utan blott att mana till att med mig ställa våra tankar inför sanningens domstol, och låta henne allena fälla dom. Skulle min läsare ej instämma med mig, må han dock vara förvissad om min kärlek, och det bästa bevis därpå må vara, att jag icke smickrar hans meningar för att tillvinna mig en fåfänglig popularitet utan trotsar dem för att uppriktigt säga vad som synes mig vara sant; ty vår bäste vän är ju icke alltid den, som säger oss blott det oss behagar.”

Senast år 1887 lämnade barnabitfäderna och josefsystrarna Gävle och Moro blev på nytt prior för barnabitklostret i Paris. I mer än tio år framåt återkom lian dock varje år till Sverige för att hämta den pension, som änkedrottning Josefina tillförsäkrat honom, och han besökte då alltid Gävle. Där var han – enligt en samtida gävlebo, Petrus Lindblom – oerhört populär. Vid Moros besök, berättar Lindblom, stod människor packade ända ute i kyrkans port och många måste gå sin väg av brist på plats. Varje gång tog han med tårade ögon farväl; det var, trodde han, sista gången han besökte Gävle – men han kom igen. Vid ett av Moros sista besök fick Lindblom – senare konvertit – tillfälle att tala med barnabitfadern: ”Han hade märkbart åldrats, den kraftiga gestalten var böjd och lutande. Men i ögonen glittrade snillets ljus och hjärtats värme och det goda humöret fanns kvar.”

Moros liv förblev växlingsrikt in i det sista. Han avled 1904 i ett kloster i Belgien efter att barnabiterna vid sekelskiftets början drivits bort från Frankrike. Några år tidigare hade en gävlekonstnärinna, Ida Matton, utfört en markant byst av honom i Paris. Den står nu, med all rätt, uppställd över ingången till S:t Pauli kyrka i Gävle, Moros bestående livsverk i Sverige.

Under sitt sista levnadsår bodde Moro i det belgiska klostret tillsammans med en norskfödd barnabitfader, Karl Halfdan Schilling. Denne, som var född 1835 och tillhört de s.k. Düsseldorfkonstnärerna, hade konverterat som ung. På 1860-talet lärde han känna Stub och Tondini i Kristiania – där han och Stub grundade en St. Vincentförening för hjälpverksamhet bland fattiga – och uppmuntrad av de båda fäderna inträdde hän i Barnabitorden. I olikhet mot sina medbröder var han inte en stor predikant. Däremot var han en varmt avhållen själasörjare, som vid sin bortgång 1907 kvarlämnade ett sådant minne av helighet att de första föranstaltningarna togs för hans helgonförklaring. Hans grav i ett sidokapell i det belgiska

klostret i Mouscron har besökts av många bedjande katoliker, också från de skandinaviska länderna.

Schilling kom aldrig att verka som präst i Norge. De barnabitfäder som arbetade där hade vid sin ankomst varit inställda på att så småningom få sig anförtrodd all katolsk själavårdsverksamhet i Sverige och Norge. Så blev inte fallet. Barnabitordens insats i Skandinavien blev i mångt och mycket endast en ansats. Drömmarna reducerades. Men de ledde punktvis – som i Bergen och Gävle – till än i dag synliga resultat.

Vad barnabitfäderna i andligt avseende betytt för 1800-talets katoliker i Sverige och Norge som predikanter, själasörjare och skriftställare och för ett mer förståelsefullt förhållande kyrkosamfunden emellan – det kan aldrig med ord beskrivas.

Litteratur

J. C. Moro, Samlade skrifter, Gefle 1887; J. Metzler, Die apostolischen Vikariate des Nordens, Paderborn 1919; C. Lagergren, Mitt livs minnen IV, Stockholm 1925; R. Wehner, S:ta Eugenia kyrka 1837-1937, Uppsala 1937; K. Kjelstrup, Norvegia Catholica, Oslo 1942; R. Braun, Silvertronen, Wien 1948; A. Palmgvist, Die römisch-katholische Kirche in Schweden nach 1781 1-11, Uppsala 1958, samt Hemmet och Helgedomen, Katolskt församlingsblad 1931.

Not

Tondini föddes i Lodi, Lombardiet 1839. Han prästvigdes 1862. Efter en tid i Paris var han i Sverige och Norge 1864-66. Redan under denna tid besökte han S:t Petersburg. Från Skandinavien återvände han till Paris, därefter k ar han i London två år och åter i Paris. Större delen av 1880-talet var Tondini i Djakovar, Slovenien, då tillhörande Österrike. Han var själasörjare för italienska rallare, men förhandlade 1886 ett konkordat mellan den Heliga stolen och Montenegro. Paris blev därefter åter hans stationeringsort, men han gjorde många och långa resor i öster. 1869-99 var han i Bulgarien och Rumänien. I början av 1900-talet var han i Konstantinopel. Han slutade sitt liv i Rom 1907, där han sedan 1905 varit sin ordens generalprokurator, dvs. representant vid Kurian. Tondini var en av dem som skapade Leo XIII:s öppning mot östkyrkorna. Strossmayer, ärkebiskop av Djakovar, hade under första Vatikankonciliet av hänsyn till återföreningen med de ortodoxa motsatt sig dogmatiseringen av den påvliga ofelbarheten. Han fortsatte outtröttligt sin framsynta kamp för en öppning mot östkyrkorna, vilket för honom personligen nära hörde samman med hans sydslaviska nationalism. En rad framstående ryssar övergick under slutet av 1800-talet till katolska kyrkan och drev på arbetet för en återförening. Strossmayer hade också nära förbindelser med filosofen Vladimir Solovjev, d. 1900, som utgjorde ett slags privat kyrkounion, och framlade dennes idéer för Leo XIII. I denna breda strömning av en ny respekt för östlig fromhet och strävan efter återförening, vilken i andra former fortsatte också under mellankrigstiden, hade pater Tondini en förgrundsroll. Hans breda ekumeniska och ireniska orientering inleddes under hans år som ung präst i Skandinavien.