GERARD MANLEY HOPKINS (1844-1889)

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Låt mig med hjärtat ha förbarmande; här

efter på mitt sorgsna själv se milt

Och vänligt; plågat sinne vilt

Plågar, fast det själv plågan bär.

Jag trevar efter tröst som ej finns här

I tröstlösheten; liksom från ljuset skilt

Mörkret ej ger den blinde ljus; och spillt

I grus, vatten ej stillar törst som tär.

Själ, själv, du stackars narr, jag råder dig:

Sänd dina trötta tankar någon annan stans

En stund; ge trösten rum att rota sig,

Låt glädjen växa, Gud vet när och var; en glans

Sig sprider från dess leende, oväntat, tvingas ej;

Av ljus bland bergen binds en ljuvlig krans.

(Till svenska av Bernt Sandström)

My own heart let me more have pity on; let

Me live to my sad self hereafter kind,

Charitable; not live this tormented mind

With this tormented mind tormenting yet.

I cast for comfort I can no more get

By groping round my comfortless, than blind

Eyes in their dark can day or thirst can find

Thirst’s all-in-all in all a world of wet.

Soul, self; come, poor Jackself, I do advise

You, jaded, let be; call of thoughts awhile

Elsewhere, leave comfort root-room; let joy size

At God knows when to God knows what; whose smile

’s not wrung, see you; unforeseen times rather – as skies

Betweenpie mountains – lights a lovely mile.

Gerard Manley Hopkins har t.o.m. i England först upptäckts under 1930-talet. Sedan dess har han emellertid präglat en hel generation av engelska poeter.

Född 1844 i Stratfort, Essex, upptogs han 1863 i Balliol College i Oxford där han underfyra år läste klassisk filologi. 1866 konverterade han till den katolska kyrkan och 1868 inträdde han i Roehampton i jesuitorden. 1884 kallades han som professor i grekiska till University College i Dublin där han 1889 dog.

Hopkins gick långt utöver sin tids viktorianska stil- och formmönster, och man kan lugnt påstå att han rent av har skapat ett nytt språk i engelsk poesi. Men framför allt präglas hans dikter av en oerhört djup religiös och andlig erfarenhet där han försöker ge uttryck åt trons fördolda värld.

I Sverige har Hopkins hittills knappast uppmärksammats – något som åtminstone delvis sammanhänger med den stora svårigheten att tolka honom på ett främmande språk. Vi publicerar nedan ett enligt vår mening lyckat försök till en tolkning och hoppas kunna återkomma med ytterligare dikter (red.).

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Låt mig med hjärtat ha förbarmande; här

efter på mitt sorgsna själv se milt

Och vänligt; plågat sinne vilt

Plågar, fast det själv plågan bär.

Jag trevar efter tröst som ej finns här

I tröstlösheten; liksom från ljuset skilt

Mörkret ej ger den blinde ljus; och spillt

I grus, vatten ej stillar törst som tär.

Själ, själv, du stackars narr, jag råder dig:

Sänd dina trötta tankar någon annan stans

En stund; ge trösten rum att rota sig,

Låt glädjen växa, Gud vet när och var; en glans

Sig sprider från dess leende, oväntat, tvingas ej;

Av ljus bland bergen binds en ljuvlig krans.

(Till svenska av Bernt Sandström)

My own heart let me more have pity on; let

Me live to my sad self hereafter kind,

Charitable; not live this tormented mind

With this tormented mind tormenting yet.

I cast for comfort I can no more get

By groping round my comfortless, than blind

Eyes in their dark can day or thirst can find

Thirst’s all-in-all in all a world of wet.

Soul, self; come, poor Jackself, I do advise

You, jaded, let be; call of thoughts awhile

Elsewhere, leave comfort root-room; let joy size

At God knows when to God knows what; whose smile

’s not wrung, see you; unforeseen times rather – as skies

Betweenpie mountains – lights a lovely mile.

Gerard Manley Hopkins har t.o.m. i England först upptäckts under 1930-talet. Sedan dess har han emellertid präglat en hel generation av engelska poeter.

Född 1844 i Stratfort, Essex, upptogs han 1863 i Balliol College i Oxford där han underfyra år läste klassisk filologi. 1866 konverterade han till den katolska kyrkan och 1868 inträdde han i Roehampton i jesuitorden. 1884 kallades han som professor i grekiska till University College i Dublin där han 1889 dog.

Hopkins gick långt utöver sin tids viktorianska stil- och formmönster, och man kan lugnt påstå att han rent av har skapat ett nytt språk i engelsk poesi. Men framför allt präglas hans dikter av en oerhört djup religiös och andlig erfarenhet där han försöker ge uttryck åt trons fördolda värld.

I Sverige har Hopkins hittills knappast uppmärksammats – något som åtminstone delvis sammanhänger med den stora svårigheten att tolka honom på ett främmande språk. Vi publicerar nedan ett enligt vår mening lyckat försök till en tolkning och hoppas kunna återkomma med ytterligare dikter (red.).