Gojim, kristna och Chaim Potok

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Den dialog som de olika samfunden och de stora religionerna börjar inleda i vår tid förutsätter kunskap om parternas syn på varandra. Där kan skönlitteraturen ge inblickar som lätt försvinner i den teologiska debatten.

Ett frapperande exempel utgör den judiska inställning till kristendomen som skildras av Chaim Potok. Denne amerikanske rabbin och Ph.D. har haft stor framgång med sin serie romaner från fromma judiska kretsar i New York kring andra världskriget, och en av dem har också kommit i svensk översättning. Den första romanen, The Chosen (1966) skildrar vänskapen mellan två skolpojkar, Reuven som kommer från en ortodox, med tiden sionistisk miljö, och Danny vars far är en hasidisk ledare, en tzaddik. I nästa berättelse, The Promise (1969) har de växt upp och börjar förbereda sig för sina framtida yrken. My Name is Asher Lev (1972) skildrar konflikterna kring en jude som vill bli målare och därmed kommer ut i en hednisk värld. På svenska fick den heta Jag är den kände Asher Lev (1976). In the Beginning (1975) skildrar hur den unge David blir fascinerad av bibelkritik.(1)

Alla berättelser har samma struktur: en ytterst begåvad ung man (vars begåvning vi får ta författarens ord för) kommer i konflikt med sin far och i vidare utsträckning sin miljö, därför att han vill ägna sig åt något som inte anses lämpligt. Reuven väljer att studera till rabbin, fastän fadern hellre skulle se att han blev universitetslärare, hans vän Danny skall efterträda sin far som hasidisk ledare men vill i själva verket ägna sig åt psykologi. Asher Lev blir målare, till sin omgivnings oförställda fasa, och David intresserar sig i en bokstavstrogen miljö för bibelkritik.

Samtidigt förblir de alla fyra goda judar, som iakttar alla bud och påbud. De vidgar sin trånga barndomsvärld men överger den inte i grunden. Det är en värld koncentrerad kring studiet av Talmud, en mycket maskulin värld, där eventuella kvinnor självfallet anpassar sig efter männen. Modern till David kan verka som ett undantag genom att hon studerar vidare, men det är för att fullfölja sin döde brors livsverk och för att hjälpa sin man i hans arbete.

Potok låter sina huvudpersoner berätta i jag-form, vilket innebär att åtskilligt av den något torra och stela stilen kan tolkas som ett uttryck för huvudpersonens omognad. Dock är stilen i den senaste romanen mer litterärt utarbetad än i de tidigare.

Lokalfärgen från de strängt judiska miljöerna i New York är suggestiv, medan beskrivningen av andra omgivningar verkar livlös: trakten utanför New York, Florens, Paris. Den självvalda isoleringen i de fromma judiska kretsarna är total. Pojkarna går i jeshiva-skolor där studiet av Talmud dominerar kursplanen, den sociala samvaron inskränker sig till den egna gruppen. Hasider kan inte äta hos andra judar, icke-rättrogna blir uteslutna (cherem) ur gemenskapen. Den yngre generationen talar visserligen också engelska, medan den äldre föredrar jiddisch, men kunskapen om icke-judisk kultur är minimal. (Istället för e.Kr. talar man om The Common Era, en betecknande detalj.) I dessa miljöer, som lever i vårt sekel, i ett kristet land, i världens största stad är allting icke-judiskt sammanfattat i begreppet gojim (sing. goj, adjektiv gojische). Det innefattar kristna, antisemiter, ryssar, tyskar, polacker och även de judar som lösgör sig från traditionen, och det innebär ett absolut avståndstagande.

För Asher Levs far är Jesus ”den där karlen” för vars skull otaliga judar har blivit dödade. Uppfattningen om kristendomen sammanfattas på två ställen. I In the Beginning berättar fadern om en händelse i Polen långt tidigare, när judar lät sig dödas hellre än att övergå till kristendomen. ”Vad fanns det för något i kristendomen? Det är slaktares och mördares avgudadyrkan.”

I formen mer hövisk men lika avvisande är Asher Levs mor, när hon efter ett besök på museet skall förklara för sin son vem Jesus var. Han vet att det är ”gojims Gud”. När modern förklarat att han uppträdde som Messias (Potok använder formen the moshiach) undrar pojken om han verkligen var det men får Nej till svar. ”Messias har inte kommit ännu, Asher. Se så mycket lidande det finns i världen. Skulle det finnas så mycket lidande om Messias verkligen hade kommit?” Men gojim tror att han var son till Den Högste. När pojken frågar vad det innebär svarar hon att det har hon inte ens börjat begripa. Men dit har måleriet fört henne, till Jesus (vilket uppenbart är en förödande kritik av sonens intresse för måleri).

Eftersom alla kristna är gojim finns det sällan anledning att använda uttrycket ”kristen”. Ibland används istället ordet ”katolsk”, som om det vore en ren synonym. När en ickeortodox judinna förkastar den fanatiska hasidiska tron frågar hon vad det skulle vara för skillnad mellan judisk ortodoxi och katolicism (The Promise). När Asher Lev, juden, använder korsfästelsemotivet, tillfrågas ledande katoliker vad de anser om detta. När David börjar gå i skolan har han sällskap av en äldre kusin, som tålmodigt svarar på hans frågor, t.ex. vem St Pauls Street är uppkallad efter (namnet får läsaren räkna ut av svaren). Han var en mycket viktig katolik som hjälpte till att få igång den katolska kyrkan. David vill veta vad han då gjorde men svaret blir Jag vet inte. Jag är inte intresserad av sådant. Samma svar avslutar ett samtal mellan några skolpojkar (i samma berättelse) angående bygget på en tomt bredvid. Där ska det byggas en kyrka, protestantisk, säger en, katolsk, säger en annan, medan en tredje har noterat ett anslag i stil med Vår Fru av Det Heliga Hjärtat. Då är den katolsk, noterar någon. En annan frågar vad ett heligt hjärta är och får till svar Det vet jag inte. Jag intresserar mig inte för sådant. Senare nämner huvudpersonen ”den mörka blodfyllda skräck som den katolska världen manade fram för mig”, varvid det framgår att det inte rör sig om något specifikt katolskt.

Däremot förekommer en katolsk kyrka och skola i grannskapet till jeshiva-skolan, och David ser ofta på en kvinnostaty utanför den. Han har en gång frågat sin mor vad det är och fått till svar att det är en av gojims avgudabilder. Det hindrar honom inte från att lägga märke till godheten i dess uttryck, och inför den judefientlighet han möter hos en katolsk grannpojke undrar han hur en staty vars ansikte är så fullt av kärlek kan dyrkas av någon vars hjärta är så fullt av hat. Studiet av Talmud är hjärtpunkten i dessa fromma kretsars liv (dvs. för männen). Däremot befattar de sig föga med andra bibliska texter än de 5 Moseböckerna. När ytterligare bibelläsning införs i Davids jeshiva blir ämnet högst impopulärt bland åtskilliga flitiga talmud-studenter.

Bibelkritik är oacceptabel och blir om möjligt ännu värre genom att den utövas också av kristna. Som Davids far säger ”Hur kan en goj som tror på Jesus eller inte på någonting undervisa en jude i Torah?” Att en jude skulle studera bibelkritik för en goj är orimligt; kommer kanske gojim till judar för att studera … vad är det de kallar det … Nya Testamentet? (Jämförelsen haltar betänkligt, men detta noteras inte.) Bittrast blir stämningen mot kristen tro i berättelsen om Asher Lev, därför att han är den ende som egentligen kommer i någon närmare kontakt med den, nämligen genom sitt intresse för måleri. På konstmuseet ser han korsfästelsescener, och när han så småningom får en handledare – en ickeortodox jude – i målarkonsten, måste han studera både naketmåleri och korsfästelser, eftersom de utgör väsentliga delar av den västerländska traditionen. Fadern blir rasande.

Asher Lev målar själv två scener inspirerade av korsfästelsen, med sina föräldrar insatta. Det är den skandal dessa tavlor vållar som är den röda tråden i romanen om honom. I Florens har han studerat Michelangelos Pietà i domkyrkan (icke att förväxla med den som finns i Rom), och det är dess former som han gång på gång återkommer till. Däremot konstaterar han i förbigående ”Jag vet inte hur en from kristen reagerar på denna Pietà”. (Läsaren tycker kanske att han kunde ha frågat någon.) Hela berättelsen igenom betraktas korsfästelsen som en form, användbar för att uttrycka vissa känslor i målarens privatliv. Hur den uppfattas av människor för vilka den är ett centralt uttryck för religiös tro är något som den fromme Asher Lev aldrig ens kommer på iden att fråga sig.

Den egentliga handlingen i dessa romaner är intellektuell; de högbegåvade unga pojkarna försöker vidga sin världsuppfattning i en miljö vars högsta värde är talmud-studiet. De politiska intressena koncentreras kring sionismen – vars häftigaste motståndare för övrigt är de ultraortodoxa judarna, sådana som hasiderna. Mest påfallande för en utomstående läsare är den självpåtagna isoleringen hos dessa ytterligt fromma judar. Att någon annan religion än deras egen skulle existera tycks vara en helt främmande tanke. Allt icke-renlärigt hör till Den andra sidan och är farligt att befatta sig det minsta med.

Det är en miljö som kunde skildras övertygande endast av någon som har växt upp i den och älskar den. Potok som uppenbart har gjort det, vill – eller kan – inte själv uttrycka reflexioner över dess likgiltighet för allting utanför. Arrogansen hos hans gestalter blir inte mindre för att den är omedveten. Denna slutenhet är en motsvarighet till den okunnighet om judendomens utveckling efter Kristi tid som alltför ofta utmärkt den västerländska kristendomskunskapen. Potoks romaner kan betraktas inte bara ur litterär synvinkel utan också som insidesbeskrivningar av en religiös värld som är sluten för oss, ett viktigt bidrag till den kunskap som krävs för en dialog.

Not

1. Nyligen kom hans senaste roman: The Book of Lights. Där spelar, som titeln antyder, studiet av Kabbalah en roll.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Den dialog som de olika samfunden och de stora religionerna börjar inleda i vår tid förutsätter kunskap om parternas syn på varandra. Där kan skönlitteraturen ge inblickar som lätt försvinner i den teologiska debatten.

Ett frapperande exempel utgör den judiska inställning till kristendomen som skildras av Chaim Potok. Denne amerikanske rabbin och Ph.D. har haft stor framgång med sin serie romaner från fromma judiska kretsar i New York kring andra världskriget, och en av dem har också kommit i svensk översättning. Den första romanen, The Chosen (1966) skildrar vänskapen mellan två skolpojkar, Reuven som kommer från en ortodox, med tiden sionistisk miljö, och Danny vars far är en hasidisk ledare, en tzaddik. I nästa berättelse, The Promise (1969) har de växt upp och börjar förbereda sig för sina framtida yrken. My Name is Asher Lev (1972) skildrar konflikterna kring en jude som vill bli målare och därmed kommer ut i en hednisk värld. På svenska fick den heta Jag är den kände Asher Lev (1976). In the Beginning (1975) skildrar hur den unge David blir fascinerad av bibelkritik.(1)

Alla berättelser har samma struktur: en ytterst begåvad ung man (vars begåvning vi får ta författarens ord för) kommer i konflikt med sin far och i vidare utsträckning sin miljö, därför att han vill ägna sig åt något som inte anses lämpligt. Reuven väljer att studera till rabbin, fastän fadern hellre skulle se att han blev universitetslärare, hans vän Danny skall efterträda sin far som hasidisk ledare men vill i själva verket ägna sig åt psykologi. Asher Lev blir målare, till sin omgivnings oförställda fasa, och David intresserar sig i en bokstavstrogen miljö för bibelkritik.

Samtidigt förblir de alla fyra goda judar, som iakttar alla bud och påbud. De vidgar sin trånga barndomsvärld men överger den inte i grunden. Det är en värld koncentrerad kring studiet av Talmud, en mycket maskulin värld, där eventuella kvinnor självfallet anpassar sig efter männen. Modern till David kan verka som ett undantag genom att hon studerar vidare, men det är för att fullfölja sin döde brors livsverk och för att hjälpa sin man i hans arbete.

Potok låter sina huvudpersoner berätta i jag-form, vilket innebär att åtskilligt av den något torra och stela stilen kan tolkas som ett uttryck för huvudpersonens omognad. Dock är stilen i den senaste romanen mer litterärt utarbetad än i de tidigare.

Lokalfärgen från de strängt judiska miljöerna i New York är suggestiv, medan beskrivningen av andra omgivningar verkar livlös: trakten utanför New York, Florens, Paris. Den självvalda isoleringen i de fromma judiska kretsarna är total. Pojkarna går i jeshiva-skolor där studiet av Talmud dominerar kursplanen, den sociala samvaron inskränker sig till den egna gruppen. Hasider kan inte äta hos andra judar, icke-rättrogna blir uteslutna (cherem) ur gemenskapen. Den yngre generationen talar visserligen också engelska, medan den äldre föredrar jiddisch, men kunskapen om icke-judisk kultur är minimal. (Istället för e.Kr. talar man om The Common Era, en betecknande detalj.) I dessa miljöer, som lever i vårt sekel, i ett kristet land, i världens största stad är allting icke-judiskt sammanfattat i begreppet gojim (sing. goj, adjektiv gojische). Det innefattar kristna, antisemiter, ryssar, tyskar, polacker och även de judar som lösgör sig från traditionen, och det innebär ett absolut avståndstagande.

För Asher Levs far är Jesus ”den där karlen” för vars skull otaliga judar har blivit dödade. Uppfattningen om kristendomen sammanfattas på två ställen. I In the Beginning berättar fadern om en händelse i Polen långt tidigare, när judar lät sig dödas hellre än att övergå till kristendomen. ”Vad fanns det för något i kristendomen? Det är slaktares och mördares avgudadyrkan.”

I formen mer hövisk men lika avvisande är Asher Levs mor, när hon efter ett besök på museet skall förklara för sin son vem Jesus var. Han vet att det är ”gojims Gud”. När modern förklarat att han uppträdde som Messias (Potok använder formen the moshiach) undrar pojken om han verkligen var det men får Nej till svar. ”Messias har inte kommit ännu, Asher. Se så mycket lidande det finns i världen. Skulle det finnas så mycket lidande om Messias verkligen hade kommit?” Men gojim tror att han var son till Den Högste. När pojken frågar vad det innebär svarar hon att det har hon inte ens börjat begripa. Men dit har måleriet fört henne, till Jesus (vilket uppenbart är en förödande kritik av sonens intresse för måleri).

Eftersom alla kristna är gojim finns det sällan anledning att använda uttrycket ”kristen”. Ibland används istället ordet ”katolsk”, som om det vore en ren synonym. När en ickeortodox judinna förkastar den fanatiska hasidiska tron frågar hon vad det skulle vara för skillnad mellan judisk ortodoxi och katolicism (The Promise). När Asher Lev, juden, använder korsfästelsemotivet, tillfrågas ledande katoliker vad de anser om detta. När David börjar gå i skolan har han sällskap av en äldre kusin, som tålmodigt svarar på hans frågor, t.ex. vem St Pauls Street är uppkallad efter (namnet får läsaren räkna ut av svaren). Han var en mycket viktig katolik som hjälpte till att få igång den katolska kyrkan. David vill veta vad han då gjorde men svaret blir Jag vet inte. Jag är inte intresserad av sådant. Samma svar avslutar ett samtal mellan några skolpojkar (i samma berättelse) angående bygget på en tomt bredvid. Där ska det byggas en kyrka, protestantisk, säger en, katolsk, säger en annan, medan en tredje har noterat ett anslag i stil med Vår Fru av Det Heliga Hjärtat. Då är den katolsk, noterar någon. En annan frågar vad ett heligt hjärta är och får till svar Det vet jag inte. Jag intresserar mig inte för sådant. Senare nämner huvudpersonen ”den mörka blodfyllda skräck som den katolska världen manade fram för mig”, varvid det framgår att det inte rör sig om något specifikt katolskt.

Däremot förekommer en katolsk kyrka och skola i grannskapet till jeshiva-skolan, och David ser ofta på en kvinnostaty utanför den. Han har en gång frågat sin mor vad det är och fått till svar att det är en av gojims avgudabilder. Det hindrar honom inte från att lägga märke till godheten i dess uttryck, och inför den judefientlighet han möter hos en katolsk grannpojke undrar han hur en staty vars ansikte är så fullt av kärlek kan dyrkas av någon vars hjärta är så fullt av hat. Studiet av Talmud är hjärtpunkten i dessa fromma kretsars liv (dvs. för männen). Däremot befattar de sig föga med andra bibliska texter än de 5 Moseböckerna. När ytterligare bibelläsning införs i Davids jeshiva blir ämnet högst impopulärt bland åtskilliga flitiga talmud-studenter.

Bibelkritik är oacceptabel och blir om möjligt ännu värre genom att den utövas också av kristna. Som Davids far säger ”Hur kan en goj som tror på Jesus eller inte på någonting undervisa en jude i Torah?” Att en jude skulle studera bibelkritik för en goj är orimligt; kommer kanske gojim till judar för att studera … vad är det de kallar det … Nya Testamentet? (Jämförelsen haltar betänkligt, men detta noteras inte.) Bittrast blir stämningen mot kristen tro i berättelsen om Asher Lev, därför att han är den ende som egentligen kommer i någon närmare kontakt med den, nämligen genom sitt intresse för måleri. På konstmuseet ser han korsfästelsescener, och när han så småningom får en handledare – en ickeortodox jude – i målarkonsten, måste han studera både naketmåleri och korsfästelser, eftersom de utgör väsentliga delar av den västerländska traditionen. Fadern blir rasande.

Asher Lev målar själv två scener inspirerade av korsfästelsen, med sina föräldrar insatta. Det är den skandal dessa tavlor vållar som är den röda tråden i romanen om honom. I Florens har han studerat Michelangelos Pietà i domkyrkan (icke att förväxla med den som finns i Rom), och det är dess former som han gång på gång återkommer till. Däremot konstaterar han i förbigående ”Jag vet inte hur en from kristen reagerar på denna Pietà”. (Läsaren tycker kanske att han kunde ha frågat någon.) Hela berättelsen igenom betraktas korsfästelsen som en form, användbar för att uttrycka vissa känslor i målarens privatliv. Hur den uppfattas av människor för vilka den är ett centralt uttryck för religiös tro är något som den fromme Asher Lev aldrig ens kommer på iden att fråga sig.

Den egentliga handlingen i dessa romaner är intellektuell; de högbegåvade unga pojkarna försöker vidga sin världsuppfattning i en miljö vars högsta värde är talmud-studiet. De politiska intressena koncentreras kring sionismen – vars häftigaste motståndare för övrigt är de ultraortodoxa judarna, sådana som hasiderna. Mest påfallande för en utomstående läsare är den självpåtagna isoleringen hos dessa ytterligt fromma judar. Att någon annan religion än deras egen skulle existera tycks vara en helt främmande tanke. Allt icke-renlärigt hör till Den andra sidan och är farligt att befatta sig det minsta med.

Det är en miljö som kunde skildras övertygande endast av någon som har växt upp i den och älskar den. Potok som uppenbart har gjort det, vill – eller kan – inte själv uttrycka reflexioner över dess likgiltighet för allting utanför. Arrogansen hos hans gestalter blir inte mindre för att den är omedveten. Denna slutenhet är en motsvarighet till den okunnighet om judendomens utveckling efter Kristi tid som alltför ofta utmärkt den västerländska kristendomskunskapen. Potoks romaner kan betraktas inte bara ur litterär synvinkel utan också som insidesbeskrivningar av en religiös värld som är sluten för oss, ett viktigt bidrag till den kunskap som krävs för en dialog.

Not

1. Nyligen kom hans senaste roman: The Book of Lights. Där spelar, som titeln antyder, studiet av Kabbalah en roll.