Gregoriansk sång i evangelisk tidegärd under 100 år

Under 1800-talets andra hälft fanns det ett begynnande intresse inom Svenska kyrkan för att återknyta till medeltidens och reformationstidens praxis med dagliga bönegudstjänster. En början gjordes i de två förslag till kyrkohandbok som framlades 1854 respektive 1856. Dessa anknöt i viss mån till äldre ordningar för matutin och vesper, och i 1894 års kyrkohandbok hade de vidareutvecklats till rikare ordningar för morgon- och aftonböner avsedda för högtidliga tillfällen. Det var dock inte fråga om växelsång med församlingsdeltagande, utan den psaltarpsalm som ingick i ordningen skulle läsas av prästen. En drivande kraft i de liturgiska förnyelsesträvandena vid denna tid var Strängnäsbiskopen Uddo Lechard Ullman (1837–1930), som hade tagit djupa intryck av evangelisk tidebönspraxis i Tyskland. Det var också Ullman som 1908 väckte förslag i kyrkomötet om utarbetandet av ett vesperale. Sex år senare förelåg ett omfångsrikt Förslag till Vesperale för Svenska kyrkan i två band, med ordningar för matutin och vesper för kyrkoårets högtidsdagar, utarbetat av Ullman tillsammans med kyrkomusikern John Morén (1854–1932). Förslaget innehöll musikaliskt rika ordningar för matutin och vesper, med visst inslag av psaltarpsalmodi men mycket litet ”äkta” gregorianik. Vesperalet var framgångsrikt såtillvida att det kom att brukas i ganska många församlingar och under lång tid. Inriktningen på särskilda högtidsdagar gjorde dock att det inte kunde fungera som en grund för ett mer regelbundet tidebönsliv i församlingarna. I praktiken var det säkerligen vesperordningen som kom till flitigast användning, och då ofta vid konsertliknande musikgudstjänster.

Gregoriansk tidebön i Svenska kyrkans gudstjänstordningar

Vid mitten av 1920-talet hade saken kommit i ett annat läge. Den kommitté, med ärkebiskop Nathan Söderblom i spetsen, som från 1916 hade arbetat med en ny koralbok för Svenska kyrkan, fick efter stadfästandet av denna 1921 nya uppdrag från kyrkomötet, vilka bland annat resulterade i ett Vesperale och ett tillhörande Psalterium i en separat volym, båda tryckta 1925. Dessa utgåvor, i synnerhet Psalterium, måste ses som pionjärarbeten: för första gången i modern tid dominerar gregorianiken i ett av kyrkomötet godkänt gudstjänstmaterial för Svenska kyrkan. I förordet till Vesperale framhålls att man eftersträvat en anslutning till ”de historiska formerna för matutin, vesper och completorium med dithörande musik”. Förutom responsorier, ett par hymner (rytmiserade i tretakt) och Te Deum (i matutinen) finns här psalmodierade psaltarpsalmer och nytestamentliga cantica; av de senare är endast Nunc dimittis försett med antifon (sjungen som växelsång mellan präst och församling). Det gregorianska melodistoffet blandas med svenska psalmer och en del nyare material. Alla sjungna partier är försedda med orgelackompanjemang, som dock enligt förordet till psalteriet ”oftast torde kunna helt undvaras”. Antifoner till psaltarpsalmerna finns i en särskild avdelning, tillsammans med förslag till deras användning i anslutning till psalmerna. Vesperale och Psalterium var, till skillnad från tidigare vesperutgåvor, inte avsedda för speciella högtidliga tillfällen utan tänktes ingå i församlingarnas ordinarie gudstjänstliv. I vilken utsträckning detta verkligen skedde är en annan fråga; Arthur Adell, en ledande gestalt i tidegärdens renässans under 1900-talet (se nedan), gjorde 1957 bedömningen att 1925 års Vesperale ”praktiskt taget icke kom till någon användning”; enligt Adell berodde detta på att dess utformning ställde alltför stora krav på präster och kyrkomusiker att, utifrån den enligt klassisk tidegärdspraxis givna ordningen, själva gestalta varje enskilt tidebönstillfälle med hjälp av det material som erbjöds i de två böckerna, exempelvis att välja psaltarpsalmer och antifoner till dessa.

En arvtagare till 1925 års Vesperale och Psalterium var Den svenska mässboken II, som utkom 1944. Trots titeln innehåller volymen inte material för mässan utan huvudsakligen musik till morgon- och kvällsgudstjänster i en tidegärdsbaserad form. Det musikaliska materialet är så gott som enbart gregorianskt – undantag är endast ett fåtal flerstämmiga körkompositioner för passionsgudstjänst av bland andra Palestrina samt John Moréns än i dag brukade växelsång som inleder ordningen för julotta. Ett steg tillbaka jämfört med 1925 är att termerna matutin och vesper nu har ersatts av ”Morgonbön, högtidligare form” respektive ”Aftonbön, högtidligare form”. Till skillnad från i 1925 års psalterium är det i Den svenska mässboken II mindre vanligt att psaltarpsalmer återges i sin helhet – i stället är uteslutningar av verser och uppdelningar av psaltarpsalmer vanliga. I konsekvens med detta talas det inte längre om psaltarpsalmer utan om ”psaltarställen”. En annan viktig skillnad i förhållande till 1925 års utgåvor är att varje ”psaltarställe” har en egen antifon, vars text oftast utgör psaltarställets första vers, medan själva psalmodin börjar med den följande versen. En principiellt viktig nyhet var förekomsten av antifoner och psalmodier till Benedictus och Magnificat för varje dag i veckan; därmed förelåg ett fullständigt material för dagligt bruk i sjungen tidegärd.

Den rytmisering av vissa melodier – inledningsversiklar och några antifoner – som fanns i 1925 års Vesperale (men inte i psalteriet) är i Den svenska mässboken II ersatt med genomgående åttondelsnotering. Endast de ”ordinarie” åtta psalmtonerna används; tonus peregrinus har uteslutits. Volymen innehåller även föredragsanvisningar som avspeglar ett av Solesmes-traditionen influerat sångideal (liknande anvisningar återfinns till de gregorianska introitus som ingick i den tre år tidigare utgivna Den svenska mässboken I): ”Sångföredraget skall vara legato och rörelsen i psalmodien rask och mjuk.” Här finns även anvisningar för rytmiken (ordaccentuering) och dynamiken vid psalmodieringen: ”ett (icke överdrivet) crescendo” vid initium balanseras av ”ett lätt ritardando i förening med diminuendo” vid versradens slut.

Efter Den svenska mässboken II upphörde arbetet med ordningar för tidebönsgudstjänster i Svenska kyrkans officiella sammanhang. När en ny kyrkohandbokskommitté (till skillnad från de tidigare med text- och musikarbetet integrerat) tillsattes 1968, ingick denna typ av bönegudstjänster inte i uppdraget.

Den svenska tidegärden och dess antifonalen

Parallellt med det officiella kommittéarbetet i Svenska kyrkan pågick under nära 40 år, med början på 1920-talet, ett tidegärdsarbete av annat slag, helt på enskilt initiativ, utan uppdrag från någon kyrklig instans och givetvis utan ekonomisk ersättning. Det genomfördes på egen hand av två präster, Arthur Adell (1894–1962) och Knut Peters (1894–1950). Under deras studietid i Uppsala publicerade professorn i praktisk teologi Edvard M. Rodhe (1878–1954) sin banbrytande undersökning Studier i den svenska reformationstidens liturgiska tradition (1917). Rodhe visade på kontinuiteten i svensk tidegärdspraxis under reformationstiden, främst genom att Svenska kyrkans förste lutherske ärkebiskop Laurentius Petri (1499–1573) medverkade till att den medeltida traditionen med sjungna tideböner kunde bevaras obruten. Tidegärden kunde därmed legitimeras som en svensk reformatorisk praxis (”evangelisk tidegärd”), något som i tidens kyrkliga klimat inte var utan betydelse. Rodhes forskning inspirerade i synnerhet Peters till att fördjupa sig i ämnet och, från 1921, tillsammans med Adell verka för en restaurerad tidebönspraxis i Laurentius Petris anda.

Adell och Peters kompletterade varandra; även om båda gjorde viktiga insatser inom såväl forskningens som det praktiska kyrkolivets område, så har Adell betecknats som ”praktikern” (man skulle kunna tillägga ”musikern”) och Peters som ”forskaren” av de två. Deras gemensamma vision var att skapa en tidegärd på reformatorisk grund för regelbundet bruk i Svenska kyrkans församlingar. För Adell och Peters var tidegärden oupplösligt förenad med den gregorianska sången, ”liturgiens speciella sångart”, som Adell formulerade det. Det var genom deras hängivna arbete som den svenska tidegärdsrenässansen kom att förenas med svenskspråkig gregorianik, även om den lästa tidebönen i många sammanhang kom att bli regel. Den första frukten av deras samarbete, häftet Evangelisk tidegärd, utkom 1924. Det innehöll ordningar med musik för laudes, vesper och completorium. Vid sidan av nya upplagor av Evangelisk tidegärd fortsatte Adells och Peters arbete under 1930- och 40-talet med andra publikationer. Först av dessa var Veckans tideböner (1934), med laudes, sext, vesper och completorium för alla veckans dagar, och dessutom matutin, prim och non för sön- och helgdagar.

Fem år senare kom Svensk tidegärd som även innehöll kyrkoårsanknutet material. Detta kompletterades ytterligare i den följande upplagan (1944), där den sedermera etablerade titeln Den svenska tidegärden för första gången uppträder. Adell och Peters fortsatte att arbeta vidare mot en fullt utbyggd svensk tidegärd, där texter och (gregorianska) melodier hölls samman. År 1936 hade de utgivit Antifonale för en söndag och dess helgsmål jämte de övriga veckodagarnas completorier. En viktig milstolpe blev Det svenska antifonalet I: Antifonale till veckans tideböner (1949) med musik till laudes, sext, vesper och completorium för varje veckodag samt för söndagarna dessutom matutin, prim, ters och non. Arbetet med antifonalen kröntes med Det svenska antifonalet II: Antifonale till kyrkoårets tideböner, en mycket omfattande volym med melodier till första och andra vespern, matutin, laudes och completorium för kyrkoårets samtliga högtidsdagar samt för särskilda minnesdagar och tillfällen. Materialet var till största delen färdigställt redan vid Knut Peters död 1950, men arbetet trycktes inte förrän 1959 och blev därmed Adells och Peters sista och största tidegärdsvolym.

Adells och Peters inledande arbete gjordes parallellt med det kommittéarbete som resulterade i 1925 års Vesperale och Psalterium. Trots de åtminstone delvis sammanfallande målsättningarna finns det inga belägg för att någon form av samarbete eller kontakter förekom. I längden blev det Adells och Peters utgåvor som kom till flitigast användning. De introducerades i de församlingar där utgivarna verkade men också i andra församlingar och andra sammanhang, inte minst i den kyrkliga och kyrkomusikaliska kursverksamheten, under koralveckor och kyrkodagar, i brödra- och systraskap. Tidegärdsgudstjänster var inte längre reserverade för särskilda högtider. ”Vardagslivet måste präglas liturgiskt … tidegärden måste återupplivas i görligaste mån”, framhöll högkyrklighetens förgrundsgestalt Gunnar Rosendal i sin programskrift Kyrklig förnyelse (1935).

Efter Adells död 1962 övertogs arbetet med förnyelse av tidegärdsutgåvorna av det av honom 1941 grundade Laurentius Petri-sällskapet, vilket från sitt instiftande hade som uttalat mål att ”på den svenska reformationstidens grundval återuppbygga en evangelisk tidegärdstradition”. Under 1970-talet utgav sällskapet en ny upplaga av delar av antifonalet i form av tre häften med melodier till veckans tideböner: Veckans completorier (1973), Veckans middagsböner (1974) och Veckans laudes (1975), samtliga med Ragnar Holte (f. 1927) som huvudredaktör. Ordningarna och texterna i dessa utgåvor hämtades från Den svenska tidegärden (6. uppl., 1971), en textvolym med ordningar för såväl veckans som kyrkoårets tideböner, även den utgiven av Laurentius Petri-sällskapet. Bland skillnader mellan de tre nya häftena och Adells och Peters antifonale kan nämnas att de tidigare enbart antifonala psaltarpsalmerna försågs med responsoriala alternativ i syfte att underlätta användningen för ovana deltagare. Notbilden kompletterades med vissa specialtecken, såsom horisontellt episem (förlängningstecken), pressus (”svällare”, accent) och quilisma (förlängd ton följd av kortare ton i samma grupp). Varje volym innehöll förklaringar av termer och tecken samt anvisningar för utförandet, där bland annat närheten till talets naturliga rytm framhölls. Notbilden i de nya tidebönsutgåvorna ansluter till den praxis som 1968 års kyrkohandbokskommitté tillämpade för gregorianska melodier i mässan, främst introitus.

Sjungen tidebön i rikshelgedomen

Det var inte bara Laurentius Petri-sällskapet som publicerade utgåvor för sjungen tidegärd i Svenska kyrkan. Ett par volymer från 1970-talet med gregorianskt melodimaterial återspeglar två slag av lokal gudstjänstpraxis. Laudes och vesprar (1972), utgiven av domkyrkoorganisten Rudolf Löfgren (1929–2008), baseras delvis på de regelbundna vespergudstjänster som hade utvecklats i Uppsala domkyrka, med, som det heter i förordet, ”rikare liturgisk utformning och med församlingens aktivisering i centrum”. Boken innehåller, vid sidan av det enstämmiga gregorianska materialet, även psaltarpsalmer i anglikansk tradition och några flerstämmiga körsatser från 1500-talet.

Tidegärdens förnyelse och förhållandet till gregorianiken

1990-talet var, liksom 1920-, 1940- och 1970-talet, en period av livaktig tidegärdsförnyelse i Sverige. 1990 utkom den första katolska tidegärden på svenska, Kyrkans dagliga bön I–II, vilken 1993 följdes av musikutgåvan Melodier till Kyrkans dagliga bön i två band. En ekumenisk tidegärdsutgåva, Tidegärden, Kyrkans dagliga bön, baserad på Kyrkans dagliga bön, utkom 1995 och kompletterades samma år med Musik till Tidegärden, Kyrkans dagliga bön. Den sistnämnda volymen innehåller ”ett urval melodier till de delar av Tidegärden, kyrkans dagliga bön som kan antas bli mest sjungna”, det vill säga veckans completorier samt söndagens första och andra vesper, vidare vesprar och completorier för jul, fasta, påsk och pingst samt vesprar för Maria- och helgondagar. I övrigt hänvisas till melodimaterialet i Melodier till Kyrkans dagliga bön, som anges vara användbart även till Tidegärden, Kyrkans dagliga bön.

1995 påbörjades även utgivningen av en ny version av Den svenska tidegärden, till skillnad från tidigare upplagor med musiken integrerad från början. Den första volymen, Den svenska tidegärden, Completorium, med completorier för såväl veckodagarna som kyrkoåret, följdes 1996 av Den svenska tidegärden, Laudes och vesper. Redan några år senare skedde en återgång till separata text- och melodiutgåvor. År 2000 utkom en ny fullständig textutgåva av Den svenska tidegärden, anpassad till den nya bibelöversättningen. Den följdes 2002 av Den svenska tidegärden. Melodiutgåva i två band, Laudes och vesper samt Completorium och middagsbön. Melodiutgåvan fick en svagare ställning genom att den i början av förlaget endast tillhandahölls enligt principen print on demand. Numera finns det fullständiga antifonalet, med ordningar och musik för laudes, middagsbön, vesper och completorium för både veckan och kyrkoåret, kostnadsfritt tillgängligt i form av pdf-filer (67 st) för nedladdning (antifonalet.gudstjänst.nu).

Sedan 1995 finns alltså två omfattande tidegärdsutgåvor med musik på svenska. Även om visst samarbete förekom beträffande textversionerna inför 1995 års utgåvor, så återspeglar musikutgåvorna skilda synsätt då det gäller förhållandet mellan gregoriansk melodik och svensk text. Laurentius Petri-sällskapets utgåvor håller i princip fast vid den grundsyn som kommer till uttryck i traditionen från Adell och Peters och som skulle kunna sammanfattas: det är möjligt att i det gregorianska material som traditionellt brukas i tidegärden finna melodier som kan adapteras till bruk med svensk text, utan att väsentliga värden går förlorade. På den ovan nämnda webbplatsen betonas att musiken består av ”autentiska gregorianska melodier”. Musik till Tidegärden. Kyrkans dagliga bön företräder en annan linje, där nykomposition med bibehållande av den gregorianska sångens speciella egenskaper anses nödvändig i många fall, eftersom många, i synnerhet de rikare, av de gregorianska melodiformerna är så intimt förknippade med det latinska språket. Den valda linjen uttrycks i förordet: ”Musiken anknyter praktiskt taget genomgående till gregoriansk tradition”, där nyckelordet ”anknyter” markerar en friare hållning till det ursprungliga melodimaterialet.

En ekumenisk trend

Regelbundna, även dagliga, tideböner är i dag en del av gudstjänstlivet i allt fler församlingar. Detta gäller främst kanske middagsböner, men även morgonbön (laudes) och vesper. ”Att be tideböner har på sistone blivit allt mer trendigt, inte bara i Svenska kyrkan utan även i frikyrkorna”, noterade tidningen Dagen 2012. Ett tecken på tidegärdens ökade aktualitet är att Tidegärden. Kyrkans dagliga bön sedan januari 2012 föreligger i form av en app, med Gabriel Fjellander som upphovsman.

Som vi sett inleddes den ekumeniska utvecklingen på detta område 1995 med Tidegärden, Kyrkans dagliga bön, där förordet undertecknats gemensamt av Katolska kyrkans biskop, Svenska kyrkans ärkebiskop och dåvarande Svenska Missionsförbundets missionsföreståndare. Redan året därpå utgav pingstpastorn Peter Halldorf (f. 1955) tillsammans med prästen och bokförläggaren Per Åkerlund (f. 1949) Tidegärd. Dagliga böner ur Bibeln med förenklade ordningar för laudes, middagsbön, vesper och completorium, dock utan musik (2. uppl. 2007). År 2004 utkom på det frikyrkliga förlaget Libris Tidebönsboken av baptistpastorn Hans Johansson (1950–2008), en mycket omfattande tidegärdsbok med ordningar för laudes, sext, vesper och completorium under fyra veckor, samt inkluderande en musikbilaga. Följande år publicerades ännu en tidegärdsbok i ekumenisk anda, om än med huvudsaklig förankring i Svenska kyrkan, Pilgrimens tidegärd i redaktion av prästen Tomas Wettermark (2:a uppl. 2010), där musiken hämtats från Tidegärden, Kyrkans dagliga bön. De senaste svenska tidegärdsböckerna är utgivna av den ekumeniska kommuniteten Bjärka-Säby. Början gjordes 2013 med tre mindre volymer (Tideböner 1–3). Året därpå utkom den omfångsrika Tideböner under året (2014), som sedan 2017 ingår i den ovan nämnda appen. Serien har senare kompletterats med de kyrkoårsanknutna volymerna Tideböner Advent (2015), Tideböner Jul (2015), Tideböner Fastan (2017) och Tideböner Påsktiden (2018); dessa ingår dock (ännu) inte i appen.

Man kan fråga sig vilken betydelse denna intressanta utveckling kan ha för den gregorianska sångens framtid i tidegärdens sammanhang. Tidegärd förutsätter som bekant inte sådan sång, eller ens sång över huvud taget. Läst, eller huvudsakligen läst, tidebön torde vara väl så vanlig som sjungen, och en alltigenom gregoriansk tidegärd är fortfarande sällsynt utanför kommunitetsmiljöerna. Dessutom finns många andra former för sång av Psaltaren – stommen i alla tideböner. Sören Bolander listar i en artikel från 1996 åtta sätt att sjunga psaltarpsalmer: förutom gregorianik även psaltarpsalmer med församlingsomkväde (i Den svenska psalmboken), Taizépsalmodi, anglikansk psalmodiering (chant), ortodox psalmodi, psaltarparafraser (i reformatorisk tradition), bibelvisor och körkompositioner. Att den gregorianska sången nämns först i Bolanders uppräkning är ändå en markering av att den på ett särskilt sätt förknippas med tidebönstraditionen; i motsats till flertalet av de övriga alternativen kräver den heller inga musikaliska resurser utöver enstämmig sång. Ofta får dock gregorianiken i den sjungna tidebönen samsas med andra sångtyper. Det är också vanligt med en i huvudsak läst tidebön med ett begränsat gregorianskt inslag, exempelvis completoriets responsorium ”I dina händer, Herre Gud, befaller jag nu min ande”.

Trots frekvensen av läst tidebön och de många olika musikaliska möjligheterna finns det knappast några tecken på att det gregorianska inslaget i svensk tidegärdspraxis skulle vara på väg att försvinna. Att gregoriansk sång – eller nykomposition i dess närhet – finns med även i nyare tidegärdsböcker av olika konfessionellt ursprung är ett tecken på dess fortsatta attraktions- och livskraft.

Litteratur (urval)

Bexell, Oloph: Liturgins teologi hos U. L. Ullman. Diss. Almqvist & Wiksell 1987.

Bohlin, Folke: ”Gregorianik i Sverige genom tiderna”. I Gregorianik, Svenskt Gudstjänstliv 70, s. 33–47. Tro och tanke. Svenska kyrkans forskningsråd 1995:4.

Bolander, Sören: ”Olika sätt att sjunga Psaltaren”. I Psaltarens tolkning och funktion, Svenskt Gudstjänstliv 71, s. 67–97. Tro och tanke. Svenska kyrkans forskningsråd 1996:3.

Edwall, Pehr: ”Knut Peters och den svenska tidegärden”. I Gregorianik, Svenskt Gudstjänstliv 70, s. 19–20. Tro och tanke. Svenska kyrkans forskningsråd 1995:4.

Ekenberg, Anders: ”Den gregorianska sången”. I Gregorianik, Svenskt Gudstjänstliv 70, s. 49–76. Tro och tanke. Svenska kyrkans forskningsråd 1995:4. Uppsala.

Holte, Ragnar: ”Den svenska tidegärden”. I Tidegärdens tillskyndare, Svenskt Gudstjänstliv 66, s. 7–16. Tro och tanke. Svenska kyrkans forskningsråd 1991:5.

Holte, Ragnar: ”Arthur Adell och gudstjänstlivets förnyelse”. I Tidegärdens tillskyndare, Svenskt Gudstjänstliv 66, s. 7–16. Tro och tanke. Svenska kyrkans forskningsråd 1991:5.

Holte, Ragnar: ”Musiken till Den svenska tidegärden”. I Gregorianik, Svenskt Gudstjänstliv 70, s. 77–107. Tro och tanke. Svenska kyrkans forskningsråd 1995:4.

Jullander, Sverker: ”Gregoriansk sång i svensk gudstjänst. Historiska och aktuella perspektiv” Svenskt Gudstjänstliv 87 (2012): s. 57–84.

Rosendal, Gunnar: (1935), Kyrklig förnyelse. Pro Veritate 1971.

Sverker Jullander är professor i musikalisk gestaltning vid Luleå tekniska universitet och ledare för forskarutbildningen vid Konstnärliga fakulteten vid Göteborgs universitet.