Gud i Harriet Löwenhjelms diktning

Harriet Löwenhjelms Dikter kom ut postumt år 1919 och har sedan utgivits i nya och utvidgade upplagor. Vem var författaren? Och hur gestaltas religionsproblemet i hennes dikt och konst?
Harriet Löwenhjelms Dikter kom ut postumt år 1919 och har sedan utgivits i nya och utvidgade upplagor. Vem var författaren? Och hur gestaltas religionsproblemet i hennes dikt och konst?
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Solen går sin höga ban

uppå himlarunden,

månen seglar som en svan

uti midnattsstunden.

Allting gammalt är så nytt

för en liten fattig glytt

som kom i jåns till världen.

Harriet Löwenhjelm var 26 år gammal, när hon skrev denna lilla vaggvisa i samband med att hon hade assisterat vid sin syster Amelies förlossning. Dikten andas en inlevelse i det lilla barnets situation, dess storögda och klarögda förvåning över den förunderliga tillvaron. I brev till sin goda vän Elsa Björkman skriver hon ungefär samtidigt: ”Hvad jag kände under själfva förrättningen? Vet du, lustigt nog tänkte jag mig inte alls som moder utan som barn, och jag kände någon sorts harm öfver att jag inte var medveten när det hände mig något så märkligt som att komma till världen.”

Barnsligheten, lekfullheten, den underfundiga humorn och det djupa allvaret är fundamentala drag i Harriet Löwenhjelms diktning. När Hjalmar Gullberg recenserade hennes diktsamling 1927, satte han som rubrik ”Pierrot och pilgrim”. I tankarna hade han legenden om akrobaten som hyllade jungfru Maria på det enda sätt som han kunde, nämligen genom att göra sina finaste konster framför hennes bild. Påfallande är för resten att Harriet Löwenhjelm ofta avbildar en trött och ensam liten clown, både i bild och ord:

Nu så dansa denna världens barn

dansa på flärdens tilja,

men jag nystar på drömmarnas garn

ensam bland ros och lilja.

Världens barn ha kutter och smek,

de hovera sig och gilja,

men jag leker min egen lek

ensam bland ros och lilja.

Aldrig såg jag min hjärtans kär

mer än i mina drömmar.

Grön är klädningen som hon bär,

grön med rosende sömmar.

Barndom och uppväxt

Harriet Löwenhjelm föddes den 18 februari 1887, som nummer fyra i en syskonskara på fem. Familjen bodde då i Hälsingborg men flyttade efter några år till Stockholm och slog sig ner i en rymlig våning på Valhallavägen 25. Fadern var överstelöjtnant, modern var född Dickson och tillhörde den kända och förmögna göteborgska släkten. Efter åtta år i Brummerska skolan skrevs Harriet in vid Anna Sandströms seminarium, dock inte i avsikt att bli lärare. Seminariet fungerade också som en sorts högskola för ”bildningssökande unga kvinnor i allmänhet” som det står i stadgarna. Bildningsprogrammet var ambitiöst med tonvikt på historiska och geografiska ämneskombinationer och med förbluffande moderna pedagogiska idéer.

Studierna avbröts emellertid tillfälligt. Hösten 1904 reste hon nämligen tillsammans med sin far till Ceylon (nuvarande Sri Lanka) för att hälsa på den äldre systern Amelie. Hon och hennes man Oscar Dickson ägde vid denna tid en teplantage på Ceylon. Ceylonresan var Harriet Löwenhjelms första utlandsresa. Den företogs i en receptiv ålder (17 år) och intrycken från främmande och exotiska miljöer, människor, seder och religion bör rimligtvis ha satt djupa spår. Det visar sig också allt framgent i hennes litterära och inte minst konstnärliga produktion. På hemvägen drabbades hon av lunginflammation och blev sängliggande en tid på ett sjukhus i England. Det föreföll visserligen som om hon blev frisk, men senare skulle det visa sig att grunden då förmodligen lades till hennes tbc.

Emellertid återupptog hon studierna på Anna Sandströms seminarium och stiftade bekantskap med Elsa Björkman, som blev en trogen vän genom livet. I början omnämns hon i dagboken bara som ”den tjocka”. Saken var den att Harriet Löwenhjelm och Elsa Björkman var helt olika till utseende och läggning: Harriet lång och smal och aristokratiskt förtegen om sig själv och sina känslor, Elsa Björkman liten och rund och impulsiv, livlig och utåtvänd. De två flickorna generaliserade sina iakttagelser och sökte belysande exempel ur litteraturen och så småningom växte Verket om de Smale och de Brede fram (Don Quijote – Sancho Panza, Kierkegaard – Luther med flera togs som exempel). Man bör kanske framhålla att detta var minst tio år innan Kretschmer gav ut sin Körperbau und Charakter. Flickorna fann också att de flesta människor kanske inte var alldeles renodlade typer. Litet av smalhet och litet av bredhet kunde finnas hos alla, eller som Harriet Löwenhjelm självironiskt uttrycker det i ett par diktrader från den här tiden: ”I ärelystnad jag till smalhet drifvit mitt breda kött som ville sig hofvera.”

Konstakademien

Efter mycken tvekan och vånda sökte Harriet Löwenhjelm in på Konstakademien och antogs som elev hösten 1908. Till en början tycks hon ha trivts ganska bra, men snart nog börjar disharmoniska tongångar göra sig gällande. Hon hade en obestridlig charm men också i all stillsamhet en okuvlig självständighetsvilja. De ämnen som hon intresserade sig för i skolan gick hon verkligen in för, annat struntade hon suveränt i. Efter ett vikariat i sin gamla flickskola skriver hon i dagboken självironiskt, att ”det enda som fattades mig var exakta kunskaper, men barnen visste godt besked”. Men på Konstakademien fanns inte utrymme för särpräglade begåvningar. Undervisningen var gammalmodig och auktoritär. Det fordrades att ”alla skulle lyfta i samma flock” som Elsa Björkman uttryckte det. Aktiva protester låg inte för Harriet Löwenhjelm. Däremot gjorde hon passivt motstånd, kom allt oftare för sent till lektionerna, satt med ryggen mot modellen och ritade egna gubbar, ägnade all sin tid åt ett akademispex, ja, det hände till och med att hon ”ömkligen föll i sömn” på teorilektionerna, som det står i dagboken. En bitter formulering som återkommer flera gånger under hösten 1910 lyder: ”Björk kom och skönjde en tillstymmelse till seriöst arbete.” Hennes aversion får i dagboken också ett annat, stillsamt men tydligt uttryck. I början hade hon stavat ordet Akademien rätt. När missmod och motgångar kommer övergår hon till att stava ordet med ck, vilket ser ytterst löjligt ut: Ackademien. (Sådana affektbetonade medvetna felstavningar av namn förekommer också i andra sammanhang i dagboken.)

Till elevutställningen 1911 lämnade Harriet Löwenhjelm in en serie dalamålningar med bibliska motiv i naivistisk stil, därtill inspirerad både av Karlfeldts dalamålningsdikter och av allmogemålningar i stugorna på Skansen. Hennes dalamålningar blev refuserade med motiveringen att de visserligen var roliga men inte uttryck för akademiens anda. På sommaren fick hon skriftligt besked att det inte ansågs lönt att hon fortsatte sina studier vid Konstakademien. Hon betraktade sig vid denna tid som konstnär, inte som diktare. Här blev hon slagen på sitt eget område. Det följde ett par år av stor vilsenhet. Vad dög hon till? Vad skulle bli hennes insats? Hon gjorde tafatta försök att få bli illustratör vid olika bokförlag. Hon slog över och ägnade sig på trots åt olika societetsbetonade nöjen: blev presenterad vid hovet, gick på hovbal, spelade hockey med kronprinsessan Margareta etc. Samtidigt arbetade hennes goda vänner Elsa Björkman och Honorine Hermelin målmedvetet på sina utbildningar, och de hade också efter storstrejken 1909 börjat engagera sig i sociala frågor, något som Harriet Löwenhjelm var måttligt intresserad av. Vännerna hade med andra ord glidit in i en vuxenvärld, som obönhörligt krävde att man skulle göra en insats, och som dömde den som ville skjuta ansvar och krav ifrån sig. En upprörd dikt från 1912, sannolikt riktad till Elsa Björkman, slutar litet hjälplöst vädjande:

Och du som satte dig i domarstolen

och mina låtsdomäner dömde från mig,

dig hänger jag liksom en glytt i kjolen

och tigger om en enda smekning från dig.

”Låtsdomäner”

Som barn hade Harriet och den fem år yngre brodern Crispin tillsammans skapat en fantasi- och låtsasvärld. Uppenbarligen hade den för Harriet Löwenhjelm långt in i vuxen ålder också kommit att innebära en sorts tillflykt undan en alltför komplicerad verklighet. ”Min själ som är den svagast bland svaga, får endast fred i barnslig lek med docker” heter det med plötsligt allvar i en spexdikt. Av dagboken framgår att de gamla dockorna plockas fram och används i en intensiv dockteaterverksamhet just åren 1910–1912. Felet var bara att lekvärlden var en alltför bräcklig tillflykt. Flera dikter från den här tiden handlar om det förlorade kungariket: ”Är jag icke landets konung, är ej riket längre mitt?” eller i en annan dikt från 1912:

Hvad skall den göra, som varit kung

när han var ung

men som mistat ett konungarike?

Oförmågan att bli vuxen upplevs alltmer påträngande som ett problem. Visserligen kunde hon nog skryta litet med sin sena utveckling och med sin förmenta lättja, men under låg ångesten att inte kunna göra något av sitt liv. Samtidigt hävdade hon trotsigt sin rätt att bli tagen på allvar, inte minst av familjen, och sin rätt att få utvecklas i sin egen takt. Gång på gång beskriver hon i brev till Elsa Björkman sin häftiga reaktion mot alla som vill göra om henne i något avseende, t.ex. i ett brev från nyårsafton 1912: ”Sir du, jag förstår inte det där sättet att man vill pigga på och göra en karaktär af den man håller af. Då är det som man håller af något som skall bli och inte det som är. Men jag har inget sinne för sånt, för mig är ett barn något lika berättigadt och färdigt som en fullvuxen.”

Dagboken

Harriet Löwenhjelms dagbok förtjänar en särskild kommentar. Det var ingalunda någon bok för känsloutgjutelser. Mestadels fyllde hon sidorna med torra notiser om sina förehavanden under dagen, någon gång kryddat med en ironisk eller bisarr formulering. Vid noggrann genomläsning finner man ändå, att dagböckerna mitt i sin torra exakthet avslöjar en del om hennes sinnesstämning. De avsiktliga felstavningarna har jag redan nämnt. En annan detalj är de små hastiga blyertsteckningar, som periodvis förekommer nästan varje dag, utan synbart samband med texten. Just åren 1911 och 1912 förekommer ofta olika versioner av fjättrade eller inlåsta personer, ibland som kontrast till skogens vilda och fria djur. Man kan jämföra med en diktstrof från samma tid:

Ack, vor’ jag en älg eller vor’ jag en lo

som löpte i villande skogen!

Men är jag en mänska, som mistat sin ro

och lossat av rätta fogen.

Eller i en senare sonett: ”Jag är en fånge kedjad bak ett galler/men fordom löpte jag som skogens mårdar.” Ibland avbildar teckningarna tortyrscener eller aggressiva utfall, ibland begabbande händer som sträcks upp mot en ensam gestalt. Mest rörande är en liten uttröttad figur som ligger hopkurad på marken, eller spensliga varelser i färd med att välta tunga stenar uppför branter. Livet hade blivit övermäktigt, dess krav var för stora, ensamheten likaså.

När det definitivt hade konstaterats på hösten 1913 att hon led av tbc är det tydligt att hon till en början upplevde diagnosen som en lättnad. ”Soten är en hederlig sysselsättning” skriver hon i brev till sin kusin Marianne Mörner. Nu hade hon lov att ge efter och vara trött. Ingen kunde längre begära några prestationer av henne.

Resten av sitt korta liv (hon dog i maj 1918, 31 år gammal) tillbringade hon på olika sanatorier, sist och längst på Romanäs, nära Tranås. Den makabra sanatoriehumorn låg väl till för henne, och hon gjorde också i början sitt bästa för att självs-våldigt sabotera den stränga kuren. Men sjukdomen förvärrades och spred sig till strupen med heshet och kväljningar som följd. Hon hade varit mycket sportig och älskat långa promenader i skog och mark eller i Stockholm med omgivningar. Nu gled hon alltmer bort från den aktiva världen, också från naturen. I brev till kusinen Marianne Mörner heter det: ”Jag har lof att gå ut 20 minuter om dagen. Det är ju skönt förstås men det känns så underligt. Jag känner mig utestängd, eller innestängd är det visst snarast. Landskap var förr till [att] gå i, nu är de bara till att titta på. Det känns som samhörigheten var borta.”

Konst och dikt kompletterar varandra

Konst och dikt följdes alltid åt för Harriet Löwenhjelm. Hon illustrerade gärna sina egna dikter, men viktigare är att likartad teknik följs åt. När hon målar dalamålningar med bibliska motiv i naivistisk stil skriver hon samtidigt dikter i en enkel psalmton med ett lika familjärt förhållande till bibliska gestalter. Ett sådant exempel är ”Nu våras det åter och påsken är när”, där Vår Herre och Sankte Per vandrar omkring i det klarnande vårljuset i snösmältningen på svenska vägar.

Gärna förklädde hon sig i en rollfigur: en page, en övermodig jägare, en munk eller en trött och ensam clown. Hon roade sig med pastischer och älskade stilbrytningar, det vill säga att bryta en mer högstämd eller allvarlig stilnivå med ett avsiktligt vardagligt ord. Delvis har det säkert att göra med en lekfull lust att skådespela och leka med ord, delvis också med behovet att upprätthålla en ironisk distans. Stilbrytningar och roller kan ju nämligen också tjäna som skydd för insyn, en skärm att krypa bakom, gäckande och underfundig, när man tycker sig ha blottat för mycket av sig själv. Samma funktion hade de melodier som hon själv gärna satte till dikterna eller inblandandet av olika ramsor. Den kända dikten ”Är jag intill döden trött, ganska trött, mycket trött, sjuk och trött och ledsen” är egentligen från början en sådan halvt ironisk ramsa: ”Jag är sjuk och trött och lessen/och har inga fler intressen.” Det är över huvud taget inte så lätt att avgöra, när hon skämtade och när hon var allvarlig, i synnerhet inte i den tidigare produktionen. Kanske visste hon det inte riktigt själv. Det som hon kallar ”min ängsliga husandaktsvisa” balanserar just på en sådan gräns. Där kan det exempelvis heta: ”Världen har en farlig makt, den vill slå ihjäl en. Låt oss hålla husandakt, ty det lugnar själen.”

Teckningarna i dagböckerna har nog ofta samma funktion: att lätta på det inre trycket men på ett sådant sätt att allvaret villas bort för omgivningen. Harriet klottrade alltid på alla papperslappar. Ingen fäste sig säkert vid de små slarvigt ritade figurerna i dagböckerna.

Mot slutet blir diktionen i hennes dikter mer direkt och naken. Hon orkade kanske inte längre gömma sig bakom masker.

Gudsbilden

Gudsbilden hos Harriet Löwenhjelm har varit föremål för vitt skilda uppfattningar. Hennes närmaste, och även Elsa Björkman, tycktes anse att hon hela livet behöll sin trygga barnatro oanfrätt. Gud var något så självklart för henne, att man till och med kunde våga skämta om saken.

Givetvis kan en utomstående inte yttra sig om en annan människas religiösa tro. Det litteraturforskaren kan bedöma är hur bilden av Gud ter sig i dikter, i brev och i annat biografiskt material. Något som till en början frapperade mig var sökandet och experimenterandet, pilgrimsmotivet om man så vill. Hennes mor hade blivit starkt influerad av den så kallade radstockska väckelsen, en omfattande lågkyrklig väckelse inom societeten i Stockholm, inte minst inom officerskretsar, med kulmen under 1890-talet. Det var tämligen stränga krav som gällde. Dans, teater och andra världsliga nöjen var exempelvis förbjudet. Modern tycks dock inte ha satt sig emot att hennes man och hennes barn roade sig. Det förefaller inte alls att ha rått någon tung eller glädjelös atmosfär i det löwenhjelmska hemmet. Tvärtom får man ett starkt intryck av ett harmoniskt och glatt familjeliv med utpräglad släktsammanhållning. Husandakt förekom dock varje dag, och modern krävde att alla skulle bevista gudstjänst på söndagarna. Däremot tycks hon inte ha lagt sig i valet av gudstjänstlokal. De äldre syskonen följde mestadels med sin mor till Blasieholmskyrkan, men Harriet och Crispin valde ofta i stället att gå med sin far till Frälsningsarmén, där det enligt Harriet ”gick fortast och var roligast”. Ibland vandrade hon med modern till Blasieholmskyrkan, men så småningom utsträcktes experimenterandet till allehanda samfund: anglikanska kyrkan, ryska kyrkan, katolska kyrkan etc. Ett mer bisarrt uttryck tog sig experimenterandet i att hon upprepade gånger besökte undergöraren Fredrik August Bolzius, som uppgavs bota sjuka medelst svettedukar, handpåläggning och bön.

Omsider tycks Harriet Löwenhjelm ha drivits längre bort från dogmatisk och ortodox kristen tro. Hon fängslades av Natanael Beskows förkunnelse och tog sig ofta ut till Djursholms kapell på söndagarna, och hon intresserade sig för Kierkegaard och läste honom periodvis dagligen. Säkert var det inte bara de ironiskt eleganta formuleringarna som hon tog intryck av. Natanael Beskow hade ju avstått från prästvigning, eftersom han inte kunde acceptera vissa dogmer, och Kierkegaard kom i konflikt med den danska statskyrkan.

Det finns en liten dikt från 1917 som lyder:

Gud Fader ger i himlen fest

och främst är Jesu moder.

Dit är bjuden med som gäst

varje from och goder.

Gyllne frukter bjuds i skål’n

och mat på alla borden. –

Jesus sitter på ett moln

och blickar ned på jorden.

Den tillhörande akvarellen visar festen i bakgrunden, men i förgrunden sitter Jesus och dinglar med benen utanför molnet och ser sorgset ner på jorden. Det är en dråplig och litet rörande bild, men egentligen vittnar den tydligt om en motsättning mellan Gud och Kristus i hennes föreställningsvärld. Gud är den stränge, gammaltestamentlige guden, som kräver offer och underkastelse, kräver att människan skall vara ”from och god” om han skall befatta sig med henne, medan Jesus däremot solidariserar sig med den sargade mänskligheten, de vilsna och misslyckade. I en tredje strof, som uteslutits ur trycket men som jag fann på ett löst papper, accentueras detta. Orden är lagda i Jesu mun:

Inte trifs jag riktigt här

jag fick visst andra vaner

på den gröna jorden när

jag åt med publikaner.

Jesus som den förstående men i grunden ensamme och hjälplöse kommer fram i flera andra dikter, tydligast kanske i den kända ”Min själ är fridlös, mitt sinne sjukt av en hemlig och syndig längtan”. Det är honom hon vänder sig till i sin nöd: ”Kan du, säg kan du förstå?”

I den dikten talas också om Gud Faders stenhjärta. I en mycket tidigare dikt förkläder hon ännu problematiken bakom en uppdiktad myt. Bel-Marduk måste dräpa sin son Ivoklys ”för att rädda sin ära” som det står. Vad det egentligen handlar om är nog emellertid Gud, som offrade sin son Jesus för att sona människornas synder. Hur kunde Gud vara så grym, att han offrade sin egen son? Eller – för att tala med diktens ord:

Kan det finnas en gud som är nådig och mild

När Bel-Marduk är hård som en stenhuggen bild?

En av Kierkegaards skrifter som hon läste flitigt och grubblade över var Frygt og Bæven och då särskilt Kierkegaards relaterande av hur Abraham lydde Gud och var beredd att offra sin son Isak.

Under en period under åren 1911–1913 återkommer i dagboken teckningar av en stenstodsliknande figur med en liten människovarelse i stoftet framför. Ofta antyds bara gudens väldiga fötter. Den oberörde guden, influenser till en sådan gudsbild kan säkert spåras från många håll, bl.a. hyste Harriet Löwenhjelm alltsedan Ceylonresan intresse för buddhismen. Men i dagboksteckningarna kan man lägga märke till att intresset inte koncentreras på guden. Det räcker ofta med en antydan om hans väldighet. Intresset koncentreras på den lilla förkrossade människogestalten.

I brev till kusinen Marianne Mörner bekänner Harriet Löwenhjelm apropå Kierkegaards gudsuppfattning: ”Men jag vill inte ha min Gud så där öfverlägsen och långt borta. Utan jag vill ha honom nära det mänskliga.” Varpå hon på ett mycket typiskt sätt bryter allvaret med raljeri: ”Hade jag nu Murran här fick jag nog klart utredt hur jag menar och om Luther, Arndt, Carlyle eller någon annan tycker något liknande.”

Den som är ”nära det mänskliga” är inte Gud utan Kristus, och medkänslan med den lidande Kristus framträder starkt i en sen dikt: ”Stackars Guds son/stackars Guds enfödde, blödande son.” Det är en vek, hjälplös bild av Jesus, delvis säkert influerad av sekelskiftets alla degenererade, sköna men kraftlösa gestalter i dikt och konst. I en tidig dikt uppträder han ännu förklädd. ”Hos oss uti Södra Dryckesgränd” bodde det en sällsam herre, står det. Med bibliska vändningar beskrivs hur han botade sjuka och helade sår och ”de lame de löpte som hjortar”. Han var vår Herde och vi hans får ”och i hans spår ljöd hell utur alla portar”. Men det slutar illa. Överheten blev vred på honom, kastade honom i fängelse och avrättade honom. ”Nu är han bränd. Och hos oss är det sju resor värre.” Hans offer har med andra ord inte tjänat något till.

Många har fäst sig vid att Harriet Löwenhjelm alltid antar manlig gestalt i sina maskeringar: en jägare, en page, en riddare, en munk, en clown. Det finns ingenting som tyder på att hon någonsin varit förälskad i en man, ännu mindre att hon ville motsvara de gängse förväntningarna på en ung adelsdam och ingå ett ståndsmässigt äktenskap. Däremot framgår det av brev att hon tidvis hyste en ångestladdad oro för att hennes känslor för Elsa Björkman kunde vara förbjudna och skamliga. Andra indicier är exempelvis manuskriptet till dikten ”Min själ är fridlös”. I det ursprungliga manuskriptet lyder första raden: ”Af förbjuden kärlek min själ är sjuk”, vilket ändrats till ”Af syndig kärlek min/mitt/hjärta är sjukt”, vilket ytterligare utslätats till det ofarliga: ”Af sorgsna tankar min/mitt/hjärta är sjukt” för att i trycket heta: ”Min själ är fridlös, mitt sinne sjukt.” Den andra raden lyder i det ursprungliga manuskriptet: ”af en hemlig, förbjuden längtan” men har ändrats det till det något mer utslätade ”hemlig och syndig längtan.” Den förbjudna kärleken som djupaste orsak till ångesten kastar nytt ljus över skuldproblematiken. Förstärkt med skuldkänslor för att hon inte kunnat göra en insats i livet förefaller denna ångest ha spelat en avgörande roll för den kluvna gudsbilden och för upplevelsen av Gud som stenhård och onåbar. Det förefaller mycket långt från en barnsligt trygg tillit.

De sista dikterna

Det var i mars 1918 som Harriet Löwenhjelm själv började förstå att hon nog inte skulle klara sig. Från den tiden daterar sig de två sista dikterna. Där är det varken tal om Gud eller Jesus. Den ena dikten, omfattande tre strofer, tolkar vältaligt hennes längtan efter mänsklig värme och gemenskap men också rädslan inför döden:

Tag mig. – Håll mig. – Smek mig sakta.

Famna mig varligt en liten stund.

Gråt ett grand för så trista fakta.

Se mig med ömhet sova en blund.

Gå ej från mig. – Du vill ju stanna,

stanna tills själv jag måste gå.

Lägg din älskade hand på min panna.

Än en liten stund är vi två.

I natt skall jag dö. – Det flämtar en låga.

Det sitter en vän och håller min hand.

I natt skall jag dö. – Vem, vem skall jag fråga

vart jag skall resa – till vilket land?

I natt skall jag dö. – Och hur skall jag våga.

I morgon finns det en ömkansvärd

och bittert hjälplös stackars kropp,

som bäres ut på sin sista färd

att slukas av jorden opp.

I den sista dikt hon skrev återstår bara ensamhet och meningslöshet. Hon visade den aldrig för någon. Veterligen är det den enda orimmade dikten i hennes produktion:

Natten står grå utanför mitt fönster.

Och bak fjärran fuktiga skogar rasslar ett tåg.

Vad det är gräsligt trist att leva.

Alla vänner jag hade ha glömt mig.

Jag orkade kanske inte att hålla dem kvar.

Vad det är gräsligt trist att leva!

Ingen mening finns i mitt fattiga, förspillda liv,

som rinner bort – nej, ingen mening.

Vad det är gräsligt trist att leva!

Harriet Löwenhjelms diktning slutar i mörker, men detta behöver ju inte vara slutpunkten för hennes tro. Enligt hennes egen önskan talade Natanael Beskow vid hennes jordfästning över orden i Första Johannesbrevets tredje kapitel: ”Om vårt hjärta fördömer oss, så är Gud större än vårt hjärta och vet allt.”

Litteratur:

Harriet Löwenhjelm, Dikter, 5:e uppl. 1941, Norstedts (senaste utgåvan 1988)

Harriet Löwenhjelm, Brev och dikter, Norstedts, 1952

Elsa Björkman-Goldschmidt, Harriet Löwenhjelm, Norstedts, 1947 (pocket 1966)

Elisabeth Stenborg, Pierrot och pilgrim, diss. Uppsala 1971

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Harriet Löwenhjelms Dikter kom ut postumt år 1919 och har sedan utgivits i nya och utvidgade upplagor. Vem var författaren? Och hur gestaltas religionsproblemet i hennes dikt och konst?
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Solen går sin höga ban

uppå himlarunden,

månen seglar som en svan

uti midnattsstunden.

Allting gammalt är så nytt

för en liten fattig glytt

som kom i jåns till världen.

Harriet Löwenhjelm var 26 år gammal, när hon skrev denna lilla vaggvisa i samband med att hon hade assisterat vid sin syster Amelies förlossning. Dikten andas en inlevelse i det lilla barnets situation, dess storögda och klarögda förvåning över den förunderliga tillvaron. I brev till sin goda vän Elsa Björkman skriver hon ungefär samtidigt: ”Hvad jag kände under själfva förrättningen? Vet du, lustigt nog tänkte jag mig inte alls som moder utan som barn, och jag kände någon sorts harm öfver att jag inte var medveten när det hände mig något så märkligt som att komma till världen.”

Barnsligheten, lekfullheten, den underfundiga humorn och det djupa allvaret är fundamentala drag i Harriet Löwenhjelms diktning. När Hjalmar Gullberg recenserade hennes diktsamling 1927, satte han som rubrik ”Pierrot och pilgrim”. I tankarna hade han legenden om akrobaten som hyllade jungfru Maria på det enda sätt som han kunde, nämligen genom att göra sina finaste konster framför hennes bild. Påfallande är för resten att Harriet Löwenhjelm ofta avbildar en trött och ensam liten clown, både i bild och ord:

Nu så dansa denna världens barn

dansa på flärdens tilja,

men jag nystar på drömmarnas garn

ensam bland ros och lilja.

Världens barn ha kutter och smek,

de hovera sig och gilja,

men jag leker min egen lek

ensam bland ros och lilja.

Aldrig såg jag min hjärtans kär

mer än i mina drömmar.

Grön är klädningen som hon bär,

grön med rosende sömmar.

Barndom och uppväxt

Harriet Löwenhjelm föddes den 18 februari 1887, som nummer fyra i en syskonskara på fem. Familjen bodde då i Hälsingborg men flyttade efter några år till Stockholm och slog sig ner i en rymlig våning på Valhallavägen 25. Fadern var överstelöjtnant, modern var född Dickson och tillhörde den kända och förmögna göteborgska släkten. Efter åtta år i Brummerska skolan skrevs Harriet in vid Anna Sandströms seminarium, dock inte i avsikt att bli lärare. Seminariet fungerade också som en sorts högskola för ”bildningssökande unga kvinnor i allmänhet” som det står i stadgarna. Bildningsprogrammet var ambitiöst med tonvikt på historiska och geografiska ämneskombinationer och med förbluffande moderna pedagogiska idéer.

Studierna avbröts emellertid tillfälligt. Hösten 1904 reste hon nämligen tillsammans med sin far till Ceylon (nuvarande Sri Lanka) för att hälsa på den äldre systern Amelie. Hon och hennes man Oscar Dickson ägde vid denna tid en teplantage på Ceylon. Ceylonresan var Harriet Löwenhjelms första utlandsresa. Den företogs i en receptiv ålder (17 år) och intrycken från främmande och exotiska miljöer, människor, seder och religion bör rimligtvis ha satt djupa spår. Det visar sig också allt framgent i hennes litterära och inte minst konstnärliga produktion. På hemvägen drabbades hon av lunginflammation och blev sängliggande en tid på ett sjukhus i England. Det föreföll visserligen som om hon blev frisk, men senare skulle det visa sig att grunden då förmodligen lades till hennes tbc.

Emellertid återupptog hon studierna på Anna Sandströms seminarium och stiftade bekantskap med Elsa Björkman, som blev en trogen vän genom livet. I början omnämns hon i dagboken bara som ”den tjocka”. Saken var den att Harriet Löwenhjelm och Elsa Björkman var helt olika till utseende och läggning: Harriet lång och smal och aristokratiskt förtegen om sig själv och sina känslor, Elsa Björkman liten och rund och impulsiv, livlig och utåtvänd. De två flickorna generaliserade sina iakttagelser och sökte belysande exempel ur litteraturen och så småningom växte Verket om de Smale och de Brede fram (Don Quijote – Sancho Panza, Kierkegaard – Luther med flera togs som exempel). Man bör kanske framhålla att detta var minst tio år innan Kretschmer gav ut sin Körperbau und Charakter. Flickorna fann också att de flesta människor kanske inte var alldeles renodlade typer. Litet av smalhet och litet av bredhet kunde finnas hos alla, eller som Harriet Löwenhjelm självironiskt uttrycker det i ett par diktrader från den här tiden: ”I ärelystnad jag till smalhet drifvit mitt breda kött som ville sig hofvera.”

Konstakademien

Efter mycken tvekan och vånda sökte Harriet Löwenhjelm in på Konstakademien och antogs som elev hösten 1908. Till en början tycks hon ha trivts ganska bra, men snart nog börjar disharmoniska tongångar göra sig gällande. Hon hade en obestridlig charm men också i all stillsamhet en okuvlig självständighetsvilja. De ämnen som hon intresserade sig för i skolan gick hon verkligen in för, annat struntade hon suveränt i. Efter ett vikariat i sin gamla flickskola skriver hon i dagboken självironiskt, att ”det enda som fattades mig var exakta kunskaper, men barnen visste godt besked”. Men på Konstakademien fanns inte utrymme för särpräglade begåvningar. Undervisningen var gammalmodig och auktoritär. Det fordrades att ”alla skulle lyfta i samma flock” som Elsa Björkman uttryckte det. Aktiva protester låg inte för Harriet Löwenhjelm. Däremot gjorde hon passivt motstånd, kom allt oftare för sent till lektionerna, satt med ryggen mot modellen och ritade egna gubbar, ägnade all sin tid åt ett akademispex, ja, det hände till och med att hon ”ömkligen föll i sömn” på teorilektionerna, som det står i dagboken. En bitter formulering som återkommer flera gånger under hösten 1910 lyder: ”Björk kom och skönjde en tillstymmelse till seriöst arbete.” Hennes aversion får i dagboken också ett annat, stillsamt men tydligt uttryck. I början hade hon stavat ordet Akademien rätt. När missmod och motgångar kommer övergår hon till att stava ordet med ck, vilket ser ytterst löjligt ut: Ackademien. (Sådana affektbetonade medvetna felstavningar av namn förekommer också i andra sammanhang i dagboken.)

Till elevutställningen 1911 lämnade Harriet Löwenhjelm in en serie dalamålningar med bibliska motiv i naivistisk stil, därtill inspirerad både av Karlfeldts dalamålningsdikter och av allmogemålningar i stugorna på Skansen. Hennes dalamålningar blev refuserade med motiveringen att de visserligen var roliga men inte uttryck för akademiens anda. På sommaren fick hon skriftligt besked att det inte ansågs lönt att hon fortsatte sina studier vid Konstakademien. Hon betraktade sig vid denna tid som konstnär, inte som diktare. Här blev hon slagen på sitt eget område. Det följde ett par år av stor vilsenhet. Vad dög hon till? Vad skulle bli hennes insats? Hon gjorde tafatta försök att få bli illustratör vid olika bokförlag. Hon slog över och ägnade sig på trots åt olika societetsbetonade nöjen: blev presenterad vid hovet, gick på hovbal, spelade hockey med kronprinsessan Margareta etc. Samtidigt arbetade hennes goda vänner Elsa Björkman och Honorine Hermelin målmedvetet på sina utbildningar, och de hade också efter storstrejken 1909 börjat engagera sig i sociala frågor, något som Harriet Löwenhjelm var måttligt intresserad av. Vännerna hade med andra ord glidit in i en vuxenvärld, som obönhörligt krävde att man skulle göra en insats, och som dömde den som ville skjuta ansvar och krav ifrån sig. En upprörd dikt från 1912, sannolikt riktad till Elsa Björkman, slutar litet hjälplöst vädjande:

Och du som satte dig i domarstolen

och mina låtsdomäner dömde från mig,

dig hänger jag liksom en glytt i kjolen

och tigger om en enda smekning från dig.

”Låtsdomäner”

Som barn hade Harriet och den fem år yngre brodern Crispin tillsammans skapat en fantasi- och låtsasvärld. Uppenbarligen hade den för Harriet Löwenhjelm långt in i vuxen ålder också kommit att innebära en sorts tillflykt undan en alltför komplicerad verklighet. ”Min själ som är den svagast bland svaga, får endast fred i barnslig lek med docker” heter det med plötsligt allvar i en spexdikt. Av dagboken framgår att de gamla dockorna plockas fram och används i en intensiv dockteaterverksamhet just åren 1910–1912. Felet var bara att lekvärlden var en alltför bräcklig tillflykt. Flera dikter från den här tiden handlar om det förlorade kungariket: ”Är jag icke landets konung, är ej riket längre mitt?” eller i en annan dikt från 1912:

Hvad skall den göra, som varit kung

när han var ung

men som mistat ett konungarike?

Oförmågan att bli vuxen upplevs alltmer påträngande som ett problem. Visserligen kunde hon nog skryta litet med sin sena utveckling och med sin förmenta lättja, men under låg ångesten att inte kunna göra något av sitt liv. Samtidigt hävdade hon trotsigt sin rätt att bli tagen på allvar, inte minst av familjen, och sin rätt att få utvecklas i sin egen takt. Gång på gång beskriver hon i brev till Elsa Björkman sin häftiga reaktion mot alla som vill göra om henne i något avseende, t.ex. i ett brev från nyårsafton 1912: ”Sir du, jag förstår inte det där sättet att man vill pigga på och göra en karaktär af den man håller af. Då är det som man håller af något som skall bli och inte det som är. Men jag har inget sinne för sånt, för mig är ett barn något lika berättigadt och färdigt som en fullvuxen.”

Dagboken

Harriet Löwenhjelms dagbok förtjänar en särskild kommentar. Det var ingalunda någon bok för känsloutgjutelser. Mestadels fyllde hon sidorna med torra notiser om sina förehavanden under dagen, någon gång kryddat med en ironisk eller bisarr formulering. Vid noggrann genomläsning finner man ändå, att dagböckerna mitt i sin torra exakthet avslöjar en del om hennes sinnesstämning. De avsiktliga felstavningarna har jag redan nämnt. En annan detalj är de små hastiga blyertsteckningar, som periodvis förekommer nästan varje dag, utan synbart samband med texten. Just åren 1911 och 1912 förekommer ofta olika versioner av fjättrade eller inlåsta personer, ibland som kontrast till skogens vilda och fria djur. Man kan jämföra med en diktstrof från samma tid:

Ack, vor’ jag en älg eller vor’ jag en lo

som löpte i villande skogen!

Men är jag en mänska, som mistat sin ro

och lossat av rätta fogen.

Eller i en senare sonett: ”Jag är en fånge kedjad bak ett galler/men fordom löpte jag som skogens mårdar.” Ibland avbildar teckningarna tortyrscener eller aggressiva utfall, ibland begabbande händer som sträcks upp mot en ensam gestalt. Mest rörande är en liten uttröttad figur som ligger hopkurad på marken, eller spensliga varelser i färd med att välta tunga stenar uppför branter. Livet hade blivit övermäktigt, dess krav var för stora, ensamheten likaså.

När det definitivt hade konstaterats på hösten 1913 att hon led av tbc är det tydligt att hon till en början upplevde diagnosen som en lättnad. ”Soten är en hederlig sysselsättning” skriver hon i brev till sin kusin Marianne Mörner. Nu hade hon lov att ge efter och vara trött. Ingen kunde längre begära några prestationer av henne.

Resten av sitt korta liv (hon dog i maj 1918, 31 år gammal) tillbringade hon på olika sanatorier, sist och längst på Romanäs, nära Tranås. Den makabra sanatoriehumorn låg väl till för henne, och hon gjorde också i början sitt bästa för att självs-våldigt sabotera den stränga kuren. Men sjukdomen förvärrades och spred sig till strupen med heshet och kväljningar som följd. Hon hade varit mycket sportig och älskat långa promenader i skog och mark eller i Stockholm med omgivningar. Nu gled hon alltmer bort från den aktiva världen, också från naturen. I brev till kusinen Marianne Mörner heter det: ”Jag har lof att gå ut 20 minuter om dagen. Det är ju skönt förstås men det känns så underligt. Jag känner mig utestängd, eller innestängd är det visst snarast. Landskap var förr till [att] gå i, nu är de bara till att titta på. Det känns som samhörigheten var borta.”

Konst och dikt kompletterar varandra

Konst och dikt följdes alltid åt för Harriet Löwenhjelm. Hon illustrerade gärna sina egna dikter, men viktigare är att likartad teknik följs åt. När hon målar dalamålningar med bibliska motiv i naivistisk stil skriver hon samtidigt dikter i en enkel psalmton med ett lika familjärt förhållande till bibliska gestalter. Ett sådant exempel är ”Nu våras det åter och påsken är när”, där Vår Herre och Sankte Per vandrar omkring i det klarnande vårljuset i snösmältningen på svenska vägar.

Gärna förklädde hon sig i en rollfigur: en page, en övermodig jägare, en munk eller en trött och ensam clown. Hon roade sig med pastischer och älskade stilbrytningar, det vill säga att bryta en mer högstämd eller allvarlig stilnivå med ett avsiktligt vardagligt ord. Delvis har det säkert att göra med en lekfull lust att skådespela och leka med ord, delvis också med behovet att upprätthålla en ironisk distans. Stilbrytningar och roller kan ju nämligen också tjäna som skydd för insyn, en skärm att krypa bakom, gäckande och underfundig, när man tycker sig ha blottat för mycket av sig själv. Samma funktion hade de melodier som hon själv gärna satte till dikterna eller inblandandet av olika ramsor. Den kända dikten ”Är jag intill döden trött, ganska trött, mycket trött, sjuk och trött och ledsen” är egentligen från början en sådan halvt ironisk ramsa: ”Jag är sjuk och trött och lessen/och har inga fler intressen.” Det är över huvud taget inte så lätt att avgöra, när hon skämtade och när hon var allvarlig, i synnerhet inte i den tidigare produktionen. Kanske visste hon det inte riktigt själv. Det som hon kallar ”min ängsliga husandaktsvisa” balanserar just på en sådan gräns. Där kan det exempelvis heta: ”Världen har en farlig makt, den vill slå ihjäl en. Låt oss hålla husandakt, ty det lugnar själen.”

Teckningarna i dagböckerna har nog ofta samma funktion: att lätta på det inre trycket men på ett sådant sätt att allvaret villas bort för omgivningen. Harriet klottrade alltid på alla papperslappar. Ingen fäste sig säkert vid de små slarvigt ritade figurerna i dagböckerna.

Mot slutet blir diktionen i hennes dikter mer direkt och naken. Hon orkade kanske inte längre gömma sig bakom masker.

Gudsbilden

Gudsbilden hos Harriet Löwenhjelm har varit föremål för vitt skilda uppfattningar. Hennes närmaste, och även Elsa Björkman, tycktes anse att hon hela livet behöll sin trygga barnatro oanfrätt. Gud var något så självklart för henne, att man till och med kunde våga skämta om saken.

Givetvis kan en utomstående inte yttra sig om en annan människas religiösa tro. Det litteraturforskaren kan bedöma är hur bilden av Gud ter sig i dikter, i brev och i annat biografiskt material. Något som till en början frapperade mig var sökandet och experimenterandet, pilgrimsmotivet om man så vill. Hennes mor hade blivit starkt influerad av den så kallade radstockska väckelsen, en omfattande lågkyrklig väckelse inom societeten i Stockholm, inte minst inom officerskretsar, med kulmen under 1890-talet. Det var tämligen stränga krav som gällde. Dans, teater och andra världsliga nöjen var exempelvis förbjudet. Modern tycks dock inte ha satt sig emot att hennes man och hennes barn roade sig. Det förefaller inte alls att ha rått någon tung eller glädjelös atmosfär i det löwenhjelmska hemmet. Tvärtom får man ett starkt intryck av ett harmoniskt och glatt familjeliv med utpräglad släktsammanhållning. Husandakt förekom dock varje dag, och modern krävde att alla skulle bevista gudstjänst på söndagarna. Däremot tycks hon inte ha lagt sig i valet av gudstjänstlokal. De äldre syskonen följde mestadels med sin mor till Blasieholmskyrkan, men Harriet och Crispin valde ofta i stället att gå med sin far till Frälsningsarmén, där det enligt Harriet ”gick fortast och var roligast”. Ibland vandrade hon med modern till Blasieholmskyrkan, men så småningom utsträcktes experimenterandet till allehanda samfund: anglikanska kyrkan, ryska kyrkan, katolska kyrkan etc. Ett mer bisarrt uttryck tog sig experimenterandet i att hon upprepade gånger besökte undergöraren Fredrik August Bolzius, som uppgavs bota sjuka medelst svettedukar, handpåläggning och bön.

Omsider tycks Harriet Löwenhjelm ha drivits längre bort från dogmatisk och ortodox kristen tro. Hon fängslades av Natanael Beskows förkunnelse och tog sig ofta ut till Djursholms kapell på söndagarna, och hon intresserade sig för Kierkegaard och läste honom periodvis dagligen. Säkert var det inte bara de ironiskt eleganta formuleringarna som hon tog intryck av. Natanael Beskow hade ju avstått från prästvigning, eftersom han inte kunde acceptera vissa dogmer, och Kierkegaard kom i konflikt med den danska statskyrkan.

Det finns en liten dikt från 1917 som lyder:

Gud Fader ger i himlen fest

och främst är Jesu moder.

Dit är bjuden med som gäst

varje from och goder.

Gyllne frukter bjuds i skål’n

och mat på alla borden. –

Jesus sitter på ett moln

och blickar ned på jorden.

Den tillhörande akvarellen visar festen i bakgrunden, men i förgrunden sitter Jesus och dinglar med benen utanför molnet och ser sorgset ner på jorden. Det är en dråplig och litet rörande bild, men egentligen vittnar den tydligt om en motsättning mellan Gud och Kristus i hennes föreställningsvärld. Gud är den stränge, gammaltestamentlige guden, som kräver offer och underkastelse, kräver att människan skall vara ”from och god” om han skall befatta sig med henne, medan Jesus däremot solidariserar sig med den sargade mänskligheten, de vilsna och misslyckade. I en tredje strof, som uteslutits ur trycket men som jag fann på ett löst papper, accentueras detta. Orden är lagda i Jesu mun:

Inte trifs jag riktigt här

jag fick visst andra vaner

på den gröna jorden när

jag åt med publikaner.

Jesus som den förstående men i grunden ensamme och hjälplöse kommer fram i flera andra dikter, tydligast kanske i den kända ”Min själ är fridlös, mitt sinne sjukt av en hemlig och syndig längtan”. Det är honom hon vänder sig till i sin nöd: ”Kan du, säg kan du förstå?”

I den dikten talas också om Gud Faders stenhjärta. I en mycket tidigare dikt förkläder hon ännu problematiken bakom en uppdiktad myt. Bel-Marduk måste dräpa sin son Ivoklys ”för att rädda sin ära” som det står. Vad det egentligen handlar om är nog emellertid Gud, som offrade sin son Jesus för att sona människornas synder. Hur kunde Gud vara så grym, att han offrade sin egen son? Eller – för att tala med diktens ord:

Kan det finnas en gud som är nådig och mild

När Bel-Marduk är hård som en stenhuggen bild?

En av Kierkegaards skrifter som hon läste flitigt och grubblade över var Frygt og Bæven och då särskilt Kierkegaards relaterande av hur Abraham lydde Gud och var beredd att offra sin son Isak.

Under en period under åren 1911–1913 återkommer i dagboken teckningar av en stenstodsliknande figur med en liten människovarelse i stoftet framför. Ofta antyds bara gudens väldiga fötter. Den oberörde guden, influenser till en sådan gudsbild kan säkert spåras från många håll, bl.a. hyste Harriet Löwenhjelm alltsedan Ceylonresan intresse för buddhismen. Men i dagboksteckningarna kan man lägga märke till att intresset inte koncentreras på guden. Det räcker ofta med en antydan om hans väldighet. Intresset koncentreras på den lilla förkrossade människogestalten.

I brev till kusinen Marianne Mörner bekänner Harriet Löwenhjelm apropå Kierkegaards gudsuppfattning: ”Men jag vill inte ha min Gud så där öfverlägsen och långt borta. Utan jag vill ha honom nära det mänskliga.” Varpå hon på ett mycket typiskt sätt bryter allvaret med raljeri: ”Hade jag nu Murran här fick jag nog klart utredt hur jag menar och om Luther, Arndt, Carlyle eller någon annan tycker något liknande.”

Den som är ”nära det mänskliga” är inte Gud utan Kristus, och medkänslan med den lidande Kristus framträder starkt i en sen dikt: ”Stackars Guds son/stackars Guds enfödde, blödande son.” Det är en vek, hjälplös bild av Jesus, delvis säkert influerad av sekelskiftets alla degenererade, sköna men kraftlösa gestalter i dikt och konst. I en tidig dikt uppträder han ännu förklädd. ”Hos oss uti Södra Dryckesgränd” bodde det en sällsam herre, står det. Med bibliska vändningar beskrivs hur han botade sjuka och helade sår och ”de lame de löpte som hjortar”. Han var vår Herde och vi hans får ”och i hans spår ljöd hell utur alla portar”. Men det slutar illa. Överheten blev vred på honom, kastade honom i fängelse och avrättade honom. ”Nu är han bränd. Och hos oss är det sju resor värre.” Hans offer har med andra ord inte tjänat något till.

Många har fäst sig vid att Harriet Löwenhjelm alltid antar manlig gestalt i sina maskeringar: en jägare, en page, en riddare, en munk, en clown. Det finns ingenting som tyder på att hon någonsin varit förälskad i en man, ännu mindre att hon ville motsvara de gängse förväntningarna på en ung adelsdam och ingå ett ståndsmässigt äktenskap. Däremot framgår det av brev att hon tidvis hyste en ångestladdad oro för att hennes känslor för Elsa Björkman kunde vara förbjudna och skamliga. Andra indicier är exempelvis manuskriptet till dikten ”Min själ är fridlös”. I det ursprungliga manuskriptet lyder första raden: ”Af förbjuden kärlek min själ är sjuk”, vilket ändrats till ”Af syndig kärlek min/mitt/hjärta är sjukt”, vilket ytterligare utslätats till det ofarliga: ”Af sorgsna tankar min/mitt/hjärta är sjukt” för att i trycket heta: ”Min själ är fridlös, mitt sinne sjukt.” Den andra raden lyder i det ursprungliga manuskriptet: ”af en hemlig, förbjuden längtan” men har ändrats det till det något mer utslätade ”hemlig och syndig längtan.” Den förbjudna kärleken som djupaste orsak till ångesten kastar nytt ljus över skuldproblematiken. Förstärkt med skuldkänslor för att hon inte kunnat göra en insats i livet förefaller denna ångest ha spelat en avgörande roll för den kluvna gudsbilden och för upplevelsen av Gud som stenhård och onåbar. Det förefaller mycket långt från en barnsligt trygg tillit.

De sista dikterna

Det var i mars 1918 som Harriet Löwenhjelm själv började förstå att hon nog inte skulle klara sig. Från den tiden daterar sig de två sista dikterna. Där är det varken tal om Gud eller Jesus. Den ena dikten, omfattande tre strofer, tolkar vältaligt hennes längtan efter mänsklig värme och gemenskap men också rädslan inför döden:

Tag mig. – Håll mig. – Smek mig sakta.

Famna mig varligt en liten stund.

Gråt ett grand för så trista fakta.

Se mig med ömhet sova en blund.

Gå ej från mig. – Du vill ju stanna,

stanna tills själv jag måste gå.

Lägg din älskade hand på min panna.

Än en liten stund är vi två.

I natt skall jag dö. – Det flämtar en låga.

Det sitter en vän och håller min hand.

I natt skall jag dö. – Vem, vem skall jag fråga

vart jag skall resa – till vilket land?

I natt skall jag dö. – Och hur skall jag våga.

I morgon finns det en ömkansvärd

och bittert hjälplös stackars kropp,

som bäres ut på sin sista färd

att slukas av jorden opp.

I den sista dikt hon skrev återstår bara ensamhet och meningslöshet. Hon visade den aldrig för någon. Veterligen är det den enda orimmade dikten i hennes produktion:

Natten står grå utanför mitt fönster.

Och bak fjärran fuktiga skogar rasslar ett tåg.

Vad det är gräsligt trist att leva.

Alla vänner jag hade ha glömt mig.

Jag orkade kanske inte att hålla dem kvar.

Vad det är gräsligt trist att leva!

Ingen mening finns i mitt fattiga, förspillda liv,

som rinner bort – nej, ingen mening.

Vad det är gräsligt trist att leva!

Harriet Löwenhjelms diktning slutar i mörker, men detta behöver ju inte vara slutpunkten för hennes tro. Enligt hennes egen önskan talade Natanael Beskow vid hennes jordfästning över orden i Första Johannesbrevets tredje kapitel: ”Om vårt hjärta fördömer oss, så är Gud större än vårt hjärta och vet allt.”

Litteratur:

Harriet Löwenhjelm, Dikter, 5:e uppl. 1941, Norstedts (senaste utgåvan 1988)

Harriet Löwenhjelm, Brev och dikter, Norstedts, 1952

Elsa Björkman-Goldschmidt, Harriet Löwenhjelm, Norstedts, 1947 (pocket 1966)

Elisabeth Stenborg, Pierrot och pilgrim, diss. Uppsala 1971