Gudrídurs resa

Steinunn Jóhannesdóttir, Reisubók Gudrídar Símonardóttur Mál og menning, Reykjavík 2001.
Steinunn Jóhannesdóttir, Reisubók Gudrídar Símonardóttur Mál og menning, Reykjavík 2001.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

År 1627 då det trettioåriga kriget rasade i Europa inträffade en föga känd händelse i vårt nordiska grannland Island. Tilldragelsen har fått benämningen Turkrånet och betecknas som den mest fasaväckande händelsen i landets historia.

I juli 1627 plundrades Islands östkust samt Västmannaöarna av pirater från det osmanska riket, som rövade bort 400 män, kvinnor och barn och förde dessa till Marocko och Algeriet där de såldes som slavar. Ledare för denna expedition var en holländsk fribytare, Jan Jansen alias Fleming Morat, som ställt sitt kunnande som sjöfarare till sultanens förfogande i dennes strävan att stärka sin maktsfär kring Medelhavet. Alger var vid denna tid en växande och blomstrande hamnstad, och här behövdes manskap till galärerna, till väg- och husbyggen och till jordbruksarbete. Kvinnor och barn användes till mattvävnad, hushållsarbete och annat, men utnyttjades också på andra sätt efter ägarnas godtycke.

Romanen Gudrídur Símonardóttirs resa, som utkom på isländska för drygt ett år sen och väntas bli översatt till flera språk (bland annat svenska) handlar om en av dessa bortrövade kvinnor. Efter fångenskapen blev hon hustru till en av Islands förgrundsgestalter: skalden, psalmförfattaren och prästen Hallgrimur Pétursson.

Gudrídur är 29 år när historien börjar, gift med fiskaren Eyjólfur och mor till fyraårige Sölmundur. Maken undkommer när piraterna slår till på Västmannaöarna, men Gudrídur och sonen rövas bort. Väl framme i Alger en månad senare säljs de som alla andra till högstbjudande och sätts i arbete tillsammans med slavar från olika länder på en rik mans gård. Förhållandena är hårda och obarmhärtiga, med kroppstraff och misshandel så gott som dagligen. Efter fyra år tas sonen ifrån Gudrídur och placeras av sin ägare på en koranskola, där han skall utbildas till janitsjar. Därmed skiljs mor och son åt för gott.

Det faktum att så många som 400 islänningar rövades bort samtidigt, och att många av dessa var läs- och skrivkunniga, bidrog till att några få så småningom kunde friköpas och återvända hem. Det skrevs nämligen återkommande brev till danske kungen Kristian IV om hans isländska undersåtars belägenhet i ”barbariet”. Nio år efter detta omfattande människorov lyckades ett sändebud av danske kungen friköpa ett trettiotal islänningar, bland andra Gudrídur. Lösesumman för deras barn var dock för högt, så dessa fick stanna kvar liksom merparten av de isländska slavarna. Om deras fortsatta öden är ingenting känt.

Andra hälften av denna femhundrasidiga bok handlar om dessa återlösta islänningars långa resa hem, som gick sjö-, land- och flodvägen genom västra Europa. Här bjuds läsaren på en del sightseeing bland kontinentens arkitektoniska och konstnärliga sevärdheter. Under denna resans gång, liksom under den förra i södergående riktning, genomlever gruppen lidanden och dödsfall men även lekfulla äventyr och förälskelser. Kung Kristian IV tar emot de överlevande i sitt sommarresidens i Glückstadt innan färden går vidare mot Köpenhamn, där de måste övervintra i väntan på nästa båt till Island.

Gudrídur är en djupt troende kvinna, vilket ger denna historiska roman andliga och i viss mån även ekumeniska övertoner. Hon och andra islänningar gläds när de tillåts bevista jul- eller påskmässan i den katolska kyrkan i Alger, som drivs av spanska präster. När hon betraktar Maria med Jesusbarnet känner hon en djup samhörighet med dem. Hon minns rosenkransbönen som hennes mormor hade lärt henne. Hon förundras över kyrkokonsten och kyrkomusiken i Europa och undrar vari striden mellan det lutherska och det katolska består. Hon frågar sig också varför kristna och muslimer har olika tro när de tycks ha samma gud.

Författaren Steinunn Jóhannesdóttir, som bland annat verkat som skådespelerska vid Dramaten, har vistats på samtliga platser som omnämns i boken för att göra beskrivningarna som sanningsenliga som möjligt. Vid Institut du Monde Arabe i Paris har hon funnit källmaterial om slavförhållandena i Nordafrika och andra historiska data om epoken i fråga. Isländskt forskningsmaterial liksom en bevarad del av ett brev som Gudrídur skrivit i Alger till sin förste make Eyjólfur ligger också till grund för denna roman.

Med inlevelseförmåga och kärlek tecknar hon en bild av en kvinna som är både stark och svag, helig och syndig. Hon vill ändra den nidbild som funnits på Island av ”Turkgudda”, kvinnan som påstås ha förfört den betydligt yngre präststuderande Hallgrimur Pétursson, som på grund av sedlighetsbrott tvingades lämna sina studier i Köpenhamn och ta en fattig prästtjänst på Island. Att denne med tiden skulle ge upphov till vida berömda psalmer, inte minst passionspsalmerna, kan delvis tillskrivas det faktum att hans livskamrat hade en så unik livserfarenhet och styrka, menar Steinunn Jóhannesdóttir.

Gudrídur Símonardóttirs resa bjuder på en till stor del engagerande läsning. Andra delen av boken känns dock onödigt lång och bitvis lite väl fantasifull (långsökt är exempelvis att Gudrídur sitter modell för Rembrandt en eftermiddag i Amsterdam). En av romanens förtjänster är dock att den åskådliggör något av slaveriets verklighet. En verklighet som under andra former drabbar människor, inte minst kvinnor, än idag.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Steinunn Jóhannesdóttir, Reisubók Gudrídar Símonardóttur Mál og menning, Reykjavík 2001.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

År 1627 då det trettioåriga kriget rasade i Europa inträffade en föga känd händelse i vårt nordiska grannland Island. Tilldragelsen har fått benämningen Turkrånet och betecknas som den mest fasaväckande händelsen i landets historia.

I juli 1627 plundrades Islands östkust samt Västmannaöarna av pirater från det osmanska riket, som rövade bort 400 män, kvinnor och barn och förde dessa till Marocko och Algeriet där de såldes som slavar. Ledare för denna expedition var en holländsk fribytare, Jan Jansen alias Fleming Morat, som ställt sitt kunnande som sjöfarare till sultanens förfogande i dennes strävan att stärka sin maktsfär kring Medelhavet. Alger var vid denna tid en växande och blomstrande hamnstad, och här behövdes manskap till galärerna, till väg- och husbyggen och till jordbruksarbete. Kvinnor och barn användes till mattvävnad, hushållsarbete och annat, men utnyttjades också på andra sätt efter ägarnas godtycke.

Romanen Gudrídur Símonardóttirs resa, som utkom på isländska för drygt ett år sen och väntas bli översatt till flera språk (bland annat svenska) handlar om en av dessa bortrövade kvinnor. Efter fångenskapen blev hon hustru till en av Islands förgrundsgestalter: skalden, psalmförfattaren och prästen Hallgrimur Pétursson.

Gudrídur är 29 år när historien börjar, gift med fiskaren Eyjólfur och mor till fyraårige Sölmundur. Maken undkommer när piraterna slår till på Västmannaöarna, men Gudrídur och sonen rövas bort. Väl framme i Alger en månad senare säljs de som alla andra till högstbjudande och sätts i arbete tillsammans med slavar från olika länder på en rik mans gård. Förhållandena är hårda och obarmhärtiga, med kroppstraff och misshandel så gott som dagligen. Efter fyra år tas sonen ifrån Gudrídur och placeras av sin ägare på en koranskola, där han skall utbildas till janitsjar. Därmed skiljs mor och son åt för gott.

Det faktum att så många som 400 islänningar rövades bort samtidigt, och att många av dessa var läs- och skrivkunniga, bidrog till att några få så småningom kunde friköpas och återvända hem. Det skrevs nämligen återkommande brev till danske kungen Kristian IV om hans isländska undersåtars belägenhet i ”barbariet”. Nio år efter detta omfattande människorov lyckades ett sändebud av danske kungen friköpa ett trettiotal islänningar, bland andra Gudrídur. Lösesumman för deras barn var dock för högt, så dessa fick stanna kvar liksom merparten av de isländska slavarna. Om deras fortsatta öden är ingenting känt.

Andra hälften av denna femhundrasidiga bok handlar om dessa återlösta islänningars långa resa hem, som gick sjö-, land- och flodvägen genom västra Europa. Här bjuds läsaren på en del sightseeing bland kontinentens arkitektoniska och konstnärliga sevärdheter. Under denna resans gång, liksom under den förra i södergående riktning, genomlever gruppen lidanden och dödsfall men även lekfulla äventyr och förälskelser. Kung Kristian IV tar emot de överlevande i sitt sommarresidens i Glückstadt innan färden går vidare mot Köpenhamn, där de måste övervintra i väntan på nästa båt till Island.

Gudrídur är en djupt troende kvinna, vilket ger denna historiska roman andliga och i viss mån även ekumeniska övertoner. Hon och andra islänningar gläds när de tillåts bevista jul- eller påskmässan i den katolska kyrkan i Alger, som drivs av spanska präster. När hon betraktar Maria med Jesusbarnet känner hon en djup samhörighet med dem. Hon minns rosenkransbönen som hennes mormor hade lärt henne. Hon förundras över kyrkokonsten och kyrkomusiken i Europa och undrar vari striden mellan det lutherska och det katolska består. Hon frågar sig också varför kristna och muslimer har olika tro när de tycks ha samma gud.

Författaren Steinunn Jóhannesdóttir, som bland annat verkat som skådespelerska vid Dramaten, har vistats på samtliga platser som omnämns i boken för att göra beskrivningarna som sanningsenliga som möjligt. Vid Institut du Monde Arabe i Paris har hon funnit källmaterial om slavförhållandena i Nordafrika och andra historiska data om epoken i fråga. Isländskt forskningsmaterial liksom en bevarad del av ett brev som Gudrídur skrivit i Alger till sin förste make Eyjólfur ligger också till grund för denna roman.

Med inlevelseförmåga och kärlek tecknar hon en bild av en kvinna som är både stark och svag, helig och syndig. Hon vill ändra den nidbild som funnits på Island av ”Turkgudda”, kvinnan som påstås ha förfört den betydligt yngre präststuderande Hallgrimur Pétursson, som på grund av sedlighetsbrott tvingades lämna sina studier i Köpenhamn och ta en fattig prästtjänst på Island. Att denne med tiden skulle ge upphov till vida berömda psalmer, inte minst passionspsalmerna, kan delvis tillskrivas det faktum att hans livskamrat hade en så unik livserfarenhet och styrka, menar Steinunn Jóhannesdóttir.

Gudrídur Símonardóttirs resa bjuder på en till stor del engagerande läsning. Andra delen av boken känns dock onödigt lång och bitvis lite väl fantasifull (långsökt är exempelvis att Gudrídur sitter modell för Rembrandt en eftermiddag i Amsterdam). En av romanens förtjänster är dock att den åskådliggör något av slaveriets verklighet. En verklighet som under andra former drabbar människor, inte minst kvinnor, än idag.