Hatmedier inför rätta

Niclas Sennerteg: Ord som dödar. Om folkmord och propaganda. Natur & Kultur 2010, 271 s.
Niclas Sennerteg: Ord som dödar. Om folkmord och propaganda. Natur & Kultur 2010, 271 s.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Att massmedier deltar i propagandan, i krig och fred, är inget nytt, inte heller att medier används för att väcka och rikta hat mot folkgrupper, etniska och andra minoriteter och även mot enskilda. Att ställa hatets propagandister inför internationella domstolar är däremot något för vilket det behövdes ett andra världskrig och förintelseprogram riktade mot miljontals människor. Hur det går till när hatmediers representanter ställs inför rätta och döms är huvudtemat i Niclas Sennertegs bok Ord som dödar, som behandlar tre områden: Nazitysklands förbrytelser, folkmordet i Rwanda och den så kallade etniska rensningen på 1990-talets Balkan, och hur allt detta förhandlades inför internationella domstolar.

Ett genomgående stråk i framställningen är också det mycket komplicerade förhållandet mellan mediernas frihet och kravet att rättsligt ingripa mot spridande av ”obarmhärtiga ideologier”, särskilt när medier uppmanar till uppvigling och till sist folkmord och brott mot mänskligheten. De tre rättegångskomplex som tas upp är de vid den domstol som världskrigets segermakter inrättade i Nürnberg under andra hälften av 1940-talet, vid FN-tribunalen för Rwanda i början av 2000-talet, och vid krigsförbrytartribunalen i Haag under åren före och efter senaste sekelskiftet. Dessvärre hade flera folkmord kunnat tas med: 169 miljoner har ”fallit offer för folkmord enbart under perioden 1900–1987”, citerar författaren den israeliska forskaren Yehuda Bauer. Överallt spelade hatpropagandan sin destruktiva roll. Men oftast ställs den inte inför rätta. Stalintidens och Maotidens propagandister, för att inte tala om dessa regimers brott mot mänskligheten, lär aldrig hamna inför internationella domstolar, lika lite som de som förordade tidigare folkmord begångna till exempel på de amerikanska och afrikanska kontinenterna. Boken börjar för övrigt med ett förord där verksamheten i USA av en katolsk präst i slutet av 1930- och början av 1940-talet åberopas som exempel på medial antisemitisk propaganda. ”Hatradions fader” stoppades till slut av världsliga och kyrkliga myndigheter. Flera andra exempel från olika länder och tider nämns. Ett svenskt är den numera nerlagda närradiokanalen Radio Islam.

Det är alltså inte folkmorden i sig som är bokens tema, utan hur de avhandlas inför internationella domstolar, där man med början i Nürnberg sökte formulera principer och en praxis som skulle göra det möjligt att dra inför rätta inte bara dem som hade mördat utan även dem som hade propagerat för morden. Det rörde sig då om ett litet antal personer som anklagades och dömdes. Domstolarna kom ju i första hand till för att straffa våldsverkarna och deras uppdragsgivare. Dessutom har det varit mycket svårt att bevisa sambandet mellan propaganda och genomförda mord. Ett annat problem ligger i frågan hur långt friheten för medierna sträcker sig, när det gäller spridande av negativa budskap om folkgrupper och uppmaningar till diskriminering och uppvigling. Var någonstans går gränsen vid vilken medier kan göras ansvariga för det som följer?

Givetvis tas dessa frågor upp i boken. De är ju centrala i alla de skildrade fallen. Men författarens ärende – han är själv verksam som journalist – är inte att teoretisera. Största delen av boken är en genomgång, en återgivning av de tre stora rättegångsserierna i tyska Nürnberg, Arusha i Tanzania (där FN-tribunalen för Rwanda håller till) och i Haag i Nederländerna. Framställningen bygger främst på rättegångshandlingar och på olika observatörers berättelser och kommentarer. Även bakgrunden, händelseförloppen som föregick rättegångarna, skildras. Inte minst det som skrivs om Rwanda är så ohyggligt att det är svårt att läsa till slut. Ändå har just dessa händelser och åtföljande processer i väst uppmärksammats allt för sent och allt för litet. Afrika ligger oss inte nära, inte ens när nästan en miljon människor mördas under drygt tre månader.

I Nürnberg ägde den första rättegången i historien rum ”där propagandister skulle få svara för sina gärningar”. Den som först ställdes inför rätta som judehetsare och uppviglare, ja som uppmanare till att begå brott mot mänskligheten, var utgivaren för nazisttidningen Der Stürmer, Julius Streicher. Han dömdes och hängdes. Radiokommentatorn Hans Fritzsche däremot frikändes, men dömdes sedan ändå till fängelse av en tysk denazifieringsdomstol. Den tredje var Hitlers ”rikspresschef”, Otto Dietrich, som dömdes till fängelse, detta dock bara som höjdare inom SS. Svårigheten var just att kunna påvisa sambandet mellan hatmediernas innehåll och de brott som hade begåtts av andra.

I Rwandarättegången dömdes några av propagandisterna också för att de själva hade deltagit i morden på tutsier och ”tutsivänliga” hutuer. Däremot var det även där svårt att bevisa sambandet mellan den propaganda som mediepersoner spred och de gärningar som utfördes av andra. Den förste som dömdes för ”uppvigling till folkmord” var en borgmästare, Jean-Paul Akayesu. Mer omdiskuterad är domen mot Georges Ruggiu, den ende europeiske medarbetaren (av belgisk-italiensk härkomst) på radiostationen RTLM, den station som fick namnet ”Radio Machete”. Ytterligare tre propagandister, verksamma inom radio och press, dömdes, överklagade, och dömdes igen till långvariga fängelsestraff. Men domsluten var komplicerade och de tre fälldes endast för en del av anklagelserna. Framställningen är här väl utförlig i alla sina detaljer. Men detta beror givetvis till större delen på det komplicerade sakförhållandet, svårigheten att beskriva domstolens ansträngningar att hitta ”rätt balans mellan yttrandefriheten och behovet att skydda andra grundläggande mänskliga rättigheter”.

Ytterligare två rättegångar togs upp av denna domstol, en mot en radiotekniker som i en mycket central ställning möjliggjorde hatsändningarna, och en mot en artist och sångare, vars visor föregick och ledsagade mördandet. Radiomannen Joseph Serugendo erkände och dömdes men dog strax därefter. Sångaren Simon Bikindi dömdes också, dock inte för sina hatiska visor utan för annan och direkt uppmaning till mord.

Haagrättegångarna behandlas mycket kort i boken. Där finns inte lika tydliga fall, och få medierepresentanter har ännu ställts inför rätta. Men i Haag har man ändå i olika sammanhang fastslagit den förödande betydelsen av ”massiva och illasinnade propagandakampanjer”.

Ord som dödar är en viktig bok. Den öppnar också för en besvärlig följdfråga: dessa rättegångar och domslut innebär betydelsefulla prejudikat, men de kan också bli till ”ett tveeggat svärd”. Ett svärd som kan riktas mot dem som enligt enväldiga makthavares påståenden stör den allmänna ordningen och anklagas för att uppvigla och hetsa människor mot varandra. ”Pressfrihetens gränser hade stakats ut i folkrätten”, skriver författaren. Men vissa regimer åberopar nu också – och här kan återigen bland annat Rwanda nämnas som oroande exempel – domsluten för att undertrycka kritiska medier. Särskilt i länder med inre spänningar mellan olika etniska grupper kan de användas för att agera mot misshagliga journalister. Även detta nämns i boken, liksom vilka tecken vi bör vara observanta på för att hindra folkmord innan de händer. Men detta behandlas dock endast lite på ytan och främst genom att citera oroade internationella röster. Här finns stora problem att diskutera vidare. Boken är en värdefull utgångspunkt för en sådan diskussion.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Niclas Sennerteg: Ord som dödar. Om folkmord och propaganda. Natur & Kultur 2010, 271 s.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Att massmedier deltar i propagandan, i krig och fred, är inget nytt, inte heller att medier används för att väcka och rikta hat mot folkgrupper, etniska och andra minoriteter och även mot enskilda. Att ställa hatets propagandister inför internationella domstolar är däremot något för vilket det behövdes ett andra världskrig och förintelseprogram riktade mot miljontals människor. Hur det går till när hatmediers representanter ställs inför rätta och döms är huvudtemat i Niclas Sennertegs bok Ord som dödar, som behandlar tre områden: Nazitysklands förbrytelser, folkmordet i Rwanda och den så kallade etniska rensningen på 1990-talets Balkan, och hur allt detta förhandlades inför internationella domstolar.

Ett genomgående stråk i framställningen är också det mycket komplicerade förhållandet mellan mediernas frihet och kravet att rättsligt ingripa mot spridande av ”obarmhärtiga ideologier”, särskilt när medier uppmanar till uppvigling och till sist folkmord och brott mot mänskligheten. De tre rättegångskomplex som tas upp är de vid den domstol som världskrigets segermakter inrättade i Nürnberg under andra hälften av 1940-talet, vid FN-tribunalen för Rwanda i början av 2000-talet, och vid krigsförbrytartribunalen i Haag under åren före och efter senaste sekelskiftet. Dessvärre hade flera folkmord kunnat tas med: 169 miljoner har ”fallit offer för folkmord enbart under perioden 1900–1987”, citerar författaren den israeliska forskaren Yehuda Bauer. Överallt spelade hatpropagandan sin destruktiva roll. Men oftast ställs den inte inför rätta. Stalintidens och Maotidens propagandister, för att inte tala om dessa regimers brott mot mänskligheten, lär aldrig hamna inför internationella domstolar, lika lite som de som förordade tidigare folkmord begångna till exempel på de amerikanska och afrikanska kontinenterna. Boken börjar för övrigt med ett förord där verksamheten i USA av en katolsk präst i slutet av 1930- och början av 1940-talet åberopas som exempel på medial antisemitisk propaganda. ”Hatradions fader” stoppades till slut av världsliga och kyrkliga myndigheter. Flera andra exempel från olika länder och tider nämns. Ett svenskt är den numera nerlagda närradiokanalen Radio Islam.

Det är alltså inte folkmorden i sig som är bokens tema, utan hur de avhandlas inför internationella domstolar, där man med början i Nürnberg sökte formulera principer och en praxis som skulle göra det möjligt att dra inför rätta inte bara dem som hade mördat utan även dem som hade propagerat för morden. Det rörde sig då om ett litet antal personer som anklagades och dömdes. Domstolarna kom ju i första hand till för att straffa våldsverkarna och deras uppdragsgivare. Dessutom har det varit mycket svårt att bevisa sambandet mellan propaganda och genomförda mord. Ett annat problem ligger i frågan hur långt friheten för medierna sträcker sig, när det gäller spridande av negativa budskap om folkgrupper och uppmaningar till diskriminering och uppvigling. Var någonstans går gränsen vid vilken medier kan göras ansvariga för det som följer?

Givetvis tas dessa frågor upp i boken. De är ju centrala i alla de skildrade fallen. Men författarens ärende – han är själv verksam som journalist – är inte att teoretisera. Största delen av boken är en genomgång, en återgivning av de tre stora rättegångsserierna i tyska Nürnberg, Arusha i Tanzania (där FN-tribunalen för Rwanda håller till) och i Haag i Nederländerna. Framställningen bygger främst på rättegångshandlingar och på olika observatörers berättelser och kommentarer. Även bakgrunden, händelseförloppen som föregick rättegångarna, skildras. Inte minst det som skrivs om Rwanda är så ohyggligt att det är svårt att läsa till slut. Ändå har just dessa händelser och åtföljande processer i väst uppmärksammats allt för sent och allt för litet. Afrika ligger oss inte nära, inte ens när nästan en miljon människor mördas under drygt tre månader.

I Nürnberg ägde den första rättegången i historien rum ”där propagandister skulle få svara för sina gärningar”. Den som först ställdes inför rätta som judehetsare och uppviglare, ja som uppmanare till att begå brott mot mänskligheten, var utgivaren för nazisttidningen Der Stürmer, Julius Streicher. Han dömdes och hängdes. Radiokommentatorn Hans Fritzsche däremot frikändes, men dömdes sedan ändå till fängelse av en tysk denazifieringsdomstol. Den tredje var Hitlers ”rikspresschef”, Otto Dietrich, som dömdes till fängelse, detta dock bara som höjdare inom SS. Svårigheten var just att kunna påvisa sambandet mellan hatmediernas innehåll och de brott som hade begåtts av andra.

I Rwandarättegången dömdes några av propagandisterna också för att de själva hade deltagit i morden på tutsier och ”tutsivänliga” hutuer. Däremot var det även där svårt att bevisa sambandet mellan den propaganda som mediepersoner spred och de gärningar som utfördes av andra. Den förste som dömdes för ”uppvigling till folkmord” var en borgmästare, Jean-Paul Akayesu. Mer omdiskuterad är domen mot Georges Ruggiu, den ende europeiske medarbetaren (av belgisk-italiensk härkomst) på radiostationen RTLM, den station som fick namnet ”Radio Machete”. Ytterligare tre propagandister, verksamma inom radio och press, dömdes, överklagade, och dömdes igen till långvariga fängelsestraff. Men domsluten var komplicerade och de tre fälldes endast för en del av anklagelserna. Framställningen är här väl utförlig i alla sina detaljer. Men detta beror givetvis till större delen på det komplicerade sakförhållandet, svårigheten att beskriva domstolens ansträngningar att hitta ”rätt balans mellan yttrandefriheten och behovet att skydda andra grundläggande mänskliga rättigheter”.

Ytterligare två rättegångar togs upp av denna domstol, en mot en radiotekniker som i en mycket central ställning möjliggjorde hatsändningarna, och en mot en artist och sångare, vars visor föregick och ledsagade mördandet. Radiomannen Joseph Serugendo erkände och dömdes men dog strax därefter. Sångaren Simon Bikindi dömdes också, dock inte för sina hatiska visor utan för annan och direkt uppmaning till mord.

Haagrättegångarna behandlas mycket kort i boken. Där finns inte lika tydliga fall, och få medierepresentanter har ännu ställts inför rätta. Men i Haag har man ändå i olika sammanhang fastslagit den förödande betydelsen av ”massiva och illasinnade propagandakampanjer”.

Ord som dödar är en viktig bok. Den öppnar också för en besvärlig följdfråga: dessa rättegångar och domslut innebär betydelsefulla prejudikat, men de kan också bli till ”ett tveeggat svärd”. Ett svärd som kan riktas mot dem som enligt enväldiga makthavares påståenden stör den allmänna ordningen och anklagas för att uppvigla och hetsa människor mot varandra. ”Pressfrihetens gränser hade stakats ut i folkrätten”, skriver författaren. Men vissa regimer åberopar nu också – och här kan återigen bland annat Rwanda nämnas som oroande exempel – domsluten för att undertrycka kritiska medier. Särskilt i länder med inre spänningar mellan olika etniska grupper kan de användas för att agera mot misshagliga journalister. Även detta nämns i boken, liksom vilka tecken vi bör vara observanta på för att hindra folkmord innan de händer. Men detta behandlas dock endast lite på ytan och främst genom att citera oroade internationella röster. Här finns stora problem att diskutera vidare. Boken är en värdefull utgångspunkt för en sådan diskussion.