Heliga Birgittas texter på fornsvenska i ny utgåva

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Den Heliga Birgittas uppenbarelser finns som bekant bevarade i både latinsk och fornsvensk språkdräkt. Till detta kommer att texterna redan under medeltiden översattes till flera andra europeiska folkspråk. För den som intresserar sig för dessa medeltida originaltexter föreligger latintexterna sedan en tid i fullständiga textkritiska utgåvor, publicerade av Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien och Svenska fornskriftsällskapet. När det gäller den fornsvenska versionen har forskarna hittills varit hänvisade till Gustaf Edvard Klemmings fembandsutgåva Heliga Birgittas Uppenbarelser, publicerad av Svenska fornskriftsällskapet mellan 1857 och 1884. När det gäller moderna översättningar har läsarna sedan slutet av 1950-talet kunnat ta del av Tryggve Lundéns något arkaiserande översättning av latintextens editio princeps, det vill säga den version som trycktes i Lübeck år 1492. År 2003 utkom ett urval av uppenbarelserna på moderniserad svenska i Svenska Akademiens klassikerserie i översättning av Alf Härdelin (se anmälan i Signum nr 9/2003) och enstaka uppenbarelser eller andra smärre urval har även översatts och publicerats i andra sammanhang. På engelska föreligger nu hela textmassan i en praktfull nyutgåva i fyra band (The Revelations of St. Birgitta of Sweden, I–IV, redigerad av Stephan Borgehammar, Bridget Morris och Denis Searby), utgiven av Oxford University Press.

Varför ny kritisk utgåva?

Behovet av en nyutgåva av den fornsvenska texten har lyfts fram vid upprepade tillfällen under det senaste halvseklet. Klemming var visserligen en mycket kompetent handskriftsforskare och kännare av den svenska medeltidslitteraturen. Han arbetade också snabbt och för det mesta med en imponerande noggrannhet. Skälet till att det behövs en nysatsning är därför inte främst att den gamla utgåvan skulle vara full av fel som behöver rättas. Det handlar mer om principer för urval av textunderlag och sättet att presentera texten. För Klemming var det självklart att bearbeta och publicera en handskrift i taget. Det var ju genom de medeltida originalmanuskripten som vi bäst kunde ta del av den språkliga och litterära skatt som Svenska fornskriftsällskapet hade föresatt sig att förvalta och tillgängliggöra. Men de flesta av uppenbarelserna finns i flera olika medeltida uppteckningar och versioner och ett visst inslag av godtycklighet vidlåder Klemmings urval av vilka handskrifter som publiceras. Arten och omfattningen av den variation som finns mellan de olika uppteckningarna går heller inte på något enkelt sätt att utläsa av Klemmings utgåva. Till detta kommer att flera nya, låt vara fragmentariska, handskriftsfynd gjorts sedan Klemmings tid vilka i vissa fall haft betydelse för synen på den fornsvenska textens utveckling.

Några exempel

En nödvändig förutsättning för en ny utgåva är en fullständig genomgång av samtliga textvittnen, inklusive fragment. Först när detta gjorts och variationen minutiöst kartlagts kan grunden läggas för en textkritisk utgåva, en utgåva som skall kunna användas som utgångspunkt och standardtext för den fornsvenska textversionen. Ett betydande antal oklarheter som nu vidlåder Klemmings text, och som långt ifrån alltid kommenterats av denne, kan då få sin naturliga förklaring. Låt mig ge ett par exempel. På sidan 171 i första bandet av Klemmings utgåva läser vi: Hwar är nw hans siäl hwar ær gozit.

Ser man på meningen tagen ur dess sammanhang är den fullt rimlig. Men i den kontext där den uppträder (jfr IV:135, §13) inser man snart att det är något konstigt med ordet själ. Denna del av utgåvan baserar sig på handskriften A 33 i Kungl. biblioteket och texten är här en översättning från latinet. Ser vi på samtliga handskrifter där detta kapitel finns bevarat, ser det ut på följande sätt:

A 5a (KB): huar ær nu hans siæl huar ær gozit.

E 8801 (Riksarkivet): hwat ær nw hans siæl hwar ær goozit.

A 33 (KB): Hwar ær nw hans siæl hwar ær gozit.

Latin: Ubi nunc amici eius, ubi bona.

Där samtliga fornsvenska textvittnen har själ har i stället den latinska källtexten amici (vänner). Vi har således att göra med ett ursprungligt översättningsfel som sedan lever vidare i den fornsvenska texttraditionen. De latinska orden amici och anima kan ju påminna om varandra i handskriven text, vilket sannolikt förklarar hur felet uppkommit. Ett annat exempel kan ställa till huvudbry för språkhistoriker, men förklaras lätt om man blir medveten om handskriftsrelationerna och textförändringen. På sidan 30 i samma volym (likaledes efter A 33) läser vi:

Ok tha min son ther komande wfördhe han sik siälfwir w sinom klädhom.

Detta verkar underligt. Vi har en presens participform (komande) som tycks uppträda precis som en finit verbform. Man hade i stället förväntat sig ”då min son där kom, klädde han av sig”. Eller möjligen, om man vill ha kvar participformen, att det andra han är korrupt: ”Och då min son, där kommande, klädde av sig …”. Man kan också tänka sig att det temporala adverbet tha är korrupt: ”Och min son där kommande klädde av sig…”. Frågan får sin lösning om vi ser hur det ser ut dels i de övriga handskrifterna, dels i latinet.

A 3 (KB): oc min son kommandhe ther w førdhe sik siælffwer aff sinom klædhom.

A 5a (KB): ok tha min son thær kom førdhe han sik siælwir v sinom klædhom.

E 8801 (RA): oc tha min son thær kom førdhe han sik siælfwir w sinom klædhom.

A 33 (KB): Ok tha min son thær komande wførdhe han sik siælfwir w sinom klædhom.

Latin: Et ipse filius meus veniens ibi exuit se personaliter vestibus suis.

Vi ser där att presensparticipen är ursprunglig (alltså i den översatta texten) då samma form återfinns i latinet (veniens). Versionen i A 3 (som innehåller Vadstenasystrarnas bordsläsningar) ligger närmast latinet. Skrivaren i A 5a har velat modernisera syntaxen en aning och gjort om den till en temporal bisats plus huvudsats. Detsamma gäller skrivaren i A 33, men han har inte fullföljt ändringen utan participformen ligger kvar som en påminnelse om hur den gemensamma förlagan såg ut. Om språkhistorikern enbart utgår från Klemmings utgåva – detta sker ofta – kan han eller hon förledas att tro att presens particip är en verbform med betydligt större syntaktiska användningsområden än vad man normalt tänker sig. Men efter den systematiska textjämförelsen inser man lätt att konstruktionen uppkommit genom en tänkt men tyvärr ej fullföljd och därför felaktig anpassning till en mer svensk och mindre latininfluerad stil.

Förmedlingen av uppenbarelserna

I andra fall är det betydligt svårare att värdera variationen i termer av de filologiska grundfrågorna ursprungligt och sekundärt, rätt och fel, äldre och yngre. Frågan är komplicerad då också omständigheterna kring själva textens tillkomst är komplicerad. Skall vi tro Vitan, levnadsteckningen, gick det ungefärligen till på detta sätt. Utan att gå in på frågan om huruvida det är möjligt att Kristus eller jungfru Maria talar direkt till en människa, måste vi beskriva det som att det faktiskt var just det som hände. Det betyder i sin tur att uppenbarelsernas språk från början var svenska, Birgittas eget modersmål. Dessa första originaltexter, sannolikt i form av utkast, lät Birgitta sedan omedelbart översätta till latin. Ibland skrev Birgitta själv ned texten, och det finns ett par blad bevarade av just sådana utkast, skrivna med hennes egen hand (handskrift A 65, KB). Men vid de tillfällen då hon inte själv kunde skriva, dikterade hon i stället texten för en av sina latinkunniga biktfäder, som mer eller mindre samtidigt översatte den till latin. Ett slags simultanöversättning skulle man kunna säga. Denna biktfader dikterade sedan i sin tur den till latin översatta texten för en skrivare. Birgitta själv sägs ha kontrollerat slutresultatet, något som implicerar att hon även i viss utsträckning behärskade latin. Den största delen av den till våra dagar bevarade fornsvenska texten är en (åter-)översättning från latinet, närmare bestämt väsentligen från den av Alfonso av Jaén redigerade upplaga som skulle sändas runt till kyrkliga dignitärer inför öppnandet av Birgittas kanonisationsprocess.

Arbetsmomenten

Genom en satsning från flera olika både privata och statliga finansiärer (främst Riksbankens Jubileumsfond, Vitterhetsakademien och Thora Ohlssons stiftelse), har nu ett projekt som syftar till en nyutgåva av samtliga Birgittas skrifter på fornsvenska kunnat inledas. Tanken är att utgåvan kommer att bestå av två huvuddelar.

För det första i källtrogna transkriptioner av samtliga bevarade handskrifter. Arbetet med detta pågår och dessa transkriptioner kommer i sinom tid att publiceras elektroniskt tillsammans med bilder på handskrifterna. Denna utgåva vänder sig främst till handskriftsforskare och språkhistoriker.

Det andra sättet, som utgör ämnet för denna presentation, är en så kallad textkritisk utgåva. Den baserar sig på en huvudhandskrift, men avvikande läsarter i samtliga övriga handskrifter redovisas i en särskild notapparat. En grundlig redogörelse för hur de olika handskrifterna förhåller sig till varandra läggs till grund för principer för text­etableringen. I vissa fall är ju även huvudhandskriften problematisk. Också skrivare var människor, och därför finns det avskrivningsfel, överhoppningar och liknande även i den. Sådant behöver rättas för att texten skall bli en läsbar text och så troget som möjligt överensstämma med den textversion vi vill publicera.

Denna kritiska utgåva publiceras i bokform men kommer även att göras tillgänglig digitalt via Litteraturbanken vid Göteborgs universitet. Den text som publiceras är den från latin till fornsvenska översatta texten. Idén med detta är bland annat att detta troligen är den textversion som fick störst spridning. Man beställde avskrifter till olika adliga miljöer och läste dem för varandra och för tjänstefolket. Det var ju texter som lämpade sig för moralisk fostran. Ett bra exempel på detta utgörs av den viktiga handskriften A 5a. Denna bok, tillkommen på 1420-talet, är den ena av endast två fornsvenska handskrifter som innehåller revelationernas alla åtta böcker. Det var adelsmannen och rikspolitikern Bengt Jönsson (Oxenstierna) som beställde den till sin egendom Salsta i Tensta socken i Uppland. Till sockenkyrkan lät han samtidigt beställa en serie väggmålningar med motiv ur Birgittas liv.

Det har dock sedan länge varit bekant att det finns mer ursprungliga textpartier. Vi har redan nämnt Birgittaautograferna, men det finns även andra delar som bedömts vara tillkomna före översättningen till latin eller återgå på sådan ”pre-latinsk” text. Möjligheten att i dessa avläsa Birgittas egen röst eller hennes språk har länge kittlat forskarna. Helt säkert torde detta nog kunna göras endast i de autentiska autograferna. Dessa mer ursprungliga partier täcker dock endast en mindre del av den totala textmassan och publiceras därför i separata bilagor.

Förutom handskrifter avsedda för bruk på adelsgodsen finns andra användarmiljöer representerade. Den vackert präntade, men nu tyvärr ofullständiga A 5b (KB) har säkerligen både tillkommit och använts i systrarnas konvent. Ordensgrunderskans uppenbarelser var ett självklart inslag i deras andliga och uppbyggliga fostran. De lästes antingen enskilt eller gemensamt till bordet under måltiderna. Andra handskrifter ägdes av en kyrkans man, fastän utanför klos­tret. Ett exempel på detta är den rätt söndriga A 54 (KB). Denna volym innehåller en mängd olika typer av texter: liturgiska och teologiska på latin, utdrag ur Birgittas uppenbarelser, musiknoter och mycket annat. Det har antagits att boken fungerat som en prästmans privatbibliotek.

Birgittas stil

Vid sidan av själva textutgåvan förses de individuella kapitlen (uppenbarelserna) med tämligen utförliga innehållssammanfattningar på modern svenska. Syftet med dessa är att levandegöra visionerna och ge en snabb ingång i Birgittas tankevärld.

Värderingen av Birgitta som författare har skiftat genom åren. Ibland har hon beskyllts för att skriva i en alltför sentimental och överlastad stil, ibland åter har forskarna fascinerats av hennes bildspråk och litterära teknik. Möjligheten att i hennes röst avläsa ekon av en gudomlig erfarenhet har varit en viktig inspiration för andra. Det är svårt att inte bli fascinerad av exempelvis de stora allegorierna. I den omfångsrika bi-allegorien i II:19 går Birgitta noggrant igenom alla delar i binas liv och uppgifter i bisamhället med en förvånansvärd detaljrikedom och naturkännedom. Allt sådant har sedan sina motsvarigheter i de kristnas liv och gärningar. I en liknande stor allegori som sträcker sig över hela fyra revelationer (II:24–27) talas det om tre hus på en gård, och vilka olika typer av redskap som skall förvaras i vart och ett. Genom ett sådant åskådligt och konkret bildspråk får vi en god inblick i den vardag på den östgötska landsbygden som omgav det blivande helgonet.

Mycket av bildspråket är hämtat från naturen och det bestående intrycket är att den kunskap som hämtas från djurens och växternas liv är en erfarenhetsbaserad visdom, väsensskild från den akademiska skolastiska lärdomen. Enskildheter i naturen kunde ännu ses som utslag av Guds vilja med sitt skapade verk. Precis som fiskmåsen, som flyger över vattenytan och spanar efter fisk, måste ta hänsyn till både vattendjupet och vågorna innan den går till attack, skådar Kristus alla människors vägar och vet vad som är bäst för var och en (II:1). En skata lär sina ungar att flyga genom att locka dem på tre sätt: med mat, med sin röst och genom att flyga före dem. På samma sätt lockar Gud människans själ med förståndets mat, genom att ge löften med sin röst och genom människoblivandets flykt och goda exempel (II:29).

När det gäller den religiösa undervisningens innehåll finns åtskilligt att lägga märke till. En sak som jag själv tycker är intressant är hur Jesus gång på gång försöker variera ett vanligt tema, nämligen det något paradoxala som ligger i att han kan vara så fördragsam mot syndare och onda männi­skor. Det sägs (I:25) att Kristus tål syndare på samma sätt som då en kung inte genast dräper sina fångar utan inväntar ”landstinget” så att andra kan var­nas av deras exempel. Även onda människor borde åtminstone kunna göra några goda gärningar och det finns som bekant inte någon god gärning som inte belönas av Gud. Onda kan också vara till gagn för andra onda. Dessa kan se andra syndares fall och inse att det är bättre för dem att omvända sig till Gud. Det sägs nämligen att om någon blir stungen av en skorpion blir han frisk om han smörjs med en olja i vilken en annan reptil dött.

Min förhoppning är att den nya utgåvan skall locka till fler nöjsamma strövtåg i Birgittas eget universum. Att få ta del av detta på tidens eget språk kan säkert ytterligare förhöja läsupplevelsen.

Första delen av utgåveserien Heliga Birgittas texter på fornsvenska, omfattande uppenbarelsernas första bok utgavs 2014 av Sällskapet Runica et Mediævalia. Totalt planeras sex eller sju volymer. Artikelförfattaren är huvudredaktör.

Roger Andersson är docent i nordiska språk, verksam vid Historiska institutionen vid Stockholms universitet.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Den Heliga Birgittas uppenbarelser finns som bekant bevarade i både latinsk och fornsvensk språkdräkt. Till detta kommer att texterna redan under medeltiden översattes till flera andra europeiska folkspråk. För den som intresserar sig för dessa medeltida originaltexter föreligger latintexterna sedan en tid i fullständiga textkritiska utgåvor, publicerade av Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien och Svenska fornskriftsällskapet. När det gäller den fornsvenska versionen har forskarna hittills varit hänvisade till Gustaf Edvard Klemmings fembandsutgåva Heliga Birgittas Uppenbarelser, publicerad av Svenska fornskriftsällskapet mellan 1857 och 1884. När det gäller moderna översättningar har läsarna sedan slutet av 1950-talet kunnat ta del av Tryggve Lundéns något arkaiserande översättning av latintextens editio princeps, det vill säga den version som trycktes i Lübeck år 1492. År 2003 utkom ett urval av uppenbarelserna på moderniserad svenska i Svenska Akademiens klassikerserie i översättning av Alf Härdelin (se anmälan i Signum nr 9/2003) och enstaka uppenbarelser eller andra smärre urval har även översatts och publicerats i andra sammanhang. På engelska föreligger nu hela textmassan i en praktfull nyutgåva i fyra band (The Revelations of St. Birgitta of Sweden, I–IV, redigerad av Stephan Borgehammar, Bridget Morris och Denis Searby), utgiven av Oxford University Press.

Varför ny kritisk utgåva?

Behovet av en nyutgåva av den fornsvenska texten har lyfts fram vid upprepade tillfällen under det senaste halvseklet. Klemming var visserligen en mycket kompetent handskriftsforskare och kännare av den svenska medeltidslitteraturen. Han arbetade också snabbt och för det mesta med en imponerande noggrannhet. Skälet till att det behövs en nysatsning är därför inte främst att den gamla utgåvan skulle vara full av fel som behöver rättas. Det handlar mer om principer för urval av textunderlag och sättet att presentera texten. För Klemming var det självklart att bearbeta och publicera en handskrift i taget. Det var ju genom de medeltida originalmanuskripten som vi bäst kunde ta del av den språkliga och litterära skatt som Svenska fornskriftsällskapet hade föresatt sig att förvalta och tillgängliggöra. Men de flesta av uppenbarelserna finns i flera olika medeltida uppteckningar och versioner och ett visst inslag av godtycklighet vidlåder Klemmings urval av vilka handskrifter som publiceras. Arten och omfattningen av den variation som finns mellan de olika uppteckningarna går heller inte på något enkelt sätt att utläsa av Klemmings utgåva. Till detta kommer att flera nya, låt vara fragmentariska, handskriftsfynd gjorts sedan Klemmings tid vilka i vissa fall haft betydelse för synen på den fornsvenska textens utveckling.

Några exempel

En nödvändig förutsättning för en ny utgåva är en fullständig genomgång av samtliga textvittnen, inklusive fragment. Först när detta gjorts och variationen minutiöst kartlagts kan grunden läggas för en textkritisk utgåva, en utgåva som skall kunna användas som utgångspunkt och standardtext för den fornsvenska textversionen. Ett betydande antal oklarheter som nu vidlåder Klemmings text, och som långt ifrån alltid kommenterats av denne, kan då få sin naturliga förklaring. Låt mig ge ett par exempel. På sidan 171 i första bandet av Klemmings utgåva läser vi: Hwar är nw hans siäl hwar ær gozit.

Ser man på meningen tagen ur dess sammanhang är den fullt rimlig. Men i den kontext där den uppträder (jfr IV:135, §13) inser man snart att det är något konstigt med ordet själ. Denna del av utgåvan baserar sig på handskriften A 33 i Kungl. biblioteket och texten är här en översättning från latinet. Ser vi på samtliga handskrifter där detta kapitel finns bevarat, ser det ut på följande sätt:

A 5a (KB): huar ær nu hans siæl huar ær gozit.

E 8801 (Riksarkivet): hwat ær nw hans siæl hwar ær goozit.

A 33 (KB): Hwar ær nw hans siæl hwar ær gozit.

Latin: Ubi nunc amici eius, ubi bona.

Där samtliga fornsvenska textvittnen har själ har i stället den latinska källtexten amici (vänner). Vi har således att göra med ett ursprungligt översättningsfel som sedan lever vidare i den fornsvenska texttraditionen. De latinska orden amici och anima kan ju påminna om varandra i handskriven text, vilket sannolikt förklarar hur felet uppkommit. Ett annat exempel kan ställa till huvudbry för språkhistoriker, men förklaras lätt om man blir medveten om handskriftsrelationerna och textförändringen. På sidan 30 i samma volym (likaledes efter A 33) läser vi:

Ok tha min son ther komande wfördhe han sik siälfwir w sinom klädhom.

Detta verkar underligt. Vi har en presens participform (komande) som tycks uppträda precis som en finit verbform. Man hade i stället förväntat sig ”då min son där kom, klädde han av sig”. Eller möjligen, om man vill ha kvar participformen, att det andra han är korrupt: ”Och då min son, där kommande, klädde av sig …”. Man kan också tänka sig att det temporala adverbet tha är korrupt: ”Och min son där kommande klädde av sig…”. Frågan får sin lösning om vi ser hur det ser ut dels i de övriga handskrifterna, dels i latinet.

A 3 (KB): oc min son kommandhe ther w førdhe sik siælffwer aff sinom klædhom.

A 5a (KB): ok tha min son thær kom førdhe han sik siælwir v sinom klædhom.

E 8801 (RA): oc tha min son thær kom førdhe han sik siælfwir w sinom klædhom.

A 33 (KB): Ok tha min son thær komande wførdhe han sik siælfwir w sinom klædhom.

Latin: Et ipse filius meus veniens ibi exuit se personaliter vestibus suis.

Vi ser där att presensparticipen är ursprunglig (alltså i den översatta texten) då samma form återfinns i latinet (veniens). Versionen i A 3 (som innehåller Vadstenasystrarnas bordsläsningar) ligger närmast latinet. Skrivaren i A 5a har velat modernisera syntaxen en aning och gjort om den till en temporal bisats plus huvudsats. Detsamma gäller skrivaren i A 33, men han har inte fullföljt ändringen utan participformen ligger kvar som en påminnelse om hur den gemensamma förlagan såg ut. Om språkhistorikern enbart utgår från Klemmings utgåva – detta sker ofta – kan han eller hon förledas att tro att presens particip är en verbform med betydligt större syntaktiska användningsområden än vad man normalt tänker sig. Men efter den systematiska textjämförelsen inser man lätt att konstruktionen uppkommit genom en tänkt men tyvärr ej fullföljd och därför felaktig anpassning till en mer svensk och mindre latininfluerad stil.

Förmedlingen av uppenbarelserna

I andra fall är det betydligt svårare att värdera variationen i termer av de filologiska grundfrågorna ursprungligt och sekundärt, rätt och fel, äldre och yngre. Frågan är komplicerad då också omständigheterna kring själva textens tillkomst är komplicerad. Skall vi tro Vitan, levnadsteckningen, gick det ungefärligen till på detta sätt. Utan att gå in på frågan om huruvida det är möjligt att Kristus eller jungfru Maria talar direkt till en människa, måste vi beskriva det som att det faktiskt var just det som hände. Det betyder i sin tur att uppenbarelsernas språk från början var svenska, Birgittas eget modersmål. Dessa första originaltexter, sannolikt i form av utkast, lät Birgitta sedan omedelbart översätta till latin. Ibland skrev Birgitta själv ned texten, och det finns ett par blad bevarade av just sådana utkast, skrivna med hennes egen hand (handskrift A 65, KB). Men vid de tillfällen då hon inte själv kunde skriva, dikterade hon i stället texten för en av sina latinkunniga biktfäder, som mer eller mindre samtidigt översatte den till latin. Ett slags simultanöversättning skulle man kunna säga. Denna biktfader dikterade sedan i sin tur den till latin översatta texten för en skrivare. Birgitta själv sägs ha kontrollerat slutresultatet, något som implicerar att hon även i viss utsträckning behärskade latin. Den största delen av den till våra dagar bevarade fornsvenska texten är en (åter-)översättning från latinet, närmare bestämt väsentligen från den av Alfonso av Jaén redigerade upplaga som skulle sändas runt till kyrkliga dignitärer inför öppnandet av Birgittas kanonisationsprocess.

Arbetsmomenten

Genom en satsning från flera olika både privata och statliga finansiärer (främst Riksbankens Jubileumsfond, Vitterhetsakademien och Thora Ohlssons stiftelse), har nu ett projekt som syftar till en nyutgåva av samtliga Birgittas skrifter på fornsvenska kunnat inledas. Tanken är att utgåvan kommer att bestå av två huvuddelar.

För det första i källtrogna transkriptioner av samtliga bevarade handskrifter. Arbetet med detta pågår och dessa transkriptioner kommer i sinom tid att publiceras elektroniskt tillsammans med bilder på handskrifterna. Denna utgåva vänder sig främst till handskriftsforskare och språkhistoriker.

Det andra sättet, som utgör ämnet för denna presentation, är en så kallad textkritisk utgåva. Den baserar sig på en huvudhandskrift, men avvikande läsarter i samtliga övriga handskrifter redovisas i en särskild notapparat. En grundlig redogörelse för hur de olika handskrifterna förhåller sig till varandra läggs till grund för principer för text­etableringen. I vissa fall är ju även huvudhandskriften problematisk. Också skrivare var människor, och därför finns det avskrivningsfel, överhoppningar och liknande även i den. Sådant behöver rättas för att texten skall bli en läsbar text och så troget som möjligt överensstämma med den textversion vi vill publicera.

Denna kritiska utgåva publiceras i bokform men kommer även att göras tillgänglig digitalt via Litteraturbanken vid Göteborgs universitet. Den text som publiceras är den från latin till fornsvenska översatta texten. Idén med detta är bland annat att detta troligen är den textversion som fick störst spridning. Man beställde avskrifter till olika adliga miljöer och läste dem för varandra och för tjänstefolket. Det var ju texter som lämpade sig för moralisk fostran. Ett bra exempel på detta utgörs av den viktiga handskriften A 5a. Denna bok, tillkommen på 1420-talet, är den ena av endast två fornsvenska handskrifter som innehåller revelationernas alla åtta böcker. Det var adelsmannen och rikspolitikern Bengt Jönsson (Oxenstierna) som beställde den till sin egendom Salsta i Tensta socken i Uppland. Till sockenkyrkan lät han samtidigt beställa en serie väggmålningar med motiv ur Birgittas liv.

Det har dock sedan länge varit bekant att det finns mer ursprungliga textpartier. Vi har redan nämnt Birgittaautograferna, men det finns även andra delar som bedömts vara tillkomna före översättningen till latin eller återgå på sådan ”pre-latinsk” text. Möjligheten att i dessa avläsa Birgittas egen röst eller hennes språk har länge kittlat forskarna. Helt säkert torde detta nog kunna göras endast i de autentiska autograferna. Dessa mer ursprungliga partier täcker dock endast en mindre del av den totala textmassan och publiceras därför i separata bilagor.

Förutom handskrifter avsedda för bruk på adelsgodsen finns andra användarmiljöer representerade. Den vackert präntade, men nu tyvärr ofullständiga A 5b (KB) har säkerligen både tillkommit och använts i systrarnas konvent. Ordensgrunderskans uppenbarelser var ett självklart inslag i deras andliga och uppbyggliga fostran. De lästes antingen enskilt eller gemensamt till bordet under måltiderna. Andra handskrifter ägdes av en kyrkans man, fastän utanför klos­tret. Ett exempel på detta är den rätt söndriga A 54 (KB). Denna volym innehåller en mängd olika typer av texter: liturgiska och teologiska på latin, utdrag ur Birgittas uppenbarelser, musiknoter och mycket annat. Det har antagits att boken fungerat som en prästmans privatbibliotek.

Birgittas stil

Vid sidan av själva textutgåvan förses de individuella kapitlen (uppenbarelserna) med tämligen utförliga innehållssammanfattningar på modern svenska. Syftet med dessa är att levandegöra visionerna och ge en snabb ingång i Birgittas tankevärld.

Värderingen av Birgitta som författare har skiftat genom åren. Ibland har hon beskyllts för att skriva i en alltför sentimental och överlastad stil, ibland åter har forskarna fascinerats av hennes bildspråk och litterära teknik. Möjligheten att i hennes röst avläsa ekon av en gudomlig erfarenhet har varit en viktig inspiration för andra. Det är svårt att inte bli fascinerad av exempelvis de stora allegorierna. I den omfångsrika bi-allegorien i II:19 går Birgitta noggrant igenom alla delar i binas liv och uppgifter i bisamhället med en förvånansvärd detaljrikedom och naturkännedom. Allt sådant har sedan sina motsvarigheter i de kristnas liv och gärningar. I en liknande stor allegori som sträcker sig över hela fyra revelationer (II:24–27) talas det om tre hus på en gård, och vilka olika typer av redskap som skall förvaras i vart och ett. Genom ett sådant åskådligt och konkret bildspråk får vi en god inblick i den vardag på den östgötska landsbygden som omgav det blivande helgonet.

Mycket av bildspråket är hämtat från naturen och det bestående intrycket är att den kunskap som hämtas från djurens och växternas liv är en erfarenhetsbaserad visdom, väsensskild från den akademiska skolastiska lärdomen. Enskildheter i naturen kunde ännu ses som utslag av Guds vilja med sitt skapade verk. Precis som fiskmåsen, som flyger över vattenytan och spanar efter fisk, måste ta hänsyn till både vattendjupet och vågorna innan den går till attack, skådar Kristus alla människors vägar och vet vad som är bäst för var och en (II:1). En skata lär sina ungar att flyga genom att locka dem på tre sätt: med mat, med sin röst och genom att flyga före dem. På samma sätt lockar Gud människans själ med förståndets mat, genom att ge löften med sin röst och genom människoblivandets flykt och goda exempel (II:29).

När det gäller den religiösa undervisningens innehåll finns åtskilligt att lägga märke till. En sak som jag själv tycker är intressant är hur Jesus gång på gång försöker variera ett vanligt tema, nämligen det något paradoxala som ligger i att han kan vara så fördragsam mot syndare och onda männi­skor. Det sägs (I:25) att Kristus tål syndare på samma sätt som då en kung inte genast dräper sina fångar utan inväntar ”landstinget” så att andra kan var­nas av deras exempel. Även onda människor borde åtminstone kunna göra några goda gärningar och det finns som bekant inte någon god gärning som inte belönas av Gud. Onda kan också vara till gagn för andra onda. Dessa kan se andra syndares fall och inse att det är bättre för dem att omvända sig till Gud. Det sägs nämligen att om någon blir stungen av en skorpion blir han frisk om han smörjs med en olja i vilken en annan reptil dött.

Min förhoppning är att den nya utgåvan skall locka till fler nöjsamma strövtåg i Birgittas eget universum. Att få ta del av detta på tidens eget språk kan säkert ytterligare förhöja läsupplevelsen.

Första delen av utgåveserien Heliga Birgittas texter på fornsvenska, omfattande uppenbarelsernas första bok utgavs 2014 av Sällskapet Runica et Mediævalia. Totalt planeras sex eller sju volymer. Artikelförfattaren är huvudredaktör.

Roger Andersson är docent i nordiska språk, verksam vid Historiska institutionen vid Stockholms universitet.