Herman Seiler †

Pater Herman Seiler avled den 29 juli 88 år gammal i sin födelsestad Brig, som ligger i Rhônedalen i Schweiz. I sin ungdom studerade Herman Seiler teologi och filosofi i Rom, återvände 1934 till Schweiz, där han under några år var kaplan innan han 1937 trädde in i jesuitorden.

Efter novisiatet kom han 1939 direkt till Zürich, till det s.k. Akademikerhaus, där han ingick i ett team unga jesuiter. Pater Seilers tid i Akademikerhaus i Zürich och de 16 åren som studentpräst var präglade av en anda av uppbrott, dialog, samtal, av respekt för andra kyrkor, av att visa den katolska kyrkans vilja och förmåga att möta en tid med nya frågor och problem.

När han 1961 kom till Sverige (året innan Andra vatikankonciliet började) upplevde han den lokala katolska kyrkans ghettosituation som en chock. Men förberedd som han var på Andra vatikankonciliets aggiornamento, präglades hans verk redan från första början av en ny öppenhet. Kyrkan var inte ett samfund som främst var kännetecknat av att det markerade sina gränser genom trossatser, utan kyrkan var Guds mysterium som finns i världens mitt och som berör alla människor. Kyrkans plats var inte de instängda gudstjänstrummen utan hela världen, överallt där människor lever och arbetar, där de lider och där de firar sina fester.

Pater Seiler hade en vision av denna värld som Guds värld och därtill en aldrig tröttnande kärlek till den lilla, och då ännu oansenliga, kyrka i Sverige som knappast någon lade märke till på grund av dess obetydlighet.

Under sin tid i Uppsala fick pater Seiler möjlighet att från början arbeta tillsammans med några vänner, först i KIT – nyhetsbladet Katolsk informationstjänst – sedan i kulturtidskriften Signum. Redaktionen för Signum, den tidskrift som i mångt och mycket är hans verk och skötebarn, känner stor tacksamhetsskuld mot sin founding father för hans inspiration, omdöme och konkreta stöd genom åren. Också hans ekumeniska engagemang präglades av många överläggningar och samtal med en trogen vänkrets där alla förenades i sin lojalitet och sin kärlek till den katolska kyrkan.

Herman Seiler använde sin organisatoriska och kreativa talang till att projektera och utge olika skriftserier, med naturlig start i konciliedokumenten. Han blev därmed en introduktör av modern katolsk teologi i Sverige. Med outtröttlig energi höll han sig underrättad om allt som hände i världen under dessa revolutionerande decennier. Frukter av hans enorma beläsenhet är översikten över den samtida Jesusforskningen Jesus Kristus i tiden, hans bok Döden – och vad kommer sedan? och en lång rad artiklar i Signum. I hans egna ställningstaganden skymtade en otålighet som inte lät sig nedslås av historiens tyngd och tröghet.

Ur sistnämnda bok låter vi signaturen HS själv framföra några reflektioner över människans liv och död:

Vem kan lösa dödens gåta?

Återigen uppstår en svårighet. För den som vill tala om döden borde också noga känna döden. Men filosofen Wittgenstein säger helt riktigt: ”Döden är inte en händelse i livet. Döden upplever man inte.” Inte ens redogörelser för upplevelser av döende efter reanimation säger oss något om själva döden såsom vi har sett. Den gamle grekiske filosofen Epikuros’ kvickhet synes därför trots all ironisk sofism innehålla något riktigt: ”Det mest skrämmande onda, döden, angår oss inte. Ty så länge vi finns, är döden inte närvarande och när den har kommit finns vi inte längre.” Vem kan vi då fråga?

Man kan inte tillfråga ett dödsfall. Ty inte ens tidpunkten kan ju exakt bestämmas.

Vid hjärndöd fastställer läkarna ju enbart att mänskligt liv oåterkalleligt har slocknat. Själva döden är stum och gör människan stum.

Om den döde måste vi säga detsamma. Ty vetenskapen kan inte besvärja de döda för att fråga dem, eljest vore vetenskapen inte längre vetenskap.

Kan då en levande människa ge oss upplysning? Kanske borde vi snarare fråga: kan livet, människolivet säga oss något om döden? Varsamt kan vi bejaka denna fråga. Vi hittar nämligen i vårt liv fyra moment som kan ge oss en viss ledning.

Vårt liv är begränsat

Vi erfar vårt liv som timligt begränsat. Vår tillvaro har karaktären av en frist, inte av något bestående. Filosofen Voltaire trodde att ett barn som skulle uppfostras ensamt på en ensam ö lika litet som en katt eller en växt skulle uppfatta dödens nödvändighet. Men redan som barn gör vi den erfarenheten att barnet så småningom blir en vuxen. Redan som barn upplever vi alltså något förgängligt i tillvaron. Människan har förmågan att förhålla sig positiv till alla dessa ”negationer” i tillvaron, om vi vill kalla det så. Psykologi visar oss att detta möjligtvis sammanhänger med vår språkförmåga som gör det möjligt att positivt kunna bearbeta alla dessa tillvarons negativa erfarenheter. Vi blir medvetna om livets förgänglighet och det faktum att vi en gång kommer att nås av döden.

Ett samband mellan död och liv

Därtill kommer något annat. Vi har ett medvetande (om vi inte förtränger det) om ett samband mellan vår tillvaro och döden. Under vår livstid söker vi vår identitet, vårt personliga livs fullbordan trots alla misslyckanden och trots all begränsning som ligger i detta sökande. Och vi söker det som personer. Vad innebär detta egentligen?

Vi människor har utöver vår yttre personliga historia också en andlig historia. Vi förutbestäms inte enbart av ett blint öde. Vi är inte enbart en produkt av arv och miljö, drift och manipulation. Detta innebär att vi, vid sidan av allt som inifrån eller utifrån bestämmer vår tillvaro, även har en fri vilja vars inre ställningstaganden och avgöranden bildar vår andliga historia. Dessa våra inre och fria avgöranden förflyktigas inte med vårt förflutna till tomma intet. Vi blir genom dem alltmera vad vi är som människor. I vårt ”nu” finns därför något av våra tidigare avgöranden, och vårt ”nu” ingår i vår framtid. Däri ligger skillnaden mellan vår andliga historia och tingens materiella ”historia” som enbart är att bli till och att förintas.

Sålunda är det förflutna mitt nu, och mitt nu är något av min framtid. Endast så blir det begripligt, att jag kan känna mig betungad av mitt förflutna (fastän det är över) och av min framtid (fastän den ännu är fjärran). Andligt liv innesluter därför också något slutgiltigt. I slutet finns den fullbordade, vi själva sådana som vi har blivit i våra fria avgöranden. Vi själva är till sist – åtminstone i det som vi har haft ansvar för – vårt livs räkenskapsbok. Det blir sålunda tydligt, att döden inte enbart är livets avslutning utan också dess fullbordan.

Inget i vårt liv är absolut

Samtidigt erfar vi under livets gång det otillfredsställande i allt sökande efter vår i bästa mening fullkomliga identitet. Allt är bara lappverk. I allt konstaterar vi att det här är inte allt. Inget i vårt liv är absolut. Lyckan som vi upplever är bara ett brottstycke. Ingen sanning säger oss allt. Smärtan och lidandet, medvetandet av det gagnlösa, av övergivenheten låter oss erfara att det kunde och borde vara annorlunda. Men en gräns och begränsning kan vi bara uppleva om vi också skönjer något som överstiger denna begränsning i vår tillvaro, om vi däri upptäcker en antecipation för något obegränsat, outsägligt bortom vår tillvaros horisont. Detta är inte bara en idé, en tanke, en projektion av vår längtan, en tom känsla, utan såsom Blaise Pascal säger: ”Människan går oändligt utanför människans uppfattningsförmåga.” Eller Karl Rahner: ”I varje människa finns något outsägligt.” Hon har en djupdimension som når oändligt djupare än man vid yttre påseende kan skönja. Låt oss se det i ett större sammanhang.

Det lönar sig att leva

Vi utgår från världen såsom vi har format och förändrat den och från vår tillvaro i den, präglad av socio-kulturella faktorer. Vad är meningen med den historiska process som ständigt pågår och där vi försöker förverkliga oss i en ständig förändring och jäsning och där allt står på spel för mänskligheten? Hur uppfattar vi denna världens och människans historia, dess upp- och nedgång? Är det förfall eller framåtskridande, kaos eller en väg till fulländning?

I en sådan historisk värld ställs frågan om en mening i själva verket som en fråga om framtiden, ty vi befinner oss inte i en värld som vi omedelbart kan identifiera oss med (det omänskliga, orättfärdiga, lidandet däri osv). Kan vi i denna framtidsorienterade värld meningsfullt och ärligt tala om en transcendens?

Vi erfar i historien vår ändlighet. Vi kan aldrig få grepp om vår tillvaro. Alla våra framtidsplaner står inför ett slut, dödens öde: Vart glider alltså allt till sist hän? Måste vi till sist avstå från en yttersta mening och nöja oss med det som är begränsat? Kan vi överhuvudtaget begripa det oändliga utan att förgripa oss på det?

Det vore överilat att utan vidare identifiera vårt livs dynamiska inriktning med det oändliga. Men vi har en annan erfarenhet som oupplösligt sammanhänger med erfarenheten av ändligheten. Och detta ”trots allt”. Ja just mot bakgrund av hot om intighet och absurditet erfar vi ständigt på nytt att tingen har en viss soliditet i det att det finns sköna stunder, givande möten, att ”det lönar sig” att leva. Just därför att lyckan inte är självklar kan vi erfara lyckan som lycka. Att meningen finns är därför en oavvislig förutsättning för livet.

Om man betänker att tillvarons mening hotas av intigheten och döden, kan man inte härleda denna mening i vårt liv ur dess intighet. Den erfars som något som finns däri utan skäl, något som råkar finnas där, som sist och slutligen förutsätts som gåva. Bara så kan vi göra rättvisa åt båda erfarenheterna: meningens okontrollerbarhet och meningens verklighet.

I denna bemärkelse kan vi säga: bara om det finns en transcendens som vi kallar Gud och som råder över hela verkligheten, förfogar över verklighetens betingelser som ligger utanför vår kontroll, bara då kan ett förtröstande på en absolut mening vara meningsfullt. Bara Gud kan övervinna denna alienation som är given med ändligheten och skänka framtid utöver döden och historiens undergång. Bara han kan stå som garant för vårt hopp att det som vi åstadkommit inte till sist rinner ut i det tomma intet.

Här skiljer sig givetvis vägarna i en pluralistisk värld. Allt som vi sagt bevisar inte denna vår tillvaros transcendens utan kan bara ses som en hänvisning som vädjar till vår insikt. Man kan därför undantränga denna insikt och leva ett ytligt liv. Frågan är då om inte världsimmanenta värden intar transcendensens plats som något absolut (pengar, prestation, makt, det sexuella osv) och som ett slags pseudoreligiös ersättning. Eller man kan resignera i ett konstaterande: ”Livet går inte ihop” (Hedenius). Det är en stoisk reträtt som i grund och botten står i motsats till vår människovärdighet. Ty såsom Viktor Frankl en gång säger: ”Människan behöver ju något absolut för att överhuvudtaget kunna leva – annars står vi i ett existentiellt tomrum som någonstans är outhärdligt.” Eller vi kan nöja oss med ett vagt och känslomässigt erkännande att det måste finnas något utöver vår tillvaro, något som vi inte kan uttala oss om. Men en sådan rent känslomässig upplevelse kan inte ge oss något riktigt svar på intighetens och dödens oerhörda gåta. Den står heller inte pall när tillvarons egentliga allvar blir överhängande.

Har vi då utöver vårt livs insikt en instans som kan kasta ljus över denna gåta? Kan vi nå längre? Vår kristna tro ger oss mera. Den upphäver visserligen inte dödens obevekliga grymhet. Ofta gör den inte ens dödens nöd mindre, mera uthärdlig i biologisk och yttre mening. Men den ger oss ett fast och konkret hopp inför dödens outgrundliga gåta.

Vi är medvetna om att vi endast i tron och som troende har tillgång till detta hopp. Då vi förutsätter att Gud har uppenbarat sig på ett slutgiltigt sätt i Jesus Kristus.

Ur Döden – och vad kommer sedan? Teologiska reflektioner kring de yttersta tingen, Katolska Bokförlaget 1988