Islam i diasporan

I förordet till chartan heter det: ”Majoritetssamhället har rätt att få veta hur muslimer förhåller sig till rättsstatens principer, till dess grundlag, demokrati, pluralism och mänskliga rättigheter.” Centralrådet vill ”bidra till saklighet i den samhälleliga och politiska debatten”. De första 8 av de inalles 21 teserna berör islamska trosutsagor och deras etiska och moraliska principer. De övriga tar ställning till frågor som rör muslimernas diasporasituation i en stat med ickemuslimsk majoritet.

Förvisso är denna charta ett välkommet bidrag. En islamsk takorganisation i Tyskland har härmed skapat en bas för en ömsesidig kritisk diskussion. Övriga muslimska organisationer – framför allt de till sina medlemsantal starkaste sammanslutningarna som den turkisk-islamska organisationens institution för religion och det islamska rådet – har att yttra sig till detta initiativ. Texten kommer vidare att översättas till de viktigaste muslimska språken, så att erkända islamska auktoriteter i den muslimska världen kan få möjlighet att ta ställning.

Visst finns det anledning att ställa kritiska frågor till enskilda teser. Punkt nummer tre hävdar den centrala trosutsagan, att gudsuppenbarelsen som ”Guds oförfalskade ord föreligger i koranen.” Står man med denna formulering, utan att säga det klart, fast vid den gamla anklagelsen gentemot judar och kristna, att de förfalskat de bibliska texterna och därmed fördunklat judendomens och kristendomens ursprungliga sanning, eller är andra positioner tänkbara för det muslimska centralrådet? I vart fall återstår fortfarande kravet att dryfta de allvarliga teologiska motsättningar som den islamska trons anspråk medför – i en anda av dialog.

Tes 6 slår fast att efterlevnaden av Guds bud, det vill säga föreskrifterna i sharia, tjänar till att både muslimska män och kvinnor ”uppnår jämlikhet, frihet, rättvisa, broderskap och välstånd”. Typiskt nog tar chartan ingenstans upp kontroversiella religiösa uppfattningar och kulturell praxis, som till exempel att man vägrar att låta flickor delta i idrottsundervisning, simskolor och sexualundervisning, liksom att man förbjuder dem att gå på disko och att ha kontakt med det motsatta könet och så vidare.

Tes 8 betonar att islam samtidigt omfattar ”tro, etik, samhällsordning och ett sätt att leva”. Det särskilt i våra dagar av många muslimska grupper och partier så lidelsefullt förfäktade idealet med en islamsk stat omnämns aldrig explicit. Beträffande integrationspolitiken, som behandlas i tes 10, heter det ”att muslimer i diasporan” enligt islamsk rätt är förpliktade att ”hålla sig till den lokala rättsordningen”. Naturligtvis bara ”i princip”.

Vilka specialregler som gäller framgår av de krav som ställs på det tyska majoritetssamhället. De kommer till uttryck i tes 20. Först med dessa specialregler blir det ”möjligt att leva på ett muslimskt värdigt sätt inom ramen för grundlagen och gällande rätt”. I detta sammanhang nämns: att införa en tyskspråkig islamsk religionsundervisning och inrätta lärostolar för akademisk utbildning av religionslärare i islam och imamer; byggnadstillstånd för moskéer i innerstäderna; tillstånd för böneutropare att använda högtalare; respekt för att få gå klädd enligt islamska föreskrifter i skolor och offentliga myndigheter; muslimskt deltagande i mediernas granskningsuppdrag; verkställande av författningsdomstolens utlåtande om rituell slakt; anställning av muslimsk militär omsorgspersonal, liksom muslimsk omvårdnadspersonal inom sjukvård och socialtjänst; statligt skydd för de två muslimska högtiderna, och slutligen inrättande av muslimska begravningsplatser. Centralrådets syn på Tyskland går tillbaka på en viktig tradition i islamskt rättstänkande: landet ses varken som ett islamskt område eller som ett område som man är i krig med utan snarare som ett område där man träffar fördrag, som ett land där muslimer obehindrat får praktisera sin religion men ändå hejdas av iakttagandet av den där gällande rättsordningen.

Tes 11 är av central betydelse. Muslimerna erkänner ”den i grundlagen garanterade maktfördelningen, Förbundsrepubliken Tysk—lands rättsliga och demokratiska författning, med dess partipluralism, kvinnornas aktiva och passiva rösträtt liksom religionsfriheten”. Hur tillfredsställande denna formulering än är, med hänsyn till kvinnorna, förvånar ändå reservationen beträffande aktiv och passiv rösträtt. Har man dolda avsikter i sinnet att ta strid för ytterligare undantag från gällande rättsordning, så snart maktförhållandena gör det politiskt möjligt?

Oerhört betydelsefull, ja, näst intill revolutionerande, är den sista satsen i dessa teser: muslimer accepterar ”även rätten att övergå till en annan religion eller att inte tillhöra någon religion alls”. Därmed säger muslimer-na ett obetingat ja till förordningen i kapitel 18 i de allmänna mänskliga rättigheterna och de internationella överenskommelserna om medborgerliga och politiska rättigheter. Denna tes strider på ett flagrant sätt mot uppfattningen i länder där muslimer är i majoritet, där man med hänvisning till texter ur traditionen hotar avfällingar med dödsstraff. Dialogen inom islam får utvisa om man blivit mogen att faktiskt erkänna en religionsfrihet på bredare bas och om man är villig att ta itu med en motsvarande verkligt ny, historisk-kritisk interpretation av sina grundtexter.

Översättning och bearbetning: Anna Maria Hodacs