Judendom i dag och i morgon

När Jean-Christophe Attias och hans hustru Esther Benbassa för ett par år sedan skrev en bok om judars historia och judisk identitet, väckte den visst rabalder. De två författarna är judaistiker, tillika judar, verksamma i Frankrike. Nu har boken kommit i pocket, med ett efterord som delvis kommenterar den uppståndelse boken skapade.

Hela boken består av en dialog mellan de båda, en dialog i ett svep, det vill säga nästan 250 sidor utan mellanrubriker och utan kapitelindelning. Detta får sin förklaring i det nyskrivna efterordet; författarna ville inte att läsaren skulle lägga för stor vikt vid vissa delar utan läsa helheten, där judisk historia framställs i all sin komplexitet – en historia som blandar kulturell storhet och marginalisering, integration och förföljelse, en historia sammansatt av möten med olika språkliga och kulturella miljöer.

Attias och Benbassa använder dialogen som pedagogiskt medel och det handlar alltså inte om en ”disputerande dialog”; de är nästan alltid överens och inläggen fungerar allt som oftast så, att den ena fyller på där den andra slutar. Bäst kan dialogen kanske karakteriseras som resonerande. Författarna pekar på historiska händelser, de problematiserar, anger möjligheter, men skriver inte en stridsskrift, inte heller gör de några programförklaringar.

Författarna må ha velat att läsarna skulle uppfatta helheten, hela bokens nyanserade framställning av en mångfacetterad historia, men att vissa delar ändå dragit till sig särskild uppmärksamhet och skapat uppståndelse är nog inte så förvånande. Att de delar av boken som behandlar hur judendomens självidentifiering knutits till Förintelsen tillhör det som tycks ha väckt störst uppmärksamhet är begripligt. Förintelsen är brännbart stoff. Det kan man inte komma från. Inte heller att Attias och Benbassa inte undviker de heta delarna. Attias och Benbassa oroas över det de ser som en ny, civil religion utifrån Förintelsen och de oroas över de spår denna satt i judiskt medvetande. Den judiska gemenskapen blir en lidandets gemenskap; en ”sann jude” är en jude som har erfarenhet av Förintelsen. Det är inte bara så att detta ger en mycket morbid prägel åt ett folk och en kultur som under århundraden, för att inte säga årtusenden blomstrat – också i Europa. Det är också, säger de, så att judendomens överlevnad blir bräcklig om den så starkt knyts till minnet av judeutrotningen.

Denna fokusering på Förintelsen vill Attias och Benbassa lämna; de vill lämna synen på Utrotningen och Döden som konstituerande element i den judiska identiteten och i stället se judarnas levande och livfulla historia, och det levande nuet. Erfarenheten av Förintelsen skall, menar de, inte förträngas, men den skulle kunna spela en helt annan och viktigare roll om den fungerade som en öppning för andra och för andras lidande.

Naturligtvis kan två judar som skriver en bok om judendomen inte undvika att tala om staten Israel. I deras samtal om Israel framträder en ofta starkt kritisk inställning till diasporajudarnas förhållande till Landet. Israel är ett slags inbillat fosterland för många av dessa, ett fosterland som man inte får kritisera. Det uppfattas som ett tecken på judiskhet och trofasthet att inte kritisera; all kritik mot Israel uppfattas som antisemitisk, säger Attias och Benbassa.

Över huvud taget är antijudiskheten och antisemitismen problematiserade i boken. Det går ingen rät linje från kristen antijudiskhet till den slutgiltiga lösningens antisemitism, menar författarna. Det är snarare så att det finns en stark västerländsk tradition, som inte har med judarna att göra, av utplånandet av den andre. Det räcker, säger de, med att betrakta utplåningen av indianerna i Amerika för att förstå detta.

I pocketutgåvans efterord tar författarna upp de reaktioner som deras kritik av judiska självbilder väckt. De berättar om hur de blivit kallade förrädare eftersom de valt att, som de säger, inte reproducera en förenklad bild av ett förtryckt judiskt folk, alltid förföljt och ständigt hotat. Eftersom de, som judar, knappast kan anklagas för att vara antisemiter, har ”förrädare” valts som epitet. Efterordet blir också en förlängning av diskussionen om antijudiskhetens realitet och de överdrivna proportioner författarna anser att den fått, framför allt i Frankrike.

Vad ska man då säga om denna dialog i bokform? Valet att göra framställningen som dialog är ett gott grepp. Det gör framställningen ledig, levande och mycket lättillgänglig. Att de två är väletablerade forskare inom judaistik råder det inget tvivel om. Boken är rik på intressanta detaljer och ger prov på stor lärdom. Även om tonen sällan eller aldrig är polemisk känns den kritik som framförs som en frisk fläkt. Det är också väldigt roligt att läsa en nyanserad och ofta positiv framställning av judarnas liv och tillvaro på den europeiska kontinenten.

Bokens titel Les Juifs ont-ils un avenir? antyder kanske ett viktigt ärende, nämligen sökandet efter en judisk identitet här och nu och efter en identitet som bär framåt, men utifrån en lång historia. Ett starkt intryck är att det speglar författarnas eget sökande, men därom talas det föga. Trots den lediga och personliga stilen, ibland med smått intima drag, får läsaren en ganska vag uppfattning om hur de båda ser på sig själva som judar. Identitetsfrågan går som en tråd, av flera, genom hela boken, men några raka svar ges knappast.

Den lediga dialogens resonerande form bidrar säkert också till att en mer genomgripande diskussion saknas om nyckelbegrepp som religion, kultur, samhälle och identitet, och inte minst om vad dessa begrepp har för betydelse för judendomen. I en populärvetenskaplig framställning som denna stör det inte. Tvärtom, det lätta anslaget och det behändiga formatet gör den lättläst men ändå tänkvärd.