Julián Marías Aguilera föddes i Valladolid i Spanien den 17 juni 1914. Vid fem års ålder flyttade han tillsammans med föräldrarna till Madrid. 1931 antogs Marías som student i filosofi vid universitetet i Madrid, och 1936, samma år som inbördeskriget bröt ut, blev han licentiat i filosofi. (Först 1951 disputerade han för doktorsgraden i filosofi.)
Under inbördeskriget var Marías en av de få spanska intellektuella som inte lämnade landet. Han stödde varken Franco eller republikanerna men kämpade för en anständig fred genom att sända ut moraliska appeller om att få ett slut på de grymma våldsamheterna.
Det var uteslutet att Marías skulle kunna få en professur vid ett spanskt universitet. Orsaken var dock inte att han blev arresterad och satt fängslad i tre månader efter det att fientligheterna hade upphört. Huvudorsaken var helt säkert hans vänskap med filosofiprofessorn José Ortega y Gasset (1883–1955) som var en mycket betydande filosofisk gestalt i det dåtida Spanien.
År 1951 fick Marías en inbjudan från Wellesley College i USA, och detta blev inledningen till en lång vistelse utanför Spanien som varade i omkring tjugo år, framför allt i Amerika där han var verksam som professor i filosofi vid en rad högskolor och universitet i USA och Mellanamerika, bland annat vid Harvard, Yale, University of California och i Indiana och Oklahoma. Marías var mycket språkkunnig och höll sina föreläsningar på engelska, spanska, franska eller tyska efter behov, om han nu befann sig i Europa, i Latinamerika eller i Indien. Sitt möte med den amerikanska kulturen beskrev han i boken America in the Fifties and Sixties, (eng. övers., Pennsylvania State Univ. Press 1971).
Sin första bok utgav han innan han fyllt trettio år, med titeln The History of Philosophy (Madrid 1941, eng. övers. 1967). Boken behandlar huvudströmningar inom den västerländska filosofin från försokratikerna och fram till mitten av 1900-talet. Den blev snart en klassiker i den spansktalande världen. Den är inte en filosofihistoria i vanlig mening; den handlar inte om de filosofiska idéerna utan om de filosofiska ämnenas historik, om vad en människa söker efter när hon vänder sig till filosofin, och vad som är ursprunget till att någon över huvud taget ger sig i kast med ett så ”ödmjukt vågspel” som filosofin är.
Filosofi – ett uttryck för människan
Enligt Marías är filosofin och den filosofiska aktiviteten en funktion av livet – av konkreta människoliv. De problem som människor har beror på att människor är aktiva – att de vill ha uppgifter och utmaningar. Detta är beroende av två centrala faktorer: för det första vilka omständigheterna är, de villkor som den aktuella människan måste erkänna vare sig hon vill det eller ej. För det andra hurudan hennes situation är i sin helhet och vad hon gör för att ta itu med den situation hon befinner sig i. Människor blir definierade genom de omständigheter de lever i och som omger dem, och de lever sina liv i och genom föränderliga situationer. Vår identitet är därmed given: det handlar om att relatera sig till dessa ting. Detta innebär att vi möter vår situation genom att ta itu med de föreliggande, existerande tingen som dyker upp framför oss och blockerar vägen mot vår egen framtid. Det finns alltså inte några problem för människor om de inte känner att de står inför ett problem som fordrar att man möter det och inte stannar upp eller söker undgå problemet genom att blunda för det eller försöka gå runt det.
Filosofi är med andra ord att ta steget från spådomar, myter, mytologi, och över till en teoretisk hållning. I det förstnämnda fallet är tingen ingenting annat än goda eller onda makter som befordrar eller hindrar våra liv; vi vacklar mellan fruktan och hopp, mellan tro och förtvivlan. I det sistnämnda fallet blir tingen till existerande ting som är nödvändiga villkor för att vi skall kunna göra utsagor som är sanna eller som är osanna eller falska.
Religion, konst, diktning och vetenskap är inte i stånd till att bekräfta sig själva. De har ingen evidens eller validitet. Religionen är en nådegåva från Gud genom uppenbarelse, konsten är inspiration, diktningen är fiktion och specialvetenskaperna som matematik, fysik, kemi, biologi och neurologi har en giltighet som är begränsad till endast deras respektive områden. Utanför dessa områden når de inte fram till en ”grundläggande och universell trosvisshet om de yttersta angelägenheterna, som är djupt och varaktigt förankrad i en människas inre”. Det är bara filosofin som växer genom att bekräfta sig själv. Vi som engagerar oss i den känner också att vi måste ha en grund för varje handling som vi utför.
Detta är Marías perspektiv på filosofin, att den är vad en människa önskar och behöver med tanke på livet och att den är fast rotad i livet. Den som börjar med filosofin måste nå fram till vårt livs fundamentala grund, den ”radikala” verkligheten. Den avgränsning som ges genom begreppet radikal, som kommer av radix, ”rot”, att nå ned till rötterna, hänvisar till två viktiga förhållanden. Det handlar om vårt eget liv – ditt, mitt, hennes, hans liv, och detta är inte en tolkning av livet. Det är livets möjliga villkor och det som livet är: undan livet kommer ingen människa. Orsaken är att livet inte är ett ting utan snarare den distans som varje människa måste tillryggalägga för att komma i förbindelse med tingen, de resurser vi gör bruk av för att kunna leva. Detta är också verkligt och sant om filosofin: att ha vigt sig åt filosofin är ingenting vi gör därför att vi önskar ägna oss åt filosofi, ty målet för filosofin och filosoferandet är livet.
I vår tid står filosofin som aktivitet och som livsform inför svåra problem. Att vandra in i filosofin är detsamma som att känna sig borttappad; filosofin har blivit till ett tekniskt projekt som är oviktigt för livet. Den som menar att filosofin handlar om teoretiska storheter – molekyler, elektroner, kvarkar, stjärnor, människans sociala arrangemang och den fysiska kroppens anatomi och dessa företeelsers möjliga existens – har också begett sig in på områden där varje enskild fysiker, astronom, statsvetare eller medicinare har mycket större kunskaper än den som filosoferar. Å andra sidan är filosofin en rigid och systematisk aktivitet och visar på överordnade och överordnande sammanhang som är långt större och mer omfattande än vad var och en av oss är som individ. Därför är det av föga eller intet värde om den som är nyfiken på filosofi slår sig till ro med lättvindiga svar på det som är det hårdaste av allt som är hårt, nämligen livet.
En annan aspekt som engagerade Marías var relationerna mellan en viss typ av vetenskap och teknologi. Vetenskap handlar om vetenskaplig tillväxt (som ett vetenskapligt värde); teknologin handlar om användningen av teknisk vetenskap som teknologisk effektivitet (som ett teknologiskt värde). Om man vidgar detta till globala förhållanden och globalisering kan man få ett visst begrepp om vad som gäller i vår tid: Världsbanken och världsfonden, handel, finanser och investeringar. Detta betyder dansen kring guldkalven och lovprisning av mammon. De ting som betyder något är kvantifierbara, och det är svårt att få syn på livet mellan och bland de kolossala tingen.
Ett liv i världen börjar med födelsen och slutar med döden. Timlighet, ändlighet är inbyggd i våra grundvillkor. Att döden ligger framför oss, att vi lever på dödens tröskel eller att den finns inom vår horisont är ingen chockerande nyhet, för erfarenheten av att det förhåller sig så kommer tidigt in i ens liv. Vad som väger tungt är att en människa är moriturus – att var och en av oss skall dö. Detta orsakar att hela vårt liv går under, vår kroppsliga insatthet i världen, inklusive vårt medvetande, våra minnen av att vi på det hela taget har haft ett liv som människor. Men även om döden är något som vi måste räkna med blir livet sett just genom livet, och också döden blir sedd genom livet. Därför kan man också uttrycka det på detta sätt: i varje fall vet jag att livet är att föredra framför döden. Livet, skriver Marías, är starkare än döden, och det som är starkare har ett försteg framför det som är svagare genom att det starkare har att gå vidare – det finns ett liv ”efter” livet, döden har inte det sista ordet. Människor lever nämligen utifrån ett föregripande hopp om vad som finns på andra sidan livet, som det ”andra” livet eller det ”nästa” livet. Av dessa orsaker menar Marías att den som menar att allt som kan sägas om livet handlar om det jordiska livet som helt abrupt stannar upp, han måste då också argumentera för att dessa påståenden är hållbara. Är det nu så helt säkert att när det skrivande, berättande och aktualiserande centret inte längre fungerar, så är jag inte längre mig själv?
Politiska uppdrag
Marías engagerade sig också i politiken fastän han hade föga sympati för den. När han inte hade annat val gav han sig in på områden där starka lidelser drar människor i så olika riktningar att det inte kan inrymmas i ett enda liv. Detta hände också för Marías. År 1977, två år efter Francos död den 20 november 1975, vände sig kung Juan Carlos av Spanien personligen till Marías med frågan om han ville ta på sig uppdraget som senator. Anledningen var att Marías hade publicerat en rad kritiska essäer om utkastet till en ny konstitution, särskilt i dess förhållande till det konkreta organiserandet av landets politiska maktapparat, det vill säga i förhållande till språk, samhälle, kultur och historia.
Marías blev alltså aktivt involverad i utformningen av Spaniens nya konstitution. I egenskap av senator och parlamentsledamot satt han också i kommittén som hade hand om denna. Marías drog sig tillbaka från senaten i slutet av 1979, och detta av två skäl: genom sitt aktiva engagemang hade han gjort sin medborgerliga plikt, och situationen i Spanien var nu sådan att landet i sin helhet hade förmått ta steget från diktatur till demokrati.
År 1982 kallades Marías av påven Johannes Paulus II till Påvliga kulturrådet som ende spanjor. År 1996 tilldelades han Prinsen av Asturiens pris.
Den myndiga människan
Marías var den förste liberalen i Spanien som framträdde i offentligheten och yttrade sig helt fritt om vad han hade på hjärtat. Därmed kom betydelsen av personlig frihet i fokus för hans uppmärksamhet: yttrandefrihet, rätten att utforma sitt eget liv och vår strävan efter lycka som ett utflöde ur våra egna liv. En människa måste reservera en del av sitt eget liv så att det blir ett verkligt liv och inte ett skenliv. Huvudansvaret för att detta skall kunna ske är att liberalitet får vara den sociala organiseringen av våra liv, som omfattar ett område i livet där vi själva är suveräna och myndiga, och där rätten att göra något av livet har sin upprinnelse och grund i oss själva – att detta kommer nedifrån och inifrån, där ingen samhällsauktoritet har någon som helst rätt att lägga sig i eller kontrollera, eftersom detta liv är mitt eget liv och ingen annans.
I livet finns ingen ställföreträdare, inga personer som kan träda in i ditt eget liv, i annat fall betyder det inte bara att du lägger det i andras händer; du mister också ditt eget liv som ditt eget liv. Detta ansåg Marías är en universell sanning: även om ditt liv och mitt liv har många likheter och drag som är gemensamma kan det aldrig bli så att din berättelse om ditt liv flyter samman med mitt liv och omvänt. Den jag är, är en och densamme som den du möter när jag försöker uttrycka vad och vem jag är.
Detta var Marías credo för oss, för framtiden, även om det finns många beklagliga ting i vår egen tid som pekar i helt andra riktningar. Lösenordet har blivit mesta möjliga kontroll och säkerhet, och ju mer samhället lägger vikt vid säkerhet, ju mindre blir utrymmet där vi söker bli den vi är: människor och inte varor eller förvaltade ting. Detta är också anledningen till att jag har skrivit en filosofisk essä om den förste liberalen i Spaniens historia, som verkligen var vad han gav sig ut för – en liberal.
Julián Marías Aguilera avled i Madrid, den 15 december 2005.
Översättning: Per Beskow