Kafka inpå livet

En människa, som på grund av sina levnadsförhållanden och sin läggning är fullkomligt osocial och vars hälsa tidvis är vacklande och för tillfället mycket svårbedömd, som på grund av att han varken är sionist (jag beundrar sionismen men äcklas samtidigt av den) eller troende jude är utesluten ur all fruktbar gemenskap och som ständigt ser de bästa krafterna inom sig förödas på det mest plågsamma sätt av det påtvingade kontorsarbetet […].”

Kafkas sätt att beskriva sig själv känns lika rättframt som tillspetsat. Det citerade avsnittet ger en ganska typisk bild av hur han såg på sig själv och sin tillvaro. Raderna ingår i ett av de många brev som samlats i den aktuella fjärde brevvolymen inom ramen för Bakhålls utgivning av Franz Kafkas samlade skrifter. Nu återstår bara att spetsas på pålar utgör del 13 av förlagets totalt 18 aviserade volymer, ett projekt som i sin helhet betecknats som en kulturgärning.

Breven sträcker sig under en förhållandevis lång period denna gång – mellan mars 1914 och augusti 1916. Flertalet är ställda till Kafkas fästmö Felice Bauer, en korrespondens som tidigare utgivits i två fylliga volymer och här föreligger i stilsäker nyöversättning. Samtidigt täcks den periodvis täta korrespondensen med Bauers nära väninna Grete Bloch, som i kritiska situationer hade en medlande roll mellan de älskande och ofta även framstod som något av Kafkas rådgiverska. Därutöver märks ett tjugotal övriga adressater, exempelvis Martin Buber (som Kafka hade besökt) samt andra författare som Alfred Kubin och Robert Musil. Emellanåt figurerar också personer inom Kafkas och Felice Bauers familjer.

Naturligt nog kretsar författarens brev därför kring många ämnen: teaterprogram, samtida författarskap, sionismen, naturläkekonst, försenade eller uteblivna brev, postade skrifter och paket, presenter, födelsedagar, val av bostad, förlagskontakter och manuskript, mötesplatser med Felice (liksom med Grete Bloch), hälsa och kost, avskyn för staden Wien, viljan att ta avsked eller tjänstledigt för att definitivt bosätta sig i Berlin (”för Berlins skull”, och för att där arbeta som journalist ”eller något liknande”), sömnbesvär, huvudvärk, oro, hypokondri, och mycket mera. Allt är alltså inte renodlad kärlekskorrespondens.

Breven till Felice

Volymmässigt överväger alltså korrespondensen med Felice. Det var knappast en problemfri kontakt. Sedan de båda hade ingått en formell relation anknöt Kafka vid upprepade tillfällen till sitt svåra val mellan äktenskap och författarskap, och dessa brev kunde knappast kännas uppmuntrande för henne – det ena verkade utesluta det andra. Dess-utom verkade Kafka aldrig på allvar överväga att upphöra med sitt skrivande. Häri låg ett dilemma. Som en röd tråd i korrespondensen löper just planerna på giftermål och Kafkas ambivalens inför att ingå ett konventionellt äktenskap. Författaren beskrev ofta sin rädsla för att, som han en gång uttryckte det, ”möta människan bakom brevskriverskan”. Lika stort utrymme får tids nog efterspelet till deras brutna förlovning, Kafkas avsikt att bosätta sig i Tyskland (vilket förhindrades av första världskrigets utbrott) och de förnyade planerna på giftermål som därefter växte fram hos dem båda, med förhoppningar om att trots allt kunna bosätta sig i eller strax utanför Berlin.

Som helhet talar breven till Felice ett rakt och öppet språk. Kafka spelar med rena kort; han tycks inte vilja censurera någon sida hos sig själv. Liksom redan i inledningen av deras korrespondens lyfter han gärna fram sina svagaste sidor för att i nästa andetag bedyra henne sin kärlek. Breven till Grete Bloch kom snart också att vittna om stark förtrolighet, fastän Kafka där höll sig till mer neutrala ämnen. Dessa ämnen kunde vara nog så intressanta. I ett av breven till henne tar han exempelvis upp frågan om styrkan i vissa övertygelser: ”Det finns övertygelser som är så fast rotade att man inte ens behöver bry sig om att ge någon motivering. Man är för övrigt så uppfylld av dem att det inte finns utrymme för några argument, man vet inte var man i så fall skulle få plats med dem. Endast på särskild begäran kan man lägga fram dem, men dessa argument kan givetvis inte jämföras med råstyrkan hos en motivering som är omöjlig att uttrycka i ord.” Kafka tillägger att sådana övertygelser i vissa fall kan gränsa till fördomar.

De litterära breven

Andra brev är mer litterärt hållna, speciellt de som tillkom på resa; Kafka kände sig vanligen lättad över att kunna lämna Prag. Inspirationen tog fart till exempel när han i samband med en semestervistelse fick möjlighet att träffa personer i den chassidiska rörelsen, däribland Georg Langer, som kom från en assimilerad västjudisk familj i Prag och som före krigsutbrottet levt periodvis i Galizien. Om ett nytt möte dem emellan handlar ett längre brev som Kafka tillsände sin nära vän och författarkollega Max Brod. Brevet liknar en märklig berättelse, med dofter och iakttagelser som kan leda tankarna till en roman som Slottet. Kafka skildrar här hur han efter en tids letande träffar Langer, hur de i regnet ger sig ut i skogen där flera judar är på väg att hämta vatten åt rabbinen, bara för att sedan finna att den ena källan efter den andra hålls stängd efter klockan sju. Han berättar sedan hur de ser rabbinen i sällskap med ett tiotal övriga män, av vilka en bär hans silverkäpp och stol, en annan hans glas, en tredje en vattenflaska från en speciell källa, och så vidare. Därefter beskrivs rabbinen, som under den långsamma promenaden tycks vilja inspektera allt vad han passerar, så att hans följe ideligen tvingas stanna upp. Dessa händelser skildras på ett målande sätt, med värme, humor och nyfiket frågande distans. Vistelsen i skogen ges också ett drömskt och gåtfullt skimmer som visar att Kafka enkelt kunde fånga suggestiva stämningar också i brevets format. Av någon orsak är han samtidigt förtegen om själva mötet med nämnde Langer – ”Vad han berättade tänker jag inte skriva, bara vad jag själv såg.” Tyvärr är brevet avbrutet mitt på en sida, som så ofta var fallet även med Kafkas berättelser, men han återknyter ivrigt till sitt möte med det judiska sällskapet i ett par påföljande brev, bland annat till Felice.

En god bild av Kafkas yttre miljö

Mindre road var hon säkert av att ta del av de psykosomatiska och andra besvär som han återkom till, i första hand huvudvärk och sömnlöshet. Den här typen av besvär omnämns i vart och vartannat brev. Felice, liksom flera andra adressater, fick även läsa om buller och oväsen – i lägenheten, i hyrda rum, på resa. Att Kafka var ljudkänslig råder knappast något tvivel om, och han tycks inte ha kunnat undgå att skriva om dessa störningar. Hans klagomål hamnade gärna inom parentes, mitt i någonting annat, som om han velat föra omvärldens larm till sitt protokoll. Ändå är det sällan som själva skrivandet blev direkt drabbat – Kafka skrev vanligtvis under korta, intensiva faser. Inte heller sömnbesvären verkade ha nämnvärt med larmet att göra. Det är nog snarare vilan som stördes, tanken, författarens egen vrå.

Mitt i denna kverulans fanns ändå ett ljus. Det tycktes oftast vara naturen som åstadkom det. Vissa rader lyser av glädje och eufori, som i ett brevkort till Felice, där Kafka berättar om en avskild plats i skogen där han tycker om att ligga. Han skriver om floden, de skogbevuxna höjderna och ett gammalt hus som inom honom väcker ett gåtfullt intryck. Dessa enkla utfärder skänkte honom uppenbarligen en mer varaktig glädje än påtvingad samvaro.

Liksom i föregående tre brevvolymer täcks här Kafkas hela korrespondens under den aktuella perioden (men inte heller nu något av svarsbreven). Det innebär att även vykort och brevkort tagits med, liksom också telegram. På så vis skiftar innehållet och den litterära kvaliteten. Många brev är av rent privat karaktär, och de flesta handlar åtminstone i någon mån om praktiska ting, exempelvis själva postgången och platser och tidpunkter för nya möten. Naturligt nog rymmer breven också upprepningar som kan kännas tröttande för en utomstående läsare. Somligt kan alltså tyckas vara ointressant ur litterär och/eller biografisk synvinkel. Samtidigt ger korrespondensen som helhet en nyckel till Kafkas författarskap, en ingång till hans inre värld. I den meningen kan även skenbart betydelselösa rader tillföra substans, särskilt som skrivandet och dess villkor ofta berörs, ibland vid oväntade tillfällen. Läsaren får också en god bild av Kafkas kontorsarbete, liksom av hans yttre miljö överlag. Till detta kommer att själva brevformen öppnar för ett annat skrivsätt. Raderna rymmer ett tilltal, nära och intimt, som sällan eller aldrig får utrymme i Kafkas litterära texter, och de har också en ton som snart blir omisskännlig, en ton som förstärks av en fri spontanitet. Allt detta är fascinerande. Av dessa och andra skäl kan breven till Felice sägas bära av egen kraft – de skulle förtjäna att tryckas även om Kafka förblivit okänd. Som helhet öppnar den här brevvolymen alltså många ingångar till Kafkas värld. Här som i föregående delar återfinns också täta och klarläggande textkommentarer av de båda (prisbelönade) översättarna Hans Blomqvist och Erik Ågren.

Reiner Stachs biografi

Den som vill veta mer om Kafkas liv och verk har åtskilligt att hämta i den tyske Kafka-forskaren Reiner Stachs aktuella biografi Kafka: the decisive years. Det är en omfångsrik framställning på 600 sidor, och den lär ha tagit ungefär ett decennium att skriva. Stach är onekligen rustad för sin uppgift. Han ansvarar till exempel för mycket av arbetet bakom den definitiva utgåvan av Kafkas samlade verk. Boken, som är den förs-ta av planerade tre, sträcker sig mellan åren 1910 och 1915, så den studerade perioden sammanfaller delvis med tiden för ovannämnda korrespondens. Framställningen tar sin början då Kafka redan hunnit bli 27 år och just påbörjat den första av sina dagböcker. Stach berör därmed inte författarens barndom, skolår eller universitetsstudier, perioder som dock täckts väl i många andra sammanhang. Den tidsmässiga avgränsningen medger givetvis också möjligheter till fördjupning inom valda områden av författarskapet.

Flera av bokens kapitel kan läsas som litterära essäer. Stach är en god skribent som rör sig ledigt i materialet, utan att helheten eller kronologin därför går förlorad, och han är samtidigt väl förtrogen med Kafkas miljöer. Han refererar till Kafka-forskningen i stort, skilda författarskap, kända filosofer, andra konstarter. Han åker inte snålskjuts på tidigare biografier. Tvärtom kritiseras (i förbifarten mest) vissa andra levnadstecknare för att godtyckligt ha ställt samman delar av sitt material, bland dem Ernst Pawel (vars omfångsrika Kafka-biografi utkom i svensk översättning 1990). Stach lyckas väl med att redovisa egna tolkningar och slutsatser utifrån de dokument som återfunnits, och han anger tydligt vad vi vet och inte vet kring de problem som dyker upp under framställningens gång. Han lyfter inte fram mystiska gissningar eller spekulationer; sanningshalten är viktigare än lusten att roa och fylla på med nya klichéer och legender. Stach tar sig visserligen friheter, särskilt kanske vad gäller stämningar och gestaltning, men läsaren upptäcker ändå att det är en trovärdig författare som håller i pennan, och som just därför kan kosta på sig ett friare anslag.

Samtidigt förekommer en del utvikningar. Stach beskriver gärna Kafkas förhållande till den judiska teatern. Han tar fasta på sionismen (som Kafka sade sig finna overklig och abstrakt). Han fångar upp det intellektuella livet i förkrigstidens Prag och tecknar även huvudlinjer av första världskriget. I mer färgstarka avsnitt tangeras levnadssätt och konventioner, inklusive psykoanalys och sexualitet. Porträttet av Kafka inramas därmed ganska omsorgsfullt.

Texternas tillkomst

Naturligt nog granskas också tillkomsten av författarens texter. Här ger dagböckerna väsentliga inblickar inte minst i datering, sidoprojekt och litterära intentioner. Källorna visar likaså att skrivandet knappast fortgick obehindrat. Kreativa perioder varvades med ihållande improduktivitet. Lika uppenbart framstår att Kafka önskade bli publicerad, fastän han vanligtvis undvek offentlighetens ljus. När texterna väl tryckts dröjde han själv kvar i dunklet (vid ett tillfälle anklagade han Max Brod för att vara ”alltför synlig”). Stach påminner i det sammanhanget om att Kafka var en självkritisk författare, som för varje godtagen sida fann dussinet att rasera. Åtskilligt brände han på egen hand.

Mer tonvikt läggs sedan på en granskning av de verk som fullbordades under perioden, däribland Domen (som Kafka skrev under en natt, i ett enda svep, och själv alltid var påtagligt belåten med), den kusliga novellen I straffkolonin och den lika märkliga, mer uppmärksammade Förvandlingen. Intressanta aspekter ges även på två av Kafkas tre romaner: Den försvunne, som tidigare utgivits under titeln Amerika, och, inte minst, Processen, som blev näst intill färdigskriven under den studerade perioden. I likhet med många andra Kafkakännare uppehåller sig Stach länge vid den ”profetiska” sidan av Processen, särskilt beträffande framväxten av omänsklig byråkrati och totalitära samhällsdrag, men han betonar i samma andetag att romanen inte bör läsas främst i den meningen. En hel del tolkningar aktualiseras. Humoristiskt färgade sidopassager belyses likaså. Även de övriga nämnda texterna tas upp i relativt stor utsträckning, och var och en sätts in i ett vidare sammanhang. På andra håll i framställningen berörs till exempel även Kafkas litterära teknik, vanligen i kortare, mer analyserande avsnitt. Stach gör tänkvärda iakttagelser om motsättningar mellan inspiration och perfektion, med mera.

Utanförskapet

När det sedan gäller Kafkas liv, får Stach ofta anledning att återknyta till det utanförskap som var så påtagligt i olika sammanhang – i familjen, inom judisk gemenskap, i Prag, i samhället som helhet. Han fokuserar bland annat den familjesamvaro som Kafka helst höll sig borta ifrån; förhållandet till fadern var minst sagt kyligt. Kafkas hemmiljö erbjöd knappast heller rimliga förutsättningar för skrivande. Författaren bodde länge i ett rum som övriga familjemedlemmar använde som korridor, och han kunde egentligen skriva endast när de andra antingen var på arbetet eller gått till sängs. I sådana stunder erbjöds en tillflykt, men denna vrå var dåligt skyddad, liksom Kafkas tillvaro i stort. Dessa problem försvann inte när han senare i livet hyrde egen lägenhet. Utöver ljud som trängde genom väggarna besvärades han av själva närheten till främlingar, en närvaro som inkräktade på hans skrivande och integritet. Dessa villkor framtvingade ett levnadssätt och en dygnsrytm som drev på utanförskapet ytterligare och samtidigt försvårade möjligheter till annan social samvaro, i den mån Kafka önskade det. Allt det här påtalade han regelbundet för sin fästmö Felice.

Kafka skrev alltså som regel om natten, fastän han arbetade dagligen som ansvarsfull tjänsteman. Detta dubbelskift tärde på krafterna. Där låg en del av priset för det skrivande som han oavsett omständigheterna ställde i första rummet och periodvis också betecknade som en plikt. Att författaren gärna läste högt, inför begränsad publik, antyder samtidigt en önskan om att nå en vidare krets av vittnen, och tillfredsställelsen blev uppenbarligen ännu starkare när en text stod fullbordad.

Asketiska livsideal

I sammanhanget närmar sig Stach också Kafkas asketiska ideal och enkla livsföring. Kafka undvek alla sorters droger och var noga med vad han åt, som vegetarian. Tidvis höll han en sträng diet. Gymnastiska övningar gjorde han likaså. Till detta kopplades en strävan att stå utanför världen, så gott det nu gick, och att leva i renhet. Denna hållning såg Kafka som en förutsättning för att kunna skapa rena texter. Det var faktiskt just i några av texterna – däribland novellen Boet – som risken med denna livsföring, när den drogs till sin spets, bäst kom att gestaltas. Här uppmålas en tillvaro i inre fångenskap, en isolering som förlamar tanke och kreativitet. Kafka visste att hans asketiska rum gränsade till mörker, men en del av honom ville likväl söka skydd där, och effektivt försvara sig mot vad som liknade yttre angrepp. Vissa av hans texter ser ut som en avspegling av renhetens och utanförskapets dilemman.

Människorna runt Kafka

Stort utrymme ägnas naturligtvis också förhållandet mellan Kafka och Felice Bauer, i första hand deras långa korrespondens. Kafka sände henne över 500 brev under deras femåriga kontakt, och dessa är naturligtvis av stort värde för kunskapen om författarens liv och verk under denna tidsperiod. Att ta del av dessa brev gör samtidigt, skriver Stach, ett märkligt intryck eftersom en av stämmorna saknas – det är som att läsa ”en monolog”. Kafka brände de ungefär 400 brev som Felice sände honom. Breven tolkas sedan ur olika perspektiv, och korrespondensen sätts också in i ett vidare sammanhang. Stach gör fängslande historiska och kulturella kopplingar vad gäller brevformen, skillnader visavi likheter gentemot andra typer av meddelanden, med mera. Diskussionen klarlägger vilka faktorer som drev Kafka att använda just brevformen i så hög grad. Intressant nog fångas även Felices synpunkter på Kafka och deras brevväxling – här finns en del källor att tillgå. Hennes liv och arbete i Berlin fokuseras likaså, sidor som ofta försummats i litteraturen om Kafka.

Mötet med Felice medförde vissa sociala förpliktelser. Det var ingen enkel uppgift för Kafka att introducera sig för hennes familj. På grundval av de brev som makarna Bauer kände till intog de en reserverad hållning. Kafka bemöttes med misstro. Han ansågs vara udda och utan verkliga framtidsutsikter. En viss litterär framgång med övervägande positiva recensioner hjälpte anseendet på traven, men det räckte inte särskilt långt – Kafka var inte den som de helst önskade sin dotter. Själv tycks han ha spätt på föräldrarnas misstänksamhet genom att upprepa de självkritiska bekännelser som Felice ofta fått läsa. I stället för vackra löften målade han upp en framtid i social isolering. Här förmedlades en delvis trovärdig bild – men beskrivningen var också överdriven. Möjligen ville Kafka med sin svartsyn gardera sig inför familjelivets plikter.

I sin dagbok nedtecknade författaren sedan för- och nackdelar med det tänkta äktenskapet. Raderna uttrycker hans rädsla för att förlora sin ensamhet och därmed också riskera att tappa sin identitet. Reservationer av dessa slag överväger i den punktvisa redovisningen. Samtidigt märks en rädsla inför umgängesformer och konversation. Såsom framgår av nämnda brevvolym, stod Kafka länge rådvill inför giftermål, och han försökte i denna situation nå någon sorts vägvisare. Hittills hade han lyssnat ganska förstrött till de råd som vännerna givit.

Hans främsta rådgiverska kom att bli nämnda Grete Bloch. Stach uppmärksammar henne just i första hand som medlerska mellan Kafka och Felice Bauer. Grete Bloch blev snabbt en lyhörd och tacksam läsare av Kafkas brev. Till skillnad från Felice tycktes hon ha vägt alla hans ord mycket noga, och hon kom i sin tur att ställa honom en typ av frågor som väninnan inte hade närmat sig. Tids nog öppnade hon också sig själv inför honom, så att korrespondensen fick en förtrolig och bitvis intim karaktär. Stach skriver att det utifrån Kafkas brev skulle ha varit svårt för en utomstående att vid denna tidpunkt avgöra vem av Felice och Grete Bloch som var hans fästmö respektive brevvän. Under en period skrev Kafka mycket täta försändelser till Grete Bloch, och han var tidvis mer eller mindre beroende av hennes stöd. Litet senare skedde en brytning mellan dem.

Stach omnämner slutligen vissa andra personer i Kafkas nära omkrets: fadern, modern, systrarna, vänner (främst Max Brod), en handfull författarkolleger. Stach tar även i dessa sammanhang fasta på Kafkas miljöer – föräldrarnas lägenhet (där han alltså bodde under lång tid), kontoret (där Kafka arbetade med olycksfallsförsäkringar), Prag med omgivningar. Scenerna målas upp med säker blick, och tidsatmosfären framträder även med hjälp av smakfulla illustrationer (32 sidor); utöver fotografier på Kafka och hans närmaste återges här vackra vyer från Prag. Som helhet förmedlar Reiner Stach intressanta inblickar i Kafkas liv och verk. Hans biografi rymmer aktualitet, fördjupning och berikande sidoperspektiv – och mycket som tidigare inte behandlats.

Brevformen – en kombination av närhet och distans

Det råder knappast tvivel om att brevformen tilltalade Kafka. Den medgav en kombination av närhet och distans, en kommunikation mellan två slutna rum. Breven till Felice, hans intensivaste och mest omfattande brevväxling, vittnar om en önskan att etablera en trygghet och ett fäste bortom hans konkreta tillvaro. Adressaten bildade en låga på avstånd, skarp men inte brännande. Den inkräktade inte på författarens liv eftersom Felice oftast bara förväntade sig hans ord, vilka länge tycktes vara nog för att upprätthålla ett starkt band mellan dem. Längre fram i relationen skrämdes Kafka däremot av hennes förväntningar, speciellt – som påpekats – av hennes drömmar om ett konventionellt familjeliv. Hennes närhet blev då plötsligt smärtsamt påtaglig; den hotade att rasera hans ensamma nätter, stunder då skrivandet kunde löpa obehindrat. Ändå var det ofta just då som hennes närvaro stimulerade hans skapande – flera av Kafkas främsta texter tillkom under de år korrespondensen pågick.

Breven till Felice har i hög grad intresserat 1981 års Nobelpristagare Elias Canetti, som i sin av Reiner Stach delvis kritiserade boklånga essä Der andere Prozess (1969) formulerar en fri ström med personliga kommentarer. Författaren går samtidigt systematiskt till väga i sin studie av denna kärlekshistoria. Han tar fasta på Kafkas fysiska och mentala tillstånd, så som dessa kom till uttryck framför allt i breven, liksom även på den vantrivsel och sårbarhet som raderna speglar. Emellanåt dras paralleller till den litterära produktionen, Processen inte minst – Canetti menar att den romanen delvis var en frukt av Kafkas relation till Felice. Även andra verk läses i ljuset av författarens brev. Spännande nog fångar Canetti samtidigt skrivandets ögonblick. Han söker sig fram till den tystnad och det sparsamma ljus där Kafkas berättelser växte fram, ramar in mörkret kring raderna, känner av närhet och avstånd, stämningar av tillförsikt, andrum, ro. Av detta blir en träffande iscensättning; Canetti ikläder sig onekligen diktarens kappa.

Ensamhetens vittnesbörd

”Personliga bevis för min mänskliga svaghet blir tryckta och till och med sålda, därför att mina vänner med Max Brod i spetsen har satt sig i sinnet att göra litteratur av det och därför att jag inte kan förmå mig till att förstöra dessa ensamhetens vittnesbörd.”

Så yttrade sig en gång Kafka inför den 20-årige Gustav Janouch, vars far introducerat honom för författaren. De båda träffades ett antal gånger på Kafkas kontor vid Arbetarolycksfallsförsäkringsanstalten i Prag, där han tjänstgjorde under åren 1908–22. Den unge Janouch antecknade omsorgsfullt innehållet i deras samtal. Resultatet blev så småningom en bok, som utkom i svensk översättning 1957, sedermera i nytryck (1991) på Bakhålls förlag. Boken är inte särskilt uppmärksammad, och Reiner Stach nämner den endast på en rad, men de redovisade samtalen är ändå intressanta ur några synvinklar.

Kafkas reservationer inför bokutgivning och annan litterär uppmärksamhet går alltså att utläsa ur dessa samtal. Reservationen är delvis oförenlig med vissa ståndpunkter som Stach relaterat, men den återfinns ändå i en del av Kafkas dagböcker och brev. Under dessa samtal betonar han dock samtidigt att skrivandet är väsentligt för honom, naturligt nog – som medel för att fly både världen och sitt eget jag. ”Jag försöker springa ifrån mig själv genom mitt klotter, men när jag kommer till målet finner jag ingen annan än mig själv. Jag kan inte undfly mig själv.”

Som helhet ger dessa samtal en intressant bild av Kafkas syn på sitt författarskap, liksom på konst och litteratur överlag. De kompletterar hans anteckningar kring teater och poesi, diktarens roll, konstnärens utanförskap, språket. Kafka uttrycker sig också tydligt och direkt; somliga meningar har aforistisk klarhet och pregnans. Mer överraskande är att han så öppet talar om politiska frågor här – på den punkten tiger dagböckerna (och många levnadstecknare) praktiskt taget helt. Särskilt tydliga synpunkter formuleras visserligen inte, men författaren visar en klarsynt blick, inte minst vad gäller Ryssland några år efter oktoberrevolutionen; utan omsvep ser han bolsjevismen som en religion: ”Människorna försöker bygga upp en fullkomligt rättvis värld i Ryssland. […] Förspel till stora grymma religionskrig som kommer att rasa över hela världen.”

Samtal med Kafka bygger alltså på Gustav Janouchs nedteckningar. Det innebär vissa källkritiska problem. Trots det kan man tillmäta texten betydelse, och författarens ton känns definitivt igen.

Franz Kafka: Nu återstår bara att spetsas på pålar. Översättning: Hans Blomqvist och Erik Ågren. Bakhåll 2008.

Reiner Stach: Kafka: the decisive years, i engelsk översättning av Shelley Frisch. Harcourt 2005.

Gustav Janouch: Samtal med Kafka. Översättning: Rut Hedborg [1957], efterord av Hans Blomqvist. Bakhåll 1991.