Katoliker och kommunister i Vietnam

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

De 25 år som har gått sedan återföreningen av Nord- och Sydvietnam har gett anledning till en rad reflexioner från både positiv och negativ synpunkt. Också hos dem som företräder det segerrika kommunistiska partiet, som måste skildra återföreningen som en framgångshistoria, överväger en viss återhållsamhet och en dämpad stolthet över det som hänt. Det förekommer också kritiker som mindre återhållsamt slår fast att många förhoppningar inte blivit verklighet. Far Eastern Economic Review skrev (2000-05-04) att ”25 år efter Saigons fall befinner sig landet i ett bekymmersamt läge som imperialisterna inte längre kan ställas till ansvar för”.

De första åren efter återföreningen präglades av de nya makthavarnas ansträngningar att en gång för alla ”omskola” alla företrädare från den gamla regimen i söder. Många ledande militärer, tjänstemän och även präster och buddhistiska munkar tvingades till speciella omskolningsläger. Den reformpolitik, Doi moi som senare infördes har knappast kunnat infria de stora löften och förväntningar som den väckte. I och med Sovjetunionens fall förlorade kommunisterna en nära allierad och de ställdes inför nya utmaningar, som av många uppfattades som en existentiell kris, på vilken de reagerade med ännu kraftigare ideologiska ansträngningar.

Ett av världens fattigaste länder

Tvisten om vem som skall föra landets talan, den ideologiska partikadern eller ekonomer, tekniker eller bankfolk är ännu inte avgjord och detta försämrar möjligheterna för landet att utvecklas. Den officiella formeln talar om en ”marknadsorienterad men socialistiskt inspirerad struktur för den ekonomiska utvecklingen” och den är ungefär lika effektiv som när man försöker täcka ett runt hål med en fyrkantig propp. På samma sätt som Folkrepubliken Kina lider också Vietnam av ambivalensen mellan att å ena sidan vilja driva en ekonomisk reformpolitik som i allt väsentligt orienterar sig mot en marknadsekonomi och å andra sidan att ideologiskt hålla fast vid de marxist-leninistiska principer som ledarna för det kommunistiska partiet fastställer.

Den politik som syftade till en ekonomisk öppning på 80-talet åstad-

kom till att börja med en stark ekonomisk tillväxt i landet. Antalet utländska investerare ökade snabbt. Men sedan avstannade den ekonomiska utvecklingen. De utländska investerarna skrämdes bort av en mängd småhinder för koncession och annan byråkrati. Till detta kom också brister i infrastrukturen. Det avgörande slaget stod emellertid längs den ideologiska fronten, samtidigt som tron på de kommunistiska idealen alltmer undergrävdes av den härskande kaderns uppenbara korruption. Den årliga tillväxttakten på fyra procent var låg med asiatiska mått mätt, jämfört med de åtta till nio procent som uppnåddes i början av 90-talet.

Jämsides med de strukturella problemen är den utbredda korruptionen en kräftsvulst som hindrar ekonomisk utveckling. Högt upp på den vietnamesiska regeringens prioriteringslista står kampen mot bestickning och korruption, men då regeringen och partiapparaten själva är drabbade av detta virus blir effekterna av de åtgärder som vidtas relativt ringa.

Vietnams kommunistiska parti har för år 2000 satsat på en kampanj för att värva ungdomar till partiet. Resultatet av denna borde få regeringen att nyktra till eftersom, i och för sig konfidentiella, siffror visar att målen inte uppnåtts. Andelen partimedlemmar under 30 år har trots kampanjen fallit från 15 till 11,5 procent. Framför allt har ansträngningarna att värva nya medlemmar till partiet bland tekniker och ekonomer inte varit framgångsrika.

I ekonomi och näringsliv har den kommunistiska kaderns inflytande minskat betydligt. Fackkunskaper är avgörande om man skall kunna göra karriär ekonomiskt och yrkesmässigt. Partiet kan än så länge ge medlemmar företräde till poster inom byråkratin och skapar därmed ett incitament till att gå med i partiet. Ideologiskt blir det emellertid allt svårare för kommunisterna att ge något övertygande skäl för varför partiet skall förbli vid makten.

Vietnam hör till de tio fattigaste länderna i världen. 1998 låg per capita-inkomsten på 432 USD vilket är betydligt lägre än för övriga länder i ASEAN-gruppen, där Singapore intar tätplatsen med 12 900 USD följt på distans av Malaysia med 2 400 USD och Thailand med 1 500 USD.

De stora bristerna på utbildningsområdet har också märkts av under de senaste åren. Det gäller utbildningar inom industri, hantverk och ekonomi. 1987 avskaffade man den fria utbildningen på alla nivåer och i alla fack och detta har inverkat menligt. Bland de fattigare befolkningsskikten har antalet elever som avbryter sin utbildning trots skolpliktig ålder ökat snabbt. Generellt har också utbildningsnivån i landet sjunkit; antalet analfabeter ökar och befolkningstillväxten är fortfarande hög och antalet som lever under fattigdomsgränsen ökar fortfarande.

Endast mellan sex och sju procent av statens budget används för utbildning. Den höjning till sex procent som genomfördes 1996 motsvarades av 13 procent fler elever och en inflation på 12,7 procent. Antalet skolor räcker inte på långt när. För att på något sätt kunna bemästra det allt större elevantalet har man i en rad skolor infört ett slags skiftgång där en grupp elever undervisas på förmiddagen och en annan på efter-middagen.

Det i andra samhällen utmärkta kommunikationsmedlet Internet finns inte tillgängligt för vietnameserna. Detta beror inte på att staten skulle försvåra tillgängligheten av ideologiska skäl utan på att kostnaderna hittills legat så högt att det i hela Vietnam bara finns 60 000 anslutningar. Men detta skall man nu ändra på. Utbildningsministeriet vill göra det möjligt för landets 800 000 studenter att bli uppkopplade och på så sätt blir Internet det ledande undervisningsmediet.

Trots förtryck har religionens inflytande inte minskat

Efter återföreningen 1975 belastades förhållandet mellan den katolska kyrkan och det kommunistiska partiet fortfarande av de sydvietnamesiska katolikernas antikommunistiska hållning i det förgångna. Präster, ordensbröder och ordenssystrar och lekfolk spärrades in i omskolningsläger och tvingades att stanna där i åratal. Ideligen förklarade de vietnamesiska biskoparna att den katolska kyrkan trots sina negativa erfarenheter hade för avsikt att medverka i uppbyggandet av ett socialistiskt samhälle. I ett internt dokument för det kommunistiska partiet i Vietnam från 1982 beskrivs tämligen klart politiken gentemot den katolska kyrkan. Målet skulle vara att förändra den katolska kyrkan från ”ett instrument för antikommunism och imperialism” till att bli en rörelse ”i statens tjänst” som skulle vara ”patriotisk” och ”socialismen närstående”. Partiet slog in kilar i kyrkan för att åstadkomma splittring mellan progressiva, obeslutsamma och motståndare till det kommunistiska partiet. På så sätt ville man driva en politik som gick ut på divide et impera (söndra och härska). Först och främst gällde det att placera ”progressiva krafter” som biskopar och präster, genom vilka man ville inleda ett artigt, för att inte säga hjärtligt, förhållande till kyrkan och förhindra konfrontation.

Man märkte att religionens inflytande i det återförenade socialistiska Vietnam inte minskade utan snarare växte. Partiet och regeringen tog konsekvenserna av detta och förändrade sin ideologiska position. Vid partikongressen i maj 1990 inskärptes ännu en gång att medlemmarna i det kommunistiska partiet inte fick tillhöra någon religiös gemenskap, men man medgav också att det religiösa inflytandet på den vietnamesiska befolkningen fortfarande var mycket starkt. Motvilligt tillstod man att religionen på många områden kunde bidra positivt till samhällets uppbyggnad.

De protestantiska kyrkorna och samfunden har varit mer utsatta efter återföreningen. Skälet till att förfölja protestanterna är deras nära förbindelse med USA och ”den patriotiska otillförlitlighet” som detta medför. 1976 fanns 150 000 protestanter i huvudsak i provinsen Hmong. De fick 300 av sina kyrkor förstörda eller konfiskerade, alla tre pastorsutbildningscentra stängdes och många pastorer häktades och internerades. 1976 var sista gången som protestanterna kunde samlas till ett nationellt möte. Därefter har de inte kunnat samordna sin verksamhet på nationell nivå.

Trots dessa inskränkningar har antalet protestanter stadigt växt efter 80-talets reformpolitik. Uppskattningsvis finns nu 800 000 som samlas framför allt i hemmen och dessa husförsamlingar uppgår till bortåt 3 500. Bristen på en nationell organisation försvårar den normalisering, som protestanterna försöker få den nationella byrån för religiösa angelägenheter att gå med på för att de skall kunna uppnå en erkänd status som religionsgemenskap.

Under årens lopp ökar sådana offentliga initiativ som i ett historiskt perspektiv kan få en positiv inverkan på religionen. I den stora encyklopedien som utkom 1993 hyllas de insatser som gjordes av en katolsk missionär. Där framhålls att Alexandre de Rhodes som 1651 utgav sitt Dictionarium Annamiticum, Lusitanum et Latinum lämnat ett värdefullt bidrag till tillkomsten av det vietnamesiska språket. I februari anordnade den katolska solidaritetskommittén ett symposium i Ho-Chi-Minhs stad. Där framställdes biskop de Behaine (†1799), författare av en vietnamesisk-latinsk ordbok utgiven 1772–1773, som en gynnare av utvecklingen av det vietnamesiska språket.

I början av 1998 publicerades en bok om religion och religionspolitiska frågor i en halvofficiell publikation under ledning av Pham Xuan Nam. Här beskrivs religionens roll i dagens Vietnam och man diskuterar också en nödvändig revision av den statliga religionspolitiken. I stora drag håller man fast vid den marxistiska religionskritikens tes, enligt vilken religionen under bestämda samhälleliga villkor uppstått som ett ”opium för folket”, och som, efter det att dessa bestämda kriterier försvunnit i en socialistisk stat, kommer att dö av sig själv.

Det medges emellertid att religionens inflytande i Vietnam åtminstone ännu så länge är relativt starkt, ja i många avseenden, till exempel bland befolkningen i Hmong, till och med växer. Man framhåller vidare att sedvänjan att tillbe förfädernas andar inom familjen ännu har en förvånansvärt stark ställning. Regering och parti varnas också för att vidta alltför repressiva åtgärder mot den utbredda antikommunistiska inställningen. Det gäller att skilja mellan ”religiösa aktiviteter” och ”magiska bruk”. Religionen spelar i motsats till magin en principiellt viktig roll i samhället. Det är därför viktigt att vinna de religiöst troende som en aktiv part i samhällsbygget.

Under en sejour med Byrån för religiösa angelägenheter förklarade den vice premiärministern, Ngyuen Tan Dung, i mars 1998 att tillbakagång i religiös observans skulle kunna leda till nationella missförhållanden. Orättfärdiga anklagelser mot de troende från regering och parti skulle bara öka klyftan mellan regering och folk. I augusti i år belönade stadsförvaltningen för Ho-Chi-Minhs stad sex katoliker med utmärkelser för deras tjänst i samhället. Bland dessa fanns en ordenssyster som byggt ett hem för handikappade, en lärare, en barnmorska, en ögonläkare och en annan läkare.

Biskopskonferensen kritiserar den statliga kontrollen

Dekret 26 från 19 april 1999 skall ersätta förordningen om religiösa aktiviteter från 30 september 1992. Först och främst fastställer man att den vietnamesiska staten garanterar sina medborgare tros- och religionsfrihet liksom frihet att tro eller inte tro (Artikel 1). Alla religiösa aktiviteter skall överensstämma med Vietnams lag (Artikel 3). Därför står bara den religiösa aktivitet som följer lagen under statens beskydd (Artikel 4). På ett motsvarande sätt fastställer man, att alla religiösa aktiviteter, framför allt vidskepelse, som strider mot statens och medborgarnas intressen, skall straffas (Artikel 5). Religiösa aktiviteter, som sker på de platser som är avsedda för kult, omfattas av lagen om vanlig religiös verksamhet.

Men att utöva vidskeplighet är förbjudet (Artikel 7). All religiös verksamhet som äger rum utanför de platser som är avsedda för kult måste ha statligt tillstånd eller tillstånd från regering eller lokal myndighet. Religiösa organisationer som bryter mot detta skall förbjudas.

Därpå uppräknas detaljerat myndigheternas kompetensområden för att ge tillstånd för religiösa aktiviteter som kräver sådant. Centralregeringen bär ansvaret för alla möten på nationell nivå. Det gäller kyrkliga utbildningar som prästseminarier och ordenshögskolor och kontrollen av dem, till exempel vid tillsättandet av lärare och kontrollen av innehållet i undervisningen. Likaså krävs centralregeringens tillstånd för att få viga kardinaler (sic!) och biskopar och den skall även kontrollera utländska hjälporganisationers insatser. Provinsregeringen har ansvar för möten och aktiviteter som arrangeras av präster och ordensfolk liksom för reparationer av kyrkor, tillstånd för prästvigningar och utnämningar av kyrkliga tjänster.

Detta religionsdekret mötte skarp kritik på vissa punkter från olika religiösa grupper. Även den katolska biskopskonferensen framförde i oktober 1999 sina invändningar i ett brev till myndigheterna. Biskoparna krävde att religionsgemenskaperna inte längre skulle kontrolleras av staten.

Biskoparnas kritik gällde i första hand fyra punkter: 1. I religiösa kretsar i landet uppfattas inte bestämmelserna i Dekret 26 som ett vidgande av religionsfriheten utan som en inskränkning. 2. Många bestämmelser skapar inte bättre villkor för religiösa aktiviteter utan förhindrar dem. 3. Dekret 26 reser onödiga hinder som försvårar snarare än främjar religionens möjligheter att positivt bidra till landets uppbyggnad. 4. Dekret 26 förhindrar egna initiativ och främjar ett system där staten har all makt över alla yttringar av religiöst liv. Dekretet påstår att religionsgemenskaperna fritt skall utöva sin religion men staten förbehåller sig en vittgående kontrollfunktion.

Dessa kontroller befattar sig i och för sig inte med den dagliga eller den söndagliga gudstjänsten, men ändå med alla aktiviteter som är normala i en församling. Frågan om vad som är ”ordinarie” respektive ”extraordinarie” religiösa aktiviteter i det enskilda fallet är ett ständigt tvistefrö mellan de statliga och de kyrkliga myndigheterna.

Det kom till oenighet mellan kyrka och stat om hur man skulle gestalta 200-årsminnet av Mariauppenbarelsen i La Vang, som skulle firas på nationell nivå av den katolska kyrkan i Vietnam. Konkret handlade det om hur många pilgrimer som skulle tillåtas officiellt. Regeringen motiverade sina restriktioner med att pilgrimernas säkerhet var i fara om hundratusen personer skulle delta i det nationella firandet i La Vang.

Som en reaktion på biskoparnas kritik försökte direktorn för Byrån för religiösa angelägenheter, Lê Quang Vinh, i ett tal till biskopskonferensen i Nha-Thrang i oktober 1999, att skingra misstankarna. Han hävdade att det var falskt och ont förtal att framställa Vietnam som en ateistisk stat vilket ideligen skedde utomlands. Det finns likheter mellan socialism och religion – båda handlar om att förbättra för mänskligheten i denna värld – och dessa båda är på intet sätt oförenliga.

Han betonade att Dekret 26 hade en provisorisk karaktär. Det skulle göra det möjligt för de religiösa gemenskaperna att verka fritt till vardags. Beträffande nationella möten skulle en religionslag utarbetas som skulle offentliggöras först efter diskussion mellan berörda parter. Dekretet skulle i jämförelse med tidigare förordningar ses som ett framsteg eftersom detta för första gången garanterade religionsfrihet. Religionen erkändes officiellt som en samhällelig angelägenhet.

Utvecklingen av det religiösa livet i Nord- respektive Sydvietnam har förlöpt mycket olika. Sydvietnams kyrka hade fram till 1975 aktivt tagit del av de stora förändringar som åstadkoms av andra Vatikankonciliet och spelat en ledande roll inom den asiatiska biskopskonferensen (FABC). Efter återföreningen 1975 begränsades emellertid den vietnamesiska kyrkans utlandskontakter starkt. Också samarbetet inom den asiatiska biskopskonferensen påverkades mycket. Biskoparnas kontakt med påven vart femte år – det så kallade Ad-liminabesöket – tilläts enligt grundlagen av den vietnamesiska regeringen. Inte heller förnekades påvens rätt att utnämna biskopar. Regeringen förbehöll sig däremot rätten att föra sin talan i denna fråga så att inga biskopsvigningar kunde ske utan statligt godkännande.

Inga diplomatiska förbindelser med den Heliga stolen i sikte

Efter återföreningen dröjde det till 1980 innan en nationell vietnamesisk biskopskonferens, som påven önskat och som regeringen godkänt, kunde inrättas. De vietnamesiska biskoparna kunde efter 1975 avlägga sina Ad-liminabesök och även delta i biskopssynodens plenarmöten. Men det var inte möjligt att medverka i FABC. Under åtskilliga år förvägrades biskoparna att delta. Man angav att detta kom sig av att bara Sydvietnam var officiell medlem. Vid det sjunde plenarmötet för FABC i Bangkok i januari 2000 deltog emellertid sex vietnamesiska biskopar.

Sedan 1990 har en delegation från den Heliga stolen besökt Vietnam varje år. I maj i år ägde det tionde mötet rum. Som tidigare var det Celestino Migliore som representerade Statssekretariatet och Barnabé Nguyen Van Phuong Missionskongregationen. Samtalen rörde sig om aktuella biskopsutnämningar och frågan om diplomatiska förbindelser mellan Hanoi och den Heliga stolen. Man avhandlade också den ständigt aktuella frågan om villkoren för ett påvebesök i Vietnam. Samtalen förlöpte under stor diskretion och de var positiva i fråga om biskopsutnämningar men utan framsteg vad det gällde diplomatiska förbindelser.

Antalet katoliker har som mest uppgivits till åtta miljoner vilket motsvarar ungefär tio procent av befolkningen. Statistiken från januari i år korrigerar dessa siffror och talar om ytterligare fem miljoner katoliker. Antalet ordens- och sekularpräster uppges till 23 000 och ordenssystrar till 9 730. Det finns 1 036 seminarister och 1 424 som går i seminarieförberedande skola. Det talas om en tillväxt på 9,3 procent mellan 1995 och 1999, vilket motsvarar ett normalt födelseöverskott under motsvarande period.

Enligt statistiska uppgifter från en enkätundersökning, som det kommunistiska partiet publicerade i april 1999, utgör buddhisterna majoriteten av trosbekännarna med 7,3 miljoner medan det för de lokala regionerna i Caodai och Hoa Hao anges 1,2 miljoner buddhister. För de protestantiska kyrkorna uppges 400 000. Sist kommer muslimerna med 93 000 troende. Dessa uppgifter – med undantag för dem om katolikerna – anser bedömare av det religiösa klimatet i Vietnam vara betydligt underdrivna.

År 1999 var förhållandet spänt mellan kyrkan och staten i Vietnam. Fyra nya biskopar vigdes för stiften My Tho, Long Xuyen, Lang Son och Qui Nhon. Tidigare förekom många motsättningar om biskopsutnämningar. Återbesättandet av biskopsstolen i Ho-Chi-Minhs stad efter ärkebiskop Binhs död 1993 dröjde flera år. Den av Vatikanen 1993 utsedde biskopen från Phan Thiet, Nicolas Huynh van Nghi accepterades inte av myndigheterna.

Först 1998 lyckades det Vatikanens förhandlare att få regeringen att godkänna biskop Pham Minh Mans utnämning till ärkebiskop i Ho-Chi-Minhs stad. Denne var tidigare hjälpbiskop i My Tho. Regeringen tillät också att den högtidliga ceremonin celebrerades av biskop Nicolas Huynh Van Nghi och denne överlämnade också den officiella fullmakten från Vatikanen till ärkebiskopen, en fullmakt som regeringen inte godkänt. Ärkestiftet Ho-Chi-Minhs stad kunde detta år också bygga ett prästseminarium 80 kilometer norr om staden. I slutet av januari 2000 vigdes 23 nya präster för stiftet Xuan Loch i södra Vietnam. Den äldste var 62 år och den yngste 32 år. Alla hade väntat i åratal på denna dag. Också för andra stift vigdes präster. 1999 uppgick antalet prästvigningar till hela 97. Att det beviljades utresetillstånd för 37 ungdomar, åtta präster och två biskopar till Världsungdomsdagen i Rom kan också tyda på avspänning i förhållandet mellan kyrkan och det kommunistiska partiet i Vietnam.

Katolska kyrkan tar avstånd från den patriotiska fronten

I Nordvietnam blev den katolska kyrkans inflytande starkt reducerat efter det kommunistiska maktövertagandet. Till största delen berodde det på att katoliker flydde i massor till syd för att inte behöva leva under den kommunistiska regimen. Den katolska kyrkans verksamhet i undervisning (skolor, barnhem) och inom hälsovården (dispensärer, sjukhus) och inom socialt arbete (Caritas m.m.) lamslogs de facto. Efter återföreningen kom detta också att gälla Sydvietnam. Under senare år har den katolska kyrkan börjat återuppta undervisningsverksamheten i en gråzon – utan officiellt tillstånd men ändå tolererad. Det finns skolor som leds av ordenssystrar. Andra ordenssystrar är verksamma på statliga sjukhus. Den katolska kyrkan i Vietnam har intensifierat det offentliga arbetet och har även en hemsida på Internet på vietnamesiska och en på engelska (www.vietbishops.net och vietcatholic.net).

Ett officiellt nyhetsbrev från den vietnamesiska biskopskonferensen kan efter långa förhandlingar utkomma var tredje månad och det är också tillgängligt på Internet. För år 2000 annonseras också en årsbok om den katolska kyrkan i Vietnam. Den vietnamesiska biskopskonferensens överläggningar i oktober 1999 fanns tillgängliga samma dag i den katolska pressen, på Internet och i det vietnamesiska radioprogrammet Veritas. Biskopskonferensen gav också ut ett herdabrev med anledning av det heliga året 2000.

Den katolska kyrkan har hittills inte varit officiell medlem av den patriotiska fronten. Detta har krävts av andra religiösa gemenskaper. För de protestantiska kyrkorna är medlemskapet reglerat på olika sätt för Syd- och Nordvietnam. Buddhisterna har varit medlemmar sedan 1981 med sin Église Bouddhiste du Vietnam men efterhand har de flesta buddhister tagit avstånd från den patriotiska fronten.

”Enhetskommittén för patriotiska katoliker” (även benämnd ”Kommittén för solidaritet med Vietnams patriotiska katoliker”), som grundades 1983 men som fanns i Nordvietnam sedan 1955, ställde i sin månadstidskrift Cong Giao và Dân Tôc i oktober 1999 frågan varför den katolska kyrkan inte var medlem i den patriotiska fronten. Ändå deltog 15 katolska präster från både syd och nord i Nationella frontens kongress i augusti 1999, visserligen inte med anspråk på att företräda den katolska kyrkan. ”Kommittén för de förenade katolikerna” är visserligen associerad medlem av patriotiska fronten, men som sagt de representerar inte den katolska kyrkan.

Författaren till den ovannämnda artikeln beklagade att den katolska kyrkan inte är medlem i den patriotiska fronten. Efter återföreningen innebär detta att hennes inflytande på samhället och på Vietnams återuppbyggnad hämmas. I samma tidskrift uppmanas den katolska kyrkan i Vietnam att följa Johannes Paulus II:s exempel och be om förlåtelse för de fel och misslyckanden som skett i förgången tid. Därpå uppräknas fyra punkter: 1. Evangelisationen av Vietnam skedde i enlighet med en felaktig uppfattning om mission som inte tog hänsyn till den lokala kulturen och som förkunnade evangeliet utan att beakta de lokala förhållandena. 2. Förföljelsen av katolikerna har berott på att den katolska kyrkan etablerat sig som ”en stat i staten” och på detta sätt blivit ett hot mot statens enhet. 3. Den vietnamesiska kyrkans utländska beroende visar sig i att alla viktiga beslut fattas utomlands. Detta missförhållande har kyrkan ärvt efter den franska kolonialmakten. 4. Den avvisande hållningen gentemot den kommunistiska revolutionen under den hårda antikommunistiska tiden har än idag en negativ effekt.

Teologisk utbildning förekommer i dag i Vietnam bara i de sex prästseminarierna. I Ho-Chi-Minhs stad finns sedan några år ett teologiskt utbildningsprogram för ordensfolk som leds av flera ordensgemenskaper tillsammans. Teologisk utbildning för lekmän smyger man in i barnundervisningen. I juli-augustiutgåvan av biskoparnas nyhetsblad presenterades ett tioårsprogram för lekmannautbildningen. Den vietnamesiska kyrkan är hittills knappast representerad i de olika utskotten i FABC. Det finns få ansatser till en självständig teologisk reflexion och försök att anpassa en liturgisk reform som bygger på vietnamesiska religiösa symboler. Några intressanta försök förekommer dock bland präster som verkar bland befolkningen i Hmong och Cham. De tar upp traditionella föreställningar, symboler, musik, dans, seder och riter i sin katekesundervisning och framför allt i liturgin. På Asiensynoden i Rom 1998 engagerade sig de vietnamesiska biskoparna starkt för ett teologiskt nytänkande och för seden att tillbe förfädernas andar. Kontakten med förfädernas andar är något som engagerar många vietnameser över både religonernas och ideologiernas gränser. Detta visar sig när man bemödar sig om att finna ”osaliga andar” efter stupade soldater på båda sidor, för att äntligen efter årtionden kunna begrava dem, så att de kan finna ro.

Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz 10/2000.

Översättning: Anna Maria Hodacs

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

De 25 år som har gått sedan återföreningen av Nord- och Sydvietnam har gett anledning till en rad reflexioner från både positiv och negativ synpunkt. Också hos dem som företräder det segerrika kommunistiska partiet, som måste skildra återföreningen som en framgångshistoria, överväger en viss återhållsamhet och en dämpad stolthet över det som hänt. Det förekommer också kritiker som mindre återhållsamt slår fast att många förhoppningar inte blivit verklighet. Far Eastern Economic Review skrev (2000-05-04) att ”25 år efter Saigons fall befinner sig landet i ett bekymmersamt läge som imperialisterna inte längre kan ställas till ansvar för”.

De första åren efter återföreningen präglades av de nya makthavarnas ansträngningar att en gång för alla ”omskola” alla företrädare från den gamla regimen i söder. Många ledande militärer, tjänstemän och även präster och buddhistiska munkar tvingades till speciella omskolningsläger. Den reformpolitik, Doi moi som senare infördes har knappast kunnat infria de stora löften och förväntningar som den väckte. I och med Sovjetunionens fall förlorade kommunisterna en nära allierad och de ställdes inför nya utmaningar, som av många uppfattades som en existentiell kris, på vilken de reagerade med ännu kraftigare ideologiska ansträngningar.

Ett av världens fattigaste länder

Tvisten om vem som skall föra landets talan, den ideologiska partikadern eller ekonomer, tekniker eller bankfolk är ännu inte avgjord och detta försämrar möjligheterna för landet att utvecklas. Den officiella formeln talar om en ”marknadsorienterad men socialistiskt inspirerad struktur för den ekonomiska utvecklingen” och den är ungefär lika effektiv som när man försöker täcka ett runt hål med en fyrkantig propp. På samma sätt som Folkrepubliken Kina lider också Vietnam av ambivalensen mellan att å ena sidan vilja driva en ekonomisk reformpolitik som i allt väsentligt orienterar sig mot en marknadsekonomi och å andra sidan att ideologiskt hålla fast vid de marxist-leninistiska principer som ledarna för det kommunistiska partiet fastställer.

Den politik som syftade till en ekonomisk öppning på 80-talet åstad-

kom till att börja med en stark ekonomisk tillväxt i landet. Antalet utländska investerare ökade snabbt. Men sedan avstannade den ekonomiska utvecklingen. De utländska investerarna skrämdes bort av en mängd småhinder för koncession och annan byråkrati. Till detta kom också brister i infrastrukturen. Det avgörande slaget stod emellertid längs den ideologiska fronten, samtidigt som tron på de kommunistiska idealen alltmer undergrävdes av den härskande kaderns uppenbara korruption. Den årliga tillväxttakten på fyra procent var låg med asiatiska mått mätt, jämfört med de åtta till nio procent som uppnåddes i början av 90-talet.

Jämsides med de strukturella problemen är den utbredda korruptionen en kräftsvulst som hindrar ekonomisk utveckling. Högt upp på den vietnamesiska regeringens prioriteringslista står kampen mot bestickning och korruption, men då regeringen och partiapparaten själva är drabbade av detta virus blir effekterna av de åtgärder som vidtas relativt ringa.

Vietnams kommunistiska parti har för år 2000 satsat på en kampanj för att värva ungdomar till partiet. Resultatet av denna borde få regeringen att nyktra till eftersom, i och för sig konfidentiella, siffror visar att målen inte uppnåtts. Andelen partimedlemmar under 30 år har trots kampanjen fallit från 15 till 11,5 procent. Framför allt har ansträngningarna att värva nya medlemmar till partiet bland tekniker och ekonomer inte varit framgångsrika.

I ekonomi och näringsliv har den kommunistiska kaderns inflytande minskat betydligt. Fackkunskaper är avgörande om man skall kunna göra karriär ekonomiskt och yrkesmässigt. Partiet kan än så länge ge medlemmar företräde till poster inom byråkratin och skapar därmed ett incitament till att gå med i partiet. Ideologiskt blir det emellertid allt svårare för kommunisterna att ge något övertygande skäl för varför partiet skall förbli vid makten.

Vietnam hör till de tio fattigaste länderna i världen. 1998 låg per capita-inkomsten på 432 USD vilket är betydligt lägre än för övriga länder i ASEAN-gruppen, där Singapore intar tätplatsen med 12 900 USD följt på distans av Malaysia med 2 400 USD och Thailand med 1 500 USD.

De stora bristerna på utbildningsområdet har också märkts av under de senaste åren. Det gäller utbildningar inom industri, hantverk och ekonomi. 1987 avskaffade man den fria utbildningen på alla nivåer och i alla fack och detta har inverkat menligt. Bland de fattigare befolkningsskikten har antalet elever som avbryter sin utbildning trots skolpliktig ålder ökat snabbt. Generellt har också utbildningsnivån i landet sjunkit; antalet analfabeter ökar och befolkningstillväxten är fortfarande hög och antalet som lever under fattigdomsgränsen ökar fortfarande.

Endast mellan sex och sju procent av statens budget används för utbildning. Den höjning till sex procent som genomfördes 1996 motsvarades av 13 procent fler elever och en inflation på 12,7 procent. Antalet skolor räcker inte på långt när. För att på något sätt kunna bemästra det allt större elevantalet har man i en rad skolor infört ett slags skiftgång där en grupp elever undervisas på förmiddagen och en annan på efter-middagen.

Det i andra samhällen utmärkta kommunikationsmedlet Internet finns inte tillgängligt för vietnameserna. Detta beror inte på att staten skulle försvåra tillgängligheten av ideologiska skäl utan på att kostnaderna hittills legat så högt att det i hela Vietnam bara finns 60 000 anslutningar. Men detta skall man nu ändra på. Utbildningsministeriet vill göra det möjligt för landets 800 000 studenter att bli uppkopplade och på så sätt blir Internet det ledande undervisningsmediet.

Trots förtryck har religionens inflytande inte minskat

Efter återföreningen 1975 belastades förhållandet mellan den katolska kyrkan och det kommunistiska partiet fortfarande av de sydvietnamesiska katolikernas antikommunistiska hållning i det förgångna. Präster, ordensbröder och ordenssystrar och lekfolk spärrades in i omskolningsläger och tvingades att stanna där i åratal. Ideligen förklarade de vietnamesiska biskoparna att den katolska kyrkan trots sina negativa erfarenheter hade för avsikt att medverka i uppbyggandet av ett socialistiskt samhälle. I ett internt dokument för det kommunistiska partiet i Vietnam från 1982 beskrivs tämligen klart politiken gentemot den katolska kyrkan. Målet skulle vara att förändra den katolska kyrkan från ”ett instrument för antikommunism och imperialism” till att bli en rörelse ”i statens tjänst” som skulle vara ”patriotisk” och ”socialismen närstående”. Partiet slog in kilar i kyrkan för att åstadkomma splittring mellan progressiva, obeslutsamma och motståndare till det kommunistiska partiet. På så sätt ville man driva en politik som gick ut på divide et impera (söndra och härska). Först och främst gällde det att placera ”progressiva krafter” som biskopar och präster, genom vilka man ville inleda ett artigt, för att inte säga hjärtligt, förhållande till kyrkan och förhindra konfrontation.

Man märkte att religionens inflytande i det återförenade socialistiska Vietnam inte minskade utan snarare växte. Partiet och regeringen tog konsekvenserna av detta och förändrade sin ideologiska position. Vid partikongressen i maj 1990 inskärptes ännu en gång att medlemmarna i det kommunistiska partiet inte fick tillhöra någon religiös gemenskap, men man medgav också att det religiösa inflytandet på den vietnamesiska befolkningen fortfarande var mycket starkt. Motvilligt tillstod man att religionen på många områden kunde bidra positivt till samhällets uppbyggnad.

De protestantiska kyrkorna och samfunden har varit mer utsatta efter återföreningen. Skälet till att förfölja protestanterna är deras nära förbindelse med USA och ”den patriotiska otillförlitlighet” som detta medför. 1976 fanns 150 000 protestanter i huvudsak i provinsen Hmong. De fick 300 av sina kyrkor förstörda eller konfiskerade, alla tre pastorsutbildningscentra stängdes och många pastorer häktades och internerades. 1976 var sista gången som protestanterna kunde samlas till ett nationellt möte. Därefter har de inte kunnat samordna sin verksamhet på nationell nivå.

Trots dessa inskränkningar har antalet protestanter stadigt växt efter 80-talets reformpolitik. Uppskattningsvis finns nu 800 000 som samlas framför allt i hemmen och dessa husförsamlingar uppgår till bortåt 3 500. Bristen på en nationell organisation försvårar den normalisering, som protestanterna försöker få den nationella byrån för religiösa angelägenheter att gå med på för att de skall kunna uppnå en erkänd status som religionsgemenskap.

Under årens lopp ökar sådana offentliga initiativ som i ett historiskt perspektiv kan få en positiv inverkan på religionen. I den stora encyklopedien som utkom 1993 hyllas de insatser som gjordes av en katolsk missionär. Där framhålls att Alexandre de Rhodes som 1651 utgav sitt Dictionarium Annamiticum, Lusitanum et Latinum lämnat ett värdefullt bidrag till tillkomsten av det vietnamesiska språket. I februari anordnade den katolska solidaritetskommittén ett symposium i Ho-Chi-Minhs stad. Där framställdes biskop de Behaine (†1799), författare av en vietnamesisk-latinsk ordbok utgiven 1772–1773, som en gynnare av utvecklingen av det vietnamesiska språket.

I början av 1998 publicerades en bok om religion och religionspolitiska frågor i en halvofficiell publikation under ledning av Pham Xuan Nam. Här beskrivs religionens roll i dagens Vietnam och man diskuterar också en nödvändig revision av den statliga religionspolitiken. I stora drag håller man fast vid den marxistiska religionskritikens tes, enligt vilken religionen under bestämda samhälleliga villkor uppstått som ett ”opium för folket”, och som, efter det att dessa bestämda kriterier försvunnit i en socialistisk stat, kommer att dö av sig själv.

Det medges emellertid att religionens inflytande i Vietnam åtminstone ännu så länge är relativt starkt, ja i många avseenden, till exempel bland befolkningen i Hmong, till och med växer. Man framhåller vidare att sedvänjan att tillbe förfädernas andar inom familjen ännu har en förvånansvärt stark ställning. Regering och parti varnas också för att vidta alltför repressiva åtgärder mot den utbredda antikommunistiska inställningen. Det gäller att skilja mellan ”religiösa aktiviteter” och ”magiska bruk”. Religionen spelar i motsats till magin en principiellt viktig roll i samhället. Det är därför viktigt att vinna de religiöst troende som en aktiv part i samhällsbygget.

Under en sejour med Byrån för religiösa angelägenheter förklarade den vice premiärministern, Ngyuen Tan Dung, i mars 1998 att tillbakagång i religiös observans skulle kunna leda till nationella missförhållanden. Orättfärdiga anklagelser mot de troende från regering och parti skulle bara öka klyftan mellan regering och folk. I augusti i år belönade stadsförvaltningen för Ho-Chi-Minhs stad sex katoliker med utmärkelser för deras tjänst i samhället. Bland dessa fanns en ordenssyster som byggt ett hem för handikappade, en lärare, en barnmorska, en ögonläkare och en annan läkare.

Biskopskonferensen kritiserar den statliga kontrollen

Dekret 26 från 19 april 1999 skall ersätta förordningen om religiösa aktiviteter från 30 september 1992. Först och främst fastställer man att den vietnamesiska staten garanterar sina medborgare tros- och religionsfrihet liksom frihet att tro eller inte tro (Artikel 1). Alla religiösa aktiviteter skall överensstämma med Vietnams lag (Artikel 3). Därför står bara den religiösa aktivitet som följer lagen under statens beskydd (Artikel 4). På ett motsvarande sätt fastställer man, att alla religiösa aktiviteter, framför allt vidskepelse, som strider mot statens och medborgarnas intressen, skall straffas (Artikel 5). Religiösa aktiviteter, som sker på de platser som är avsedda för kult, omfattas av lagen om vanlig religiös verksamhet.

Men att utöva vidskeplighet är förbjudet (Artikel 7). All religiös verksamhet som äger rum utanför de platser som är avsedda för kult måste ha statligt tillstånd eller tillstånd från regering eller lokal myndighet. Religiösa organisationer som bryter mot detta skall förbjudas.

Därpå uppräknas detaljerat myndigheternas kompetensområden för att ge tillstånd för religiösa aktiviteter som kräver sådant. Centralregeringen bär ansvaret för alla möten på nationell nivå. Det gäller kyrkliga utbildningar som prästseminarier och ordenshögskolor och kontrollen av dem, till exempel vid tillsättandet av lärare och kontrollen av innehållet i undervisningen. Likaså krävs centralregeringens tillstånd för att få viga kardinaler (sic!) och biskopar och den skall även kontrollera utländska hjälporganisationers insatser. Provinsregeringen har ansvar för möten och aktiviteter som arrangeras av präster och ordensfolk liksom för reparationer av kyrkor, tillstånd för prästvigningar och utnämningar av kyrkliga tjänster.

Detta religionsdekret mötte skarp kritik på vissa punkter från olika religiösa grupper. Även den katolska biskopskonferensen framförde i oktober 1999 sina invändningar i ett brev till myndigheterna. Biskoparna krävde att religionsgemenskaperna inte längre skulle kontrolleras av staten.

Biskoparnas kritik gällde i första hand fyra punkter: 1. I religiösa kretsar i landet uppfattas inte bestämmelserna i Dekret 26 som ett vidgande av religionsfriheten utan som en inskränkning. 2. Många bestämmelser skapar inte bättre villkor för religiösa aktiviteter utan förhindrar dem. 3. Dekret 26 reser onödiga hinder som försvårar snarare än främjar religionens möjligheter att positivt bidra till landets uppbyggnad. 4. Dekret 26 förhindrar egna initiativ och främjar ett system där staten har all makt över alla yttringar av religiöst liv. Dekretet påstår att religionsgemenskaperna fritt skall utöva sin religion men staten förbehåller sig en vittgående kontrollfunktion.

Dessa kontroller befattar sig i och för sig inte med den dagliga eller den söndagliga gudstjänsten, men ändå med alla aktiviteter som är normala i en församling. Frågan om vad som är ”ordinarie” respektive ”extraordinarie” religiösa aktiviteter i det enskilda fallet är ett ständigt tvistefrö mellan de statliga och de kyrkliga myndigheterna.

Det kom till oenighet mellan kyrka och stat om hur man skulle gestalta 200-årsminnet av Mariauppenbarelsen i La Vang, som skulle firas på nationell nivå av den katolska kyrkan i Vietnam. Konkret handlade det om hur många pilgrimer som skulle tillåtas officiellt. Regeringen motiverade sina restriktioner med att pilgrimernas säkerhet var i fara om hundratusen personer skulle delta i det nationella firandet i La Vang.

Som en reaktion på biskoparnas kritik försökte direktorn för Byrån för religiösa angelägenheter, Lê Quang Vinh, i ett tal till biskopskonferensen i Nha-Thrang i oktober 1999, att skingra misstankarna. Han hävdade att det var falskt och ont förtal att framställa Vietnam som en ateistisk stat vilket ideligen skedde utomlands. Det finns likheter mellan socialism och religion – båda handlar om att förbättra för mänskligheten i denna värld – och dessa båda är på intet sätt oförenliga.

Han betonade att Dekret 26 hade en provisorisk karaktär. Det skulle göra det möjligt för de religiösa gemenskaperna att verka fritt till vardags. Beträffande nationella möten skulle en religionslag utarbetas som skulle offentliggöras först efter diskussion mellan berörda parter. Dekretet skulle i jämförelse med tidigare förordningar ses som ett framsteg eftersom detta för första gången garanterade religionsfrihet. Religionen erkändes officiellt som en samhällelig angelägenhet.

Utvecklingen av det religiösa livet i Nord- respektive Sydvietnam har förlöpt mycket olika. Sydvietnams kyrka hade fram till 1975 aktivt tagit del av de stora förändringar som åstadkoms av andra Vatikankonciliet och spelat en ledande roll inom den asiatiska biskopskonferensen (FABC). Efter återföreningen 1975 begränsades emellertid den vietnamesiska kyrkans utlandskontakter starkt. Också samarbetet inom den asiatiska biskopskonferensen påverkades mycket. Biskoparnas kontakt med påven vart femte år – det så kallade Ad-liminabesöket – tilläts enligt grundlagen av den vietnamesiska regeringen. Inte heller förnekades påvens rätt att utnämna biskopar. Regeringen förbehöll sig däremot rätten att föra sin talan i denna fråga så att inga biskopsvigningar kunde ske utan statligt godkännande.

Inga diplomatiska förbindelser med den Heliga stolen i sikte

Efter återföreningen dröjde det till 1980 innan en nationell vietnamesisk biskopskonferens, som påven önskat och som regeringen godkänt, kunde inrättas. De vietnamesiska biskoparna kunde efter 1975 avlägga sina Ad-liminabesök och även delta i biskopssynodens plenarmöten. Men det var inte möjligt att medverka i FABC. Under åtskilliga år förvägrades biskoparna att delta. Man angav att detta kom sig av att bara Sydvietnam var officiell medlem. Vid det sjunde plenarmötet för FABC i Bangkok i januari 2000 deltog emellertid sex vietnamesiska biskopar.

Sedan 1990 har en delegation från den Heliga stolen besökt Vietnam varje år. I maj i år ägde det tionde mötet rum. Som tidigare var det Celestino Migliore som representerade Statssekretariatet och Barnabé Nguyen Van Phuong Missionskongregationen. Samtalen rörde sig om aktuella biskopsutnämningar och frågan om diplomatiska förbindelser mellan Hanoi och den Heliga stolen. Man avhandlade också den ständigt aktuella frågan om villkoren för ett påvebesök i Vietnam. Samtalen förlöpte under stor diskretion och de var positiva i fråga om biskopsutnämningar men utan framsteg vad det gällde diplomatiska förbindelser.

Antalet katoliker har som mest uppgivits till åtta miljoner vilket motsvarar ungefär tio procent av befolkningen. Statistiken från januari i år korrigerar dessa siffror och talar om ytterligare fem miljoner katoliker. Antalet ordens- och sekularpräster uppges till 23 000 och ordenssystrar till 9 730. Det finns 1 036 seminarister och 1 424 som går i seminarieförberedande skola. Det talas om en tillväxt på 9,3 procent mellan 1995 och 1999, vilket motsvarar ett normalt födelseöverskott under motsvarande period.

Enligt statistiska uppgifter från en enkätundersökning, som det kommunistiska partiet publicerade i april 1999, utgör buddhisterna majoriteten av trosbekännarna med 7,3 miljoner medan det för de lokala regionerna i Caodai och Hoa Hao anges 1,2 miljoner buddhister. För de protestantiska kyrkorna uppges 400 000. Sist kommer muslimerna med 93 000 troende. Dessa uppgifter – med undantag för dem om katolikerna – anser bedömare av det religiösa klimatet i Vietnam vara betydligt underdrivna.

År 1999 var förhållandet spänt mellan kyrkan och staten i Vietnam. Fyra nya biskopar vigdes för stiften My Tho, Long Xuyen, Lang Son och Qui Nhon. Tidigare förekom många motsättningar om biskopsutnämningar. Återbesättandet av biskopsstolen i Ho-Chi-Minhs stad efter ärkebiskop Binhs död 1993 dröjde flera år. Den av Vatikanen 1993 utsedde biskopen från Phan Thiet, Nicolas Huynh van Nghi accepterades inte av myndigheterna.

Först 1998 lyckades det Vatikanens förhandlare att få regeringen att godkänna biskop Pham Minh Mans utnämning till ärkebiskop i Ho-Chi-Minhs stad. Denne var tidigare hjälpbiskop i My Tho. Regeringen tillät också att den högtidliga ceremonin celebrerades av biskop Nicolas Huynh Van Nghi och denne överlämnade också den officiella fullmakten från Vatikanen till ärkebiskopen, en fullmakt som regeringen inte godkänt. Ärkestiftet Ho-Chi-Minhs stad kunde detta år också bygga ett prästseminarium 80 kilometer norr om staden. I slutet av januari 2000 vigdes 23 nya präster för stiftet Xuan Loch i södra Vietnam. Den äldste var 62 år och den yngste 32 år. Alla hade väntat i åratal på denna dag. Också för andra stift vigdes präster. 1999 uppgick antalet prästvigningar till hela 97. Att det beviljades utresetillstånd för 37 ungdomar, åtta präster och två biskopar till Världsungdomsdagen i Rom kan också tyda på avspänning i förhållandet mellan kyrkan och det kommunistiska partiet i Vietnam.

Katolska kyrkan tar avstånd från den patriotiska fronten

I Nordvietnam blev den katolska kyrkans inflytande starkt reducerat efter det kommunistiska maktövertagandet. Till största delen berodde det på att katoliker flydde i massor till syd för att inte behöva leva under den kommunistiska regimen. Den katolska kyrkans verksamhet i undervisning (skolor, barnhem) och inom hälsovården (dispensärer, sjukhus) och inom socialt arbete (Caritas m.m.) lamslogs de facto. Efter återföreningen kom detta också att gälla Sydvietnam. Under senare år har den katolska kyrkan börjat återuppta undervisningsverksamheten i en gråzon – utan officiellt tillstånd men ändå tolererad. Det finns skolor som leds av ordenssystrar. Andra ordenssystrar är verksamma på statliga sjukhus. Den katolska kyrkan i Vietnam har intensifierat det offentliga arbetet och har även en hemsida på Internet på vietnamesiska och en på engelska (www.vietbishops.net och vietcatholic.net).

Ett officiellt nyhetsbrev från den vietnamesiska biskopskonferensen kan efter långa förhandlingar utkomma var tredje månad och det är också tillgängligt på Internet. För år 2000 annonseras också en årsbok om den katolska kyrkan i Vietnam. Den vietnamesiska biskopskonferensens överläggningar i oktober 1999 fanns tillgängliga samma dag i den katolska pressen, på Internet och i det vietnamesiska radioprogrammet Veritas. Biskopskonferensen gav också ut ett herdabrev med anledning av det heliga året 2000.

Den katolska kyrkan har hittills inte varit officiell medlem av den patriotiska fronten. Detta har krävts av andra religiösa gemenskaper. För de protestantiska kyrkorna är medlemskapet reglerat på olika sätt för Syd- och Nordvietnam. Buddhisterna har varit medlemmar sedan 1981 med sin Église Bouddhiste du Vietnam men efterhand har de flesta buddhister tagit avstånd från den patriotiska fronten.

”Enhetskommittén för patriotiska katoliker” (även benämnd ”Kommittén för solidaritet med Vietnams patriotiska katoliker”), som grundades 1983 men som fanns i Nordvietnam sedan 1955, ställde i sin månadstidskrift Cong Giao và Dân Tôc i oktober 1999 frågan varför den katolska kyrkan inte var medlem i den patriotiska fronten. Ändå deltog 15 katolska präster från både syd och nord i Nationella frontens kongress i augusti 1999, visserligen inte med anspråk på att företräda den katolska kyrkan. ”Kommittén för de förenade katolikerna” är visserligen associerad medlem av patriotiska fronten, men som sagt de representerar inte den katolska kyrkan.

Författaren till den ovannämnda artikeln beklagade att den katolska kyrkan inte är medlem i den patriotiska fronten. Efter återföreningen innebär detta att hennes inflytande på samhället och på Vietnams återuppbyggnad hämmas. I samma tidskrift uppmanas den katolska kyrkan i Vietnam att följa Johannes Paulus II:s exempel och be om förlåtelse för de fel och misslyckanden som skett i förgången tid. Därpå uppräknas fyra punkter: 1. Evangelisationen av Vietnam skedde i enlighet med en felaktig uppfattning om mission som inte tog hänsyn till den lokala kulturen och som förkunnade evangeliet utan att beakta de lokala förhållandena. 2. Förföljelsen av katolikerna har berott på att den katolska kyrkan etablerat sig som ”en stat i staten” och på detta sätt blivit ett hot mot statens enhet. 3. Den vietnamesiska kyrkans utländska beroende visar sig i att alla viktiga beslut fattas utomlands. Detta missförhållande har kyrkan ärvt efter den franska kolonialmakten. 4. Den avvisande hållningen gentemot den kommunistiska revolutionen under den hårda antikommunistiska tiden har än idag en negativ effekt.

Teologisk utbildning förekommer i dag i Vietnam bara i de sex prästseminarierna. I Ho-Chi-Minhs stad finns sedan några år ett teologiskt utbildningsprogram för ordensfolk som leds av flera ordensgemenskaper tillsammans. Teologisk utbildning för lekmän smyger man in i barnundervisningen. I juli-augustiutgåvan av biskoparnas nyhetsblad presenterades ett tioårsprogram för lekmannautbildningen. Den vietnamesiska kyrkan är hittills knappast representerad i de olika utskotten i FABC. Det finns få ansatser till en självständig teologisk reflexion och försök att anpassa en liturgisk reform som bygger på vietnamesiska religiösa symboler. Några intressanta försök förekommer dock bland präster som verkar bland befolkningen i Hmong och Cham. De tar upp traditionella föreställningar, symboler, musik, dans, seder och riter i sin katekesundervisning och framför allt i liturgin. På Asiensynoden i Rom 1998 engagerade sig de vietnamesiska biskoparna starkt för ett teologiskt nytänkande och för seden att tillbe förfädernas andar. Kontakten med förfädernas andar är något som engagerar många vietnameser över både religonernas och ideologiernas gränser. Detta visar sig när man bemödar sig om att finna ”osaliga andar” efter stupade soldater på båda sidor, för att äntligen efter årtionden kunna begrava dem, så att de kan finna ro.

Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz 10/2000.

Översättning: Anna Maria Hodacs