Katolsk mission bland fjäll och fjordar

Katolikerna i Norge har firat 150-årsjubileum. År 1843 gav Karl XIV Johan katoliker i Christiania tillåtelse att bilda en församling och att offentligen fira katolsk gudstjänst. Därmed kunde den katolska kyrkan på nytt börja verka i Norge.

Jubileet högtidlighölls i fjol med bland annat en vallfärd till Stiklestad, biskopsmässa i Nidarosdomen, pilgrimsresa till Rom, seminarier och ungdomssamlingar. Kronan på verket blev den imponerande jubileumsboken Den katolske kirke i Norge. Bokens undertitel – Fra krisaningen til idag – förklarar dess omfång. Den är på mer än 500 sidor.

Ej bara medeltid

När för 40 år sedan en liknande bok gavs ut om den katolska kyrkan i Sverige (Granlund, Katolska kyrkan i Sverige, Halmstad 1953) ägnades två tredjedelar av boken åt den katolska medeltiden. De 400 åren efter reformationen hade man inte så mycket att skriva om.

I den norska jubileumsboken är dispositionen den motsatta. Mest plats har beretts åt tiden efter katolska kyrkans återkomst till Norge. Författarinnan Vera Henriksen lyckas emellertid att på tilldelade 80 sidor ge en upplysande översikt av kyrkan i Norge under medeltiden. Hon berättar kunnigt och koncist om kyrkans organisation, förkunnelse och helgon – samt visst behov av reformation.

Att idéerna från Wittenberg alls inte vann insteg utan protester, betonar professor Oskar Garstein. Den gamla tron levde länge vidare och ledde till strejker mot den nya mässan och till och med mord på lutherska präster. Ur sina forskningsverk om Rome and the Counter-Reformation in Scandinavia tar han fram – och levandegör i populärhistorisk form – flera exempel på enskilda norrmäns försök att återinföra den katolska läran i Norge under århundradena närmast efter reformationen.

Försöken misslyckades. När katolsk mässa åter fick firas i Norge 1843 fanns knappt 100 katoliker, alla utlänningar.

Präster, kyrkor, skolor, systrar

Hur snabbt församlingsbildandet kom igång och vilka stundom sällsamma idéer de från katolska länder hämtade sentida missionärerna var besjälade av, redovisar augustinkorherren Bernt I. Eidsvig i bokens huvuddel. Han bygger sin framställning i huvudsak på redan publicerat material, Karl Kjelstrups år 1942 utgivna Norvegia Catholica och Johannes J. Duins Streiftog i norsk kirkehistorie 1450-1880. Eidsvig har på ett skickligt sätt samlat ihop deras uppgifter till en lättflytande berättelse och lagt sig vinn om att – i motsats till den polemiske och orealistiskt triumfatoriske Kjelstrup – endast framlägga fakta. Sina egna åsikter om tillvägagångssätt håller han inne med.

Svenskt material, exempelvis Arne Palmqvists Die römisch-katolische kirche in Schweden som också behandlar Norge, tycks vara okänt för författaren. Värdefulla upplysningar skulle tillförts om han beaktat eller själv kunnat bedriva ytterligare arkivforskning.

Så ges till exempel Nordpolsmissionen stort utrymme – dock utan att mycket säga om den skarpa kritik som övriga katolska präster i Skandinavien riktade mot det föga genomtänkta projektet.

Från 1870-talet styrde energiska biskopar uppbyggnadsarbetet. Norge skulle återerövras för katolicismen genom kyrkobyggnader på strategiska platser – även om där bodde bara tre eller fyra katoliker – kompletterade med katolska skolor och ordenssystrars sjukhus. Systrarna blev med tiden många, 1940 var de 560 stycken (bland i allt 3 000 katoliker). Deras pionjärinsats och med tiden förändrade verksamhet skildras av dominikansyster Else-Britt Nilsen i ett särskilt kapitel i boken.

Trots all iver och offervilja uteblev det väntade resultatet. Katolikerna förblev få. Antalet hade 1970 segat sig upp till 9 000 och katolska kyrkan i Norge var då övervägande norsk. En radikal förändring inträdde: under de senaste 20 åren har inemot 20 000 katoliker invandrat till Norge. Flyktingar från Vietnam, Chile och Sri Lanka fyller kyrkorna, som först nu blivit för små. Statistik sist i boken belyser utvecklingen.

Utförlig – för vem?

Boken är genomgående skriven på ett ledigt och enkelt språk. Dess layout är smakfull och luftig, illustrationerna är många. Ändå känns boken – även för en historiskt intresserad person – i längden tung att hålla i handen och man börjar undra för vilka den är skriven.

Avsikten är att skildra den katolska kyrkans framväxt i Norge och att ge sammanhang och perspektiv på kyrkans historia. Frågan är dock om inte redogörelsen för perioden 1843-1963 blivit alltför omfattande. Den upptar nästan hälften av boken. Läsaren orkar till slut inte med alla församlingsgrundanden, kyrkbyggen och präster under dessa första 120 år. De senaste 30 åren, då det verkligen börjat hända något både inom och utanför kyrkan, behandlas mer knapphändigt. Det stora tillskottet av katoliker från andra kulturområden omtalas på en och en halv sida, dess konsekvenser för församlingslivet berörs inte närmare – förståeligt nog eftersom det är för tidigt att göra en analys. Däremot skulle en sammanfattande exposé och utvärdering av de hundra grundläggande missionsåren – i stället för den utförliga, men ändå inte fullständiga redogörelsen – ha varit till fördel för både bokens format och läsvänlighet. Bokens användbarhet som uppslagsbok försvåras av att uppgifter om en viss församling eller person far sökas på olika ställen i boken. Som kyrkohistorisk källa är den, trots sin utförlighet, inte tillräcklig eftersom allt tillgängligt material inte redovisas. Litteraturförteckning saknas, registren hänvisar inte till de innehållsrika noterna.

Lekmännens insats

Lekmän är sällsynta i boken. De mest kända konvertiterna Sigrid Undset och Lars Eskeland omnämns förstås och en annan konvertit, mag. art Lars Roar Langslet, sammanfattar på ett elegant sätt sina erfarenheter och intryck från senare år. Han framhåller särskilt den prestige och växande respekt för katolska kyrkan som dominikanpater Hallvar Rieber-Mohn och dennes medbröder skapat genom sin föredrags- och skriftställarverksamhet.

Men de utländska katolikerna, varifrån kom de och hur har genom alla år vanliga katolska lekmän upplevt sin situation i en oförstående omgivning och med stränga krav från prästerskapets sida? Hur reagerade de katolska föräldrar som exkommunicerades därför att de inte ville sända sina barn till en dåligt utrustad katolsk skola med en utländsk präst som ende lärare? Också lekmän är ju katolska kyrkans ansikte utåt och några torde väl, trots stort frånfall, lika ivrigt som präster och systrar ha försökt medverka till kyrkans återuppbyggnad i landet.

Några enstaka småfel finns att notera. Personuppgifterna och stavningen beträffande den svenske prästen Karlen har blivit fel. Texten till bilden på s. 143 återfinns först på s. 159. Bilden föreställer dock inte pastor Montz utan den apostoliske vikarien Jakob Lorenz Studach. Det var han som tog initiativet till att en församling kunde bildas 1843. Våra norska trosfränder är att gratulera till att vad som därefter har hänt blivit så väl och objektivt dokumenterat i en vacker bok.