Kiplings himmelska visioner

För många framstår Rudyard Kipling, nobelpristagarenfrån 1907, förmodligen främst som en ungdomsboksförfattare, och inte helt utan skäl: Djungelboken och Kim tillhör ju den klassiska ungdomslitteraturen. Men han hade förvisso därutöver en mycket rikhaltig produktion: ett par romaner, en lång rad noveller och ett stort antal dikter; hans samlade verk uppgår till ett trettiotal band. Viking Winbäck är fd. folkhögskolerektor och har ägnat sig åt forskning om Kiplings senare diktning.
För många framstår Rudyard Kipling, nobelpristagarenfrån 1907, förmodligen främst som en ungdomsboksförfattare, och inte helt utan skäl: Djungelboken och Kim tillhör ju den klassiska ungdomslitteraturen. Men han hade förvisso därutöver en mycket rikhaltig produktion: ett par romaner, en lång rad noveller och ett stort antal dikter; hans samlade verk uppgår till ett trettiotal band. Viking Winbäck är fd. folkhögskolerektor och har ägnat sig åt forskning om Kiplings senare diktning.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

I sitt hemland England var Kipling länge omstridd, och han slungades från exempellösa kritikerframgångar i början av sin karriär – under 1880- och 1890-talen – till det djupaste bottenläge under senare delen av sitt liv; han dog 1936. Av många tongivande kritiker beskrevs han en smula föraktfullt eller nedlåtande som den engelska imperialismens okritiske och förhärligande diktare. I en tid av stark inhemsk kritik mot Englands koloniala hegemonianspråk var det i dessa kretsar impopulärt att skriva, eller ha skrivit, dikter som talade om Englands storhet och ”the white man’s burden”; och det vändes nu mot honom.

En tid efter hans död började emellertid nya bedömningar göras av Kipling och hans livsverk. Hans poesi lyftes under 1940-talet fram av ingen mindre än T S. Eliot, och prosaverken granskades fördomsfritt och ingående av en ny generation kritiker. Allt sedan dess har en hel flora av kiplingbiografier och kiplinganalyser växt fram, opåverkade av den tidigare negativismen och nu inriktade på att se Kipling som diktare och inte som politisk ideolog.

Det nya i denna ”andra våg” av kritikeranalyser var det intresse som riktades mot Kiplings senare diktning, vilken nu kom att kallas författarens ”late manner”. Dessa berättelser, som så totalt avvek från det han tidigare skrivit, hade vid publiceringen under 20- och 30-talen fått föga kritiker- och publikrespons; de bedömdes som svårtillgängliga och språkligt manierade. Nu kunde forskarna påvisa det utomordentliga mästerskap med vilket Kipling byggt upp dessa noveller och det rika idéinnehåll som de rymde. Att de i våra dagar också funnit en ny publik visas av det faktum att de i England nyligen getts ut i en rad nya, kommenterade utgåvor; till svenska har de dock ännu inte översatts, ett något märkligt förhållande.

I Paulus och Petrus miljö

Bland de mest uppmärksammade novellerna i författarens senare samlingar är några berättelser som anknyter till bibliska gestalter. Uppenbarligen fann Kipling aposteln Paulus vara en fascinerade gestalt, och i en berömd novell, ”In the Mariner of Men”, har han gett en suggestiv skildring av Paulus sjöäventyr under överfarten till Rom. I en annan kritikerrosad berättelse, ”The Church that was in Antioch”, berättar han om Paulus och Petrus och deras insatser för att minska spänningarna mellan de judekristna och de hednakristna i Antiochia; och han skildrar också apostlaparets relationer till olika företrädare för den romerska härskarmakten. I dessa berättelser får Kipling ge utlopp för sin djupa förtrogenhet med de tidigkristna och antika miljöerna.

En egenartat fabulerande fantasi kombinerad med en satiriserande och ibland burlesk humor släpper han loss i ett par andra noveller, i vilka kristna personligheter med eller utan anknytning till Bibeln förekommer, tillsammans med änglar och andra celesta gestalter. I berättelsen ”On the Gate” drar han ibland halsbrytande paralleller mellan förhållandena i himlen och den av oss alla upplevda jordiska byråkratin, i det han låter första världskrigets mångfald av stupade soldater välla in mot himmelens port och ställa till oro och oreda bland de tjänstgörande änglarna. Portvaktaren Petrus plågas svårligen av sina medhjälpares byråkratiska nit när det gäller att sålla bort de icke önskvärda, och det hela slutar med att han under åberopande av lämpliga bibelställen låter hela den trötta, smutsiga och misströstande soldatskaran komma in i himlen. I novellen ges också roande inblickar i Azraels, dödsängelns, byråkratiska ämbetsmannamaskineri.

Vad som förundrat litteraturforskarna är att Kipling till synes lättsamt kunnat behandla ett så allvarligt ämne, de ofantliga engelska förlusterna under det förödande västfrontkriget, i en stund då också hans egen son just rapporterats saknad och förmodades ha stupat. Men kanske var författandet av just denna novell en del av ett nödvändigt sorgearbete, på samma sätt som den vemodiga skildringen av ett par mystiska barn i en blind kvinnas trädgård i en av hans mest kända noveller, ”They”, har ansetts ge utlopp för sorgen över förlusten av älsklingsdottern Caroline ett antal år tidigare.

Himmelsk byråkrati

När Kipling i ”Uncovenanted Mercies” (ungefär ”Nåd bortom paktens löften”) många år senare återvänder till temat om en etablerad himmelsk byråkrati, tydligt återspeglande den jordiska, förlägger han denna gång handlingen till de celesta regioner där de bortgångna genomgår skärseldsliknande tester, i vissa fall för att ”återanvändas” i de himmelska makternas tjänst. Ärkeängeln Gabriel, som är berättelsens huvudperson, har här sällskap med två andra himmelska potentater, dödsängeln Azrael och helvetets furste, Satan. Den sistnämnde ingår dock nu som en integrerande del i hela himmelsmaskineriet, och hans verksamhet är inte i motsats till utan i samklang med de övergripande himmelska intentionerna.

De tre gentlemännen för inbördes ett kultiverat, för att inte säga verserat samtal; det kunde, i sin ämbetsmannamässiga förbindlighet, ha varit hämtat ur den populära engelska TV-serien ”Yes, Mr. Minister”. Satan förevisar därvid stolt en i hans domäner nyuppförd prövo- och återvinningsanläggning, avsedd för de dödas själar. Ärkeängeln Gabriel observerar förvånad att den traditionella skylten ”I som här inträden, låten hoppet fara” har tagits bort, varvid Satan omtalar, att han och hans medhjälpare övergått till modernare, mera sofistikerade och raffinerade metoder: man inger de döda längtansfulla och trösterika förhoppningar – för att sedan metodiskt och utstuderat se till att de kommer på skam. Man kan sålunda exempelvis knyta an till ett under jordelivet givet löfte från en älskande till en annan om att återses efter döden, och man ingjuter hopp hos dem att denna återförening är på väg att förverkligas. Därefter låter man de älskande gång på gång uppleva besvikelsens överväldigande smärta när den andre inte syns till, när mötet trots allt inte förefaller bli av. Satan och hans medhjälpare har med andra ord övergått från fysisk plåga till andlig vånda som ett, som det bedöms, effektivare medel att bryta människosjälens motståndskraft.

I väntan på …

Som ett bländverksskapande hjälpmedel har Satan låtit konstruera en anläggning, som till sitt utseende och innehåll helt liknar en vanlig jordisk järnvägsstation: tågen kommer och går, människor stiger av, folk väntar på perrongen, ett stationshus med väntsal finns tillgängligt för tågresenärerna – allt är en komplett kopia av en stor bullrande rökig londonstation. De som skall underkastas prövning väntar på stationen; de har på sedvanligt sätt ingetts hopp om att ett ankommande tåg skall medföra en efterlängtad närstående. De granskar noggrant och ängsligt ansiktena i strömmen av anländande tågresenärer – men får i ändlösa repriser uppleva att personen de väntar på inte finns med bland dem som stiger av. Någon springer desperat från vagn till vagn i hopp om att den efterlängtade skall ha glömt sig kvar där, andra tycker sig plötsligt känna igen ett älskat ansikte i folkhopen – bara för att vid närmare granskning finna att det är fel person… Så fortsätter provningen, denna de svikna förhoppningarnas tortyr, ända fram till sammanbrottets rand, ”the breaking strain”, som Kiplings term lyder.

Beskrivningen av denna själarnas skoningslösa behandling far konkretion genom en inlagd skildring av ett par individuella människoöden. Det gäller en man och en kvinna, som uppenbarligen begått olika synder på jorden, och redan i jordelivet straffats genom misär och sjukdom. Satan erbjuder nu sina kolleger att följa dessa själars prövningsprocess.

Mannen och Kvinnan – de kallas bara så – placeras i Satans välgenomtänkta stationsmiljö. Båda söker efter varandra i folkmassan på stationen – givetvis dock förgäves, i enlighet med Satans hoppbesvikelse-modell. Pressen på mannen ökar genom att han så småningom får ett telegram med innebörd att kvinnan, hans älskade, inte kan komma. Mannen svimmar och förs in i stationsbyggnaden, där skyddsängeln nu uppträder som läkare och frestar honom med befrielse från den ohyggliga våndan: han behöver bara säga ja till en erbjuden glömskedrog. Men Mannen kämpar emot och väljer med uppbjudande av sina sista krafter en fortsatt väntan, även om denna kommer att innebära fortsatt lidande; han väljer detta i ett desperat hopp att ändå till sist få möta sin älskade. Och därmed kommer den slutliga prövningen för Mannen: en förfärande väntan, plågsamt utdragen, fylld av ytterlig vånda – så stor att till och med de tre himmelska väsendena påverkas av den. Det är en ångest som genomtränger allt; den omger även Gabriel, Azrael och Satan likt en allt uppslukande och fördunklande dimma: glansen i de praktfulla klädnaderna bleknar, änglavingarna höljs i mörker och gloriorna tonar bort – till slut återstår bara tre par lysande ögon… Det är ett mått på styrkan i denna den yttersta förtvivlan att dess djupa ångest tränger in även i dem, dessa mäktiga himmelska väsenden: till och med Azrael stönar: Hur länge? Hur länge?

I dramats sista akt uppenbarar sig så kvinnan tillsammans med sin skyddsängel och frestas av denna att ge upp kampen för återförening; men även hon avvisar erbjudandet om en smärtborttagande glömskedryck. Därmed har också hon klarat det avgörande provet – och kan så förenas med sin älskade. Spelet är slut: Mannen och Kvinnan har förts fram till den yttersta prövningens gräns, och de far nu, efter fullbordad test, tillsammans gå in i evigheten.

Den yttersta brytpunkten

Det kan synas vara en mörk bild av människans villkor som Kipling målar upp i framförallt den senare berättelsen. Inte nog med att människan straffas här på jorden – även i livet efter detta fortsätter prövningarna; och i båda existenserna drivs den lidande människan mot en yttersta `brytpunkt’, ”the breaking stram”. Men det var förvisso en djupt rotad föreställning hos Kipling – och en övertygelse som förstärktes under årens lopp – att människan under sin levnad utsätts för oupphörliga och rationellt svårförklarliga påfrestningar, inför vilka hon har att totalmobilisera alla sina krafter. Men han ger samtidigt uttryck för någon slags tro på att människans bästa kvaliteter kommer fram i just sådana situationer – om inte hos alla så i varje fall hos många av dem som kämpar intill den yttersta gränsen för sin förmåga. Och denna `kamp’ behöver ingalunda vara en glansfull strid i ett heroiskt och rampljusbelyst sammanhang utan kan helt oglamoröst bara betyda att man utför sitt vanliga jobb i sin vanliga vardag – men att man gör det även i pinande motvind, med trotsig acceptans av de vidriga miljöer där livet placerat en; att man inte viker och går `udenom’.

Många av Kiplings tankegångar, även i de nu refererade novellerna, kan synas motstridiga eller diffusa. Man far aldrig riktigt svar på frågan vad de jordiska prövningarna har för yttersta syfte. De tycks inte ingå i någon överlevnadsstrategi å la Darwin; inte heller antyds förekomsten av en gudomlig helhetsplan. Snarare leder de tanken till ett gigantiskt laboratorium, där någon högre icke definierad makt utför sina känslolösa experiment på olika människor för att undersöka deras psykiska och andliga belastningskapacitet.

En ordmålare

Det är emellertid viktigt att minnas, att Kipling inte var teolog eller filosof och ingalunda var intresserad av – eller lämpad – att skapa logiskt sammanhängande metafysisiska konstruktioner. Han var konstnären som i sitt ordmåleri glimtvis och i sällsamma syner sökte återge ett svårgripbart skeende – just så som han intuitivt uppfattade det och så som han tolkade det med utgångspunkt i egna bistra livserfarenheter: en mot slutet aldrig vikande andlig vånda och ett livslångt kroppsligt lidande. Hans texter kan ses som ett antal tämligen disparata bitar till ett aldrig färdiglagt livsåskådningspuzzle – och åtskilliga bitar kan för övrigt verka svåra att alls placera där. Genom noggrann närläsning och omsorgsfull analys har emellertid åtskilliga läsare, både inom och utom den professionella kiplingforskningens fält, tyckt sig kunna skönja åtminstone huvudriktningen av Kiplings idéer – även om dessa stundom mödosamt måste vaskas fram, omsorgsfullt inbäddade som de är i fabulerande texter, i parabler och allegorier.

En huvudtanke har berörts ovan: människans ständiga kamp mot de svårigheter som läggs i hennes väg av okända makter: behovet av uthållighet och mod. Men som en underström synes också, paradoxalt nog, gå förvissningen, eller kanske snarare hoppet, om en oemotståndlig kärlek, strömmande genom himmel och jord.

Den renaste kärleken

Den jordiska kärleken presenteras i många varianter i Kiplings diktning, och det är påtagligt hur ofta det är en kvinna som står för den: ett exempel är moderskärleken så som den kommer till uttryck i en soldatmoders envisa kamp för sonens räddning i ”On the Gate”; ett annat är Kvinnans helgjutna och obrytbara trohet mot Mannen i ”Uncovenanted Mercies”. Det var för övrigt en ofta framförd tanke hos Kipling att kvinnan var starkare än mannen – och att hennes kärlek också var det. En annan under livsförloppet verksam kraft, förmedlande mod till fortsatt kamp mot mental ohälsa och kroppsligt lidande, till tålmodigt uthärdande även under de vidrigaste omständigheter, är vänskapen mellan män; här är plötsligt kvinnan borta ur synfältet. Denna livsuppehållande vänskap kommer tydligast till uttryck inom ordenssällskapen, ofta med beundran apostroferade av Kipling för deras obrytbara, av rasoch klassgränser oberoende gemenskap, och deras disciplinerade och självklara hjälpsamhet; men kärleken, eller den intill förblandning med kärlek uppträdande vänskapen, uppenbaras också i andra sammanhang där män samlas: klubbar, militärmässar, soldatkaserner, sjömansskansar.

Till slut kanske dock barnens oskuldsfulla tillgivenhet framstår som den renaste formen av kärlek: det finns många skildringar av hur den otillgänglige och strame nobelpristagaren föll till föga för de yngsta, hur han på ett otvunget sätt kunde umgås med dem. När Kipling skapar sin mest älskliga varelse, Kim, gör han honom till en idealgestalt med så många dygder och sådan inneboende förmåga till varm utlevelse, att denne av sin omgivning blir kallad för ”hela världens lille vän”. Och i den täta och innerliga relationen mellan Kim och hans följeslagare, den gamle buddistmunken, tecknar Kipling en ömsint och vemodsfylld bild av den rena och osjälviska jordiska kärleken.

Barmhärtighetens seger

Den överjordiska kärleken åter manifesterar sig tydligt genom den allt överseende och förlåtande himmelska barmhärtighet som i ”On the Gate” låter de uttröttade och förtvivlade soldaterna villkorslöst komma in genom himmelsporten. Här och var bryter i Kiplings diktning också fram en förvissning om att det finns någon slags försoning eller `frälsning’ bortom ”the breaking stram”: Mannen och Kvinnan får ju lämna den ohyggliga teststationen och tillsammans nå paradisets glädje. Men nåden gäller, antyds på andra ställen i Kiplings diktning, inte bara dem: också de misslyckade, de som inte klarat provet, far del i denna lidandets mystiska försoning. Kipling hyste förvisso stor medkänsla med dessa, de misslyckade, de som tvingats ge upp; han har i flera berättelser lyft fram djupt tragiska livsöden, ofta sådana med anknytning till första världskrigets efterskörd i form av psykiska skador och krigsneuroser. Men också här finns motsägelser och inkonsekvenser i Kiplings utsagor, åter påminnande om den tidigare utfärdade varningen att i diktaren se en metodisk och rationellt arbetande filosof.

Trots de bibliska och himmelska attributen är det inte alltid en konventionellt kristen begreppsapparat som Kipling använder när han i suggestiva bilder söker fånga in lidandemystikens väsen och yttringsformer. Kristus och hans försoningsdöd nämns sällan – även om Kristi vånda på korset förvisso kan anas som en återklang i skildringen av den ohyggliga ångest, märkbar även för de himmelska väsendena, som är en avslutande fas i Mannens yttersta prövning i ”Uncovenanted Mercies”; också i en annan berömd novell, den inledningsvis nämnda ”The Church that was in Antioch” finns direkta anspelningar på korsfästelsen. Kipling formulerar heller aldrig någon trosbekännelse i strängt kristen mening, och bara i mycket vaga och allmänna termer ansluter han sig till de centrala kristna trosbegreppen. Hans framskymtande tanke om stridens och lidandets belöning i livet efter detta kan ju dessutom lika väl förankras i islamiskt som i kristet tänkande; och till hans stoicism finns naturligtvis otaliga antika förebilder. Skall han likväl positionsbestämmas inom kristendomens ram, verkar det dock klart att han i sina tankar om himmel och helvete snarare är wesleyan än kalvinist.

En kristen klangbotten

Med tanke på Kiplings oavbrutna sysslande med bibliska motiv och hans i texterna invävda referenser till bibliska utsagor, vågar man väl ändå sammanfattningsvis säga att hans livsåskådning, hur motsägelsefull och svårgripbar den än kan synas vara, har sin förankring i ett kristet sammanhang, ja skulle vara högst svårförståelig utan en kristen klangbotten. Trots sin betygade aktning för många utomkristna religioners utövare, främst kanske buddhister och muslimer, återvänder han till slut alltid till den kristna sfären. Inte för inte steg han fram ur en släktkrets av metodistpredikanter; om än hans tro i sin konturlöshet hade föga gemensamt med deras fasta och konsekventa förkunnelse, är det inte osannolikt att en och annan av dem ändå skulle ha lyssnat på honom med intresse och förundran – och kanske fått uppslag till nästa söndags predikan.

Andra åter skulle kanske – som så många sentida läsare – ha lämnat den religiösa analysen därhän och nöjt sig med att fröjdas åt diktarfantasins ohejdade upptäcktsfärder i de himmelska makternas värld; och även en puritan må det väl vara unnat att förföras av ordens magiska klang och bildspråkets slösande rikedom. Kanske är det mycket nog – och ett gott betyg åt den diktare, länge så kontroversiell och misskänd, som för många alltmera framstår som sin generations främste språkkonstnär.

Några litteraturhänvisningar

Den grundläggande biografin över Kipling har skrivits av Charles Carrington (Rudyard Kipling. His Life and Work, 1955). En utmärkt inblick i Kiplings skapande får man i Bonamy Dobrees Rudyard Kipling. Realist and Fabulist (1967) och i den danske språkmannen C. A. Bodelsens Aspects of Kipling’s Art (1964). En av de mest inträngande analyserna av ett flertal Kiplingnoveller ges i J. M. S. Tomkins The Art of Rudyard Kipling (1959, rev. 1965). Relativt utförliga litteraturhänvisningar finns bl.a. i World’s Classics-utgåvorna av Kiplings novellsamlingar (Oxford University Press), där även en rad nyare verk anges.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
För många framstår Rudyard Kipling, nobelpristagarenfrån 1907, förmodligen främst som en ungdomsboksförfattare, och inte helt utan skäl: Djungelboken och Kim tillhör ju den klassiska ungdomslitteraturen. Men han hade förvisso därutöver en mycket rikhaltig produktion: ett par romaner, en lång rad noveller och ett stort antal dikter; hans samlade verk uppgår till ett trettiotal band. Viking Winbäck är fd. folkhögskolerektor och har ägnat sig åt forskning om Kiplings senare diktning.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

I sitt hemland England var Kipling länge omstridd, och han slungades från exempellösa kritikerframgångar i början av sin karriär – under 1880- och 1890-talen – till det djupaste bottenläge under senare delen av sitt liv; han dog 1936. Av många tongivande kritiker beskrevs han en smula föraktfullt eller nedlåtande som den engelska imperialismens okritiske och förhärligande diktare. I en tid av stark inhemsk kritik mot Englands koloniala hegemonianspråk var det i dessa kretsar impopulärt att skriva, eller ha skrivit, dikter som talade om Englands storhet och ”the white man’s burden”; och det vändes nu mot honom.

En tid efter hans död började emellertid nya bedömningar göras av Kipling och hans livsverk. Hans poesi lyftes under 1940-talet fram av ingen mindre än T S. Eliot, och prosaverken granskades fördomsfritt och ingående av en ny generation kritiker. Allt sedan dess har en hel flora av kiplingbiografier och kiplinganalyser växt fram, opåverkade av den tidigare negativismen och nu inriktade på att se Kipling som diktare och inte som politisk ideolog.

Det nya i denna ”andra våg” av kritikeranalyser var det intresse som riktades mot Kiplings senare diktning, vilken nu kom att kallas författarens ”late manner”. Dessa berättelser, som så totalt avvek från det han tidigare skrivit, hade vid publiceringen under 20- och 30-talen fått föga kritiker- och publikrespons; de bedömdes som svårtillgängliga och språkligt manierade. Nu kunde forskarna påvisa det utomordentliga mästerskap med vilket Kipling byggt upp dessa noveller och det rika idéinnehåll som de rymde. Att de i våra dagar också funnit en ny publik visas av det faktum att de i England nyligen getts ut i en rad nya, kommenterade utgåvor; till svenska har de dock ännu inte översatts, ett något märkligt förhållande.

I Paulus och Petrus miljö

Bland de mest uppmärksammade novellerna i författarens senare samlingar är några berättelser som anknyter till bibliska gestalter. Uppenbarligen fann Kipling aposteln Paulus vara en fascinerade gestalt, och i en berömd novell, ”In the Mariner of Men”, har han gett en suggestiv skildring av Paulus sjöäventyr under överfarten till Rom. I en annan kritikerrosad berättelse, ”The Church that was in Antioch”, berättar han om Paulus och Petrus och deras insatser för att minska spänningarna mellan de judekristna och de hednakristna i Antiochia; och han skildrar också apostlaparets relationer till olika företrädare för den romerska härskarmakten. I dessa berättelser får Kipling ge utlopp för sin djupa förtrogenhet med de tidigkristna och antika miljöerna.

En egenartat fabulerande fantasi kombinerad med en satiriserande och ibland burlesk humor släpper han loss i ett par andra noveller, i vilka kristna personligheter med eller utan anknytning till Bibeln förekommer, tillsammans med änglar och andra celesta gestalter. I berättelsen ”On the Gate” drar han ibland halsbrytande paralleller mellan förhållandena i himlen och den av oss alla upplevda jordiska byråkratin, i det han låter första världskrigets mångfald av stupade soldater välla in mot himmelens port och ställa till oro och oreda bland de tjänstgörande änglarna. Portvaktaren Petrus plågas svårligen av sina medhjälpares byråkratiska nit när det gäller att sålla bort de icke önskvärda, och det hela slutar med att han under åberopande av lämpliga bibelställen låter hela den trötta, smutsiga och misströstande soldatskaran komma in i himlen. I novellen ges också roande inblickar i Azraels, dödsängelns, byråkratiska ämbetsmannamaskineri.

Vad som förundrat litteraturforskarna är att Kipling till synes lättsamt kunnat behandla ett så allvarligt ämne, de ofantliga engelska förlusterna under det förödande västfrontkriget, i en stund då också hans egen son just rapporterats saknad och förmodades ha stupat. Men kanske var författandet av just denna novell en del av ett nödvändigt sorgearbete, på samma sätt som den vemodiga skildringen av ett par mystiska barn i en blind kvinnas trädgård i en av hans mest kända noveller, ”They”, har ansetts ge utlopp för sorgen över förlusten av älsklingsdottern Caroline ett antal år tidigare.

Himmelsk byråkrati

När Kipling i ”Uncovenanted Mercies” (ungefär ”Nåd bortom paktens löften”) många år senare återvänder till temat om en etablerad himmelsk byråkrati, tydligt återspeglande den jordiska, förlägger han denna gång handlingen till de celesta regioner där de bortgångna genomgår skärseldsliknande tester, i vissa fall för att ”återanvändas” i de himmelska makternas tjänst. Ärkeängeln Gabriel, som är berättelsens huvudperson, har här sällskap med två andra himmelska potentater, dödsängeln Azrael och helvetets furste, Satan. Den sistnämnde ingår dock nu som en integrerande del i hela himmelsmaskineriet, och hans verksamhet är inte i motsats till utan i samklang med de övergripande himmelska intentionerna.

De tre gentlemännen för inbördes ett kultiverat, för att inte säga verserat samtal; det kunde, i sin ämbetsmannamässiga förbindlighet, ha varit hämtat ur den populära engelska TV-serien ”Yes, Mr. Minister”. Satan förevisar därvid stolt en i hans domäner nyuppförd prövo- och återvinningsanläggning, avsedd för de dödas själar. Ärkeängeln Gabriel observerar förvånad att den traditionella skylten ”I som här inträden, låten hoppet fara” har tagits bort, varvid Satan omtalar, att han och hans medhjälpare övergått till modernare, mera sofistikerade och raffinerade metoder: man inger de döda längtansfulla och trösterika förhoppningar – för att sedan metodiskt och utstuderat se till att de kommer på skam. Man kan sålunda exempelvis knyta an till ett under jordelivet givet löfte från en älskande till en annan om att återses efter döden, och man ingjuter hopp hos dem att denna återförening är på väg att förverkligas. Därefter låter man de älskande gång på gång uppleva besvikelsens överväldigande smärta när den andre inte syns till, när mötet trots allt inte förefaller bli av. Satan och hans medhjälpare har med andra ord övergått från fysisk plåga till andlig vånda som ett, som det bedöms, effektivare medel att bryta människosjälens motståndskraft.

I väntan på …

Som ett bländverksskapande hjälpmedel har Satan låtit konstruera en anläggning, som till sitt utseende och innehåll helt liknar en vanlig jordisk järnvägsstation: tågen kommer och går, människor stiger av, folk väntar på perrongen, ett stationshus med väntsal finns tillgängligt för tågresenärerna – allt är en komplett kopia av en stor bullrande rökig londonstation. De som skall underkastas prövning väntar på stationen; de har på sedvanligt sätt ingetts hopp om att ett ankommande tåg skall medföra en efterlängtad närstående. De granskar noggrant och ängsligt ansiktena i strömmen av anländande tågresenärer – men får i ändlösa repriser uppleva att personen de väntar på inte finns med bland dem som stiger av. Någon springer desperat från vagn till vagn i hopp om att den efterlängtade skall ha glömt sig kvar där, andra tycker sig plötsligt känna igen ett älskat ansikte i folkhopen – bara för att vid närmare granskning finna att det är fel person… Så fortsätter provningen, denna de svikna förhoppningarnas tortyr, ända fram till sammanbrottets rand, ”the breaking strain”, som Kiplings term lyder.

Beskrivningen av denna själarnas skoningslösa behandling far konkretion genom en inlagd skildring av ett par individuella människoöden. Det gäller en man och en kvinna, som uppenbarligen begått olika synder på jorden, och redan i jordelivet straffats genom misär och sjukdom. Satan erbjuder nu sina kolleger att följa dessa själars prövningsprocess.

Mannen och Kvinnan – de kallas bara så – placeras i Satans välgenomtänkta stationsmiljö. Båda söker efter varandra i folkmassan på stationen – givetvis dock förgäves, i enlighet med Satans hoppbesvikelse-modell. Pressen på mannen ökar genom att han så småningom får ett telegram med innebörd att kvinnan, hans älskade, inte kan komma. Mannen svimmar och förs in i stationsbyggnaden, där skyddsängeln nu uppträder som läkare och frestar honom med befrielse från den ohyggliga våndan: han behöver bara säga ja till en erbjuden glömskedrog. Men Mannen kämpar emot och väljer med uppbjudande av sina sista krafter en fortsatt väntan, även om denna kommer att innebära fortsatt lidande; han väljer detta i ett desperat hopp att ändå till sist få möta sin älskade. Och därmed kommer den slutliga prövningen för Mannen: en förfärande väntan, plågsamt utdragen, fylld av ytterlig vånda – så stor att till och med de tre himmelska väsendena påverkas av den. Det är en ångest som genomtränger allt; den omger även Gabriel, Azrael och Satan likt en allt uppslukande och fördunklande dimma: glansen i de praktfulla klädnaderna bleknar, änglavingarna höljs i mörker och gloriorna tonar bort – till slut återstår bara tre par lysande ögon… Det är ett mått på styrkan i denna den yttersta förtvivlan att dess djupa ångest tränger in även i dem, dessa mäktiga himmelska väsenden: till och med Azrael stönar: Hur länge? Hur länge?

I dramats sista akt uppenbarar sig så kvinnan tillsammans med sin skyddsängel och frestas av denna att ge upp kampen för återförening; men även hon avvisar erbjudandet om en smärtborttagande glömskedryck. Därmed har också hon klarat det avgörande provet – och kan så förenas med sin älskade. Spelet är slut: Mannen och Kvinnan har förts fram till den yttersta prövningens gräns, och de far nu, efter fullbordad test, tillsammans gå in i evigheten.

Den yttersta brytpunkten

Det kan synas vara en mörk bild av människans villkor som Kipling målar upp i framförallt den senare berättelsen. Inte nog med att människan straffas här på jorden – även i livet efter detta fortsätter prövningarna; och i båda existenserna drivs den lidande människan mot en yttersta `brytpunkt’, ”the breaking stram”. Men det var förvisso en djupt rotad föreställning hos Kipling – och en övertygelse som förstärktes under årens lopp – att människan under sin levnad utsätts för oupphörliga och rationellt svårförklarliga påfrestningar, inför vilka hon har att totalmobilisera alla sina krafter. Men han ger samtidigt uttryck för någon slags tro på att människans bästa kvaliteter kommer fram i just sådana situationer – om inte hos alla så i varje fall hos många av dem som kämpar intill den yttersta gränsen för sin förmåga. Och denna `kamp’ behöver ingalunda vara en glansfull strid i ett heroiskt och rampljusbelyst sammanhang utan kan helt oglamoröst bara betyda att man utför sitt vanliga jobb i sin vanliga vardag – men att man gör det även i pinande motvind, med trotsig acceptans av de vidriga miljöer där livet placerat en; att man inte viker och går `udenom’.

Många av Kiplings tankegångar, även i de nu refererade novellerna, kan synas motstridiga eller diffusa. Man far aldrig riktigt svar på frågan vad de jordiska prövningarna har för yttersta syfte. De tycks inte ingå i någon överlevnadsstrategi å la Darwin; inte heller antyds förekomsten av en gudomlig helhetsplan. Snarare leder de tanken till ett gigantiskt laboratorium, där någon högre icke definierad makt utför sina känslolösa experiment på olika människor för att undersöka deras psykiska och andliga belastningskapacitet.

En ordmålare

Det är emellertid viktigt att minnas, att Kipling inte var teolog eller filosof och ingalunda var intresserad av – eller lämpad – att skapa logiskt sammanhängande metafysisiska konstruktioner. Han var konstnären som i sitt ordmåleri glimtvis och i sällsamma syner sökte återge ett svårgripbart skeende – just så som han intuitivt uppfattade det och så som han tolkade det med utgångspunkt i egna bistra livserfarenheter: en mot slutet aldrig vikande andlig vånda och ett livslångt kroppsligt lidande. Hans texter kan ses som ett antal tämligen disparata bitar till ett aldrig färdiglagt livsåskådningspuzzle – och åtskilliga bitar kan för övrigt verka svåra att alls placera där. Genom noggrann närläsning och omsorgsfull analys har emellertid åtskilliga läsare, både inom och utom den professionella kiplingforskningens fält, tyckt sig kunna skönja åtminstone huvudriktningen av Kiplings idéer – även om dessa stundom mödosamt måste vaskas fram, omsorgsfullt inbäddade som de är i fabulerande texter, i parabler och allegorier.

En huvudtanke har berörts ovan: människans ständiga kamp mot de svårigheter som läggs i hennes väg av okända makter: behovet av uthållighet och mod. Men som en underström synes också, paradoxalt nog, gå förvissningen, eller kanske snarare hoppet, om en oemotståndlig kärlek, strömmande genom himmel och jord.

Den renaste kärleken

Den jordiska kärleken presenteras i många varianter i Kiplings diktning, och det är påtagligt hur ofta det är en kvinna som står för den: ett exempel är moderskärleken så som den kommer till uttryck i en soldatmoders envisa kamp för sonens räddning i ”On the Gate”; ett annat är Kvinnans helgjutna och obrytbara trohet mot Mannen i ”Uncovenanted Mercies”. Det var för övrigt en ofta framförd tanke hos Kipling att kvinnan var starkare än mannen – och att hennes kärlek också var det. En annan under livsförloppet verksam kraft, förmedlande mod till fortsatt kamp mot mental ohälsa och kroppsligt lidande, till tålmodigt uthärdande även under de vidrigaste omständigheter, är vänskapen mellan män; här är plötsligt kvinnan borta ur synfältet. Denna livsuppehållande vänskap kommer tydligast till uttryck inom ordenssällskapen, ofta med beundran apostroferade av Kipling för deras obrytbara, av rasoch klassgränser oberoende gemenskap, och deras disciplinerade och självklara hjälpsamhet; men kärleken, eller den intill förblandning med kärlek uppträdande vänskapen, uppenbaras också i andra sammanhang där män samlas: klubbar, militärmässar, soldatkaserner, sjömansskansar.

Till slut kanske dock barnens oskuldsfulla tillgivenhet framstår som den renaste formen av kärlek: det finns många skildringar av hur den otillgänglige och strame nobelpristagaren föll till föga för de yngsta, hur han på ett otvunget sätt kunde umgås med dem. När Kipling skapar sin mest älskliga varelse, Kim, gör han honom till en idealgestalt med så många dygder och sådan inneboende förmåga till varm utlevelse, att denne av sin omgivning blir kallad för ”hela världens lille vän”. Och i den täta och innerliga relationen mellan Kim och hans följeslagare, den gamle buddistmunken, tecknar Kipling en ömsint och vemodsfylld bild av den rena och osjälviska jordiska kärleken.

Barmhärtighetens seger

Den överjordiska kärleken åter manifesterar sig tydligt genom den allt överseende och förlåtande himmelska barmhärtighet som i ”On the Gate” låter de uttröttade och förtvivlade soldaterna villkorslöst komma in genom himmelsporten. Här och var bryter i Kiplings diktning också fram en förvissning om att det finns någon slags försoning eller `frälsning’ bortom ”the breaking stram”: Mannen och Kvinnan får ju lämna den ohyggliga teststationen och tillsammans nå paradisets glädje. Men nåden gäller, antyds på andra ställen i Kiplings diktning, inte bara dem: också de misslyckade, de som inte klarat provet, far del i denna lidandets mystiska försoning. Kipling hyste förvisso stor medkänsla med dessa, de misslyckade, de som tvingats ge upp; han har i flera berättelser lyft fram djupt tragiska livsöden, ofta sådana med anknytning till första världskrigets efterskörd i form av psykiska skador och krigsneuroser. Men också här finns motsägelser och inkonsekvenser i Kiplings utsagor, åter påminnande om den tidigare utfärdade varningen att i diktaren se en metodisk och rationellt arbetande filosof.

Trots de bibliska och himmelska attributen är det inte alltid en konventionellt kristen begreppsapparat som Kipling använder när han i suggestiva bilder söker fånga in lidandemystikens väsen och yttringsformer. Kristus och hans försoningsdöd nämns sällan – även om Kristi vånda på korset förvisso kan anas som en återklang i skildringen av den ohyggliga ångest, märkbar även för de himmelska väsendena, som är en avslutande fas i Mannens yttersta prövning i ”Uncovenanted Mercies”; också i en annan berömd novell, den inledningsvis nämnda ”The Church that was in Antioch” finns direkta anspelningar på korsfästelsen. Kipling formulerar heller aldrig någon trosbekännelse i strängt kristen mening, och bara i mycket vaga och allmänna termer ansluter han sig till de centrala kristna trosbegreppen. Hans framskymtande tanke om stridens och lidandets belöning i livet efter detta kan ju dessutom lika väl förankras i islamiskt som i kristet tänkande; och till hans stoicism finns naturligtvis otaliga antika förebilder. Skall han likväl positionsbestämmas inom kristendomens ram, verkar det dock klart att han i sina tankar om himmel och helvete snarare är wesleyan än kalvinist.

En kristen klangbotten

Med tanke på Kiplings oavbrutna sysslande med bibliska motiv och hans i texterna invävda referenser till bibliska utsagor, vågar man väl ändå sammanfattningsvis säga att hans livsåskådning, hur motsägelsefull och svårgripbar den än kan synas vara, har sin förankring i ett kristet sammanhang, ja skulle vara högst svårförståelig utan en kristen klangbotten. Trots sin betygade aktning för många utomkristna religioners utövare, främst kanske buddhister och muslimer, återvänder han till slut alltid till den kristna sfären. Inte för inte steg han fram ur en släktkrets av metodistpredikanter; om än hans tro i sin konturlöshet hade föga gemensamt med deras fasta och konsekventa förkunnelse, är det inte osannolikt att en och annan av dem ändå skulle ha lyssnat på honom med intresse och förundran – och kanske fått uppslag till nästa söndags predikan.

Andra åter skulle kanske – som så många sentida läsare – ha lämnat den religiösa analysen därhän och nöjt sig med att fröjdas åt diktarfantasins ohejdade upptäcktsfärder i de himmelska makternas värld; och även en puritan må det väl vara unnat att förföras av ordens magiska klang och bildspråkets slösande rikedom. Kanske är det mycket nog – och ett gott betyg åt den diktare, länge så kontroversiell och misskänd, som för många alltmera framstår som sin generations främste språkkonstnär.

Några litteraturhänvisningar

Den grundläggande biografin över Kipling har skrivits av Charles Carrington (Rudyard Kipling. His Life and Work, 1955). En utmärkt inblick i Kiplings skapande får man i Bonamy Dobrees Rudyard Kipling. Realist and Fabulist (1967) och i den danske språkmannen C. A. Bodelsens Aspects of Kipling’s Art (1964). En av de mest inträngande analyserna av ett flertal Kiplingnoveller ges i J. M. S. Tomkins The Art of Rudyard Kipling (1959, rev. 1965). Relativt utförliga litteraturhänvisningar finns bl.a. i World’s Classics-utgåvorna av Kiplings novellsamlingar (Oxford University Press), där även en rad nyare verk anges.