Kirishitan – Japans hemliga kristna

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

En dag år 1865 knackade några damer försiktigt på porten till den bara tre veckor tidigare öppnade kyrkan i Nagasaki på den japanska sydön Kyushu. De möttes av den franske prästen fader Petitjean, och viskande anförtrodde de honom, att ”vi tror på samme Gud som du dyrkar”. De bad så att få se Mariastatyn i kyrkan, och när de fick se den, kände de igen den från de beskrivningar som de hade hört från den tid, 300 år tidigare, när kyrkan hade kommit till deras land, och de föll så ner på knä i bön inför Madonnan. Försiktigt vågade de anförtro sig åt den franske prästen; han fick klart för sig att det fanns många, 50 000 eller kanske 100 000, människor i södra Japan, som under en täckmantel av buddhism och shintoism hade bevarat sin kristna tro århundraden igenom.

Detta kan betraktas som ett mirakel. Kyrkan hade kommit till Japan år 1549 genom Francisco Xavier, men man kom mycket snart att drabbas av en skoningslös förföljelse, som utplånade all synlig kristen närvaro. De flesta kristna var fattiga fiskare eller bönder på Kyushu och angränsande mindre öar, och man tvingades att inför utomstående helt dölja sin kristna identitet. Mycket få av dem kunde läsa och skriva, och man hade inga präster; de som hade gått under jorden och försökt att stanna kvar hade gripits och avrättats. Trons alla uttrycksformer måste till förväxling likna dem hos den blandning av buddhism och shintoism som var den enda tillåtna religionen. Författaren Shusako Endo beskriver detta i romanen Tystnaden.

Hur mycket hade man lyckats bevara av det kristna arvet under 250 år av skoningslös förföljelse? Och kunde man fortfarande säga, att de var kristna? Fader Petitjean var en förstående man, och han rapporterade till Europa att man uppvisade ”mindre avvikelser” från vad som brukar betraktas som normal katolicism. I Vatikanen var man också förstående och gjorde året efter fader Petitjean till biskop.

Vad hade bevarats?

Men hur mycket var det egentligen som man hade lyckats bevara under alla åren av förföljelse och total isolering från omvärlden? 1500-talets missionärer hade naturligtvis fört med sig Bibeln med dess berättelser, vidare ett antal apokryfa texter som Jakobs protevangelium om bland annat Joakim och Anna och jungfru Marias barndom, och medeltida legender som den om hur platsen för Maria Maggiore-kyrkan i Rom hade pekats ut av Gud genom ett mirakulöst snöfall mitt i sommaren. Man hade fört med sig böner som Rosenkransen med dess femton mysterier och Salve Regina, vidare levnadsregler i form av Dekalogen. Man förde också med sig Biblia pauperum-schemat, alltså skapelse- och syndafallsberättelserna och sedan det långa hoppet fram till bebådelsen för jungfru Maria och därmed berättelserna om Jesus.

Men allt detta hade under loppet av ungefär tio generationer av underjordisk muntlig tradition förvandlats (förvanskats?) nära nog till oigenkännlighet och blandats upp med traditioner från den inhemska nationella religionen.

Dessa förföljda kristna, de allra flesta fattiga analfabeter längst ner i samhällspyramiden, kom snart att utgöras av små spridda grupper, som av rädsla att förrådas drog sig för kontakter utanför den närmaste släkten. Följden blev att deras katolska tro snart nog tog sig mycket olika uttryck, förmodligen lika många som antalet släkter eller familjegrupper. Det finns inga texter bevarade som kan sägas vara representativa för alla dessa Kirishitan, hemliga kristna. Det fanns i själva verket knappast några texter alls.

Himlens och jordens begynnelse

Men en viktig text har faktiskt bevarats till våra dagar, en bok med titeln Himlens och jordens begynnelse, troligtvis nedtecknad på 1820-talet. I översättning upptar den 28 sidor. Av dem motsvarar de sex första urtraditionerna i 1 Moseboken, alltså 1 Mos 1–9 till och med floden och Noa. Därefter gör texten ett långt språng och fortsätter sedan med att Guds ande (anjo) ger Gud rådet att dela upp sin kropp i två delar för att på så sätt rädda mänskligheten. Detta förbereds genom att San Gamuriya (ärkeängeln Gabriel) sänds till en flicka Maruya (Maria), som får höra att hon kan bli frälst, om hon förblir en biruzen (virgo, ”jungfru”) hela livet igenom (semper virgo). En mycket förvirrad version av Marias och Jesu historia följer, och den leder fram till att Maria i himlen får stå brud åt kungen i Filippinerna (jungfru Marias kröning), varpå världens undergång äger rum.

Texten gör alltså ett långt språng från en tsunami (syndafloden) ända fram till traditionerna om jungfru Maria och Jesus. Resten av Gamla testamentet, allt från och med 1 Mos 10, saknas helt. Troligtvis har de jesuitmissionärer som förde den kristna tron till Japan tonat ner de gammaltestamentliga delarna av kyrkans budskap. I stället har man relaterat Jesusberättelsen till inhemska föreställningar, hämtade från buddhism och shintoism.

Boken Himlens och jordens begynnelse inleds med en tydlig hänvisning till Bibelns första vers med sin formulering ”I begynnelsen dyrkades Deusu (deus, ’Gud’) som himlens och jordens herre och som förälder till hela mänskligheten och hela skapelsen.” Gud delade det redan existerande ljuset i två delar, och av den ena skapade han Solhimlen och av den andra tolv mindre himlar med namn som Pappa (papa, ”påven”), Koruteru (portugisiskans hortelo, ”Edens trädgård”), Paraiso (paradiset) och Gokuraku (buddhistisk himmel). Det blir snabbt tydligt, hur uppblandat det stoff har blivit som de katolska prästerna hade fört med sig till Japan knappt 300 år tidigare.

Bland de andar som Gud skapade fanns Josuheru (Lucifer), som presenteras som överhuvudet för sju anjo (andar) (Tob 12:15). Sedan Gud har skapat världen under sex dagar och bland mycket annat har skapat salt (använt i dopet) och olja (använd vid konfirmationen och de sjukas smörjelse), blåser han in sin ande i människan, som då får namnet Domeigosu-no-Adan (jfr dominus). Ewa förs sedan in på scenen, gifter sig med Adan och bosätter sig med honom i Koruteru, varpå de får en son och en dotter. Varje dag beger man sig från Koruteru till Paraiso för att tillbe Gud.

Josuheru utnyttjar snart det faktum att Gud oftast inte befinner sig i Edens trädgård hos Adan med familj. Han ljuger först inför anjo (andarna) och påstår att han är lika upphöjd som Gud, och att de därför bör tillbe honom. Adan och Ewa ställer sig emellertid frågande till detta. Men de får då beskedet att tiotusentals andar redan tillber Josuheru, och att de också därför bör göra det. Pinsamt nog för alla inblandade dyker Gud upp just som de har gjort det, men de finner sig i situationen, faller ner på marken inför Gud och offrar Konchirisan (den latinska bönen Confiteor). Gud visar sig vara barmhärtig och förlåter dem att de dyrkat den upproriska andemakten.

Apostasi och Guds barmhärtighet

Detta fall i synd, denna tillbedjan av en annan andlig makt än Gud själv, förläts alltså av Gud, och olyckan blev därför till en början inte så definitiv som den är i 1 Moseboken. Övertygelsen att Gud är barmhärtig var mycket viktig för dessa underjordiska kristna. De japanska myndigheterna sökte ju aktivt efter dem, och de som avslöjades blev avrättade. En metod som kom till användning var att man använde sig av plattor, ursprungligen bilder som hade konfiskerats från kristna familjers altaren, så kallad fumie, med en bild antingen av Jesus på korset eller av jungfru Maria med Jesusbarnet i famnen. Vid en årligen återkommande ceremoni tvingade man dem som misstänktes för att hysa kristna sympatier att trampa på dessa bilder, för att på så sätt visa sitt förakt för jungfru Maria (egentligen viktigare än Jesus i den här texten) och Jesus och därmed för de kristnas Gud. Detta var naturligtvis svårt för övertygade kristna, och man behövde Guds förlåtelse för varje nytt år som det skedde. Men det fanns inga präster som efter bikt och bekännelse kunde förmedla Guds förlåtelse till dem som på detta sätt hade räddat sitt liv. Den enda möjlighet som återstod var att i enrum falla ner och bekänna sin synd och så lita på Guds barmhärtighet.

Det är därför ingen tillfällighet, att dessa hemliga kristna hade en gudsbild präglad av barmhärtighet. Det har också bidragit till att jungfru Maria har fått en så central roll i deras tro. Hon framstår som medåterlöserska (coredemptrix) vid Jesu sida. Detta tar sig mot slutet av texten det något överraskande uttrycket att Maria i himlen förbarmar sig över kungen av Filippinerna och där står brud åt honom. Hon hade till och med vädjat till Gud att låta detta ske. Han hade nämligen tidigare dött av sorg över att Maria till följd av sitt löfte att vara ständig jungfru hade vägrat att gifta sig med honom på jorden.

Egen version av syndafallet

Men syndafallsberättelsen fortsätter i den japanska texten. Gud låter förstå, att det må vara hänt att de en gång dyrkat Josuheru. Det hade varit värre, om de också hade ätit av masan-trädets frukt (masan, portugisiska ”äpple”). När Gud en gång befinner sig på annat håll, hämtar Josuheru den förbjudna frukten, söker upp Ewa medan Adan är upptagen med att vakta porten till Paradiset och frestar henne med frukten i fråga. Ewa vet mycket väl att den är förbjuden, men hon övertalas av Josuheru som låter förstå att den som äter av den får samma rang som Gud, varpå hon tar frukten i båda händerna och lyfter upp den över sitt huvud i vördnad, innan hon äter av den. Ewas handlande är naturligtvis en återspegling av prästens elevation av hostian i kyrkans firande av eukaristin.

När Adan kommer tillbaka, får han veta vad som har hänt och äter också han av frukten. I samma ögonblick hörs ett dån från himlen och en röst som säger: ”Adan … varför? Det är den onda frukten.” Adan och Ewa blir förskräckta, men frukten stannar i skepnad av adamsäpplet för alltid kvar i Adans strupe.

Adan och Ewa förlorar genast den gudslikhet som har präglat dem intill denna stund; de hade ju skapats till Guds avbild. De ber Salve Regina (långt innan Maria är född), ropar till Gud och faller ner på marken under bön om förlåtelse, men allt är förgäves. Gud veknar dock något och säger, att de efter mer än 400 års botgöring kan få återvända till Paraiso. Ewa måste dock tillbringa tiden till dess som en hund i den mellersta himlen, och hennes barn måste bo på jorden, äta kött, dyrka månen och stjärnorna och göra bot. I den mellersta himlen får Ewa sällskap med Josuheru liksom med alla de anjo som har tillbett denne.

Berättelsen fortsätter med sin motsvarighet till 1 Moseboken 4–9 och berättar om hur Ewas barn Chikoro och Tanho gifter sig med varandra och lovar varandra äktenskaplig trohet (äktenskapets sakrament), sedan Gud omintetgjort deras blodsband, varpå kvinnan blir underdånig sin man. Vidare får man riskorn av Gud, så att man kan odla upp jorden. Samtidigt tilltar dock mänsklighetens syndfullhet. Men Pappa Maruji (papa, ”påven”; Maruji motsvarar Noa) räddar sina sex barn i en kanot undan den tsunami som dränker världen. De som drunknade i tsunamin kommer liksom alla andra döda till Benbo (limbo), ett dödsrike från vilket ingen räddning finns.

Men dessa kristnas världsbild var präglad av barmhärtighet. Gud vill därför inte lämna människorna för evigt i Benbo. Han rådfrågar sin anjo och får rådet att dela sin kropp i två hälfter, av vilken den ena blev den gudomlige Sonen. Texten Himlens och jordens begynnelse övergår därefter till att skildra jungfru Marias och Jesu historia med hennes bröllop med Filippinernas kung som slutpunkt. När han står där i himlen som Marias brudgum, representerar detta människans slutgiltiga frälsning och svarar alltså mot Rosenkransens sista mysterium, Marias kröning till Himmelens drottning.

Identifikation med katolsk tro?

Den text som har behandlats här visar hur kristna, som har drivits under jorden av en skoningslös förföljelse, har behållit sin tro på en barmhärtig Gud och på Jesus och jungfru Maria som frälsargestalter. Samtidigt har nästan alla ”detaljer” i tron förändrats under tre århundraden av hemlig, muntlig tradition, som har förts vidare av illiterata fiskare och bönder, alltså utan att styras av skrivna texter och kunniga tradenter.

Kan man säga att de Kirishitan som franska och andra katolska präster mötte från 1860-talet verkligen var kristna? Svaret är inte alltid givet. De tre damerna som avslöjade sig för fader Petitjean var kristna; de kände ju igen sig i den tro som denne stod för. De utgör ett enastående tecken på en trohet som för väldigt många ledde till förnedring, tortyr och död. Men många andra, vars rötter också alldeles tydligt går tillbaka till de katolska missionärernas förkunnelse under slutet av 1500-talet, kunde inte känna igen sig. Alltför mycket hade hänt, alltför mycket hade förändrats under trycket att visa upp en trovärdig fasad av buddhism och shintoism. En detaljerad undersökning av de ganska många Kirishitan som levde på den lilla ön Ikitsuki ännu mot slutet av 1900-talet visar, att ingen enda av dem såg sig som kristen, och de kunde därför inte identifiera sin tro med den som återkom till landet med fader Petitjean och hans medbröder och systrar.

Det väcker frågan hur mycket man kan ”tappa” av kyrkans traditionella trosformuleringar och ändå räkna sig som kristen. Det finns inget enkelt svar, men man kanske kan säga att Kirishitan själva gav svaret, när de trädde fram i ljuset för drygt 150 år sedan. Många, kanske hälften, kände igen sig i den tro som fader Petitjean representerade. De var kristna, även de om precis som den franske prästen hade noterat uppvisade ”mindre avvikelser” från traditionell kristen tro. Vän av dogmatisk ordning och reda kan kanske tycka att avvikelserna var högst påtagliga, men själva det faktum att de kände igen sig, visar att de var kristna som med risk för livet behållit sin kärlek till, framför allt, jungfru Maria.

Andra kunde inte ta steget in i den katolska kyrkan (eller in i någon av de många protestantiska grupper som finns i Japan); steget var för stort, och de hade utan egen förskyllan glidit tillbaka till ett slags japansk folkfromhet av buddhistiskt-shintoistiskt märke. Man bör här också notera, att tanken på att en religion är den sanna religionen är främmande för östasiatiskt tänkande. Pluralismen är i stället normgivande; många tempel har bilder av gudar från skilda pantheon och samlar fromma människor som ber var och en till sin gud utan att grannen i templet finner detta felaktigt på något sätt. Dessa kan inte betecknas som kristna, men ”felet” är inte deras; i stället har de påtvingats en situation där de saknat allt inflytande.

Man måste också ställa frågan hur ”inkulturerad” den katolska tron kan bli utan att förlora sin substans. Är det självklart, att det bara är med den grekiska filosofins termer och föreställningar som kyrkans tro kan formuleras, men inte med hjälp av exempelvis en indisk eller kinesisk eller japansk begreppsapparat? Något enkelt svar finns inte, och framför allt i Indien pågår det ett intensivt arbete med att söka formulera evangeliet med hjälp av tankar och begrepp hämtade från den ytterst brokiga indiska religiösa arenan. Arbetet är fullt med problem, och det mesta som ”testas” överlever knappast, men kyrkan måste ändå vara öppen för andra formuleringar än dem som vi som västerländska kristna har vant oss vid att använda.

Hur ser då framtiden ut? Något kan sägas med relativt stor säkerhet: Kanske hälften av Kirishitan identifierade sin tro med den katolska kyrkans tro. De har alltså återvänt in i kyrkans famn och lever sitt religiösa liv där. Men den andra hälften tvingades konstatera att steget var så stort att man inte kunde eller ens ville ta det. De flesta av dessa bor i och omkring Nagasaki och på öarna utanför Kyushu, de flesta på en landsbygd som avfolkas och bara lämnar de gamla kvar. Framtiden för den gruppen är mörk. Den yngre generationen flyttar in till storstäderna, lämnar den sociala miljön där Kirishitan (kristna eller inte) har levat, och de sekulariseras under trycket av den starkt sekulariserade miljö som deras nya omgivning utgör. Urbanisering och sekularisering kommer inom något årtionde att leda till att Kirishitan inte längre existerar som en identifierbar rörelse.

Litteratur

Per Beskow: ”Japans hemliga kristna” i Signum nr 4/1996, s. 117–120.

George Elison: Deus Destroyed. The Image of Christianity in Early Modern Japan, Harvard University 1988.

Shusako Endo: Tystnaden, Atrium 2016.

Tord Fornberg: ”Kirishitan – ett ofrivilligt experiment i religiös inkulturering” i Svensk Exegetisk Årsbok 63 (1998), s. 273–280.

Hayao Kawai: ”The Transformation of Biblical Myths in Japan” i Diogenes 165 (1994), s. 49–66.

Kristian Pella: The Kakure Kirishitan of Ikitsuki Island. The End of a Tradition, Uppsala universitet 2013.

Stephen Turnbull: The Kakure Kirishitan of Japan, Curzon 1998.

Christal Whelan: The Beginning of Heaven and Earth. The Sacred Books of Japan’s Hidden Christians, University of Hawaii 1996.

Tord Fornberg är docent i Nya testamentets exegetik vid Uppsala universitet.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

En dag år 1865 knackade några damer försiktigt på porten till den bara tre veckor tidigare öppnade kyrkan i Nagasaki på den japanska sydön Kyushu. De möttes av den franske prästen fader Petitjean, och viskande anförtrodde de honom, att ”vi tror på samme Gud som du dyrkar”. De bad så att få se Mariastatyn i kyrkan, och när de fick se den, kände de igen den från de beskrivningar som de hade hört från den tid, 300 år tidigare, när kyrkan hade kommit till deras land, och de föll så ner på knä i bön inför Madonnan. Försiktigt vågade de anförtro sig åt den franske prästen; han fick klart för sig att det fanns många, 50 000 eller kanske 100 000, människor i södra Japan, som under en täckmantel av buddhism och shintoism hade bevarat sin kristna tro århundraden igenom.

Detta kan betraktas som ett mirakel. Kyrkan hade kommit till Japan år 1549 genom Francisco Xavier, men man kom mycket snart att drabbas av en skoningslös förföljelse, som utplånade all synlig kristen närvaro. De flesta kristna var fattiga fiskare eller bönder på Kyushu och angränsande mindre öar, och man tvingades att inför utomstående helt dölja sin kristna identitet. Mycket få av dem kunde läsa och skriva, och man hade inga präster; de som hade gått under jorden och försökt att stanna kvar hade gripits och avrättats. Trons alla uttrycksformer måste till förväxling likna dem hos den blandning av buddhism och shintoism som var den enda tillåtna religionen. Författaren Shusako Endo beskriver detta i romanen Tystnaden.

Hur mycket hade man lyckats bevara av det kristna arvet under 250 år av skoningslös förföljelse? Och kunde man fortfarande säga, att de var kristna? Fader Petitjean var en förstående man, och han rapporterade till Europa att man uppvisade ”mindre avvikelser” från vad som brukar betraktas som normal katolicism. I Vatikanen var man också förstående och gjorde året efter fader Petitjean till biskop.

Vad hade bevarats?

Men hur mycket var det egentligen som man hade lyckats bevara under alla åren av förföljelse och total isolering från omvärlden? 1500-talets missionärer hade naturligtvis fört med sig Bibeln med dess berättelser, vidare ett antal apokryfa texter som Jakobs protevangelium om bland annat Joakim och Anna och jungfru Marias barndom, och medeltida legender som den om hur platsen för Maria Maggiore-kyrkan i Rom hade pekats ut av Gud genom ett mirakulöst snöfall mitt i sommaren. Man hade fört med sig böner som Rosenkransen med dess femton mysterier och Salve Regina, vidare levnadsregler i form av Dekalogen. Man förde också med sig Biblia pauperum-schemat, alltså skapelse- och syndafallsberättelserna och sedan det långa hoppet fram till bebådelsen för jungfru Maria och därmed berättelserna om Jesus.

Men allt detta hade under loppet av ungefär tio generationer av underjordisk muntlig tradition förvandlats (förvanskats?) nära nog till oigenkännlighet och blandats upp med traditioner från den inhemska nationella religionen.

Dessa förföljda kristna, de allra flesta fattiga analfabeter längst ner i samhällspyramiden, kom snart att utgöras av små spridda grupper, som av rädsla att förrådas drog sig för kontakter utanför den närmaste släkten. Följden blev att deras katolska tro snart nog tog sig mycket olika uttryck, förmodligen lika många som antalet släkter eller familjegrupper. Det finns inga texter bevarade som kan sägas vara representativa för alla dessa Kirishitan, hemliga kristna. Det fanns i själva verket knappast några texter alls.

Himlens och jordens begynnelse

Men en viktig text har faktiskt bevarats till våra dagar, en bok med titeln Himlens och jordens begynnelse, troligtvis nedtecknad på 1820-talet. I översättning upptar den 28 sidor. Av dem motsvarar de sex första urtraditionerna i 1 Moseboken, alltså 1 Mos 1–9 till och med floden och Noa. Därefter gör texten ett långt språng och fortsätter sedan med att Guds ande (anjo) ger Gud rådet att dela upp sin kropp i två delar för att på så sätt rädda mänskligheten. Detta förbereds genom att San Gamuriya (ärkeängeln Gabriel) sänds till en flicka Maruya (Maria), som får höra att hon kan bli frälst, om hon förblir en biruzen (virgo, ”jungfru”) hela livet igenom (semper virgo). En mycket förvirrad version av Marias och Jesu historia följer, och den leder fram till att Maria i himlen får stå brud åt kungen i Filippinerna (jungfru Marias kröning), varpå världens undergång äger rum.

Texten gör alltså ett långt språng från en tsunami (syndafloden) ända fram till traditionerna om jungfru Maria och Jesus. Resten av Gamla testamentet, allt från och med 1 Mos 10, saknas helt. Troligtvis har de jesuitmissionärer som förde den kristna tron till Japan tonat ner de gammaltestamentliga delarna av kyrkans budskap. I stället har man relaterat Jesusberättelsen till inhemska föreställningar, hämtade från buddhism och shintoism.

Boken Himlens och jordens begynnelse inleds med en tydlig hänvisning till Bibelns första vers med sin formulering ”I begynnelsen dyrkades Deusu (deus, ’Gud’) som himlens och jordens herre och som förälder till hela mänskligheten och hela skapelsen.” Gud delade det redan existerande ljuset i två delar, och av den ena skapade han Solhimlen och av den andra tolv mindre himlar med namn som Pappa (papa, ”påven”), Koruteru (portugisiskans hortelo, ”Edens trädgård”), Paraiso (paradiset) och Gokuraku (buddhistisk himmel). Det blir snabbt tydligt, hur uppblandat det stoff har blivit som de katolska prästerna hade fört med sig till Japan knappt 300 år tidigare.

Bland de andar som Gud skapade fanns Josuheru (Lucifer), som presenteras som överhuvudet för sju anjo (andar) (Tob 12:15). Sedan Gud har skapat världen under sex dagar och bland mycket annat har skapat salt (använt i dopet) och olja (använd vid konfirmationen och de sjukas smörjelse), blåser han in sin ande i människan, som då får namnet Domeigosu-no-Adan (jfr dominus). Ewa förs sedan in på scenen, gifter sig med Adan och bosätter sig med honom i Koruteru, varpå de får en son och en dotter. Varje dag beger man sig från Koruteru till Paraiso för att tillbe Gud.

Josuheru utnyttjar snart det faktum att Gud oftast inte befinner sig i Edens trädgård hos Adan med familj. Han ljuger först inför anjo (andarna) och påstår att han är lika upphöjd som Gud, och att de därför bör tillbe honom. Adan och Ewa ställer sig emellertid frågande till detta. Men de får då beskedet att tiotusentals andar redan tillber Josuheru, och att de också därför bör göra det. Pinsamt nog för alla inblandade dyker Gud upp just som de har gjort det, men de finner sig i situationen, faller ner på marken inför Gud och offrar Konchirisan (den latinska bönen Confiteor). Gud visar sig vara barmhärtig och förlåter dem att de dyrkat den upproriska andemakten.

Apostasi och Guds barmhärtighet

Detta fall i synd, denna tillbedjan av en annan andlig makt än Gud själv, förläts alltså av Gud, och olyckan blev därför till en början inte så definitiv som den är i 1 Moseboken. Övertygelsen att Gud är barmhärtig var mycket viktig för dessa underjordiska kristna. De japanska myndigheterna sökte ju aktivt efter dem, och de som avslöjades blev avrättade. En metod som kom till användning var att man använde sig av plattor, ursprungligen bilder som hade konfiskerats från kristna familjers altaren, så kallad fumie, med en bild antingen av Jesus på korset eller av jungfru Maria med Jesusbarnet i famnen. Vid en årligen återkommande ceremoni tvingade man dem som misstänktes för att hysa kristna sympatier att trampa på dessa bilder, för att på så sätt visa sitt förakt för jungfru Maria (egentligen viktigare än Jesus i den här texten) och Jesus och därmed för de kristnas Gud. Detta var naturligtvis svårt för övertygade kristna, och man behövde Guds förlåtelse för varje nytt år som det skedde. Men det fanns inga präster som efter bikt och bekännelse kunde förmedla Guds förlåtelse till dem som på detta sätt hade räddat sitt liv. Den enda möjlighet som återstod var att i enrum falla ner och bekänna sin synd och så lita på Guds barmhärtighet.

Det är därför ingen tillfällighet, att dessa hemliga kristna hade en gudsbild präglad av barmhärtighet. Det har också bidragit till att jungfru Maria har fått en så central roll i deras tro. Hon framstår som medåterlöserska (coredemptrix) vid Jesu sida. Detta tar sig mot slutet av texten det något överraskande uttrycket att Maria i himlen förbarmar sig över kungen av Filippinerna och där står brud åt honom. Hon hade till och med vädjat till Gud att låta detta ske. Han hade nämligen tidigare dött av sorg över att Maria till följd av sitt löfte att vara ständig jungfru hade vägrat att gifta sig med honom på jorden.

Egen version av syndafallet

Men syndafallsberättelsen fortsätter i den japanska texten. Gud låter förstå, att det må vara hänt att de en gång dyrkat Josuheru. Det hade varit värre, om de också hade ätit av masan-trädets frukt (masan, portugisiska ”äpple”). När Gud en gång befinner sig på annat håll, hämtar Josuheru den förbjudna frukten, söker upp Ewa medan Adan är upptagen med att vakta porten till Paradiset och frestar henne med frukten i fråga. Ewa vet mycket väl att den är förbjuden, men hon övertalas av Josuheru som låter förstå att den som äter av den får samma rang som Gud, varpå hon tar frukten i båda händerna och lyfter upp den över sitt huvud i vördnad, innan hon äter av den. Ewas handlande är naturligtvis en återspegling av prästens elevation av hostian i kyrkans firande av eukaristin.

När Adan kommer tillbaka, får han veta vad som har hänt och äter också han av frukten. I samma ögonblick hörs ett dån från himlen och en röst som säger: ”Adan … varför? Det är den onda frukten.” Adan och Ewa blir förskräckta, men frukten stannar i skepnad av adamsäpplet för alltid kvar i Adans strupe.

Adan och Ewa förlorar genast den gudslikhet som har präglat dem intill denna stund; de hade ju skapats till Guds avbild. De ber Salve Regina (långt innan Maria är född), ropar till Gud och faller ner på marken under bön om förlåtelse, men allt är förgäves. Gud veknar dock något och säger, att de efter mer än 400 års botgöring kan få återvända till Paraiso. Ewa måste dock tillbringa tiden till dess som en hund i den mellersta himlen, och hennes barn måste bo på jorden, äta kött, dyrka månen och stjärnorna och göra bot. I den mellersta himlen får Ewa sällskap med Josuheru liksom med alla de anjo som har tillbett denne.

Berättelsen fortsätter med sin motsvarighet till 1 Moseboken 4–9 och berättar om hur Ewas barn Chikoro och Tanho gifter sig med varandra och lovar varandra äktenskaplig trohet (äktenskapets sakrament), sedan Gud omintetgjort deras blodsband, varpå kvinnan blir underdånig sin man. Vidare får man riskorn av Gud, så att man kan odla upp jorden. Samtidigt tilltar dock mänsklighetens syndfullhet. Men Pappa Maruji (papa, ”påven”; Maruji motsvarar Noa) räddar sina sex barn i en kanot undan den tsunami som dränker världen. De som drunknade i tsunamin kommer liksom alla andra döda till Benbo (limbo), ett dödsrike från vilket ingen räddning finns.

Men dessa kristnas världsbild var präglad av barmhärtighet. Gud vill därför inte lämna människorna för evigt i Benbo. Han rådfrågar sin anjo och får rådet att dela sin kropp i två hälfter, av vilken den ena blev den gudomlige Sonen. Texten Himlens och jordens begynnelse övergår därefter till att skildra jungfru Marias och Jesu historia med hennes bröllop med Filippinernas kung som slutpunkt. När han står där i himlen som Marias brudgum, representerar detta människans slutgiltiga frälsning och svarar alltså mot Rosenkransens sista mysterium, Marias kröning till Himmelens drottning.

Identifikation med katolsk tro?

Den text som har behandlats här visar hur kristna, som har drivits under jorden av en skoningslös förföljelse, har behållit sin tro på en barmhärtig Gud och på Jesus och jungfru Maria som frälsargestalter. Samtidigt har nästan alla ”detaljer” i tron förändrats under tre århundraden av hemlig, muntlig tradition, som har förts vidare av illiterata fiskare och bönder, alltså utan att styras av skrivna texter och kunniga tradenter.

Kan man säga att de Kirishitan som franska och andra katolska präster mötte från 1860-talet verkligen var kristna? Svaret är inte alltid givet. De tre damerna som avslöjade sig för fader Petitjean var kristna; de kände ju igen sig i den tro som denne stod för. De utgör ett enastående tecken på en trohet som för väldigt många ledde till förnedring, tortyr och död. Men många andra, vars rötter också alldeles tydligt går tillbaka till de katolska missionärernas förkunnelse under slutet av 1500-talet, kunde inte känna igen sig. Alltför mycket hade hänt, alltför mycket hade förändrats under trycket att visa upp en trovärdig fasad av buddhism och shintoism. En detaljerad undersökning av de ganska många Kirishitan som levde på den lilla ön Ikitsuki ännu mot slutet av 1900-talet visar, att ingen enda av dem såg sig som kristen, och de kunde därför inte identifiera sin tro med den som återkom till landet med fader Petitjean och hans medbröder och systrar.

Det väcker frågan hur mycket man kan ”tappa” av kyrkans traditionella trosformuleringar och ändå räkna sig som kristen. Det finns inget enkelt svar, men man kanske kan säga att Kirishitan själva gav svaret, när de trädde fram i ljuset för drygt 150 år sedan. Många, kanske hälften, kände igen sig i den tro som fader Petitjean representerade. De var kristna, även de om precis som den franske prästen hade noterat uppvisade ”mindre avvikelser” från traditionell kristen tro. Vän av dogmatisk ordning och reda kan kanske tycka att avvikelserna var högst påtagliga, men själva det faktum att de kände igen sig, visar att de var kristna som med risk för livet behållit sin kärlek till, framför allt, jungfru Maria.

Andra kunde inte ta steget in i den katolska kyrkan (eller in i någon av de många protestantiska grupper som finns i Japan); steget var för stort, och de hade utan egen förskyllan glidit tillbaka till ett slags japansk folkfromhet av buddhistiskt-shintoistiskt märke. Man bör här också notera, att tanken på att en religion är den sanna religionen är främmande för östasiatiskt tänkande. Pluralismen är i stället normgivande; många tempel har bilder av gudar från skilda pantheon och samlar fromma människor som ber var och en till sin gud utan att grannen i templet finner detta felaktigt på något sätt. Dessa kan inte betecknas som kristna, men ”felet” är inte deras; i stället har de påtvingats en situation där de saknat allt inflytande.

Man måste också ställa frågan hur ”inkulturerad” den katolska tron kan bli utan att förlora sin substans. Är det självklart, att det bara är med den grekiska filosofins termer och föreställningar som kyrkans tro kan formuleras, men inte med hjälp av exempelvis en indisk eller kinesisk eller japansk begreppsapparat? Något enkelt svar finns inte, och framför allt i Indien pågår det ett intensivt arbete med att söka formulera evangeliet med hjälp av tankar och begrepp hämtade från den ytterst brokiga indiska religiösa arenan. Arbetet är fullt med problem, och det mesta som ”testas” överlever knappast, men kyrkan måste ändå vara öppen för andra formuleringar än dem som vi som västerländska kristna har vant oss vid att använda.

Hur ser då framtiden ut? Något kan sägas med relativt stor säkerhet: Kanske hälften av Kirishitan identifierade sin tro med den katolska kyrkans tro. De har alltså återvänt in i kyrkans famn och lever sitt religiösa liv där. Men den andra hälften tvingades konstatera att steget var så stort att man inte kunde eller ens ville ta det. De flesta av dessa bor i och omkring Nagasaki och på öarna utanför Kyushu, de flesta på en landsbygd som avfolkas och bara lämnar de gamla kvar. Framtiden för den gruppen är mörk. Den yngre generationen flyttar in till storstäderna, lämnar den sociala miljön där Kirishitan (kristna eller inte) har levat, och de sekulariseras under trycket av den starkt sekulariserade miljö som deras nya omgivning utgör. Urbanisering och sekularisering kommer inom något årtionde att leda till att Kirishitan inte längre existerar som en identifierbar rörelse.

Litteratur

Per Beskow: ”Japans hemliga kristna” i Signum nr 4/1996, s. 117–120.

George Elison: Deus Destroyed. The Image of Christianity in Early Modern Japan, Harvard University 1988.

Shusako Endo: Tystnaden, Atrium 2016.

Tord Fornberg: ”Kirishitan – ett ofrivilligt experiment i religiös inkulturering” i Svensk Exegetisk Årsbok 63 (1998), s. 273–280.

Hayao Kawai: ”The Transformation of Biblical Myths in Japan” i Diogenes 165 (1994), s. 49–66.

Kristian Pella: The Kakure Kirishitan of Ikitsuki Island. The End of a Tradition, Uppsala universitet 2013.

Stephen Turnbull: The Kakure Kirishitan of Japan, Curzon 1998.

Christal Whelan: The Beginning of Heaven and Earth. The Sacred Books of Japan’s Hidden Christians, University of Hawaii 1996.

Tord Fornberg är docent i Nya testamentets exegetik vid Uppsala universitet.