Klagoskri och jubelsång för vårt gemensamma hem

”Vår syster ropar nu till oss i nöd!” Påven Franciskus encyklika Laudato si inleds med lovprisning, men går snart över i sorgetoner och klagovisor. Ändå hörs gång på gång trumpetfanfarer som i ”Gloria”. I ett av de avslutande styckena utropas: ”Låt oss sjungande fortsätta vår färd” (§ 244).

Under läsningen uppfattar jag vartefter en rytm både av återkommande teman och däremellan högstämda fanfarer, poesi och djupstämda tonlägen. Det är något i uppbyggnaden, strukturen och stilen som påminner om psalmerna i Psaltaren och om uppbyggnaden av tidegärden.

Psalmerna uttrycker både glädje, jubelsång och klagoskri och tvivel. Inga känslor är otillåtna. Allt handlar om det personliga mötet mellan ett jag och ett Du. Och samtidigt infogas var och en som en del i en stor kör, den universella kyrkan, troende från alla tider och alla religioner, till sist hela mänskligheten.

Påven vill uttryckligen vända sig till ”varje människa som lever på denna planet”. Vad han hoppas på är att med var och en ”inleda ett samtal om vårt gemensamma hem” (§ 3).

Gensvaret har så här långt blivit mycket stort världen över. Encyklikan har rönt ovanlig uppmärksamhet. Också sådant som kan tyckas vara detaljer har kommenterats. Ett exempel är fotnoterna, som inte minst katols­ka kommentatorer påpekat skiljer sig från tidigare påvetraditioner: Texten återspeglar den kollegialitet som råder mellan biskopen av Rom och de övriga biskoparna i världen genom att citera inte mindre än 18 biskopskonferenser runt om i världen. Men påven citerar också bidrag från andra tänkare – katoliker som Pierre Teilhard de Chardin, Romano Guardini, Dante Alighieri och den argentinske jesuiten Juan Carlos Scannone, protestanten Paul Ricoeur och sufimystikern Ali Al-Khawwas.

”Lyssna till jordens skrik och till skriken från de fattiga”

Inledningsvis betonar påven också att denna encyklika hör till samlingen av socialencyklikor, som utvecklat den katolska socialläran, vars rötter går tillbaka till slutet av 1800-talet. Sedan 1960-talet har en metod för reflektionen över samhället blivit etablerad inom socialläran. Den inspirerades av befrielseteologins metoder och anger stegen i en förändring:

Det första steget är att utgå från verkligheten genom att se, men även att känna och gripas av medlidande – att låta insikterna bli existentiella. Nästa steg är analytiskt, och handlar om att bedöma. Det innefattar både att kritiskt analysera kunskapsläget, men också att låta kunskapen upplysas av kulturella och trosmässiga insikter. Processen ska kulminera i det tredje steget som är förändrande handling. Det gäller både att förändra strukturer i själva samhället men också att läka såren i människornas relationer. Det fjärde steget nämns inte alltid, men är högtidlighållandet, firandet i liturgi, sång och dans. Det yttersta uttrycket är nattvarden, eukaristin. Alla dessa aspekter återfinns i encyklikan.

Första steget är alltså att ta del av verkligheten, också dess smärtsamma, onda och skrämmande sidor. Påven formulerar det med uppmaningen att ”lyssna till jordens skrik och till skriken från de fattiga!” (§ 49).

Att ta del av vetenskapens nya kunskaper är ett sätt att göra detta. Han formulerar uppgiften ”att studera den nuvarande ekologiska krisen med hjälp av de bästa vetenskapliga kunskaperna, och låta oss beröras på djupet” (§ 15).

”Att bli smärtsamt medveten”

Jag menar att man ska se detta som påvens metod. Han förenar den förnuftsmässigt analytiska kunskapen med den emotionellt berörande insikten. Då kan insikterna gå på djupet.

Han formulerar det som att ”bli smärtsamt medveten, och att våga vända det som händer i världen till att bli ens eget personliga lidande och på så sätt komma till insikt om vad var och en av oss kan göra åt det” (§ 19).

På den vägen gör påven sedan en bred översikt av det vetenskapliga kunskapsläget när det gäller miljön. Men så länge påven Franciskus beskriver läget för jordens miljötillstånd, och även när han senare övergår till att räkna upp nödvändiga förändringar och handlingslinjer, skiljer han sig inte helt från andra som gjort stort avtryck i den globala miljö- och samhällsdebatten. Mycket av detta är sådant som brukar sägas av mer miljöinriktade forskare, ekonomer, politiker och även av miljörörelsen. Ett exempel är den tidigare amerikanske vicepresidenten Al Gore som tilldelades Nobels fredspris 2007 för sina opinionspåverkande insatser.

Men när det gäller slutsatserna för samhället och kulturen, då märks i själva verket stora skillnader. För både Al Gore och de flesta av debattörerna på området, är den kris som vi står inför följden av olyckliga men ändå oskyldiga skeenden. Den industriella civilisationens materiella välstånd byggde på förbränning av fossila bränslen, som senare visade sig ha katastrofala följder som ingen kunde ha förutsett. Om vi nu tar till oss kunskaperna och byter ut fossila bränslen mot förnybar energi och miljövänlig produktion, löser det problemet. Övergången blir inte lätt, och för att lyckas krävs det stor politisk skicklighet och vilja. Men sedan omställningen skett tycks dessa debattörer räkna med att det materiella välståndet och den oändliga ekonomiska tillväxten ska kunna fortsätta, om den bara är tillräckligt ”grön”. Och den kan bli universell tack vare att i-ländernas framgångar steg för steg skulle spridas till varje hörn av jorden. I grunden kan den västerländska kapitalismen och synen på framsteg stå orubbad.

”Vi kan inte längre bemöta domedagsprofetior med ironi eller förakt”

Påven Franciskus har ett annat synsätt. Han ser klimatkrisen som det mest extrema uttrycket för en destruktiv tendens som har blivit alltmer dominerande efter den vetenskapliga revolutionen och under både industrialismen och postindustrialismen. Vi människor kom att se oss som naturens herrar och exploatörer, och blev omättbara konsumenter utan förmåga att sätta gränser för alla våra omedelbara önskningar och drifter. Aldrig har vi tillfogat vårt gemensamma hem så stor skada som under de senaste tvåhundra åren, säger han på ett ställe (§ 53).

Det vore fel att uppfatta påven som motståndare till modern framstegstro i allmänhet. Han hyllar framstegen inom medicin, teknik och kommunikation, som har förbättrat livet för miljoner människor (§ 102). I paragraf 103 utbrister han: ”Vem kan förneka skönheten i ett flygplan eller en skyskrapa?”

Men när allt summeras, blir påvens slutsats: Att vi behandlar planeten bara som en ”resurs” som ska bemästras och utnyttjas, samtidigt som vår obegränsade aptit för konsumtion, som har pågått under två århundraden och kulminerat i vår ”slit- och släng-kultur” (§ 22), är tecken på en djupgående kris. Encyklikan sammanfattar: ”Vi kan inte längre möta domedagsprofetior med ironi eller förakt. Vi är på väg att lämna efter oss skräp, ödslighet och smuts till kommande generationer. Konsumtionstakten, avfallet och miljöförändringarna har satt planeten under så hårt tryck att vår tids ohållbara livsstil bara kan leda till katastrof” (§ 161).

Krisens rötter finns i människan själv

Hur har det kunnat bli så? Rötterna finns i människan själv. Hennes otyglade drift att sluka alltmer och att med makt behärska alltmer har lett till att ett ”teknokratiskt paradigm” (§ 101) och att marknadsfundamentalism råder. Utvecklingen av vår enorma teknologiska förmåga har inte lett till motsvarande utveckling av värden, samvete och etik (§ 105).

Särskilt förödande är den allians som slutits mellan teknik och ekonomi, och som framför allt gagnar de rika. Den nyliberala tron på marknadens magi dominerar i praktiken fortfarande det dagliga ekonomiska livet (§ 190). Finansmakt och teknologisk makt förenas i ”lögnen att jordens tillgångar är oändliga, och detta leder till att planeten pressas bortom varje gräns” (§ 106). Talet om hållbar utveckling visar sig oftast vara ”ett sätt att distrahera uppmärksamheten och erbjuda ursäkter” (§ 26). Om tekniken har fångat ekonomin, så har i sin tur ekonomin fångat politiken.

Närsynt maktpolitik försenar genomfö­randet av en framsynt miljöagenda, skriver påven. Med stöd av den konsumtionsbenägna delen av befolkningen drivs en politik präglad av kortsiktiga mål. ”Många av dem som har resurser och ekonomisk eller politisk makt verkar främst vara upptagna med att maskera problemen eller dölja symptomen” (§ 26).

Den mänskliga familjen är vanställd av radikala orättvisor. Denna ojämlikhet borde göra oss upprörda och djupt engagerade, men det händer sällan. De rika kommer knappast i kontakt med de fattigas livsvillkor (§ 49). Om de fattiga över huvud tas med i beräkningen är det ofta som en ”eftertanke” (§ 49). Samvetena bedövas och vi riskerar att hamna i vad som påven Franciskus kallar ”likgiltighetens globalisering” (§ 52).

Två kriser som hänger ihop

Det handlar inte om två separata kriser, en för miljön och en för samhället, utan om en komplex och sammanhängande kris som både gäller samhället och miljön (§ 139). De fattigaste länderna betalar och kommer att fortsätta att betala det högsta priset när klimatkrisen fördjupas. Miljökrisen hänger samman med den utmanande konsumtionsnivån i de rika länderna och utvecklingsländernas härskande elit, som lämnar efter sig så mycket avfall att det helt skulle förstöra planeten om man gjorde likadant överallt (§ 50). Företag lägger samvetslöst beslag på vinster utan hänsyn till planetens välbefinnande eller hänsyn till jorden (§ 109).

Men samhällets kris är inte begränsad till ojämlikheten. Påven ser också tecken på kulturell utarmning och andlig nöd. Myten att konsumtion ger välbefinnande är en grym illusion. Tvärtom breder isolering, depression och ångest ut sig, medan banden inom familjer och i samhällen försvagas (§ 46). Global likriktning utarmar lokala kulturer på konst och poesi och på deras inre liv och andlighet.

Konsumtionskulturen göder girighet och självcentrering som kräver omedelbar behovstillfredsställelse. Falska föreställningar om frihet breder ut sig, och de är oförenliga med insikten om att det behövs gränser och att vi behöver underordna oss det gemensamma goda. Människor känner obalans i livet, och drivs till stress och utslitning. Till sist har vi kommit till en punkt där människor, trots ett tidigare aldrig skådat materiellt välstånd, inte längre tycks tro på en lycklig framtid (§ 113). Allt detta har fört vår civilisation till ett ”vägskäl” (§ 102).

Ekologisk omvändelse

Nu uppmanar påven oss alla till omvändelse och använder Johannes Paulus II:s uttryck att vi behöver en ”ekologisk omvändelse” (§ 217, 220, 221). Och han gör det med den inre auktoritet som bara den har som talar ur sin egen djupaste erfarenhet.

En samfälld bild av Jorge Mario Bergoglios eget liv innan han blev påve bekräftar bilden av att han långt upp i mogen ålder, under åren efter det att han slutat som kontroversiell ledare för jesuiterna i Argentina, gick igenom en kris som förvandlade honom. Bergoglio tycks ha förändrat sitt beteende, sitt sätt att vara och att tänka. Om han tidigare agerat auktoritärt, så lyssnade han nu systematiskt till andras synpunkter och råd innan han fattade beslut. Som jesuitprovinsial hade han väckt förvåning genom att gå i svart prästsutan (av många uppfattat som en konservativ markör) och gärna skjutsats runt i bil även korta sträckor. Nu valde han bort biskopspalatset för att leva i en enkel, sparsamt möblerad liten lägenhet, åkte kommunalt och vandrade många, många dagar till fots genom de fattigas förslummade stadsdelar. Och han infogade sitt engagemang för de fattiga i ett genomtänkt synsätt på hela samhället. Han ville inte bara hjälpa de fattiga utan också på allvar åtgärda fattigdomens orsaker. Han kritiserade häftigt de hänsynslösa sidorna av globaliseringen och kapitalismen. Han omvärderade befrielseteologin men infogade den i ett argentinskt präglat synsätt, som utgick från folkets egen kultur och såg den som en hävstång för de fattigas självkänsla och befrielse.

Det handlar om den egna personliga omvändelsen, som går så djupt att den blir livsförändrande. Men också om ekonomins omvändelse, samhällets omvändelse, kulturens omvändelse. Till sist handlar det om civilisationens omvändelse.

Det krävs en ”kulturrevolution”

Här kommer man till en viktig punkt för att förstå påven Franciskus tänkande. Man kan lätt uppfatta detta som om den personliga omvändelsen vore avgörande. Men påven går längre. Han ställer frågan om det är realistiskt att tro att de som hittills varit besatta av att maximera vinsten plötsligt ska ändra sig av omsorg om miljön och om kommande generationer, och han avfärdar en så naiv förväntan.

Självfallet behövs det som brukar kallas strukturella åtgärder, kraftfulla internationella fördrag, lagstiftning och regleringar. Encyklikan talar också om behovet av en global politisk myndighet.

Dilemmat är att detta hittills har visat sig vara mycket svårt att genomföra. Världen verkar fångad i ett dilemma, där man antingen betonar den personliga omvändelsen till en ny livsstil eller en väg som siktar in sig på samhällets topp för att driva igenom politiska förändringar uppifrån. Det första alternativet riskerar att hamna i individualistiska lösningar, det andra riskerar att bli toppstyrt, i värsta fall auktoritärt.

Men påven går i stället in på en väg, som han kallar en djup ”kulturrevolution” (§ 114). Här är hans synsätt en argentinsk tolkning av befrielseteologin, som skilde sig från det övriga Latinamerikas. Franciskus tog alltid avstånd från all marxistisk anknytning men betonade kulturens roll på ett sätt som annars är ovanligt. Han tog intryck av jesuitteologen Juan Carlos Scannone, som särskilt betonade folkkulturen, de lokala kulturerna och den folkliga religiositeten och fromheten, och som kallades ”de fattigas teolog”.

Påven tycks mena att den existentiella förvandlingen kan öppna människan för den kulturella förändring som i sin tur kan bli samhällsförvandlande. Medan andra vill individualisera, ser han detta som en gemensam, brett folklig fråga. Medan and­ra vill vända sig till toppen, vill han vända sig neråt, främst till de fattiga, för att genomföra förändringen nerifrån.

Långtgående ställningstaganden

Jag kan inte påminna mig någon annan ledande företrädare för vetenskaplig, samhällelig, ekonomisk eller kulturell elit som samlat vågat göra så långtgående ställningstaganden – allra minst någon med en påves ställning och hans ojämförliga globala genomslag.

Han går längre i kritiken av det rådande systemet och i fördömanden av världens mäktiga i politik och ekonomi. Han går djupare i analysen av krisens orsaker i oss människor, i kulturen och i det han kallar ”det teknokratiska paradigmet”. Och han är mycket mer radikal i sina slutsatser än vad som annars brukar gälla. Han är inte bara djupt civilisationskritisk, han beskriver också en mycket högre rymd för den framtid som skulle kunna förverkligas.

Det är tro på riktigt. Inte bara religiös fromhet, utan en tro som inte utestänger någon religion eller någon icke-troende. Det är en tro som är existentiellt förvandlande och samhälleligt omstörtande i verkligt god mening. I hans text anas vägvalet: Antingen obegripligt smärtsamma orättvisor och kriser, eller djupgående förändring av det globala samhället. Och till skillnad mot de flesta, vågar han tro att denna stora förändring verkligen är möjlig.

Fullödig ekologi

Påven Franciskus sammanfattar sin vision med uttrycket ”fullödig ekologi” (§ 137). Ska denna fullödiga ekologi förverkligas, måste människans alla relationer förändras. Vi måste på djupet förändra vår egen och hela samhällets relation till naturen och skapelsen. Men ”en känsla av djup förbundenhet med resten av naturen kan inte bli verklig om våra hjärtan saknar mildhet, medlidande och omtanke om våra medmänni­skor” (§ 91).

Uttrycket ”fullödig ekologi” (integral ecology på engelska) myntades först av befrielseteologerna Leonardo Boff och Virgilio Elizondo i en text om miljökris och fattigdom i mitten av 1990-talet. Uttrycket togs sedan upp i flera andra sammanhang. Påven Franciskus tycks på flera sätt ge det en annan och vidare innebörd. Men kortfattat och ändå mest rättvisande kan det beskrivas genom den helige Franciskus av Assisi själv. Påven Franciskus lyfter fram honom som det exempel par excellence som visar hur man ”i glädje och äkthet kan leva en fullödig ekologi” (§ 10). Han avfärdar att det för Franciskus av Assisi gällde en naiv och romantisk natursyn. ”Den helige Franciskus fattigdom och enkelhet var inte en asketisk fasad, utan något mycket mer radikalt: En vägran att förvandla verkligheten till ett objekt som kan användas och kontrolleras” (§ 11).

Överge antropocentriskt synsätt

Det handlar om att förändra sin relation till naturen så att denna relation varken strävar efter att behärska den eller göra den till ett objekt. Det berör alla aspekter av mänskligt liv, både vårt samhälle, vår ekonomi och vår vetenskap. Det gäller att på djupet överge ett antropocentriskt synsätt, där männi­skan sätter sig själv i centrum (§ 115, 116). Lösningen är inte att gå över i ett biocentriskt synsätt, där naturen ses som överordnad människan (§ 118). I den helige Franciskus fall blev det i stället fråga om ett helt kristocentriskt liv.

Detta kräver just omvändelse. Den moderna forskningen bekräftar en bild av Franciskus av Assisi som växte upp i en framgångsrik köpmansfamilj. Mamman hade ärvt en förmögenhet som förmerades genom pappans strävsamhet. Franciskus av Assisi tycks så till den grad ha assimilerat sitt samhälles värderingar, nämligen den uppåtsträvande köpmannaklassen som avskilde sig från de fattiga och bekämpade adeln, att det drev honom ut i krig. Kanske dödade han brutalt, han var i alla fall fängslad i nära ett år och levde sedan under en tid som krigstraumatiserad, anses det i dag.

Det är ett stort steg från krigstrauma till att förälska sig i naturen och att se varje liten varelse som sin bror eller syster. Det tycks ha funnits två nycklar: Den ena var att helt lämna staden, för att inte längre präglas av sitt samhälles värderingar. Han flyttade stegvis ut ur Assisi och levde i kyrkor, grottor och tillfälliga boställen. Den andra var att han i sin inre, andliga nöd drabbades av djupt medlidande med de fattiga, och främst med dem som levde utstötta på grund av spetälska.

Försoning

Både omvändelsen och den förnyade relationen till hela omvärlden handlar till sist om försoning. Påven Franciskus hänvisar till den franciskanska teologen Bonaventura, som också levde på 1200-talet och som menade att Franciskus av Assisi uppnådde en sådan universell försoning med alla va­relser att han därigenom i sig själv återställde den ursprungliga oskuld som människan hade i paradiset (§ 66). Det säger något om vidden av den förvandling och den helgelse det kan handla om.

Han beskriver hur den jordiske Jesus levde helt i harmoni med skapelsen (§ 98), och hur samtidigt den uppståndne Jesus genomtränger hela skapelsen (§ 100, 221). Den helige Franciskus lät vartefter sitt liv så fullständigt behärskas av Jesus att han helt identifierade sig med honom, hans fattigdom, hans medlidande, hans kärlek till naturen och till människorna.

Det gäller att inte gripas av uppgivenhet, utan att på djupet hämta hopp ur insikterna: ”Allt hänger samman”, säger påven gång på gång, ”och vi människor är förenade som bröder och systrar på en underbar pilgrimsfärd, sammanfogade av den kärlek Gud har för var och en av sina skapelser och som förenar oss med broder sol, syster måne, broder vatten och moder jord i förtjust tillgivenhet” (§ 92).

Andreas Carlgren är f.d. miljöminister, Stockholm.