Konsten att överleva

Ruta Sepetys: Strimmor av hopp. Översättning Lina Erkelius. B/Wahlströms förlag 2011.
Ruta Sepetys: Strimmor av hopp. Översättning Lina Erkelius. B/Wahlströms förlag 2011.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Ganska många författare har skildrat fångenskap i ryska eller sovjetiska läger, från Dostojevskij till Solsjenytsin, men Ruta Sepetys gör det på ett annorlunda sätt och utifrån en ung flickas synvinkel.

Ruta Sepetys är född och uppvuxen i Detroit, USA, har studerat opera, sadlat om till ekonomutbildning och sedan återvänt till musiken, kombinerat med undervisning på universitet. Hennes barndom färgades av berättelser om hur hennes far som barn flydde från Litauen undan Stalins utrensningar på Baltikum på 1940-talet. Hon skriver i ett efterord att alla personer i romanen är fiktiva , men att hennes berättelse bygger på allt vad överlevande från utrensningarna har berättat för henne. Strimmor av hopp är hennes debut som romanförfattare.

Huvudpersonen heter Lina Vilkas. Hon är 15 år, när romanen börjar. Det är en kväll i juni, hon har just tagit på sig sitt nattlinne och satt sig vid sitt skrivbord för att skriva brev till sin kusin Joana. Då bankar det på dörren. NKVD (den tidens säkerhetspolis, föregångare till KGB) störtar in, ger modern, Lina och lillebror Jonas, 11 år, 20 minuter att rafsa ihop sina saker och för sedan hårdhänt bort dem till en lastbil för vidare färd per tåg i boskapsvagnar, så småningom allt längre in i Sibirien. Fadern, var finns han?

Lina är konstnärlig, ritar hela tiden på allt som går att rita på och dokumenterar människor och händelser, även om det är riskabelt. Vad skulle hända henne om vakterna fick tag på hennes teckningar? Romanen är skriven i jagform, ur hennes synvinkel, på ett enkelt, effektivt språk som drar läsaren med sig. Här skall inte refereras allt elände som dokumenteras, all svält och köld och all brutalitet från vakternas sida. Många av fångarna dör av umbäranden eller blir skjutna. Att några ändå kunde överleva är gåtfullt, men en förklaring är nog den solidaritet som utvecklas mellan en del av fångarna. Linas far blir avrättad i fängelse, modern dör till sist i lägret av svält och sjukdom, men Lina och hennes lille tappre bror Jonas överlever. En rysk läkare, doktor Samodurov, den enda person som inte är fiktiv, kommer som en räddande ängel och ser till att de sjuka får mat och mediciner och chans att överleva. Först 12 år senare blir fångarna släppta, men inte heller då vågar de berätta om de fasor de varit med om. Lina samlar sina teckningar och dagboksanteckningar i en låda och gräver ner den. Den hittas av en slump först 1995.

Det är ett lovvärt företag av Ruta Sepetys att erinra om balternas, särskilt litauernas bistra öde under kriget och under sovjetisk ockupation. Hon skriver en enkel, effektiv prosa, som fångar läsarens intresse i så hög grad att det är svårt att lägga boken ifrån sig.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Ruta Sepetys: Strimmor av hopp. Översättning Lina Erkelius. B/Wahlströms förlag 2011.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Ganska många författare har skildrat fångenskap i ryska eller sovjetiska läger, från Dostojevskij till Solsjenytsin, men Ruta Sepetys gör det på ett annorlunda sätt och utifrån en ung flickas synvinkel.

Ruta Sepetys är född och uppvuxen i Detroit, USA, har studerat opera, sadlat om till ekonomutbildning och sedan återvänt till musiken, kombinerat med undervisning på universitet. Hennes barndom färgades av berättelser om hur hennes far som barn flydde från Litauen undan Stalins utrensningar på Baltikum på 1940-talet. Hon skriver i ett efterord att alla personer i romanen är fiktiva , men att hennes berättelse bygger på allt vad överlevande från utrensningarna har berättat för henne. Strimmor av hopp är hennes debut som romanförfattare.

Huvudpersonen heter Lina Vilkas. Hon är 15 år, när romanen börjar. Det är en kväll i juni, hon har just tagit på sig sitt nattlinne och satt sig vid sitt skrivbord för att skriva brev till sin kusin Joana. Då bankar det på dörren. NKVD (den tidens säkerhetspolis, föregångare till KGB) störtar in, ger modern, Lina och lillebror Jonas, 11 år, 20 minuter att rafsa ihop sina saker och för sedan hårdhänt bort dem till en lastbil för vidare färd per tåg i boskapsvagnar, så småningom allt längre in i Sibirien. Fadern, var finns han?

Lina är konstnärlig, ritar hela tiden på allt som går att rita på och dokumenterar människor och händelser, även om det är riskabelt. Vad skulle hända henne om vakterna fick tag på hennes teckningar? Romanen är skriven i jagform, ur hennes synvinkel, på ett enkelt, effektivt språk som drar läsaren med sig. Här skall inte refereras allt elände som dokumenteras, all svält och köld och all brutalitet från vakternas sida. Många av fångarna dör av umbäranden eller blir skjutna. Att några ändå kunde överleva är gåtfullt, men en förklaring är nog den solidaritet som utvecklas mellan en del av fångarna. Linas far blir avrättad i fängelse, modern dör till sist i lägret av svält och sjukdom, men Lina och hennes lille tappre bror Jonas överlever. En rysk läkare, doktor Samodurov, den enda person som inte är fiktiv, kommer som en räddande ängel och ser till att de sjuka får mat och mediciner och chans att överleva. Först 12 år senare blir fångarna släppta, men inte heller då vågar de berätta om de fasor de varit med om. Lina samlar sina teckningar och dagboksanteckningar i en låda och gräver ner den. Den hittas av en slump först 1995.

Det är ett lovvärt företag av Ruta Sepetys att erinra om balternas, särskilt litauernas bistra öde under kriget och under sovjetisk ockupation. Hon skriver en enkel, effektiv prosa, som fångar läsarens intresse i så hög grad att det är svårt att lägga boken ifrån sig.