Korset i Davidsstjärnan

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

I samband med årsdagen av andra världskrigets slut den 8 maj inbjöd en rad olika organisationer till en manifestation för mänsklig värdighet och tolerans i Filmhuset i Stockholm. Manifestationen bestod av visningen av två dokumentärfilmer – Korset inskrivet i Davidsstjärnan och De levandes marsch – producerade av den polske filmregissören Grzegorz Linkowski verksam vid universitetet i Lublin, med en efterföljande diskussion.

Den första filmen berättar genom en längre intervju, interfolierad med några bilder ur familjealbum och journalfilmer, om ett öde ur det andra världskrigets Polen. Jakub Weksler föddes år 1943 i ett ghetto nära Vilnius. Han räddades av en fattig polsk kvinna undan Förintelsen och återsåg aldrig sin familj. Jakubs mor hade vädjat till den kristna kvinnan att ta hand om hennes nyfödde: ”Ni tror ju på Kristus. Han var också jude. Ni får se att när barnet växer upp blir han säkert präst.” Jakub växte upp som Romuald i familjen Waszkinel utan att veta varifrån han egentligen kom och blev en praktiserande katolik. Som barn blev han ibland på grund av sitt utseende retad för att vara en judisk oäkting. Han valde så småningom, trots familjens protester, att bli präst. Särskilt den fromme fadern var mycket obekväm med sonens val av livsväg.

När Romuald Waszkinel är 35 år och modern inte har långt kvar att leva berättar hon slutligen sanningen. Han är då verksam som filosof vid det katolska universitetet i Lublin. Där kommer hans verksamhet från och med nu att förändras och frågor om dialog och försoning mellan judar och kristna blir centrala för honom. Han markerar nu sin nya dubbla identitet genom att anta dubbelnamnet Jakub Romuald Weksler-Waszkinel, och runt halsen bär han sedan dess ett kors i en Davidsstjärna.

När Martin Adolf Bormann, katolsk präst, före detta missionär i Kongo och nu reli-gionslärare, såg denna film, skrev han till Waszkinel och bad denne om ett sammanträffande. Detta sammanträffande ägde rum i och utanför koncentrationslägret i Auschwitz i samband med en ungdomsmanifestation för mänsklig värdighet – och filmades. Martin Bormann är son till mannen med samma namn, som var en av Hitlers närmaste män och som till sist dog vid Hitlers bunker i Berlin 1945. Bormanns andra förnamn kommer från hans gudfar Adolf Hitler.

Martin Bormann junior var 17 år när kriget slutade och han upptäckte i och med Nürnbergrättegångarna hela sanningen om sin far. Modern dog redan 1946 och sina småsyskon återsåg han inte förrän 1950. Tiden efter andra världskriget kom han att tillbringa i en djupt from bondfamilj i de österrikiska alperna. Där och i det närbelägna klostret fick han sin religiösa fostran och upptogs efter ett par år i den katolska kyrkan. Därefter följde universitetsstudier och så småningom prästvigning.

De levandes marsch, den film som skildrar de bägge prästernas möte, är mycket förtätad. Den ger inga enkla svar och gestaltar ingen happy ending à la Hollywood. Inför mötet med Bormann säger Weksler-Waszkinel i filmen: ”Jag kan inte skaka hand med Martin Bormann här i Auschwitz. Jag har ingen fullmakt att göra detta i deras namn som här ligger under mina fötter i denna plågade jord.” Den första handskakningen och omfamningen sker utanför lägret.

I en annan scen i filmen antyder Weksler-Waszkinel att han är litet undrande inför det faktum att Bormann inte ännu mer tydligt tar avstånd från sin far. Bormann berättar att han levt och lever med skammen av att vara sin fars son. Däremot kan han inte se sig som skyldig till det som en gång hände, det som bland andra hans far var ansvarig för. Han var då dessa händelser ägde rum bara ett barn. Han menar sig heller inte kunna ta avstånd från sin far. Vi väljer inte våra föräldrar, upprepar han flera gånger. Vi väljer inte dem genom vilka vi får livet. Bormann är mån om att betona att han som son till sin far inte har något att förebrå honom för i denna relation. De fruktansvärda handlingar som hans far gjorde sig skyldig till i det politiska livet tar han förstås helt och hållet avstånd ifrån och betraktar dessa som mer än katastrofala. Prästen Bormanns liv och verk har därför blivit ett aktivt motstånd mot faderns politiska verksamhet. Hans missions-arbete i tredje världen och hans pedagogiska arbete bland ungdomar idag är en skarp motbild.

Liksom man som förälder inte kan undkomma ansvaret för sina barn har också barnen ett förblivande ansvar för sina föräldrar. När föräldrarna gör radikalt fel kan barnet inte frigöra sig från sitt särskilda ansvar för att ställa saker och ting till rätta. Detta ansvar upphör inte i och med döden, menar Bormann.

Även om de båda prästerna närmar sig frågorna om Förintelsen, skulden och försoningen från radikalt skilda horisonter, leder de bådas livsöden och livshållning fram till ett gemensamt vittnesbörd. Tack vare att de inte överskyler de svårigheter som vägen till försoning har, blir deras gemensamma budskap mot bakgrund av den dramatiska historien i sin allvarsamma glädje ett starkt vittnesbörd om det realistiska i försoningens möjlighet.

Efter filmvisningen följde en diskussion med många engagerade kommentatorer och frågeställare. Maria Larsson, förste vice ordförande i kristdemokraterna, talade på ett enkelt och djupsinnigt sätt om respekten för människans värdighet som överordnad toleransen. Ordföranden i Svenska PEN, Ljiljana Dufgran, påminde om att försoningen inte går att köpa, ej heller att tvinga fram. Den kan endast växa fram. Det är, menade hon, ”en oanständig tanke att man med en enkel gest skall kunna övervinna skulden”. Någon citerade den kände teaterregissören Jasenko Selimovic från Sarajevo, numera verksam i Sverige: ”Att minnas det onda räcker inte. Minnet måste förädlas av förståelsen.”

Bland frågeställarna och kommentatorerna ur publiken grep kanske allra mest det ”quislingbarn” från Norge som reste sig upp och vittnade om sin tysta skam och självpåtagna skuld på grund av föräldrarnas engagemang i den norska nationalsocialistiska rörelsen. Hon vittnade liksom Bormann om hur den katolska tron kommit att bli en förlösande kraft för henne. Förbönen för föräldrarna kan kanske verka stötande för dem som drabbats av deras illgärningar, men blir ändå ett yttersta bevis på hoppet om att barmhärtigheten måtte få sista ordet så att Gud en gång blir allt i alla.

Vi i publiken var hela tiden berörda. Applåder och bifallsrop beledsagade alla talare och frågeställare. Bredvid mig satt en person som dock endast applåderade efter den ene huvudtalarens framträdanden. Det kändes märkligt, mycket märkligt.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

I samband med årsdagen av andra världskrigets slut den 8 maj inbjöd en rad olika organisationer till en manifestation för mänsklig värdighet och tolerans i Filmhuset i Stockholm. Manifestationen bestod av visningen av två dokumentärfilmer – Korset inskrivet i Davidsstjärnan och De levandes marsch – producerade av den polske filmregissören Grzegorz Linkowski verksam vid universitetet i Lublin, med en efterföljande diskussion.

Den första filmen berättar genom en längre intervju, interfolierad med några bilder ur familjealbum och journalfilmer, om ett öde ur det andra världskrigets Polen. Jakub Weksler föddes år 1943 i ett ghetto nära Vilnius. Han räddades av en fattig polsk kvinna undan Förintelsen och återsåg aldrig sin familj. Jakubs mor hade vädjat till den kristna kvinnan att ta hand om hennes nyfödde: ”Ni tror ju på Kristus. Han var också jude. Ni får se att när barnet växer upp blir han säkert präst.” Jakub växte upp som Romuald i familjen Waszkinel utan att veta varifrån han egentligen kom och blev en praktiserande katolik. Som barn blev han ibland på grund av sitt utseende retad för att vara en judisk oäkting. Han valde så småningom, trots familjens protester, att bli präst. Särskilt den fromme fadern var mycket obekväm med sonens val av livsväg.

När Romuald Waszkinel är 35 år och modern inte har långt kvar att leva berättar hon slutligen sanningen. Han är då verksam som filosof vid det katolska universitetet i Lublin. Där kommer hans verksamhet från och med nu att förändras och frågor om dialog och försoning mellan judar och kristna blir centrala för honom. Han markerar nu sin nya dubbla identitet genom att anta dubbelnamnet Jakub Romuald Weksler-Waszkinel, och runt halsen bär han sedan dess ett kors i en Davidsstjärna.

När Martin Adolf Bormann, katolsk präst, före detta missionär i Kongo och nu reli-gionslärare, såg denna film, skrev han till Waszkinel och bad denne om ett sammanträffande. Detta sammanträffande ägde rum i och utanför koncentrationslägret i Auschwitz i samband med en ungdomsmanifestation för mänsklig värdighet – och filmades. Martin Bormann är son till mannen med samma namn, som var en av Hitlers närmaste män och som till sist dog vid Hitlers bunker i Berlin 1945. Bormanns andra förnamn kommer från hans gudfar Adolf Hitler.

Martin Bormann junior var 17 år när kriget slutade och han upptäckte i och med Nürnbergrättegångarna hela sanningen om sin far. Modern dog redan 1946 och sina småsyskon återsåg han inte förrän 1950. Tiden efter andra världskriget kom han att tillbringa i en djupt from bondfamilj i de österrikiska alperna. Där och i det närbelägna klostret fick han sin religiösa fostran och upptogs efter ett par år i den katolska kyrkan. Därefter följde universitetsstudier och så småningom prästvigning.

De levandes marsch, den film som skildrar de bägge prästernas möte, är mycket förtätad. Den ger inga enkla svar och gestaltar ingen happy ending à la Hollywood. Inför mötet med Bormann säger Weksler-Waszkinel i filmen: ”Jag kan inte skaka hand med Martin Bormann här i Auschwitz. Jag har ingen fullmakt att göra detta i deras namn som här ligger under mina fötter i denna plågade jord.” Den första handskakningen och omfamningen sker utanför lägret.

I en annan scen i filmen antyder Weksler-Waszkinel att han är litet undrande inför det faktum att Bormann inte ännu mer tydligt tar avstånd från sin far. Bormann berättar att han levt och lever med skammen av att vara sin fars son. Däremot kan han inte se sig som skyldig till det som en gång hände, det som bland andra hans far var ansvarig för. Han var då dessa händelser ägde rum bara ett barn. Han menar sig heller inte kunna ta avstånd från sin far. Vi väljer inte våra föräldrar, upprepar han flera gånger. Vi väljer inte dem genom vilka vi får livet. Bormann är mån om att betona att han som son till sin far inte har något att förebrå honom för i denna relation. De fruktansvärda handlingar som hans far gjorde sig skyldig till i det politiska livet tar han förstås helt och hållet avstånd ifrån och betraktar dessa som mer än katastrofala. Prästen Bormanns liv och verk har därför blivit ett aktivt motstånd mot faderns politiska verksamhet. Hans missions-arbete i tredje världen och hans pedagogiska arbete bland ungdomar idag är en skarp motbild.

Liksom man som förälder inte kan undkomma ansvaret för sina barn har också barnen ett förblivande ansvar för sina föräldrar. När föräldrarna gör radikalt fel kan barnet inte frigöra sig från sitt särskilda ansvar för att ställa saker och ting till rätta. Detta ansvar upphör inte i och med döden, menar Bormann.

Även om de båda prästerna närmar sig frågorna om Förintelsen, skulden och försoningen från radikalt skilda horisonter, leder de bådas livsöden och livshållning fram till ett gemensamt vittnesbörd. Tack vare att de inte överskyler de svårigheter som vägen till försoning har, blir deras gemensamma budskap mot bakgrund av den dramatiska historien i sin allvarsamma glädje ett starkt vittnesbörd om det realistiska i försoningens möjlighet.

Efter filmvisningen följde en diskussion med många engagerade kommentatorer och frågeställare. Maria Larsson, förste vice ordförande i kristdemokraterna, talade på ett enkelt och djupsinnigt sätt om respekten för människans värdighet som överordnad toleransen. Ordföranden i Svenska PEN, Ljiljana Dufgran, påminde om att försoningen inte går att köpa, ej heller att tvinga fram. Den kan endast växa fram. Det är, menade hon, ”en oanständig tanke att man med en enkel gest skall kunna övervinna skulden”. Någon citerade den kände teaterregissören Jasenko Selimovic från Sarajevo, numera verksam i Sverige: ”Att minnas det onda räcker inte. Minnet måste förädlas av förståelsen.”

Bland frågeställarna och kommentatorerna ur publiken grep kanske allra mest det ”quislingbarn” från Norge som reste sig upp och vittnade om sin tysta skam och självpåtagna skuld på grund av föräldrarnas engagemang i den norska nationalsocialistiska rörelsen. Hon vittnade liksom Bormann om hur den katolska tron kommit att bli en förlösande kraft för henne. Förbönen för föräldrarna kan kanske verka stötande för dem som drabbats av deras illgärningar, men blir ändå ett yttersta bevis på hoppet om att barmhärtigheten måtte få sista ordet så att Gud en gång blir allt i alla.

Vi i publiken var hela tiden berörda. Applåder och bifallsrop beledsagade alla talare och frågeställare. Bredvid mig satt en person som dock endast applåderade efter den ene huvudtalarens framträdanden. Det kändes märkligt, mycket märkligt.