Kristna och muslimer – en pluralistisk mänsklighet?

Pierre Claverie är biskop i Oran, en av Algeriets storstäder som är belägen vid medelhavskusten. Han är dominikan och har besökt Sverige. Hans erfarenhet av religionsmötet i sitt hemland inger honom trots de välkända konflikterna där vilja att vittna om att ett möte och en dialog mellan kristna och muslimer är möjligt, trots de svårigheter som ärvts från historien eller som finns inneboende i respektive uppenbarelser. Han säger: ”Framför allt vill jag visa hur nödvändigt och brådskande ett sådant möte är, och uppmana alla män och kvinnor av god vilja att ställa upp var de än befinner sig, där de så kan och med alla medel. ”
Pierre Claverie är biskop i Oran, en av Algeriets storstäder som är belägen vid medelhavskusten. Han är dominikan och har besökt Sverige. Hans erfarenhet av religionsmötet i sitt hemland inger honom trots de välkända konflikterna där vilja att vittna om att ett möte och en dialog mellan kristna och muslimer är möjligt, trots de svårigheter som ärvts från historien eller som finns inneboende i respektive uppenbarelser. Han säger: ”Framför allt vill jag visa hur nödvändigt och brådskande ett sådant möte är, och uppmana alla män och kvinnor av god vilja att ställa upp var de än befinner sig, där de så kan och med alla medel. ”
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Mötet mellan kristna och muslimer är svårt

Historien präglar ännu mycket djupt de kristnas och muslimernas kollektiva mentalitet, och den har väsentligen präglats av konflikter. När de första muslimerna lämnade Arabien för att sprida islam, framträdde de i de statsbärande kyrkornas ögon som angripare, medan de av Bysans förföljda minoritetkyrkorna hälsade dem som befriare. Deras snabba expansion fram till det västgotiska Spanien (men också till Nordindien och Kina) väckte farhågor om Västrikets fall. Så småningom upprättades en maktbalans kring Medelhavet med erövringar och återtaganden, med korstågen och den spanska återerövringen, med korsarernas djupa intrång på ”kristet” territorium och med tagandet av gisslan på båda sidor. Till slut hotade turkarna Europas hjärta fram till 1800-talet. Det koloniala äventyret varade i sin tur fram till mitten av 1900-talet, och sågs av muslimerna som en ny form av aggression mot islam. Än i dag tolkas varje företag som utförs i Västerlandets namn för att utvidga dess ekonomiska makt, dess teknologi, dess sätt att leva och dess värderingar som ett korståg, och varje muslimsk reaktion för att skydda islams värderingar och identitet eller för att utsträcka dess inflytande ses som fanatism.

Allahs krigare och korsfararna utkämpar ännu sina strider i det tänkta kollektivet, och misstron präglar alla deras relationer.

Uppenbarelsernas innehåll stärker de ömsesidiga missförstånden, trots allt det som visar deras ömsesidiga närhet (”Abrahams alla söner”).

Islam framträder som den slutliga gudomliga uppenbarelsen, som korrigerar och fullkomnar de tidigare uppenbarelserna. Följaktligen talar Koranen om för muslimerna vilka judarna och de kristna är och sätter in dem i ett muslimskt perspektiv. På så sätt ingår Mose och Jesus i raden av stora profeter, som har uppmanat sina folk att omvända sig till den ende guden och att dyrka honom. Koranen säger också klart att judar och kristna har förfalskat sina skrifter, och att de annars i Muhammed skulle ha känt igen den som kommit för att uppfylla deras förväntningar och rätta till deras misstag. Sedan dess ser muslimerna inget som helst behov av att lära känna judar och kristna så som de själva vill se sig, och deras skrifter sådana de är, annat än för att jämföra dem med Koranen och ifrågasätta deras äkthet. Den kristne känner å sin sida inte i Koranens Isa igen sin egen traditions Jesus, vars gudomlighet muslimen bestrider därför att han betraktar den som hädelse mot läran om Gud som den ende. Med en viss nedlåtenhet tolererar han dock dessa vilseförda inom de noga utstakade gränserna för en ställning som”skyddslingar”, i väntan på att de omvänder sig till islam.

Dialog måste grunda sig på en viss ömsesidighet, som här alltså är praktiskt omöjlig. Utbytet begränsas till en ömsesidig information, där var och en lägger fram sin egen övertygelse. Ibland sammanfaller båda sidornas övertygelse, vilket för muslimerna bekräftar deras visshet om att den kristne till slut kommer att erkänna sina misstag. Där övertygelserna skiljer sig åt intalar muslimen sig att ”bokens folk”, judarna och de kristna, har manipulerat sin uppenbarelse. Från kristen sida gäller att samvetsfriheten och de icke-kristnas frälsning utanför kyrkan först nyligen har proklamerats, och ännu är inte alla kristna eniga om den saken, trots att den uppenbarligen har djupa rötter i traditionen. Det måste sägas att det kulturella avståndet mellan deltagarna i ett sådant meningsutbyte gör en verklig ömsesidighet ännu svårare: det vanliga teologiska tänkandet bland muslimer är i själva verket närmare besläktat med den medeltida skolastiken än med de samtida kristna teologierna som mer bygger på erfarenhet (till exempel den latinamerikanska befrielseteologin).

Islam och pluralismen

Islam uppfattar inte plurahsmen som någonting annat än ett tolererande av minoriteter. På sin tid var den ställning som tillerkändes judar och kristna i ”islams hus” ett avsevärt framsteg i jämförelse med den bortstötning och förföljelse som judar och muslimer, eller heretiker, utsattes för i de länder som betraktades som kristna. Dessa minoriteter åtnjöt åtminstone en reell frihet i fråga om kulten och allt som låg på det personliga planet (äktenskap, skilsmässor, arv m.m.), och de dömdes av sina egna domstolar enligt sina egna lagar. Likväl förutsatte denna tolerans att minoriteterna erkände islams auktoritet. Det säger sig självt att i våra dagar, i de länder där staten är mer eller mindre sekulär, måste pluralismen omfatta inte bara tolerans utan också respekt för olikheterna, och i vilket fall som helst den politiska maktens frihet från konfessionella band. Därmed har det som var en reell tolerans blivit en outhärdlig diskriminering, som sätter hinder i vägen för relationen och dialogen mellan kristna och muslimer.

Enligt samma logik är samvetsfriheten nödvändig för att det skall kunna bli någon dialog mellan religionerna. Inte förrän på 1900-talet kom denna frihet att erkännas av den katolska kyrkan och förkunnas av ett koncilium. Detta erkännande låg för övrigt till grund för schismen kring Lefebvre, snarare än de liturgiska förändringarna i mässan. Det som katolska kyrkan krävde för de sinas räkning av den offentliga makten (till exempel i öststaterna) åtog hon sig också att erkänna för andras del, grundat på ”den mänskliga värdigheten” (dagnitatis humana). De val som människorna gör med ledning av sina samveten maste alltså respekteras, ty det som ligger till grund för människans värdighet är just hennes fria bruk av sitt eget samvete. När den som har fötts i en kristen familj i dag blir muslim eller buddhist, blir han inte landsförvisad eller utstött av släkten. Det finns kända exempel som visar detta i Europa och på andra håll, och deras yttrandefrihet ger uttryck åt detta förhållande, även om en viss förlägenhet ibland kan sprida sig. När en muslim blir kristen utsätts han å andra sidan genast för alla möjliga slags trakasserier. Han stöts bort från sin familj, från sitt arbete och från sin miljö, om han inte sätts i fängelse som i Egypten eller Marocko. Det måste påpekas att avfall från islam enligt de muslimska rättslärde kan straffas med döden, och att ett sådant avfall är någonting obegripligt och oacceptabelt. I den mån det finns någon trosfrihet tillerkänns denna endast dem som ännu inte är muslimer, i väntan på att de blir det. Denna begränsning av valfriheten till att gälla i en enda riktning, som föreskrivs av islam, framstår för dagens kristna som en vilja att islamisera till varje pris, och är ägnad att misstänkliggöra avsikterna hos den muslimske deltagaren i mötet med oliktroende.

Det måste tilläggas att dialogens mål inte är att omvända den andra parten till sin egen religion. Genom att utesluta denna möjlighet uttrycker man dock gränserna för den som söker sanningen i konfrontation med den andre, och här ligger en väsentlig svårighet i samband med de båda gemenskapernas kulturella och isynnerhet filosofiska utveckling. Det västerländska tänkandet har överskridit vissa trösklar – till exempel det kritiska tänkandets – och har fått ett nytt perspektiv på arvet från sin religiösa tradition. De troendes förhållande till sina heliga skrifter och till världen har genomgått djupgående förändringar, så att man har kunnat tala om västerlandets utveckling mot ”missräkning med världen” eller ”avfall från religionen” (M. Gauchet). Dessa utvecklade tänkesätt inympas på vissa aspekter av den västerländska civilisationen som är förbundna med den judisk-kristna uppenbarelsen, däribland historiens betydelse, inkarnationen m.m. Det är knappast möjligt för den kristne – och än mindre för teologen – att betrakta sina skrifter och sin tradition med sina förfäders ”naiva” och förkritiska blick. Därav följer en ständig omtolkning av texterna, som tolkar erfarenheten av ”Guds möte” med sin skapelse. Om man läser den muslimska världens teologiska produktion eller hör dess apologetik verkar det, med några få marginella undantag, som om det muslimska tänkandet fortfarande är ”magiskt” och som om myten där ännu inte har dechiffrerats, som om hermeneutiken där ännu inte har gjort sitt inträde. Dialogen bidrar då bara till att förvärra missförstånden.

Som man kan se, är det många hinder som står i vägen för mötet mellan kristna och muslimer. Ändå finns detta möte. Det är möjligt, men ännu måste vissa minimivillkor uppfyllas för att det skall kunna leda till dialog och inte bara konfrontation.

Dialogen är nödvändigare än någonsin

Nu bor vi hos varandra, och vi måste än en gång skapa förutsättningar för en positiv samexistens, om vi inte skall nödgas se hur konflikterna blir fler och fler. Under gulfkriget märkte vi i vilken utsträckning avståndet och den ömsesidiga okunnigheten förvärrade anledningarna till konfrontationen. Var och en var fånge i sin egen ”logik”, drog ut i kriget beväpnad med sina egna övertygelser och myter, använde sig av media som ett vapen och maskerade sina verkliga avsikter bakom principiella uttalanden (ibland religiöst färgade), vilkas trovärdighet kunde ifrågasättas. Respekt för den internationella rätten? Försvar för islams värdighet? Arabernas stolthet? Ett återupprättande av Syd inför Nords, och i synnerhet USA:s, triumferande allmakt? Ett skydd av västerlandets oljetillgångar? En amerikansk vilja att påtvinga hela världen sitt system? Miljontals döda som media inte bryr sig om, utplånade ur den allmänna opinionens minne, en region i ruiner, ett bräckligt ekologiskt system skövlat, två länder ödelagda … På kort tid har vi lyckats med bragden att krossa hoppet om en ny internationell ordning, som föddes när konfrontationen mellan öst och väst upphörde och som grundade sig på solidaritet med och rättvisa för alla. Har då kristna och muslimer ingenting annat att erbjuda i detta sammanhang än en fortsättning på sina inbördes konflikter?

Historien visar att mötet mellan dem är möjligt, positivt och fruktbärande till och med mitt i konflikterna. Redan från islams första ursprung har muslimernas konfrontation med de kristna inte bara varit en fråga om maktkamp. Islams profet försöker med fredliga medel övertyga biskopen av Najrån om det välgrundade i sin uppenbarelse, han skickar sina närmaste att söka tillflykt hos den etiopiske negus när de förföljs av folket i Mecka, han uppmanar gång på gång de sina att respektera de kristna, som Koranen påbjuder i flera verser. Längre fram för patriarkerna och kaliferna en dialog och disputerar om teologiska frågor, som kommer in på alla huvudpunkter i den intellektuella ”polemiken” mellan kristna och muslimer. Vid tiden för korstågen knyts, trots pågående aggression och motstånd, band mellan muslimska och kristna furstar, ibland mot deras egna religionsfränder, och det sker en överföring av kultur och vetande som kommer att befrukta det ”barbariska” västerlandet. I Spanien (arabernas Al Andaluz) bidrog seklers samexistens i relativ tolerans (som fått en obestridlig symbol i staden Toledo) till uppkomsten av en lysande civilisation, som vi ännu ser spår av i arkitekturen och vetenskapen. Under kolonisationstiden kunde man än en gång, trots kolonisatörernas oförsvarbara anspråk på att ”civilisera” världen, se utvecklingen av kulturella utbyten som tillät en bättre ömsesidig kunskap, som länderna kunde dra nytta av när de hade återerövrat sin självständighet.

Kan vi av dessa lektioner ur historien sluta oss till några principer, som än i dag gör det möjligt att få positiva relationer i ett sammanhang där maktkampen ännu inte kommer att kunna avblåsas på länge?

Villkor för dialogen

Det är omöjligt att möta någon, om man inte erkänner den andres existens. Våra flesta relationer belastas av okunnighet, eller av att vi förnekar varandra, i synnerhet när det gäller kollektiv. I relationen mellan kristna och muslimer bär historien och traditionerna tragiska ärr av detta ursprung. Vår okunnighet får oss att hölja verkligheten i våra drömmars och fantasiers mantel, och vi har sett att Allahs krigare hänger sig åt den romantiska drömmen om en idealiserad islam. Vad förnekandet beträffar, får det oss att fördriva från vårt revir det som är annorlunda och som tycks hota vår identitet. Vi försöker oupphörligen reducera det som är olika och annorlunda genom att med lock eller pock förvandla det till någonting likt eller till och med genom att tvinga in det i det som man är eller som man vill att de andra skall vara, genom att annektera eller förslava det. Det första steget i dialogen går därför ut på att öppna ögonen för att se den andre i sin olikhet, och på att förstå att det kan finnas mänskliga revir som är annorlunda, men som ändå är mänskliga.

Att utvecklas i gemenskap

För att denna andliga öppning skall komma till stånd, får den andra dock inte längre framstå som någonting som begränsar eller förnekar mig själv, utan som ett villkor för mitt förverkligande, för att citera en berömd konvertit till islam, R. Garaudy. På sätt och vis behöver vi de andra för att vara helt och hållet oss själva, för att kunna utveckla våra möjligheter, men också för att tillsammans utgöra mänskligheten som helhet. Vid de tillfällen då människorna och civilisationerna verkligen har mötts, till och med om det har skett i samband med krig, har historien lärt oss att en ömsesidig befruktning har kunnat äga rum, som i morernas Spanien men också i Mellanösterns första imperier (omayyadernas och abassidernas). Ingen kan räkna med att själv fulländas utan de andra: mänskligheten är mångfaldig.

Det som vi tror i fråga om personer gäller också kulturer och religioner, ty människan är aldrig ”naken” utan existerar i och genom de olika kulturerna. Det finns ingen allomfattande kultur som kallats att utplåna alla de andra, ty detta skulle vara den yttersta förmätenheten. Inte ens den teknologisknaturvetenskapliga kulturen, som så småningom håller på att forma vår värld, skulle kunna likrikta planeten utan risk att denna skulle bli en tråkig myrstack. Till och med religionerna tar färg och smak av de territorier där de har ”inkulturerat” sina uppenbarelser. Den ”katolska” (allmänneliga) kyrkan skulle inte utan att ta skada kunna reduceras till enbart sin ”romerska” dimension. Islam är en utmaning för de kristna: dess oförsonliga upprop till den dyrkan som tillkommer den ende tvingar det kristna tänkandet att klargöra och fördjupa sin trinitariska monoteism. Våra olikheter skulle, långt ifrån att tvinga in oss i ett brödrakrig, kunna få oss att tävla och att hänge oss åt en ”ömsesidig omvändelse” till Gud, som en dag för oss förklarar mysteriet med deras mångfald (Johannes Paulus II till muslimerna, Rabat 1986).

En relation är alltså inte möjlig utan kunskap om den andra, och på detta område är information nyckeln till förståelsen av det som är främmande för oss. Att få tillgång till denna information är svårt, då den förutsätter att vi å vår sida förändrar våra kännemärken, våra kriterier och våra ”känsligheter”. Studiet av österlandet förblir, hur mycket det än vinnlägger sig om sanning och objektivitet, en blick utifrån på en främmande verklighet. Hur oundvikligt detta än är, så driver själva ansträngningen oss att tränga in så långt som möjligt i den andras värld, och att uppfatta det som han själv säger om sig själv med sina egna ord och med sina egna värderingar. Detta kan inte ske enbart i böckerna. Man lär känna de andra genom att tränga ner till deras rötter och söka grogrunden för deras djupare instinkter. Denna väg står i dag öppen för alla, överallt i världen. De utländska invandrarna bygger nu i vår omedelbara närhet sitt kollektiva liv och kan mötas i det kulturella och religiösa rum som de återskapar i sitt nya land. Kommunikationerna gör det likaså lättare för oss att möta dem i deras egna länder.

Dialogen mellan muslimer och kristna börjar alltså i det dagliga livet, i relationerna grannar emellan, i det tjänande och den vänskap som ibland utvecklas med tiden och som kan ge upphov till känslor av ömsesidig aktning och respekt. Respekten gäller inte en föreställning om islam, om än aldrig så förskönande, utan den riktar sig mot konkreta muslimer som inspireras av sin religion i kultur, kynne och livsstil. I den sociala och yrkesmässiga relationen hjälper samarbete och gemensam kamp för frihet, rättvisa och fred, för en mänskligare värld, utan tvivel till att stärka kommunikationen och gemenskapen. I detta sammanhang uppstår de frågor, utan vilka dialogen bara skulle vara en dubbel monolog eller en ”dialog mellan döva”, ty ur gemensamma upplevelser föds de ord som krävs för att formulera gemensamma realiteter. Att resonera om meningen med livet blir möjligt utan att det framstår som otillbörligt eller proselytvärvande. På så vis blir dialogen ”religiös”, under förutsättning att respekten för den andra förenas med omsorg om sanningen och att man inte för ett ögonblick förvränger sin övertygelse för att göra den mer ”acceptabel”. Om religionen är uppriktig är detta sanningskrav självklart och själva grunden för den respekt man hyser för sin samtalspartner. Man kan inte bygga upp någonting på lögner, halvsanningar och fruktan att inte behaga.

Detta förutsätter att vi för egen del söker sanningen. Muslimerna är känsliga för den troendes äkthet, även för oliktroendes. Hos de kristna respekterar de i synnerhet dem som ber, som inte är uppblåsta, som visar barmhärtighet och medkänsla, som är uppmärksamma på de små, som kämpar för rättvisa och som stiftar fred – Koranens framställning har rötter gemensamma med evangeliet. Möte och dialog driver på så vis fram en omvändelse i syfte att få våra ord att stämma överens med våra handlingar. De tvingar oss också att omformulera vår tro, att uttrycka den inte bara med ord vi lärt oss utantill, med tankar från andra tider och andra kulturer, utan också med ord

från vår egen tid, som fått sin betydelse i konfrontationen med de andra och den personliga erfarenhet som denna konfrontation intensifierar. På så sätt fördjupas ytterligare vår identitet, den som vi var rädda att förlora, i den intima kontakten med den annorlunda, med främlingen.

Att dialogen låter oss växa i fråga om mänsklighet och vidga våra horisonter utan att förlora våra rötter är inte dess minsta förtjänst.

Övers. Gunnar Gällmo

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Pierre Claverie är biskop i Oran, en av Algeriets storstäder som är belägen vid medelhavskusten. Han är dominikan och har besökt Sverige. Hans erfarenhet av religionsmötet i sitt hemland inger honom trots de välkända konflikterna där vilja att vittna om att ett möte och en dialog mellan kristna och muslimer är möjligt, trots de svårigheter som ärvts från historien eller som finns inneboende i respektive uppenbarelser. Han säger: ”Framför allt vill jag visa hur nödvändigt och brådskande ett sådant möte är, och uppmana alla män och kvinnor av god vilja att ställa upp var de än befinner sig, där de så kan och med alla medel. ”
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Mötet mellan kristna och muslimer är svårt

Historien präglar ännu mycket djupt de kristnas och muslimernas kollektiva mentalitet, och den har väsentligen präglats av konflikter. När de första muslimerna lämnade Arabien för att sprida islam, framträdde de i de statsbärande kyrkornas ögon som angripare, medan de av Bysans förföljda minoritetkyrkorna hälsade dem som befriare. Deras snabba expansion fram till det västgotiska Spanien (men också till Nordindien och Kina) väckte farhågor om Västrikets fall. Så småningom upprättades en maktbalans kring Medelhavet med erövringar och återtaganden, med korstågen och den spanska återerövringen, med korsarernas djupa intrång på ”kristet” territorium och med tagandet av gisslan på båda sidor. Till slut hotade turkarna Europas hjärta fram till 1800-talet. Det koloniala äventyret varade i sin tur fram till mitten av 1900-talet, och sågs av muslimerna som en ny form av aggression mot islam. Än i dag tolkas varje företag som utförs i Västerlandets namn för att utvidga dess ekonomiska makt, dess teknologi, dess sätt att leva och dess värderingar som ett korståg, och varje muslimsk reaktion för att skydda islams värderingar och identitet eller för att utsträcka dess inflytande ses som fanatism.

Allahs krigare och korsfararna utkämpar ännu sina strider i det tänkta kollektivet, och misstron präglar alla deras relationer.

Uppenbarelsernas innehåll stärker de ömsesidiga missförstånden, trots allt det som visar deras ömsesidiga närhet (”Abrahams alla söner”).

Islam framträder som den slutliga gudomliga uppenbarelsen, som korrigerar och fullkomnar de tidigare uppenbarelserna. Följaktligen talar Koranen om för muslimerna vilka judarna och de kristna är och sätter in dem i ett muslimskt perspektiv. På så sätt ingår Mose och Jesus i raden av stora profeter, som har uppmanat sina folk att omvända sig till den ende guden och att dyrka honom. Koranen säger också klart att judar och kristna har förfalskat sina skrifter, och att de annars i Muhammed skulle ha känt igen den som kommit för att uppfylla deras förväntningar och rätta till deras misstag. Sedan dess ser muslimerna inget som helst behov av att lära känna judar och kristna så som de själva vill se sig, och deras skrifter sådana de är, annat än för att jämföra dem med Koranen och ifrågasätta deras äkthet. Den kristne känner å sin sida inte i Koranens Isa igen sin egen traditions Jesus, vars gudomlighet muslimen bestrider därför att han betraktar den som hädelse mot läran om Gud som den ende. Med en viss nedlåtenhet tolererar han dock dessa vilseförda inom de noga utstakade gränserna för en ställning som”skyddslingar”, i väntan på att de omvänder sig till islam.

Dialog måste grunda sig på en viss ömsesidighet, som här alltså är praktiskt omöjlig. Utbytet begränsas till en ömsesidig information, där var och en lägger fram sin egen övertygelse. Ibland sammanfaller båda sidornas övertygelse, vilket för muslimerna bekräftar deras visshet om att den kristne till slut kommer att erkänna sina misstag. Där övertygelserna skiljer sig åt intalar muslimen sig att ”bokens folk”, judarna och de kristna, har manipulerat sin uppenbarelse. Från kristen sida gäller att samvetsfriheten och de icke-kristnas frälsning utanför kyrkan först nyligen har proklamerats, och ännu är inte alla kristna eniga om den saken, trots att den uppenbarligen har djupa rötter i traditionen. Det måste sägas att det kulturella avståndet mellan deltagarna i ett sådant meningsutbyte gör en verklig ömsesidighet ännu svårare: det vanliga teologiska tänkandet bland muslimer är i själva verket närmare besläktat med den medeltida skolastiken än med de samtida kristna teologierna som mer bygger på erfarenhet (till exempel den latinamerikanska befrielseteologin).

Islam och pluralismen

Islam uppfattar inte plurahsmen som någonting annat än ett tolererande av minoriteter. På sin tid var den ställning som tillerkändes judar och kristna i ”islams hus” ett avsevärt framsteg i jämförelse med den bortstötning och förföljelse som judar och muslimer, eller heretiker, utsattes för i de länder som betraktades som kristna. Dessa minoriteter åtnjöt åtminstone en reell frihet i fråga om kulten och allt som låg på det personliga planet (äktenskap, skilsmässor, arv m.m.), och de dömdes av sina egna domstolar enligt sina egna lagar. Likväl förutsatte denna tolerans att minoriteterna erkände islams auktoritet. Det säger sig självt att i våra dagar, i de länder där staten är mer eller mindre sekulär, måste pluralismen omfatta inte bara tolerans utan också respekt för olikheterna, och i vilket fall som helst den politiska maktens frihet från konfessionella band. Därmed har det som var en reell tolerans blivit en outhärdlig diskriminering, som sätter hinder i vägen för relationen och dialogen mellan kristna och muslimer.

Enligt samma logik är samvetsfriheten nödvändig för att det skall kunna bli någon dialog mellan religionerna. Inte förrän på 1900-talet kom denna frihet att erkännas av den katolska kyrkan och förkunnas av ett koncilium. Detta erkännande låg för övrigt till grund för schismen kring Lefebvre, snarare än de liturgiska förändringarna i mässan. Det som katolska kyrkan krävde för de sinas räkning av den offentliga makten (till exempel i öststaterna) åtog hon sig också att erkänna för andras del, grundat på ”den mänskliga värdigheten” (dagnitatis humana). De val som människorna gör med ledning av sina samveten maste alltså respekteras, ty det som ligger till grund för människans värdighet är just hennes fria bruk av sitt eget samvete. När den som har fötts i en kristen familj i dag blir muslim eller buddhist, blir han inte landsförvisad eller utstött av släkten. Det finns kända exempel som visar detta i Europa och på andra håll, och deras yttrandefrihet ger uttryck åt detta förhållande, även om en viss förlägenhet ibland kan sprida sig. När en muslim blir kristen utsätts han å andra sidan genast för alla möjliga slags trakasserier. Han stöts bort från sin familj, från sitt arbete och från sin miljö, om han inte sätts i fängelse som i Egypten eller Marocko. Det måste påpekas att avfall från islam enligt de muslimska rättslärde kan straffas med döden, och att ett sådant avfall är någonting obegripligt och oacceptabelt. I den mån det finns någon trosfrihet tillerkänns denna endast dem som ännu inte är muslimer, i väntan på att de blir det. Denna begränsning av valfriheten till att gälla i en enda riktning, som föreskrivs av islam, framstår för dagens kristna som en vilja att islamisera till varje pris, och är ägnad att misstänkliggöra avsikterna hos den muslimske deltagaren i mötet med oliktroende.

Det måste tilläggas att dialogens mål inte är att omvända den andra parten till sin egen religion. Genom att utesluta denna möjlighet uttrycker man dock gränserna för den som söker sanningen i konfrontation med den andre, och här ligger en väsentlig svårighet i samband med de båda gemenskapernas kulturella och isynnerhet filosofiska utveckling. Det västerländska tänkandet har överskridit vissa trösklar – till exempel det kritiska tänkandets – och har fått ett nytt perspektiv på arvet från sin religiösa tradition. De troendes förhållande till sina heliga skrifter och till världen har genomgått djupgående förändringar, så att man har kunnat tala om västerlandets utveckling mot ”missräkning med världen” eller ”avfall från religionen” (M. Gauchet). Dessa utvecklade tänkesätt inympas på vissa aspekter av den västerländska civilisationen som är förbundna med den judisk-kristna uppenbarelsen, däribland historiens betydelse, inkarnationen m.m. Det är knappast möjligt för den kristne – och än mindre för teologen – att betrakta sina skrifter och sin tradition med sina förfäders ”naiva” och förkritiska blick. Därav följer en ständig omtolkning av texterna, som tolkar erfarenheten av ”Guds möte” med sin skapelse. Om man läser den muslimska världens teologiska produktion eller hör dess apologetik verkar det, med några få marginella undantag, som om det muslimska tänkandet fortfarande är ”magiskt” och som om myten där ännu inte har dechiffrerats, som om hermeneutiken där ännu inte har gjort sitt inträde. Dialogen bidrar då bara till att förvärra missförstånden.

Som man kan se, är det många hinder som står i vägen för mötet mellan kristna och muslimer. Ändå finns detta möte. Det är möjligt, men ännu måste vissa minimivillkor uppfyllas för att det skall kunna leda till dialog och inte bara konfrontation.

Dialogen är nödvändigare än någonsin

Nu bor vi hos varandra, och vi måste än en gång skapa förutsättningar för en positiv samexistens, om vi inte skall nödgas se hur konflikterna blir fler och fler. Under gulfkriget märkte vi i vilken utsträckning avståndet och den ömsesidiga okunnigheten förvärrade anledningarna till konfrontationen. Var och en var fånge i sin egen ”logik”, drog ut i kriget beväpnad med sina egna övertygelser och myter, använde sig av media som ett vapen och maskerade sina verkliga avsikter bakom principiella uttalanden (ibland religiöst färgade), vilkas trovärdighet kunde ifrågasättas. Respekt för den internationella rätten? Försvar för islams värdighet? Arabernas stolthet? Ett återupprättande av Syd inför Nords, och i synnerhet USA:s, triumferande allmakt? Ett skydd av västerlandets oljetillgångar? En amerikansk vilja att påtvinga hela världen sitt system? Miljontals döda som media inte bryr sig om, utplånade ur den allmänna opinionens minne, en region i ruiner, ett bräckligt ekologiskt system skövlat, två länder ödelagda … På kort tid har vi lyckats med bragden att krossa hoppet om en ny internationell ordning, som föddes när konfrontationen mellan öst och väst upphörde och som grundade sig på solidaritet med och rättvisa för alla. Har då kristna och muslimer ingenting annat att erbjuda i detta sammanhang än en fortsättning på sina inbördes konflikter?

Historien visar att mötet mellan dem är möjligt, positivt och fruktbärande till och med mitt i konflikterna. Redan från islams första ursprung har muslimernas konfrontation med de kristna inte bara varit en fråga om maktkamp. Islams profet försöker med fredliga medel övertyga biskopen av Najrån om det välgrundade i sin uppenbarelse, han skickar sina närmaste att söka tillflykt hos den etiopiske negus när de förföljs av folket i Mecka, han uppmanar gång på gång de sina att respektera de kristna, som Koranen påbjuder i flera verser. Längre fram för patriarkerna och kaliferna en dialog och disputerar om teologiska frågor, som kommer in på alla huvudpunkter i den intellektuella ”polemiken” mellan kristna och muslimer. Vid tiden för korstågen knyts, trots pågående aggression och motstånd, band mellan muslimska och kristna furstar, ibland mot deras egna religionsfränder, och det sker en överföring av kultur och vetande som kommer att befrukta det ”barbariska” västerlandet. I Spanien (arabernas Al Andaluz) bidrog seklers samexistens i relativ tolerans (som fått en obestridlig symbol i staden Toledo) till uppkomsten av en lysande civilisation, som vi ännu ser spår av i arkitekturen och vetenskapen. Under kolonisationstiden kunde man än en gång, trots kolonisatörernas oförsvarbara anspråk på att ”civilisera” världen, se utvecklingen av kulturella utbyten som tillät en bättre ömsesidig kunskap, som länderna kunde dra nytta av när de hade återerövrat sin självständighet.

Kan vi av dessa lektioner ur historien sluta oss till några principer, som än i dag gör det möjligt att få positiva relationer i ett sammanhang där maktkampen ännu inte kommer att kunna avblåsas på länge?

Villkor för dialogen

Det är omöjligt att möta någon, om man inte erkänner den andres existens. Våra flesta relationer belastas av okunnighet, eller av att vi förnekar varandra, i synnerhet när det gäller kollektiv. I relationen mellan kristna och muslimer bär historien och traditionerna tragiska ärr av detta ursprung. Vår okunnighet får oss att hölja verkligheten i våra drömmars och fantasiers mantel, och vi har sett att Allahs krigare hänger sig åt den romantiska drömmen om en idealiserad islam. Vad förnekandet beträffar, får det oss att fördriva från vårt revir det som är annorlunda och som tycks hota vår identitet. Vi försöker oupphörligen reducera det som är olika och annorlunda genom att med lock eller pock förvandla det till någonting likt eller till och med genom att tvinga in det i det som man är eller som man vill att de andra skall vara, genom att annektera eller förslava det. Det första steget i dialogen går därför ut på att öppna ögonen för att se den andre i sin olikhet, och på att förstå att det kan finnas mänskliga revir som är annorlunda, men som ändå är mänskliga.

Att utvecklas i gemenskap

För att denna andliga öppning skall komma till stånd, får den andra dock inte längre framstå som någonting som begränsar eller förnekar mig själv, utan som ett villkor för mitt förverkligande, för att citera en berömd konvertit till islam, R. Garaudy. På sätt och vis behöver vi de andra för att vara helt och hållet oss själva, för att kunna utveckla våra möjligheter, men också för att tillsammans utgöra mänskligheten som helhet. Vid de tillfällen då människorna och civilisationerna verkligen har mötts, till och med om det har skett i samband med krig, har historien lärt oss att en ömsesidig befruktning har kunnat äga rum, som i morernas Spanien men också i Mellanösterns första imperier (omayyadernas och abassidernas). Ingen kan räkna med att själv fulländas utan de andra: mänskligheten är mångfaldig.

Det som vi tror i fråga om personer gäller också kulturer och religioner, ty människan är aldrig ”naken” utan existerar i och genom de olika kulturerna. Det finns ingen allomfattande kultur som kallats att utplåna alla de andra, ty detta skulle vara den yttersta förmätenheten. Inte ens den teknologisknaturvetenskapliga kulturen, som så småningom håller på att forma vår värld, skulle kunna likrikta planeten utan risk att denna skulle bli en tråkig myrstack. Till och med religionerna tar färg och smak av de territorier där de har ”inkulturerat” sina uppenbarelser. Den ”katolska” (allmänneliga) kyrkan skulle inte utan att ta skada kunna reduceras till enbart sin ”romerska” dimension. Islam är en utmaning för de kristna: dess oförsonliga upprop till den dyrkan som tillkommer den ende tvingar det kristna tänkandet att klargöra och fördjupa sin trinitariska monoteism. Våra olikheter skulle, långt ifrån att tvinga in oss i ett brödrakrig, kunna få oss att tävla och att hänge oss åt en ”ömsesidig omvändelse” till Gud, som en dag för oss förklarar mysteriet med deras mångfald (Johannes Paulus II till muslimerna, Rabat 1986).

En relation är alltså inte möjlig utan kunskap om den andra, och på detta område är information nyckeln till förståelsen av det som är främmande för oss. Att få tillgång till denna information är svårt, då den förutsätter att vi å vår sida förändrar våra kännemärken, våra kriterier och våra ”känsligheter”. Studiet av österlandet förblir, hur mycket det än vinnlägger sig om sanning och objektivitet, en blick utifrån på en främmande verklighet. Hur oundvikligt detta än är, så driver själva ansträngningen oss att tränga in så långt som möjligt i den andras värld, och att uppfatta det som han själv säger om sig själv med sina egna ord och med sina egna värderingar. Detta kan inte ske enbart i böckerna. Man lär känna de andra genom att tränga ner till deras rötter och söka grogrunden för deras djupare instinkter. Denna väg står i dag öppen för alla, överallt i världen. De utländska invandrarna bygger nu i vår omedelbara närhet sitt kollektiva liv och kan mötas i det kulturella och religiösa rum som de återskapar i sitt nya land. Kommunikationerna gör det likaså lättare för oss att möta dem i deras egna länder.

Dialogen mellan muslimer och kristna börjar alltså i det dagliga livet, i relationerna grannar emellan, i det tjänande och den vänskap som ibland utvecklas med tiden och som kan ge upphov till känslor av ömsesidig aktning och respekt. Respekten gäller inte en föreställning om islam, om än aldrig så förskönande, utan den riktar sig mot konkreta muslimer som inspireras av sin religion i kultur, kynne och livsstil. I den sociala och yrkesmässiga relationen hjälper samarbete och gemensam kamp för frihet, rättvisa och fred, för en mänskligare värld, utan tvivel till att stärka kommunikationen och gemenskapen. I detta sammanhang uppstår de frågor, utan vilka dialogen bara skulle vara en dubbel monolog eller en ”dialog mellan döva”, ty ur gemensamma upplevelser föds de ord som krävs för att formulera gemensamma realiteter. Att resonera om meningen med livet blir möjligt utan att det framstår som otillbörligt eller proselytvärvande. På så vis blir dialogen ”religiös”, under förutsättning att respekten för den andra förenas med omsorg om sanningen och att man inte för ett ögonblick förvränger sin övertygelse för att göra den mer ”acceptabel”. Om religionen är uppriktig är detta sanningskrav självklart och själva grunden för den respekt man hyser för sin samtalspartner. Man kan inte bygga upp någonting på lögner, halvsanningar och fruktan att inte behaga.

Detta förutsätter att vi för egen del söker sanningen. Muslimerna är känsliga för den troendes äkthet, även för oliktroendes. Hos de kristna respekterar de i synnerhet dem som ber, som inte är uppblåsta, som visar barmhärtighet och medkänsla, som är uppmärksamma på de små, som kämpar för rättvisa och som stiftar fred – Koranens framställning har rötter gemensamma med evangeliet. Möte och dialog driver på så vis fram en omvändelse i syfte att få våra ord att stämma överens med våra handlingar. De tvingar oss också att omformulera vår tro, att uttrycka den inte bara med ord vi lärt oss utantill, med tankar från andra tider och andra kulturer, utan också med ord

från vår egen tid, som fått sin betydelse i konfrontationen med de andra och den personliga erfarenhet som denna konfrontation intensifierar. På så sätt fördjupas ytterligare vår identitet, den som vi var rädda att förlora, i den intima kontakten med den annorlunda, med främlingen.

Att dialogen låter oss växa i fråga om mänsklighet och vidga våra horisonter utan att förlora våra rötter är inte dess minsta förtjänst.

Övers. Gunnar Gällmo