Kyrkans första plikt är att förkunna barmhärtighet

–Tal vid avslutningen av biskopssynodens fjortonde ordinarie generalförsamling den 24 oktober 2015.
–Tal vid avslutningen av biskopssynodens fjortonde ordinarie generalförsamling den 24 oktober 2015.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Kära bröder och systrar, först och främst vill jag tacka Herren som har lett vår synodvandring under de senaste åren genom den helige Ande, som alltid stöttar kyrkan.

Av hela mitt hjärta tackar jag kardinal Lorenzo Baldisseri, synodens generalsekreterare, biskop Fabio Fabene, dess under­sekreterare, och tillsammans med dem tackar jag synodens relator, kardinal Peter Erdö och den särskilde sekreteraren ärkebiskop Bruno Forte, de delegerade ordförandena, skrivarna, rådgivarna, översättarna, sångarna och alla dem som har arbetat outtröttligt och i full hängivenhet gentemot kyrkan: ett hjärtligt tack! Och jag skulle också vilja tacka kommissionen som har skrivit rapporten: några av dem har tillbringat en sömnlös natt.

Jag tackar er alla, kära synodfäder, broderliga delegater, åhörare och assessorer, kyrkoherdar och familjer, för ert aktiva och fruktbara deltagande.

Jag tackar också de ”anonyma” och alla dem som arbetat i det tysta och så bidragit generöst till denna synods arbete.

Ni kan lita på att jag ber för er, att Herren skall återgälda er med sin nåds överflödande gåvor!

Medan jag följde synodens arbete frågade jag mig: vad betyder det för kyrkan att avsluta denna synod om familjen?

Förvisso har synoden inte handlat om att lösa alla frågor som rör familjen utan om att försöka lysa upp dem med ljuset från evan­geliet, traditionen och kyrkans tvåtusenåriga historia, för att fylla dem med hoppets glädje utan att falla ned i ett enkelt upprepande av sådant som är odiskutabelt eller redan har sagts.

Den handlade inte om att finna uttömmande svar på alla de svårigheter och tvivel som utmanar och hotar familjen utan om att se dessa svårigheter och tvivel i trons ljus, och att granska dem uppmärksamt och diskutera dem utan fruktan och utan att gömma huvudet i sanden.

Den handlade om att uppmana alla att inse betydelsen av familjen och äktenskapet mellan man och kvinna, som bygger på enhet och oupplöslighet, och att uppskatta den som en grundval för samhället och människans liv.

Den handlade om att lyssna till, och låta andra lyssna till röster från familjer och kyrkans herdar som kommit till Rom med bördor och förhoppningar, rikedomar och utmaningar som gäller familjer i hela världen.

Den handlade om att visa den katolska kyrkans livaktighet och att den inte är rädd för att skaka om bedövade samveten eller för att få smuts på händerna genom att diskutera familjen livligt och uppriktigt.

Den handlade om att försöka betrakta och läsa dagens verklighet, eller rättare verkligheter, med Guds ögon, för att tända och upplysa människornas hjärtan med trons låga, i ett historiskt ögonblick som präglas av modlöshet och social, ekonomisk och moralisk kris och av ett negativt tonläge.

Den handlade om att vittna för alla att evangeliet för kyrkan förblir en levande källa som alltid ger något nytt, mot dem som vill ”indoktrinera” det i döda stenar som man kan kasta på andra.

Den handlade om att klä av de stängda hjärtan som ofta rentav döljer sig bakom kyrkans lära eller bakom goda avsikter för att sätta sig på Moses stol och döma svåra fall och sårade familjer, ofta med överlägsenhet och ytlighet.

Den handlade om att betona att kyrkan tillhör dem i anden fattiga och syndarna som söker förlåtelse, inte bara rättfärdiga och helgon, eller rättare sagt rättfärdiga och helgon när de känner sig som fattiga syndare.

Den handlade om att försöka vidga horisonterna för att övervinna konspirationsteorier eller instängda perspektiv, för att försvara och sprida Guds barns frihet, för att föra vidare skönheten hos den kristna nyheten, som ibland täcks av rosten från ett arkaiskt eller helt enkelt obegripligt språk.

De olika åsikter som framförts under denna synod – och ibland tyvärr på inte helt välvilliga sätt – har förvisso berikat och livat dia­logen och visat en levande bild av en kyrka som inte använder ”färdiga stämplar”, utan som öser levande vatten ur sin tros outtömliga källa för att släcka törsten hos törstiga hjärtan.

Och – bortsett från de dogmatiska frågor som definierats väl av kyrkans läroämbete – har vi sett att det som verkar helt normalt för en biskop från en världsdel kan verka kons­tigt, nästan som en skandal, för en biskop från en annan världsdel. Det som uppfattas som ett kränkande av rättigheter i ett samhälle, kan vara ett självklart och odiskutabelt påbud i ett annat. Det som för somliga är samvetsfrihet är bara förvirring för andra. Sanningen är att kulturerna är olika och att varje övergripande princip – som jag sade, de dogmatiska frågor som definierats väl av kyrkans läroämbete – måste inkultureras om den skall kunna följas och tillämpas. Biskopssynoden år 1985, som firade 20-årsminnet av slutet på Andra Vatikankonciliet, beskrev inkulturation som ”en innerlig förvandling av kulturens autentiska värden genom att de fogas in i kristendomen och genom att kristendomen slår rot i mänsklighetens olika kulturer”. Inkulturationen försvagar inte de sanna värdena utan visar deras verkliga kraft och äkthet, för de anpassar sig utan att förändras, ja de förvandlar fredligt och gradvis de olika kulturerna.

Vi har sett, också genom rikedomen i vår olikhet, att utmaningen vi står inför hela tiden är densamma: att förkunna evangeliet för vår tids människa och att försvara familjen mot alla ideologiska och individualistiska angrepp.

Och utan att någonsin falla i relativismens fälla eller i fällan att demonisera andra, har vi försökt omfamna, fullt och modigt, Guds godhet och barmhärtighet, som övergår våra mänskliga beräkningar, och som bara önskar att ”alla människor ska räddas” (1 Tim 2:4), för att foga in och leva denna synod i det extraordinära barmhärtighetens år som kyrkan är kallad att leva.

Kära medbröder, synoden har också låtit oss bättre förstå att lärans verkliga försvarare inte är de som försvarar dess bokstav, utan dess anda; inte idéer, utan människan; inte formler utan Guds villkorslösa kärlek och förlåtelse. Det innebär inte att på något sätt förringa betydelsen av formuleringar: de behövs; eller vikten av Guds lagar och bud. Det betyder i stället att förhärliga den sanne Gudens storhet, som inte behandlar oss enligt våra förtjänster och inte heller enligt våra gärningar utan enbart enligt hans barmhärtighets gränslösa generositet (jfr Rom 3:21–30; Ps 130; Luk 11:37–54). Det betyder att övervinna den ständiga frestelsen att uppföra sig som den äldre brodern (jfr Luk 15:25–32) eller de avundsjuka arbetarna (jfr Matt 20:1–16). Tvärtom betyder det att fästa större vikt vid de lagar och bud som skapats för människan och inte tvärtom (jfr Mark 2:27).

Så förstår vi bättre att vi människor måste ångra oss och utföra gärningar och anstränga oss, men inte som ett pris för den frälsning som inte kan köpas, och som Kristus har förverkligat villkorslöst på korset, utan för att svara honom som har älskat oss först och friköpt oss med sitt oskyldiga blod medan vi ännu var syndare (jfr Rom 5:6).

Kyrkans första plikt är inte att dela ut fördömanden eller anatema. Den är att förkunna Guds barmhärtighet, uppmana till omvändelse och leda alla människor till Herrens frälsning (jfr Joh 12:44–50).

Med underbara ord sade den salige Paulus VI: ”Vi kan alltså tänka att varje gång vi syndar eller flyr från Gud tänds i honom en låga av ännu intensivare kärlek, en längtan efter att få oss tillbaka och foga in oss på nytt i sin frälsningsplan […]. I Kristus visar Gud att han är oändligt god […]. Gud är god. Och det är han inte bara i sig själv. Med tårar i ögonen säger vi att han är god mot oss. Han älskar oss, söker oss, tänker på oss, känner oss, inspirerar oss och väntar på oss: Han skall bli lycklig, om man kan säga så, den dag vi vänder om och säger: Herre, förlåt mig i din godhet. Så blir vår ånger Guds glädje.”

Också den helige Johannes Paulus II sade att ”kyrkan lever sitt autentiska liv när den bekänner och förkunnar barmhärtigheten […] och när den låter människorna ösa ur Frälsarens barmhärtighets källor, som den förvaltar och öppnar”.

Också påven Benedictus XVI sade: ”I själva verket är barmhärtigheten själva kärnan i evangeliets budskap. Den är Guds eget namn […] Allt vad kyrkan säger och gör visar den barmhärtighet som Gud hyser för människan. När kyrkan måste påminna om en bortglömd sanning eller något förrått gott, gör den det alltid utifrån barmhärtig kärlek, för att människorna skall ha liv i överflöd (jfr Joh 10:10).”

I ljuset av allt detta, och tack vare denna tid av nåd som kyrkan har tillbringat med att tala om och diskutera familjen, känner vi att vi har berikat varandra. Många av oss har fått erfara den helige Andes verkan, som är synodens verklige huvudrollsinnehavare och skapare. För oss alla låter ordet ”familj” inte längre som före synoden. I detta ord finner vi nu redan en sammanfattning av dess kall och innebörden i hela synodvandringen.

Att avsluta synoden betyder i själva verket för kyrkan att på nytt vandra tillsammans på riktigt, för att föra ut evangeliets ljus, kyrkans omfamning och Guds barmhärtighets stöd till hela världen, till varje stift, till varje gemenskap och i varje situation!

Tack!

Översättning: Olle Brandt

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
–Tal vid avslutningen av biskopssynodens fjortonde ordinarie generalförsamling den 24 oktober 2015.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Kära bröder och systrar, först och främst vill jag tacka Herren som har lett vår synodvandring under de senaste åren genom den helige Ande, som alltid stöttar kyrkan.

Av hela mitt hjärta tackar jag kardinal Lorenzo Baldisseri, synodens generalsekreterare, biskop Fabio Fabene, dess under­sekreterare, och tillsammans med dem tackar jag synodens relator, kardinal Peter Erdö och den särskilde sekreteraren ärkebiskop Bruno Forte, de delegerade ordförandena, skrivarna, rådgivarna, översättarna, sångarna och alla dem som har arbetat outtröttligt och i full hängivenhet gentemot kyrkan: ett hjärtligt tack! Och jag skulle också vilja tacka kommissionen som har skrivit rapporten: några av dem har tillbringat en sömnlös natt.

Jag tackar er alla, kära synodfäder, broderliga delegater, åhörare och assessorer, kyrkoherdar och familjer, för ert aktiva och fruktbara deltagande.

Jag tackar också de ”anonyma” och alla dem som arbetat i det tysta och så bidragit generöst till denna synods arbete.

Ni kan lita på att jag ber för er, att Herren skall återgälda er med sin nåds överflödande gåvor!

Medan jag följde synodens arbete frågade jag mig: vad betyder det för kyrkan att avsluta denna synod om familjen?

Förvisso har synoden inte handlat om att lösa alla frågor som rör familjen utan om att försöka lysa upp dem med ljuset från evan­geliet, traditionen och kyrkans tvåtusenåriga historia, för att fylla dem med hoppets glädje utan att falla ned i ett enkelt upprepande av sådant som är odiskutabelt eller redan har sagts.

Den handlade inte om att finna uttömmande svar på alla de svårigheter och tvivel som utmanar och hotar familjen utan om att se dessa svårigheter och tvivel i trons ljus, och att granska dem uppmärksamt och diskutera dem utan fruktan och utan att gömma huvudet i sanden.

Den handlade om att uppmana alla att inse betydelsen av familjen och äktenskapet mellan man och kvinna, som bygger på enhet och oupplöslighet, och att uppskatta den som en grundval för samhället och människans liv.

Den handlade om att lyssna till, och låta andra lyssna till röster från familjer och kyrkans herdar som kommit till Rom med bördor och förhoppningar, rikedomar och utmaningar som gäller familjer i hela världen.

Den handlade om att visa den katolska kyrkans livaktighet och att den inte är rädd för att skaka om bedövade samveten eller för att få smuts på händerna genom att diskutera familjen livligt och uppriktigt.

Den handlade om att försöka betrakta och läsa dagens verklighet, eller rättare verkligheter, med Guds ögon, för att tända och upplysa människornas hjärtan med trons låga, i ett historiskt ögonblick som präglas av modlöshet och social, ekonomisk och moralisk kris och av ett negativt tonläge.

Den handlade om att vittna för alla att evangeliet för kyrkan förblir en levande källa som alltid ger något nytt, mot dem som vill ”indoktrinera” det i döda stenar som man kan kasta på andra.

Den handlade om att klä av de stängda hjärtan som ofta rentav döljer sig bakom kyrkans lära eller bakom goda avsikter för att sätta sig på Moses stol och döma svåra fall och sårade familjer, ofta med överlägsenhet och ytlighet.

Den handlade om att betona att kyrkan tillhör dem i anden fattiga och syndarna som söker förlåtelse, inte bara rättfärdiga och helgon, eller rättare sagt rättfärdiga och helgon när de känner sig som fattiga syndare.

Den handlade om att försöka vidga horisonterna för att övervinna konspirationsteorier eller instängda perspektiv, för att försvara och sprida Guds barns frihet, för att föra vidare skönheten hos den kristna nyheten, som ibland täcks av rosten från ett arkaiskt eller helt enkelt obegripligt språk.

De olika åsikter som framförts under denna synod – och ibland tyvärr på inte helt välvilliga sätt – har förvisso berikat och livat dia­logen och visat en levande bild av en kyrka som inte använder ”färdiga stämplar”, utan som öser levande vatten ur sin tros outtömliga källa för att släcka törsten hos törstiga hjärtan.

Och – bortsett från de dogmatiska frågor som definierats väl av kyrkans läroämbete – har vi sett att det som verkar helt normalt för en biskop från en världsdel kan verka kons­tigt, nästan som en skandal, för en biskop från en annan världsdel. Det som uppfattas som ett kränkande av rättigheter i ett samhälle, kan vara ett självklart och odiskutabelt påbud i ett annat. Det som för somliga är samvetsfrihet är bara förvirring för andra. Sanningen är att kulturerna är olika och att varje övergripande princip – som jag sade, de dogmatiska frågor som definierats väl av kyrkans läroämbete – måste inkultureras om den skall kunna följas och tillämpas. Biskopssynoden år 1985, som firade 20-årsminnet av slutet på Andra Vatikankonciliet, beskrev inkulturation som ”en innerlig förvandling av kulturens autentiska värden genom att de fogas in i kristendomen och genom att kristendomen slår rot i mänsklighetens olika kulturer”. Inkulturationen försvagar inte de sanna värdena utan visar deras verkliga kraft och äkthet, för de anpassar sig utan att förändras, ja de förvandlar fredligt och gradvis de olika kulturerna.

Vi har sett, också genom rikedomen i vår olikhet, att utmaningen vi står inför hela tiden är densamma: att förkunna evangeliet för vår tids människa och att försvara familjen mot alla ideologiska och individualistiska angrepp.

Och utan att någonsin falla i relativismens fälla eller i fällan att demonisera andra, har vi försökt omfamna, fullt och modigt, Guds godhet och barmhärtighet, som övergår våra mänskliga beräkningar, och som bara önskar att ”alla människor ska räddas” (1 Tim 2:4), för att foga in och leva denna synod i det extraordinära barmhärtighetens år som kyrkan är kallad att leva.

Kära medbröder, synoden har också låtit oss bättre förstå att lärans verkliga försvarare inte är de som försvarar dess bokstav, utan dess anda; inte idéer, utan människan; inte formler utan Guds villkorslösa kärlek och förlåtelse. Det innebär inte att på något sätt förringa betydelsen av formuleringar: de behövs; eller vikten av Guds lagar och bud. Det betyder i stället att förhärliga den sanne Gudens storhet, som inte behandlar oss enligt våra förtjänster och inte heller enligt våra gärningar utan enbart enligt hans barmhärtighets gränslösa generositet (jfr Rom 3:21–30; Ps 130; Luk 11:37–54). Det betyder att övervinna den ständiga frestelsen att uppföra sig som den äldre brodern (jfr Luk 15:25–32) eller de avundsjuka arbetarna (jfr Matt 20:1–16). Tvärtom betyder det att fästa större vikt vid de lagar och bud som skapats för människan och inte tvärtom (jfr Mark 2:27).

Så förstår vi bättre att vi människor måste ångra oss och utföra gärningar och anstränga oss, men inte som ett pris för den frälsning som inte kan köpas, och som Kristus har förverkligat villkorslöst på korset, utan för att svara honom som har älskat oss först och friköpt oss med sitt oskyldiga blod medan vi ännu var syndare (jfr Rom 5:6).

Kyrkans första plikt är inte att dela ut fördömanden eller anatema. Den är att förkunna Guds barmhärtighet, uppmana till omvändelse och leda alla människor till Herrens frälsning (jfr Joh 12:44–50).

Med underbara ord sade den salige Paulus VI: ”Vi kan alltså tänka att varje gång vi syndar eller flyr från Gud tänds i honom en låga av ännu intensivare kärlek, en längtan efter att få oss tillbaka och foga in oss på nytt i sin frälsningsplan […]. I Kristus visar Gud att han är oändligt god […]. Gud är god. Och det är han inte bara i sig själv. Med tårar i ögonen säger vi att han är god mot oss. Han älskar oss, söker oss, tänker på oss, känner oss, inspirerar oss och väntar på oss: Han skall bli lycklig, om man kan säga så, den dag vi vänder om och säger: Herre, förlåt mig i din godhet. Så blir vår ånger Guds glädje.”

Också den helige Johannes Paulus II sade att ”kyrkan lever sitt autentiska liv när den bekänner och förkunnar barmhärtigheten […] och när den låter människorna ösa ur Frälsarens barmhärtighets källor, som den förvaltar och öppnar”.

Också påven Benedictus XVI sade: ”I själva verket är barmhärtigheten själva kärnan i evangeliets budskap. Den är Guds eget namn […] Allt vad kyrkan säger och gör visar den barmhärtighet som Gud hyser för människan. När kyrkan måste påminna om en bortglömd sanning eller något förrått gott, gör den det alltid utifrån barmhärtig kärlek, för att människorna skall ha liv i överflöd (jfr Joh 10:10).”

I ljuset av allt detta, och tack vare denna tid av nåd som kyrkan har tillbringat med att tala om och diskutera familjen, känner vi att vi har berikat varandra. Många av oss har fått erfara den helige Andes verkan, som är synodens verklige huvudrollsinnehavare och skapare. För oss alla låter ordet ”familj” inte längre som före synoden. I detta ord finner vi nu redan en sammanfattning av dess kall och innebörden i hela synodvandringen.

Att avsluta synoden betyder i själva verket för kyrkan att på nytt vandra tillsammans på riktigt, för att föra ut evangeliets ljus, kyrkans omfamning och Guds barmhärtighets stöd till hela världen, till varje stift, till varje gemenskap och i varje situation!

Tack!

Översättning: Olle Brandt