Lekmän, tårar, romaranda

Nya häften av Dictionnaire de Spiritualité
Nya häften av Dictionnaire de Spiritualité
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Biskopen J A Eklunds arbete ”Andelivet i Sveriges Kyrka” (1929) är det enda sammanhängande försöket till en svensk histoire de la spiritualite. Som vi flera gånger haft anledning att påpeka saknar nusvenskan en exakt motsvarighet till franskans spirituality (eng. spirituality, ty. Spiritualität), och med risk för missförstånd har vi introducerat ordet spiritualitet i Signums spalter i bemärkelsen ”summan av de karakteristiska dragen hos en persons eller grupps (i vid mening) andliga liv”. Det är ett oroande tecken att man alltid måste använda ordet ”andlig” med många och stora reservationer, men den ”andliga” dimensionen hos människan är alltför betydelsefull för att i längden förbli anonym. Därom är de flesta överens i dessa dagar, oartikulerat eller vältaligt. Spiritualiteten har sin fysionomi och sin historia, som inte så lätt låter sig kartläggas med hjälp av datorer.

I det stora uppslagsverket Dictionnaire de Spiritualité, som påbörjades 1932, har under det gångna året utkommit häftena LIX-LXI (uppslagsorden Labadie-Libermann). De flesta artiklarna består av biografier, vanligtvis uppdelade i schemat liv-verk-inflytande med en omfattande bibliografi. I de senast utkomna häftena är det särskilt tre artiklar som fångar intresset, Laic et laicat av Yves Congar, Larmes, samt Latine, Eglise.

Koncilieteologen Congar har på sin tid fyllt en märkbar och märklig lakun i den nutida teologin med sitt verk Jalons pour une thdologie du laicat (1953). Hans synnerligen väldokumenterade översikt över lekmannaspiritualitetens historia förtjänar all uppmärksamhet. Mycket Tibervatten och teologiskt bläck har flutit sedan Kirchenlexikon år 1891 under stickordet Laien hänvisade siehe Clerus.

Nya testamentet känner inte till någon specifik kallelse för lekmän, en grupp kristna som naturligtvis får konturskarpa drag först sedan kleresiet antagit egen social status i kyrkan. Fram till medeltiden, som i detta sammanhang brukar räknas från Gregorius den Stores (död 604) tid, får både lekmäns och prästers andliga liv sin näring ur trons mysterier och det liturgiska skeendet. Gudstjänstspråket är fortfarande omedelbart begripligt, och fromheten känner inte något behov av att ta sin tillflykt till devotioner av olika slag. Lekmännens kallelse i världen ägnas utförlig behandling i Augustinus’ stora verk: genom distinktionen mellan det absoluta Goda och de skapade tingens relativa godhet, hela den timliga sfären som måste brukas i den mån den främjar inriktningen på det absoluta, byggde Augustinus upp en hel etik. Augustinus hade ett genuint intresse för denna världens skeende; senare tiders betonande av världsföraktet måste ses mot bakgrunden av att det var klostren som ensamma kom att svara för bildningen. Ur munkens synpunkt innebar denna världens affärer en distraktion från det enda nödvändiga. Det är naturligtvis vanskligt att göra sig någon föreställning som det vanliga kyrkfolkets religiösa föreställningsvärld under en tid då de flesta var analfabeter. Säkert är dock att den asketiska måttstocken blev avgörande vid bedömningen av det religiösa värdet i de olika samhällsståndens livsföring.

En lekmannaspiritualitet i egentlig mening blir inte möjlig förrän i och med det ekonomiska uppsvinget på 1100-talet, i synnerhet bland de samhällsklasser som hade möjlighet att resa och motta nya intryck. Kvinnans roll uppvärderas och når på det religiösa planet något av jämställdhet. Evangeliet taget efter bokstaven, Apostlagärningarnas fattigdomsideal, kritik av de kyrkliga institutionerna utmynnar både i heresier och i ortodoxiens befästande genom tiggarordnarna, som förstod att assimilera också lekmännens iver i form av ”tredje ordnar”. Reformationen innebar på katolskt område snarast en markering av den ontologiska skillnaden mellan ämbetsbärare och lekmän, mellan ledande och lydande. En linje åt andra hållet går från Leo XIII över Pius XII till andra Vatikankonciliet, som väl lyckats formulera lekmännens autonomi men knappast en specifik lekmannaspiritualitet. Congar avslutar sin artikel med att framhäva nödvändigheten för kristna lekmän av två korrektiv mot frestelsen att uppslukas helt av det inomvärldsliga: för det första (något som borde vara nog så självklart) den specifika religiösa orienteringen av vardagslivet, bandet mellan kontemplation och aktion. Frälsningsordningen står inte att finna bara i skapelseordningen. Engagemanget, ”insatsen” måste infogas i en bedjande och lovprisande rörelse, som når sin fullkomning och har sin kraftkälla i den eukaristiska kommunionen. För det andra: korset prövar allt, det relativiserar bruket av det timliga i det Absolutas tjänst och ger en mening åt offret, den enda vägen till inre frihet. Det visar att vi i arbetet på att inrikta det timliga mot målet-Kristus endast kan lyckas ofullständigt, också misslyckandet har där sin roll. Korset är villkoret för vår fullkomliga gemenskap med Jesus Kristus. Den insikten ger de rätta proportionerna åt våra förväntningar på oss själva.

Om man vill bedriva vetenskap till Guds ära, är det första villkoret att man gör det för vetenskapens skull, som om den vore ett mål i sig. Man brukar säga att det var tron som byggde de medeltida katedralerna. Säkert var det så, men tron hade inte kunnat bygga någonting om det inte hade funnits arkitekter. Om man skall resa en fasad som tecken på sin kärlek måste man känna till geometrins lagar. Ingen och inget tvingar en kristen att ägna sig åt vetenskap, konst eller filosofi, ty det finns många andra sätt att tjäna Gud. Men om det är det sätt på vilket han har valt att tjäna Gud är han genom själva denna föresats nödgad att bli en skicklig vetenskapsman, en skarpsinnig filosof och en begåvad konstnär. Det är för honom det enda sättet att bli en god och trogen tjänare.

Etienne Gilson, Christianisme et philosophie 1949

Tårarna, det synliga uttrycket för både hjärtats förkrosselse och barnaskapets glädje, intar en för nutidsmänniskan häpnadsväckande stor plats i såväl bibeln som östlig och västlig spiritualitet. Jesus grät inför dödens drama och historiens tragik, fäderna talar om ”tårarnas gåva”, och det ingalunda enbart i bildlig bemärkelse. I Missale Romanum fanns till och med votivböner om denna gåva, och monastiska författare odlade en hel litterär genre ”till tårarnas lov”. Denna tradition har en så fast förankring i det andliga livet att den inte kan avfärdas som utslag av sentimentalitet, det veka gottandet i den egna känslosamheten. Nutida bedömare är alltmer benägna att se positivt på detta uttryck för sambandet mellan kropp och själ (jfr F. Sullivan, ”Tala i tungor”, Signum 10/1976, s. 312).

Artikeln om den latinska kyrkan är en pendang till en tidigare framställning i Dictionnaire de Spiritualite av den grekiska kyrkan, och den vill, som författaren inledningsvis påpekar, hjälpa den österländske läsaren till en bättre förståelse av sina västerländska bröder. Särskilt intressant är slutsatserna: de latinska kyrkofäderna saknar de stora grekernas litterära geni, de är arvtagare till romarandan, realister och realisatörer. Latinarna är bättre på att analysera tidslägets krav och att handla därefter, bättre psykologer, har större tålamod och energi, diplomati och envishet, är handlingsmänniskor och har sinne för universaliteten och därmed för kyrkans missionära väsen. Också den teologiska spekulationen inriktas på klarhet i tro och handling, därav Augustinus’ och hela den västliga traditionens sökande efter intellectus fidei. Om västerlänningen inte vill förklara mysteriet vill han åtminstone inringa det, belysa det i välkända bilder och bli förtroget med det: han ”känner behov av att ge en rationell förklaring till varför han måste tiga med sitt förnuft”. Det romerska primatet är en tjänst i den kyrkliga enhetens intresse.

Detta är de positiva sidorna, de negativa sidorna av samma sak är den alltför timliga aktivismen, rationalitetens våld på teologin, boskillnaden mellan skolteologi och spiritualitet, romersk absolutism, identifiering av mission och latinisering, kanonisk legalism, moralteologisk kasuistik.

Är inte tiden inne att öst och väst delger varandra sina erfarenheter? Liksom västerlandet har mycket att lära av österns bevarade samband mellan lära och andlighet, så måste Orienten ha allt att vinna på mötet med västerns syntes av tro och sökande.

”Låt oss söka i vissheten att finna, och låt oss finna för att söka än mer, ty ‘när någon menar sig vara färdig, då är han allenast vid begynnelsen’ ” (Augustinus, De trinitate 9, 1; Jesus Syrak 18:7).

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Nya häften av Dictionnaire de Spiritualité
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Biskopen J A Eklunds arbete ”Andelivet i Sveriges Kyrka” (1929) är det enda sammanhängande försöket till en svensk histoire de la spiritualite. Som vi flera gånger haft anledning att påpeka saknar nusvenskan en exakt motsvarighet till franskans spirituality (eng. spirituality, ty. Spiritualität), och med risk för missförstånd har vi introducerat ordet spiritualitet i Signums spalter i bemärkelsen ”summan av de karakteristiska dragen hos en persons eller grupps (i vid mening) andliga liv”. Det är ett oroande tecken att man alltid måste använda ordet ”andlig” med många och stora reservationer, men den ”andliga” dimensionen hos människan är alltför betydelsefull för att i längden förbli anonym. Därom är de flesta överens i dessa dagar, oartikulerat eller vältaligt. Spiritualiteten har sin fysionomi och sin historia, som inte så lätt låter sig kartläggas med hjälp av datorer.

I det stora uppslagsverket Dictionnaire de Spiritualité, som påbörjades 1932, har under det gångna året utkommit häftena LIX-LXI (uppslagsorden Labadie-Libermann). De flesta artiklarna består av biografier, vanligtvis uppdelade i schemat liv-verk-inflytande med en omfattande bibliografi. I de senast utkomna häftena är det särskilt tre artiklar som fångar intresset, Laic et laicat av Yves Congar, Larmes, samt Latine, Eglise.

Koncilieteologen Congar har på sin tid fyllt en märkbar och märklig lakun i den nutida teologin med sitt verk Jalons pour une thdologie du laicat (1953). Hans synnerligen väldokumenterade översikt över lekmannaspiritualitetens historia förtjänar all uppmärksamhet. Mycket Tibervatten och teologiskt bläck har flutit sedan Kirchenlexikon år 1891 under stickordet Laien hänvisade siehe Clerus.

Nya testamentet känner inte till någon specifik kallelse för lekmän, en grupp kristna som naturligtvis får konturskarpa drag först sedan kleresiet antagit egen social status i kyrkan. Fram till medeltiden, som i detta sammanhang brukar räknas från Gregorius den Stores (död 604) tid, får både lekmäns och prästers andliga liv sin näring ur trons mysterier och det liturgiska skeendet. Gudstjänstspråket är fortfarande omedelbart begripligt, och fromheten känner inte något behov av att ta sin tillflykt till devotioner av olika slag. Lekmännens kallelse i världen ägnas utförlig behandling i Augustinus’ stora verk: genom distinktionen mellan det absoluta Goda och de skapade tingens relativa godhet, hela den timliga sfären som måste brukas i den mån den främjar inriktningen på det absoluta, byggde Augustinus upp en hel etik. Augustinus hade ett genuint intresse för denna världens skeende; senare tiders betonande av världsföraktet måste ses mot bakgrunden av att det var klostren som ensamma kom att svara för bildningen. Ur munkens synpunkt innebar denna världens affärer en distraktion från det enda nödvändiga. Det är naturligtvis vanskligt att göra sig någon föreställning som det vanliga kyrkfolkets religiösa föreställningsvärld under en tid då de flesta var analfabeter. Säkert är dock att den asketiska måttstocken blev avgörande vid bedömningen av det religiösa värdet i de olika samhällsståndens livsföring.

En lekmannaspiritualitet i egentlig mening blir inte möjlig förrän i och med det ekonomiska uppsvinget på 1100-talet, i synnerhet bland de samhällsklasser som hade möjlighet att resa och motta nya intryck. Kvinnans roll uppvärderas och når på det religiösa planet något av jämställdhet. Evangeliet taget efter bokstaven, Apostlagärningarnas fattigdomsideal, kritik av de kyrkliga institutionerna utmynnar både i heresier och i ortodoxiens befästande genom tiggarordnarna, som förstod att assimilera också lekmännens iver i form av ”tredje ordnar”. Reformationen innebar på katolskt område snarast en markering av den ontologiska skillnaden mellan ämbetsbärare och lekmän, mellan ledande och lydande. En linje åt andra hållet går från Leo XIII över Pius XII till andra Vatikankonciliet, som väl lyckats formulera lekmännens autonomi men knappast en specifik lekmannaspiritualitet. Congar avslutar sin artikel med att framhäva nödvändigheten för kristna lekmän av två korrektiv mot frestelsen att uppslukas helt av det inomvärldsliga: för det första (något som borde vara nog så självklart) den specifika religiösa orienteringen av vardagslivet, bandet mellan kontemplation och aktion. Frälsningsordningen står inte att finna bara i skapelseordningen. Engagemanget, ”insatsen” måste infogas i en bedjande och lovprisande rörelse, som når sin fullkomning och har sin kraftkälla i den eukaristiska kommunionen. För det andra: korset prövar allt, det relativiserar bruket av det timliga i det Absolutas tjänst och ger en mening åt offret, den enda vägen till inre frihet. Det visar att vi i arbetet på att inrikta det timliga mot målet-Kristus endast kan lyckas ofullständigt, också misslyckandet har där sin roll. Korset är villkoret för vår fullkomliga gemenskap med Jesus Kristus. Den insikten ger de rätta proportionerna åt våra förväntningar på oss själva.

Om man vill bedriva vetenskap till Guds ära, är det första villkoret att man gör det för vetenskapens skull, som om den vore ett mål i sig. Man brukar säga att det var tron som byggde de medeltida katedralerna. Säkert var det så, men tron hade inte kunnat bygga någonting om det inte hade funnits arkitekter. Om man skall resa en fasad som tecken på sin kärlek måste man känna till geometrins lagar. Ingen och inget tvingar en kristen att ägna sig åt vetenskap, konst eller filosofi, ty det finns många andra sätt att tjäna Gud. Men om det är det sätt på vilket han har valt att tjäna Gud är han genom själva denna föresats nödgad att bli en skicklig vetenskapsman, en skarpsinnig filosof och en begåvad konstnär. Det är för honom det enda sättet att bli en god och trogen tjänare.

Etienne Gilson, Christianisme et philosophie 1949

Tårarna, det synliga uttrycket för både hjärtats förkrosselse och barnaskapets glädje, intar en för nutidsmänniskan häpnadsväckande stor plats i såväl bibeln som östlig och västlig spiritualitet. Jesus grät inför dödens drama och historiens tragik, fäderna talar om ”tårarnas gåva”, och det ingalunda enbart i bildlig bemärkelse. I Missale Romanum fanns till och med votivböner om denna gåva, och monastiska författare odlade en hel litterär genre ”till tårarnas lov”. Denna tradition har en så fast förankring i det andliga livet att den inte kan avfärdas som utslag av sentimentalitet, det veka gottandet i den egna känslosamheten. Nutida bedömare är alltmer benägna att se positivt på detta uttryck för sambandet mellan kropp och själ (jfr F. Sullivan, ”Tala i tungor”, Signum 10/1976, s. 312).

Artikeln om den latinska kyrkan är en pendang till en tidigare framställning i Dictionnaire de Spiritualite av den grekiska kyrkan, och den vill, som författaren inledningsvis påpekar, hjälpa den österländske läsaren till en bättre förståelse av sina västerländska bröder. Särskilt intressant är slutsatserna: de latinska kyrkofäderna saknar de stora grekernas litterära geni, de är arvtagare till romarandan, realister och realisatörer. Latinarna är bättre på att analysera tidslägets krav och att handla därefter, bättre psykologer, har större tålamod och energi, diplomati och envishet, är handlingsmänniskor och har sinne för universaliteten och därmed för kyrkans missionära väsen. Också den teologiska spekulationen inriktas på klarhet i tro och handling, därav Augustinus’ och hela den västliga traditionens sökande efter intellectus fidei. Om västerlänningen inte vill förklara mysteriet vill han åtminstone inringa det, belysa det i välkända bilder och bli förtroget med det: han ”känner behov av att ge en rationell förklaring till varför han måste tiga med sitt förnuft”. Det romerska primatet är en tjänst i den kyrkliga enhetens intresse.

Detta är de positiva sidorna, de negativa sidorna av samma sak är den alltför timliga aktivismen, rationalitetens våld på teologin, boskillnaden mellan skolteologi och spiritualitet, romersk absolutism, identifiering av mission och latinisering, kanonisk legalism, moralteologisk kasuistik.

Är inte tiden inne att öst och väst delger varandra sina erfarenheter? Liksom västerlandet har mycket att lära av österns bevarade samband mellan lära och andlighet, så måste Orienten ha allt att vinna på mötet med västerns syntes av tro och sökande.

”Låt oss söka i vissheten att finna, och låt oss finna för att söka än mer, ty ‘när någon menar sig vara färdig, då är han allenast vid begynnelsen’ ” (Augustinus, De trinitate 9, 1; Jesus Syrak 18:7).