Litauen: en kyrka som kvävs

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Litauiskan tillhör den baltiska gruppen inom den indoeuropeiska språkfamiljen. Litauiskan är sålunda inte ett slaviskt språk. Språket är ålderdomligt och spåren av släktskapen med sanskrit är tydligare än hos andra levande indoeuropeiska språk. Landets läge vid Östersjön har dock städse hetsat tyskar och slaviska grannar till att vilja äga och styra landet.

Den tidigast kände litauiske fursten hette Mindaugas. Denne – som sysslade med att utsträcka sitt välde österut på östslavernas bekostnad – lyckades genom att själv omvända sig till kristendomen undgå Tyska Ordens korsfararnit. Mindaugas räknas som den första litauiska statens grundare och erkändes år 1251 högtidligt som suverän kristen furste av påven Innocentius IV. År 1386 gifte sig storfursten Jagello av Litauen med drottning Hedvig av Polen. Härigenom uppstod en union mellan de båda rikena, som varade i sekler. Det litauiska folket kom att präglas av polsk kultur. Förbindelserna mellan Litauen och Polen var inte fria från motsättningar. Detta förhållande kunde utnyttjas för politiska syften av 1800-talets Tsar-Ryssland.

Men de ryska grannarna slutade med att ta hem spelet. Vid Polens tredje delning lade de vantarna på Litauen. Litauerna utsätts härefter för en häftig förryskningspolitik. Ett flertal resningar nedslogs med kraft och bestraffades med omfattande deportationer. Försök till resningar gjordes 1830-31, 1863 och 1905. Härvid skapades och befästes ett svalg mellan tsardömet och det litauiska folket.

När tsarväldet avlöstes av det röda kejsardömet förblir de baltiska staternas öden knutna till det ryska folkets. Då gällde det främst att få fred. Genom freden i Brest-Litovsk våren 1917 slöts fred mellan Ryssland och Tyskland. Ryssland avsade sig i detta fredsslut överhögheten över Polen och de tre baltiska staterna. Litauen förklarade sig därefter som en självständig stat den 16 februari 1918. I januari 1919 invaderade Röda Armen likväl såväl Polen som Estland, Lettland och Litauen. I Litauens huvudstad Vilna upprättas då ett tillfälligt kommunistiskt styre. Lenin undertecknade dock den 12 juli 1920 ett fredsfördrag med Litauen. Genom ett fördrag om att ej angripa varandra mellan Sovjetunionen och Litauen, som undertecknades den 28 september 1926 och därefter två gånger förnyades, förbättrades Litauens ställning. De tre små baltiska staterna, vilka alla föddes vid och genom krigsslutet, erkändes med sina gränser och de fördragsslutande parterna förklarade att de för framtiden skulle avstå från att anfalla varandra.

Under 1930-talet inträffade två händelser som starkt påverkade förhållandet mellan Sovjet å ena sidan och de baltiska staterna å den andra. Den ena händelsen var vänskapsfördragen mellan Sovjet och de tre staterna och den andra 1939 års pakt mellan Moskva och Berlin, vari de baltiska staterna – i ett hemligt bihang till pakten – räknades till den sovjetiska intressesfären. Ett vänskapsfördrag mellan Sovjet och Litauen slöts den 5 juli 1933. I augusti 1939 var dock tiden inne för pakten mellan Sovjet och Nazi-Tyskland, vari dessa båda makter förklarade, att de ej skulle angripa varandra.

Moskva tvingade därefter de baltiska staterna att underteckna fördrag om ”ömsesidigt bistånd”, vari även ingick stationering av sovjetiska trupper inom de baltiska nationernas territorier. I juni 1940 utfärdade Sovjet ett ultimatum, vari noggrann efterlevnad av biståndsfördragets bestämmelser påkallades. Ett dygn senare trängde Sovjets trupper in i länderna. Militärt krossade och sedan förfalskade val hade hållits begärde en av Sovjet tillsatt marionettregering, att Litauen skulle införlivas med Sovjetunionen. Denna begäran villfors av Sovjet den 3 augusti 1940. I verkligheten rörde det sig om annexion genom erövring. Litauen hör sedan dess till kretsen av Sovjetunionens rådsrepubliker.

Främlingars herravälde

I början av januari 1939 räknade Litauen i runt tal 3.215.000 invånare. Liksom grannländerna kom Litauen att lida svårt av krig och sovjetisk ockupation.

Under den första sovjetiska ockupationen – som varade mellan den 14 och 21 juni 1941 – berövades folket sina politiska, militära och religiösa ledare. Över 30.250 personer sändes under dessa dagar till tvångsarbetsläger i Sibirien. Den del av befolkningen, som hade tyskt ursprung, utvisades. En miljon polacker överfördes till Polen. Den 22 juni 1941 bröt kriget mellan det nazistiska Tyskland och Sovjet ut. Några veckor senare hade Tyska Riket erövrat Litauen. Nazisterna var misstänksamma mot det litauiska folket, som man förmodade kunde vara ”judaiserat”. Tyskarna var angelägna om att på en och samma gång vidmakthålla sin omstridda auktoritet, rekrytera frivilliga till kriget och motsvara föreställningen att de var skyddstrupper för landets befolkning. För att svara mot dessa skilda krav förde tyskarna en vacklande politik. Resultatet blev att den litauiska nationalkänslan stärktes. Man tog fasta på allt, som varken var germanskt eller slaviskt men som kunde betecknas som typiskt litauiskt. Tusentals litauer fick med sina liv betala för det motstånd, som de gjorde mot nazismen. Under denna tid dödades 200.000 judar.

Sovjetunionen återtog och styrde landet från den 24 oktober 1944. Man uppskattar att 145.000 litauer deporterades mellan 1944 och 1946. Skälen härför var att man gjorde både andligt och våldsamt motstånd, det senare inom organiserade antisovjetiska partisantrupper. Man utvisade också 100.000 polacker, som alltjämt fanns kvar i landet. En tredje våg av allmän förföljelse drabbade landet 1949. I samband med att man då tvångsvis kollektiviserade jordbruket lät man dagarna 24–27 mars deportera 60.000 litauer till sovjetiska tvångsarbetsläger. I juli samma år skedde ytterligare arresteringar med påföljande deportationer.

Det är svårt att kontrollera hur pass noggranna de angivna talen är. Skilda siffror anges i olika källor. Men rimligen bör man kunna uppskatta befolkningsavtappningen till ungefär en tredjedel. Genom nazistiska och kommunistiska förföljelser av skilda grupper har det litauiska folket förlorat mycket blod.

Denna avtappning förklarar också varför de äldre årsklasserna är stora jämfört med de yngre. Genom de förföljelser, som drabbade den del av befolkningen som var i fruktsam ålder, har den naturliga befolkningstillväxten hämmats. Först 1963 hade man ånyo uppnått 1940 års befolkningstal. Dagens befolkning – som uppgår till drygt 3.230.000 personer – är endast något större än den befolkning, som landet hade i slutet av 1930-talet.

I takt med de händelser, som litauerna själva kallar för folkmord, har ryssar flyttat in i landet. Den sovjetiska koloniseringen av landet har således även en befolkningsmässig sida.

I en framställning rörande förhållandena i Sovjetunionen sägs, att man har ansett det vara nödvändigt att kontrollera den politiska och ekonomiska utvecklingen i de baltiska rådsrepublikerna eftersom kommunismen inte hade funnits i dessa under tidigare skede. Man ville inte från centralt håll riskera nationella politiska avvikelser till följd av de minnen, som i dessa länder funnes av tidigare självständighet. Sovjetunionens federala organ hade därför ansett, att de mest partitrogna kretsarnas ställning skulle stärkas.

Antalet ryssar i landet uppgick före kriget till mellan två och tre procent. I dag uppgår ryssarnas andel av befolkningen till nära nio procent.

Tillväxten av antalet ryssar förklaras på officiellt håll med att bristen på arbetskraft har gjort inflyttningen nödvändig. Men man bör dock ha i minnet, att man samtidigt rekryterar litauisk arbetskraft för verksamhet i Kazakstan och andra avsides belägna områden. Det är på detta sätt man koloniserar. Det ryska riket är alltjämt ett stort fängelse för en rad andra nationer.

Assimilationspolitik och motstånd

En av grundstenarna i den torgförda politiska läran är den leninistiska tesen ”om nationaliteterna”. Den ryska bolsjevikregimens första beslut gällde ”dekretet om freden”. Lenin uppläste själv den 26 oktober 1917 förslag härom inför den andra allryska rådskongressen. I beslutet fördöms annexioner, vilka beskrivs som ”varje förening av en liten eller svag nation med en stor och stark stat utan att den svagare parten har haft tillfälle att fritt uttrycka sitt medgivande”.

De baltiska staternas rätt att fritt bestämma över sina öden – vilken också understöddes av Storbritannien år 1918 – har högtidligt erkänts och bekräftats i fördrag.

Man frågar sig då med vilken rätt Sovjetunionen år 1940 invaderade Litauen och de andra baltiska staterna och med vilken rätt man införlivade dessa små stater genom beslut den 3 augusti 1940 utan att höra befolkningens mening.

Striden mellan Bukarin, Piatkov, Stalin och Lenin i denna fråga är väl känd. Man vet också att Lenin strax före sin död hade onda föraningar rörande den kommande utvecklingen. Lenin själv lät emellertid vid den sjunde partikongressen 1919 – i ett svårtolkat beslut – frågan om sakens prövning ligga hos partiet. Frågan om självbestämmande skulle vara en partifråga. I praktiken tålde Lenin avvikelser från sin princip i läran ”om nationaliteter” i syfte att främja ”arbetarnas rätt till självbestämmande”. Detta synsätt ansågs rättfärdiga inblandningen i de baltiska ländernas angelägenheter 1918-19. År 1940 införlivade man de baltiska länderna i rådsrepublikernas krets efter ett stycke politisk teater, som inte lurade någon. Att det skedde i motsättning till rådande folkmening råder ingen tvekan om. Man förstår därför att det kommunistiska partiet i dag måste arbeta med stort nit för att utsläcka tecken på kvardröjande ”borgerlighet” och ”nationalism”.

Det litauiska kommunistpartiets generalsekreterare har framställt saken på följande sätt:

”Västerns imperialistiska propaganda och borgerliga nationalistiska ideologier försöker att hos oss återuppväcka nationalistiska tendenser samt utså misstro och hat mellan våra folk och nationaliteter. Vi bör därför bekämpa alla försök, som görs att fördärva förhållandet mellan nationerna i Sovjetunionen och den hos oss förda politiken ‘om nationaliteter’. . . Kommunismens uppbyggnad innebär en skoningslös kamp mot alla kvarvarande rester från den förflutna tiden. Det är en kamp mot trång nationell självtillräcklighet och nationalism, mot nationell instängdhet samt mot kråkvinkelpatriotism.”

Vad döljer sig bakom partiets och statens stenansikte? Är det en varelse som till 100 procent är ryss? Är det en rysk nationalism av gammalt märke, som karaktäriserar den ryska statsmaktens nutida byråkrater? De farhågor, som på sin tid hystes av Lenin, syns ha besannats:

”Revolution är inte nog för att förstöra den falska fosterlandskärleken, det av nationella skäl motiverade våldet, den byråkratiska andan eller andra plågor, som har övertagits från det tidigare samhällsskicket.”

Västerns länder känner olust inför de krav på självbestämmande, som reses av de baltiska länderna. Vem vill i detta sammanhang tala om krav på självbestämmande på samma sätt som man brukar göra när det gäller de gamla kolonialfolken? Vad gäller de baltiska länderna spelar jämvikten mellan de politiska blocken stor roll. I politiken är det bra att ”vara av god familj” eller ”i goda ekonomiska omständigheter” om man skall kunna överleva kriser och rida ut stormar.

I det memorandum, som Baltiska Världsfederationen avlämnade till de västeuropeiska och nordamerikanska ländernas delegationer vid Helsingforskonferensen den 2 juli 1973, hette det:

”. . . den rätt till självbestämmande för alla länder – på sätt som har kungjorts genom Förenta Nationernas resolution nr 2625 (XXV) av år 1970 rörande vänskapliga förbindelser länder emellan – bör även gälla Estland, Lettland och Litauen. Under århundraden har dessa länder varit fria och oberoende. Det ankommer på denna konferens att garantera dessa länders grundläggande rättigheter i enlighet med folkrättens regler.”

Vi kan med skäl fråga oss vad som återstår av den gamla politiska grundsatsen ”om nationaliteter” i Sovjet. En artikel i ämnet av G. Zimanas, som har publicerats i Pravda den 24 januari 1969, slutade med följande sammanfattande ord:

”Bland socialismens mest betydelsefulla landvinningar i vår stat kan räknas tanken på att alla folk skall vara vänner och’ därmed den internationalistiska ideologiens triumf… För första gången i historien har ett stort samvälde av folk, som lever i broderlig sämja, bildats på fast grund inom vår mångnationella union.”

Dessa lyriska utsvävningar skyler den påtagliga verkligheten. Litauen – liksom de övriga baltländerna – saknar inte ekonomisk betydelse för Sovjetunionen. Landet är fattigt på mineral och energitillgångar men har betydande livsmedelsindustri. Till denna industri hör en infrastruktur av transportvägar, vilka är av bättre klass än vad som är vanligt i Sovjetunionen. Arbetskraften i landet är mycket välutbildad och kunnig.

Infrastrukturen och den traditionella yrkesskickligheten ger löfte om fortsatt god ekonomisk tillväxt. Litauen har – liksom Vitryssland – ett gott index för ekonomisk tillväxt och höll sig på samma nivå som utvecklingsområdet Kazakstan inom femårsplanen 1966-70.

Inom en nära framtid väntas den elektriska industrin och informationsindustrin komma att foga sig till redan tillgängliga tillgångar såsom högklassig ekonomisk infrastruktur, yrkesskickliga arbetare, dugliga tjänstemän samt förnämliga inrättningar för utbildning och kultur. Denna utveckling märks särskilt beträffande Vilna.

Landet har stor betydelse inom den militära strategin. Sovjetunionen har – genom att besätta de baltiska länderna – fått kontroll över den långa kust mot Östersjön, som löper från estniska Reval i norr till de polska hamnarna i söder. 100 km av denna långa kust tillhör Litauen. Östersjön räknas som trumf i det internationella politiska spelet. Sovjetunionen är angelägen att stärka och befästa sin ställning vid detta hav.

Den 14 maj 1972 brände en ung arbetare vid namn Roman Kalanta sig själv till döds – liksom Jan Palach i Prag – i Operaparken i Kaunas. När han stupade ropade han: ”Leve det fria Litauen!” Denna tragiska händelse blev signalen till ett upplopp, som varade i flera dagar. Upploppet stävjades av myndigheterna med brutal kraft. Man nöjde sig inte med att sätta in knektar från den lokala garnisonen utan rekvirerade hjälp i form av fallskärmstrupper, som skyndsamt hämtades från förläggningar i Sibirien och Kaukasus.

Så fick de händelser som utspelade sig visa skillnaden mellan verkligheten och en fingerad verklighet. När statsmakten kan handla fritt efter eget skön kommer alltid en dag då den prövas av folket. Vägrar man att bifalla rimliga krav ligger en dramatisk sammanstötning nära.

Inom ramen för den i Litauen drivna assimilationspolitiken pågår en häftig ateistisk propaganda. Man vägrar folket mänskliga rättigheter och resultatet blir att konflikter uppstår. Motståndet kommer – liksom på andra håll – från intellektuella kretsar. Inom dessa finns en stor iver för att få den egna nationella kulturen att överleva.

Som ett särdrag i den litauiska kulturella motståndsrörelsen må noteras den betydelse, som helt vanliga människor ute i småstäderna och byarna har för den gemensamma saken. När det gäller att kämpa för mänskliga rättigheter och rätten till religionsutövning kommer protesterna i stor utsträckning ur de djupa leden. Denna känsla av ansvar och vilja till protest är av stor betydelse. Utan denna nyvunna ansvarskänsla skulle man drivas till likgiltighet vad gäller religion och bli apolitisk. Genom inre emigration och religiös passivitet skulle en klass av håglösa och livegna individer komma att utbildas. Utvecklingen mot ett tillstånd då det kommer att finnas en stor grupp av andligen förslöade människor främjas av gällande uppmuntran av brutal och systematisk antireligiös propaganda. Eftersom folket gärna vill identifiera sig själv med den fäderneärvda tron känner man sig förolämpad långt in i djupet av det gemensamma medvetandet.

Statsmakten och kyrkan

En tidskrift som kallar sig Katolsk Kyrkokrönika för Litauen – och som ofta endast omnämns som ”Krönikan” – började att utkomma den 19 mars 1972. Tidskriften är ett effektivt – om än lätt sårbart – nyhetsorgan. Eftersom tidskriften finns och fortsätter att utkomma kan man inte skylla egen okunnighet om vad som tilldrager sig inom den litauiska kyrkan enbart på brist på information. Kunskaper finns numera att få för den som vill göra sig besvär.

År 1939 räknade landet omkring 84% katoliker, 4% ortodoxa (varav många gammaltroende) och 4% evangeliska kristna (varav stora flertalet lutheraner). Antalet judar uppgick till omkring 8% (inklusive flyktingar från Polen och Tyskland). De som tillhörde andra trosriktningar utgjorde en obetydlig andel av befolkningen.

Den katolska kyrkan var före kriget en stark och välorganiserad kyrka. Det fanns sex stift med ärkebiskopar i Kannas och Vilna samt biskopar i Vilkaviskis, Panevezys, Telsiai och Kaisiadorys. Därjämte fanns en självständig prelatur i Memel (Klaipeda). Tio biskopar och 1450 präster var samtidigt i tjänst. Det fanns nära 500 seminarister (varav en tredjedel blivande ordenspräster). Det existerade 85 religiösa kommuniteter och egentliga kloster. Antalet församlingar uppgick – kapellförsamlingar inräknade – till 1047. Vidare fanns det många katolska skolor. Även bibliotek, två sjukhus och sju förlag tillhörde katolska organisationer. Genom de katolska förlagen utgavs årligen 7.500.000 exemplar tidningar och tidskrifter.

Man såg kalvarieberg och kors längs vägarna och man gjorde pilgrimsfärder. Religionen utövades över allt på ett påtagligt sätt.

Litauen öppnade sig för kristendomen mycket sent om man använder västeuropeiskt mått. Litauerna var ännu under 1200-talet hedningar och de korståg, som Tyska Orden företog, var länge ett hinder för verklig evangelisation. Sedan väl de litauiska storfurstarna blivit kristna kom den katolska tron att – hägnad av en fyrahundraårig union med Polen – rota sig mycket fast i detta bondeland. En anda av motstånd och självbevarelsedrift kom att prägla landets befolkning sedan Rysslands ortodoxa tsarer under ett sekel av skärmytslingar mellan befolkning och myndigheter försökt föra över landet till det ortodoxa lägret genom assimilationspolitik.

Liksom i andra länder, där man har försökt bryta ner den nationella kulturen, har det byggts upp ett samförstånd mellan det lägre prästerskapet och de troende inom den egna närmiljön. Folket har gott och långt minne. Trots de många kampanjerna för att utbreda ateismen inom landet så åtnjuter kyrkoherdarna ute i byarna alltjämt folkets obrutna förtroende. Man delar sitt liv och sitt öde med sina präster och själva tron har förenats med nationalkänslan till en ödesgemenskap.

Det kan likväl vara av stort intresse att taga del av hur det kommunistiska partiet ser på kyrkan. En kommunistisk skriftställare har i en tidskriftartikel bl.a. anfört följande.

”Å ena sidan lever kyrkan som en parasit på nationen. Kyrkan lägger sig till med kulturella traditioner och folkliga bruk samt använder folkets språk. Med tiden kan detta utmynna i en ‘folkets kyrka’, som ger sig till känna med rent fascistiska metoder och i vars stämma man tror sig höra en företrädare för folkets kultur m.m. A andra sidan försöker kyrkan tränga sig in i den nationella kulturen och – samtidigt som man drar nytta av stöd från de gamla härskande klasserna – sätta sin prägel på folkets andliga utveckling. . . De litauiska prästerna har använt sig av alla medel och utnyttjat varje tillfälle att uppväcka både fanatisk religiositet och nationella lidelser hos folket. ”

I följande rader – som också citeras efter kommunistiska skriftställare – märks en oklar fruktan och en taktisk vilja att nedvärdera kyrkans betydelse:

”Ett kompromissande sinnelag och en lust att komma på god fot med den gamla nationalistiska kvarlåtenskapen och dess företrädare är den stora faran. . . Det gäller att komma ihåg att den borgerliga nationalismen ofta slår följe med religiösa fördomar.”

”Vi får inte glömma att en god del av prästerskapet för en förtäckt kamp mot Partiet. Det är därför nödvändigt att motverka försöken att sätta troende och ateister i harnesk mot varandra för att därigenom fördärva vår inbördes sämja. Vi måste också minnas att våra ideologiska motståndare anstränger sig att påverka ungdomen. Präster, som talar i Vatikanradion, vänder sig ofta till vår ungdom. Det är viktigt att ungdomarna utbildas i materialismens tänkesätt och vi bör aldrig någonsin glömma detta. ”

Den första vågen av förföljelser – perioden 1945-1953 – var inriktad på att förstöra kyrkans infrastruktur. Under denna tid skedde omfattande deportationer till de sibiriska arbetslägren. En enda biskop undgick deportation. Omkring 350 präster sändes iväg till straffarbete. Under denna tid fick de deporterade litauiska prästerna en fruktbärande kontakt med ukrainska katolska präster av grekisk rit, som inte ville foga sig i officiella beslut om att de skulle ”återvända” till den ortodoxa kyrkan. Många kyrkor och alla ordenshus stängdes. Ett enda prästseminarium – seminariet i Kaunas – tilläts att fortsätta. Kyrkans allmänna sociala verksamhet stoppades. Detsamma gällde för kyrkans undervisande och fostrande arbete liksom också på kristen kärlek grundad omsorgsverksamhet.

Efter hand mottog man och började att tillämpa den i Sovjetunionen vanliga lagstiftningen rörande religion. Enligt sovjetisk rätt skall kyrka och stat hållas åtskillda. Detsamma gäller om kyrka och skola. Genom den senare regeln kan man hindra kyrkan från att undervisa barn och ungdomar. Ungdomens religiösa fostran blir därigenom en angelägenhet uteslutande för föräldrarna.

Efter Stalins död 1953 kom politiskt töväder. 130 präster – som hade överlevt dödslägren – återvände då till Litauen. Två nya biskopar vigdes och tilläts att utöva sina ämbeten. För första gången sedan 1940 fick biskoparna rätt att visitera sina församlingar. Samhället började åter att andas. I Memel byggde man en ny kyrka.

Från 1959 skärpte dock Krustjev den statliga kyrkopolitiken. Detta innebar en klar försämring för särskilt de ortodoxa och för baptisterna. Dessa hade sedan länge dragit nytta av vissa praktiska följder av den liberalt färgade ”Nya ekonomiska politik – NEP”, som Lenin införde för att nå kortsiktiga ekonomiska syften. Som ett led i sin politik för fredlig samlevnad arbetade Krustjev för att komma överens med och påverka Vatikanen. Detta hindrade dock inte att två biskopar samtidigt dömdes till husarrest. Den ende biskop, som fick fortsätta sitt arbete, var den apostoliske administratorn i Telsiai. Vid seminariet i Kaunas hade antalet studerande minskats till 25. Prästerna förbjöds att enligt hävdvunnen sed besöka sina församlingsbor. Man bestred också föräldrarnas rätt att ge sina barn religiös fostran eftersom detta ansågs kränka statens ensamrätt till utbildning. Men två av de plågor, som den ortodoxa kyrkan utsattes för, besparades än så länge den katolska. Den ena av dessa var skyldigheten att rätta sig efter en lekmannastyrelse, som var fjärrstyrd från den statliga byrån för religionsfrågor. Den andra var plikten att anmäla dop och vigslar till en statlig myndighet.

(Forts. i nästa nr.)

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Litauiskan tillhör den baltiska gruppen inom den indoeuropeiska språkfamiljen. Litauiskan är sålunda inte ett slaviskt språk. Språket är ålderdomligt och spåren av släktskapen med sanskrit är tydligare än hos andra levande indoeuropeiska språk. Landets läge vid Östersjön har dock städse hetsat tyskar och slaviska grannar till att vilja äga och styra landet.

Den tidigast kände litauiske fursten hette Mindaugas. Denne – som sysslade med att utsträcka sitt välde österut på östslavernas bekostnad – lyckades genom att själv omvända sig till kristendomen undgå Tyska Ordens korsfararnit. Mindaugas räknas som den första litauiska statens grundare och erkändes år 1251 högtidligt som suverän kristen furste av påven Innocentius IV. År 1386 gifte sig storfursten Jagello av Litauen med drottning Hedvig av Polen. Härigenom uppstod en union mellan de båda rikena, som varade i sekler. Det litauiska folket kom att präglas av polsk kultur. Förbindelserna mellan Litauen och Polen var inte fria från motsättningar. Detta förhållande kunde utnyttjas för politiska syften av 1800-talets Tsar-Ryssland.

Men de ryska grannarna slutade med att ta hem spelet. Vid Polens tredje delning lade de vantarna på Litauen. Litauerna utsätts härefter för en häftig förryskningspolitik. Ett flertal resningar nedslogs med kraft och bestraffades med omfattande deportationer. Försök till resningar gjordes 1830-31, 1863 och 1905. Härvid skapades och befästes ett svalg mellan tsardömet och det litauiska folket.

När tsarväldet avlöstes av det röda kejsardömet förblir de baltiska staternas öden knutna till det ryska folkets. Då gällde det främst att få fred. Genom freden i Brest-Litovsk våren 1917 slöts fred mellan Ryssland och Tyskland. Ryssland avsade sig i detta fredsslut överhögheten över Polen och de tre baltiska staterna. Litauen förklarade sig därefter som en självständig stat den 16 februari 1918. I januari 1919 invaderade Röda Armen likväl såväl Polen som Estland, Lettland och Litauen. I Litauens huvudstad Vilna upprättas då ett tillfälligt kommunistiskt styre. Lenin undertecknade dock den 12 juli 1920 ett fredsfördrag med Litauen. Genom ett fördrag om att ej angripa varandra mellan Sovjetunionen och Litauen, som undertecknades den 28 september 1926 och därefter två gånger förnyades, förbättrades Litauens ställning. De tre små baltiska staterna, vilka alla föddes vid och genom krigsslutet, erkändes med sina gränser och de fördragsslutande parterna förklarade att de för framtiden skulle avstå från att anfalla varandra.

Under 1930-talet inträffade två händelser som starkt påverkade förhållandet mellan Sovjet å ena sidan och de baltiska staterna å den andra. Den ena händelsen var vänskapsfördragen mellan Sovjet och de tre staterna och den andra 1939 års pakt mellan Moskva och Berlin, vari de baltiska staterna – i ett hemligt bihang till pakten – räknades till den sovjetiska intressesfären. Ett vänskapsfördrag mellan Sovjet och Litauen slöts den 5 juli 1933. I augusti 1939 var dock tiden inne för pakten mellan Sovjet och Nazi-Tyskland, vari dessa båda makter förklarade, att de ej skulle angripa varandra.

Moskva tvingade därefter de baltiska staterna att underteckna fördrag om ”ömsesidigt bistånd”, vari även ingick stationering av sovjetiska trupper inom de baltiska nationernas territorier. I juni 1940 utfärdade Sovjet ett ultimatum, vari noggrann efterlevnad av biståndsfördragets bestämmelser påkallades. Ett dygn senare trängde Sovjets trupper in i länderna. Militärt krossade och sedan förfalskade val hade hållits begärde en av Sovjet tillsatt marionettregering, att Litauen skulle införlivas med Sovjetunionen. Denna begäran villfors av Sovjet den 3 augusti 1940. I verkligheten rörde det sig om annexion genom erövring. Litauen hör sedan dess till kretsen av Sovjetunionens rådsrepubliker.

Främlingars herravälde

I början av januari 1939 räknade Litauen i runt tal 3.215.000 invånare. Liksom grannländerna kom Litauen att lida svårt av krig och sovjetisk ockupation.

Under den första sovjetiska ockupationen – som varade mellan den 14 och 21 juni 1941 – berövades folket sina politiska, militära och religiösa ledare. Över 30.250 personer sändes under dessa dagar till tvångsarbetsläger i Sibirien. Den del av befolkningen, som hade tyskt ursprung, utvisades. En miljon polacker överfördes till Polen. Den 22 juni 1941 bröt kriget mellan det nazistiska Tyskland och Sovjet ut. Några veckor senare hade Tyska Riket erövrat Litauen. Nazisterna var misstänksamma mot det litauiska folket, som man förmodade kunde vara ”judaiserat”. Tyskarna var angelägna om att på en och samma gång vidmakthålla sin omstridda auktoritet, rekrytera frivilliga till kriget och motsvara föreställningen att de var skyddstrupper för landets befolkning. För att svara mot dessa skilda krav förde tyskarna en vacklande politik. Resultatet blev att den litauiska nationalkänslan stärktes. Man tog fasta på allt, som varken var germanskt eller slaviskt men som kunde betecknas som typiskt litauiskt. Tusentals litauer fick med sina liv betala för det motstånd, som de gjorde mot nazismen. Under denna tid dödades 200.000 judar.

Sovjetunionen återtog och styrde landet från den 24 oktober 1944. Man uppskattar att 145.000 litauer deporterades mellan 1944 och 1946. Skälen härför var att man gjorde både andligt och våldsamt motstånd, det senare inom organiserade antisovjetiska partisantrupper. Man utvisade också 100.000 polacker, som alltjämt fanns kvar i landet. En tredje våg av allmän förföljelse drabbade landet 1949. I samband med att man då tvångsvis kollektiviserade jordbruket lät man dagarna 24–27 mars deportera 60.000 litauer till sovjetiska tvångsarbetsläger. I juli samma år skedde ytterligare arresteringar med påföljande deportationer.

Det är svårt att kontrollera hur pass noggranna de angivna talen är. Skilda siffror anges i olika källor. Men rimligen bör man kunna uppskatta befolkningsavtappningen till ungefär en tredjedel. Genom nazistiska och kommunistiska förföljelser av skilda grupper har det litauiska folket förlorat mycket blod.

Denna avtappning förklarar också varför de äldre årsklasserna är stora jämfört med de yngre. Genom de förföljelser, som drabbade den del av befolkningen som var i fruktsam ålder, har den naturliga befolkningstillväxten hämmats. Först 1963 hade man ånyo uppnått 1940 års befolkningstal. Dagens befolkning – som uppgår till drygt 3.230.000 personer – är endast något större än den befolkning, som landet hade i slutet av 1930-talet.

I takt med de händelser, som litauerna själva kallar för folkmord, har ryssar flyttat in i landet. Den sovjetiska koloniseringen av landet har således även en befolkningsmässig sida.

I en framställning rörande förhållandena i Sovjetunionen sägs, att man har ansett det vara nödvändigt att kontrollera den politiska och ekonomiska utvecklingen i de baltiska rådsrepublikerna eftersom kommunismen inte hade funnits i dessa under tidigare skede. Man ville inte från centralt håll riskera nationella politiska avvikelser till följd av de minnen, som i dessa länder funnes av tidigare självständighet. Sovjetunionens federala organ hade därför ansett, att de mest partitrogna kretsarnas ställning skulle stärkas.

Antalet ryssar i landet uppgick före kriget till mellan två och tre procent. I dag uppgår ryssarnas andel av befolkningen till nära nio procent.

Tillväxten av antalet ryssar förklaras på officiellt håll med att bristen på arbetskraft har gjort inflyttningen nödvändig. Men man bör dock ha i minnet, att man samtidigt rekryterar litauisk arbetskraft för verksamhet i Kazakstan och andra avsides belägna områden. Det är på detta sätt man koloniserar. Det ryska riket är alltjämt ett stort fängelse för en rad andra nationer.

Assimilationspolitik och motstånd

En av grundstenarna i den torgförda politiska läran är den leninistiska tesen ”om nationaliteterna”. Den ryska bolsjevikregimens första beslut gällde ”dekretet om freden”. Lenin uppläste själv den 26 oktober 1917 förslag härom inför den andra allryska rådskongressen. I beslutet fördöms annexioner, vilka beskrivs som ”varje förening av en liten eller svag nation med en stor och stark stat utan att den svagare parten har haft tillfälle att fritt uttrycka sitt medgivande”.

De baltiska staternas rätt att fritt bestämma över sina öden – vilken också understöddes av Storbritannien år 1918 – har högtidligt erkänts och bekräftats i fördrag.

Man frågar sig då med vilken rätt Sovjetunionen år 1940 invaderade Litauen och de andra baltiska staterna och med vilken rätt man införlivade dessa små stater genom beslut den 3 augusti 1940 utan att höra befolkningens mening.

Striden mellan Bukarin, Piatkov, Stalin och Lenin i denna fråga är väl känd. Man vet också att Lenin strax före sin död hade onda föraningar rörande den kommande utvecklingen. Lenin själv lät emellertid vid den sjunde partikongressen 1919 – i ett svårtolkat beslut – frågan om sakens prövning ligga hos partiet. Frågan om självbestämmande skulle vara en partifråga. I praktiken tålde Lenin avvikelser från sin princip i läran ”om nationaliteter” i syfte att främja ”arbetarnas rätt till självbestämmande”. Detta synsätt ansågs rättfärdiga inblandningen i de baltiska ländernas angelägenheter 1918-19. År 1940 införlivade man de baltiska länderna i rådsrepublikernas krets efter ett stycke politisk teater, som inte lurade någon. Att det skedde i motsättning till rådande folkmening råder ingen tvekan om. Man förstår därför att det kommunistiska partiet i dag måste arbeta med stort nit för att utsläcka tecken på kvardröjande ”borgerlighet” och ”nationalism”.

Det litauiska kommunistpartiets generalsekreterare har framställt saken på följande sätt:

”Västerns imperialistiska propaganda och borgerliga nationalistiska ideologier försöker att hos oss återuppväcka nationalistiska tendenser samt utså misstro och hat mellan våra folk och nationaliteter. Vi bör därför bekämpa alla försök, som görs att fördärva förhållandet mellan nationerna i Sovjetunionen och den hos oss förda politiken ‘om nationaliteter’. . . Kommunismens uppbyggnad innebär en skoningslös kamp mot alla kvarvarande rester från den förflutna tiden. Det är en kamp mot trång nationell självtillräcklighet och nationalism, mot nationell instängdhet samt mot kråkvinkelpatriotism.”

Vad döljer sig bakom partiets och statens stenansikte? Är det en varelse som till 100 procent är ryss? Är det en rysk nationalism av gammalt märke, som karaktäriserar den ryska statsmaktens nutida byråkrater? De farhågor, som på sin tid hystes av Lenin, syns ha besannats:

”Revolution är inte nog för att förstöra den falska fosterlandskärleken, det av nationella skäl motiverade våldet, den byråkratiska andan eller andra plågor, som har övertagits från det tidigare samhällsskicket.”

Västerns länder känner olust inför de krav på självbestämmande, som reses av de baltiska länderna. Vem vill i detta sammanhang tala om krav på självbestämmande på samma sätt som man brukar göra när det gäller de gamla kolonialfolken? Vad gäller de baltiska länderna spelar jämvikten mellan de politiska blocken stor roll. I politiken är det bra att ”vara av god familj” eller ”i goda ekonomiska omständigheter” om man skall kunna överleva kriser och rida ut stormar.

I det memorandum, som Baltiska Världsfederationen avlämnade till de västeuropeiska och nordamerikanska ländernas delegationer vid Helsingforskonferensen den 2 juli 1973, hette det:

”. . . den rätt till självbestämmande för alla länder – på sätt som har kungjorts genom Förenta Nationernas resolution nr 2625 (XXV) av år 1970 rörande vänskapliga förbindelser länder emellan – bör även gälla Estland, Lettland och Litauen. Under århundraden har dessa länder varit fria och oberoende. Det ankommer på denna konferens att garantera dessa länders grundläggande rättigheter i enlighet med folkrättens regler.”

Vi kan med skäl fråga oss vad som återstår av den gamla politiska grundsatsen ”om nationaliteter” i Sovjet. En artikel i ämnet av G. Zimanas, som har publicerats i Pravda den 24 januari 1969, slutade med följande sammanfattande ord:

”Bland socialismens mest betydelsefulla landvinningar i vår stat kan räknas tanken på att alla folk skall vara vänner och’ därmed den internationalistiska ideologiens triumf… För första gången i historien har ett stort samvälde av folk, som lever i broderlig sämja, bildats på fast grund inom vår mångnationella union.”

Dessa lyriska utsvävningar skyler den påtagliga verkligheten. Litauen – liksom de övriga baltländerna – saknar inte ekonomisk betydelse för Sovjetunionen. Landet är fattigt på mineral och energitillgångar men har betydande livsmedelsindustri. Till denna industri hör en infrastruktur av transportvägar, vilka är av bättre klass än vad som är vanligt i Sovjetunionen. Arbetskraften i landet är mycket välutbildad och kunnig.

Infrastrukturen och den traditionella yrkesskickligheten ger löfte om fortsatt god ekonomisk tillväxt. Litauen har – liksom Vitryssland – ett gott index för ekonomisk tillväxt och höll sig på samma nivå som utvecklingsområdet Kazakstan inom femårsplanen 1966-70.

Inom en nära framtid väntas den elektriska industrin och informationsindustrin komma att foga sig till redan tillgängliga tillgångar såsom högklassig ekonomisk infrastruktur, yrkesskickliga arbetare, dugliga tjänstemän samt förnämliga inrättningar för utbildning och kultur. Denna utveckling märks särskilt beträffande Vilna.

Landet har stor betydelse inom den militära strategin. Sovjetunionen har – genom att besätta de baltiska länderna – fått kontroll över den långa kust mot Östersjön, som löper från estniska Reval i norr till de polska hamnarna i söder. 100 km av denna långa kust tillhör Litauen. Östersjön räknas som trumf i det internationella politiska spelet. Sovjetunionen är angelägen att stärka och befästa sin ställning vid detta hav.

Den 14 maj 1972 brände en ung arbetare vid namn Roman Kalanta sig själv till döds – liksom Jan Palach i Prag – i Operaparken i Kaunas. När han stupade ropade han: ”Leve det fria Litauen!” Denna tragiska händelse blev signalen till ett upplopp, som varade i flera dagar. Upploppet stävjades av myndigheterna med brutal kraft. Man nöjde sig inte med att sätta in knektar från den lokala garnisonen utan rekvirerade hjälp i form av fallskärmstrupper, som skyndsamt hämtades från förläggningar i Sibirien och Kaukasus.

Så fick de händelser som utspelade sig visa skillnaden mellan verkligheten och en fingerad verklighet. När statsmakten kan handla fritt efter eget skön kommer alltid en dag då den prövas av folket. Vägrar man att bifalla rimliga krav ligger en dramatisk sammanstötning nära.

Inom ramen för den i Litauen drivna assimilationspolitiken pågår en häftig ateistisk propaganda. Man vägrar folket mänskliga rättigheter och resultatet blir att konflikter uppstår. Motståndet kommer – liksom på andra håll – från intellektuella kretsar. Inom dessa finns en stor iver för att få den egna nationella kulturen att överleva.

Som ett särdrag i den litauiska kulturella motståndsrörelsen må noteras den betydelse, som helt vanliga människor ute i småstäderna och byarna har för den gemensamma saken. När det gäller att kämpa för mänskliga rättigheter och rätten till religionsutövning kommer protesterna i stor utsträckning ur de djupa leden. Denna känsla av ansvar och vilja till protest är av stor betydelse. Utan denna nyvunna ansvarskänsla skulle man drivas till likgiltighet vad gäller religion och bli apolitisk. Genom inre emigration och religiös passivitet skulle en klass av håglösa och livegna individer komma att utbildas. Utvecklingen mot ett tillstånd då det kommer att finnas en stor grupp av andligen förslöade människor främjas av gällande uppmuntran av brutal och systematisk antireligiös propaganda. Eftersom folket gärna vill identifiera sig själv med den fäderneärvda tron känner man sig förolämpad långt in i djupet av det gemensamma medvetandet.

Statsmakten och kyrkan

En tidskrift som kallar sig Katolsk Kyrkokrönika för Litauen – och som ofta endast omnämns som ”Krönikan” – började att utkomma den 19 mars 1972. Tidskriften är ett effektivt – om än lätt sårbart – nyhetsorgan. Eftersom tidskriften finns och fortsätter att utkomma kan man inte skylla egen okunnighet om vad som tilldrager sig inom den litauiska kyrkan enbart på brist på information. Kunskaper finns numera att få för den som vill göra sig besvär.

År 1939 räknade landet omkring 84% katoliker, 4% ortodoxa (varav många gammaltroende) och 4% evangeliska kristna (varav stora flertalet lutheraner). Antalet judar uppgick till omkring 8% (inklusive flyktingar från Polen och Tyskland). De som tillhörde andra trosriktningar utgjorde en obetydlig andel av befolkningen.

Den katolska kyrkan var före kriget en stark och välorganiserad kyrka. Det fanns sex stift med ärkebiskopar i Kannas och Vilna samt biskopar i Vilkaviskis, Panevezys, Telsiai och Kaisiadorys. Därjämte fanns en självständig prelatur i Memel (Klaipeda). Tio biskopar och 1450 präster var samtidigt i tjänst. Det fanns nära 500 seminarister (varav en tredjedel blivande ordenspräster). Det existerade 85 religiösa kommuniteter och egentliga kloster. Antalet församlingar uppgick – kapellförsamlingar inräknade – till 1047. Vidare fanns det många katolska skolor. Även bibliotek, två sjukhus och sju förlag tillhörde katolska organisationer. Genom de katolska förlagen utgavs årligen 7.500.000 exemplar tidningar och tidskrifter.

Man såg kalvarieberg och kors längs vägarna och man gjorde pilgrimsfärder. Religionen utövades över allt på ett påtagligt sätt.

Litauen öppnade sig för kristendomen mycket sent om man använder västeuropeiskt mått. Litauerna var ännu under 1200-talet hedningar och de korståg, som Tyska Orden företog, var länge ett hinder för verklig evangelisation. Sedan väl de litauiska storfurstarna blivit kristna kom den katolska tron att – hägnad av en fyrahundraårig union med Polen – rota sig mycket fast i detta bondeland. En anda av motstånd och självbevarelsedrift kom att prägla landets befolkning sedan Rysslands ortodoxa tsarer under ett sekel av skärmytslingar mellan befolkning och myndigheter försökt föra över landet till det ortodoxa lägret genom assimilationspolitik.

Liksom i andra länder, där man har försökt bryta ner den nationella kulturen, har det byggts upp ett samförstånd mellan det lägre prästerskapet och de troende inom den egna närmiljön. Folket har gott och långt minne. Trots de många kampanjerna för att utbreda ateismen inom landet så åtnjuter kyrkoherdarna ute i byarna alltjämt folkets obrutna förtroende. Man delar sitt liv och sitt öde med sina präster och själva tron har förenats med nationalkänslan till en ödesgemenskap.

Det kan likväl vara av stort intresse att taga del av hur det kommunistiska partiet ser på kyrkan. En kommunistisk skriftställare har i en tidskriftartikel bl.a. anfört följande.

”Å ena sidan lever kyrkan som en parasit på nationen. Kyrkan lägger sig till med kulturella traditioner och folkliga bruk samt använder folkets språk. Med tiden kan detta utmynna i en ‘folkets kyrka’, som ger sig till känna med rent fascistiska metoder och i vars stämma man tror sig höra en företrädare för folkets kultur m.m. A andra sidan försöker kyrkan tränga sig in i den nationella kulturen och – samtidigt som man drar nytta av stöd från de gamla härskande klasserna – sätta sin prägel på folkets andliga utveckling. . . De litauiska prästerna har använt sig av alla medel och utnyttjat varje tillfälle att uppväcka både fanatisk religiositet och nationella lidelser hos folket. ”

I följande rader – som också citeras efter kommunistiska skriftställare – märks en oklar fruktan och en taktisk vilja att nedvärdera kyrkans betydelse:

”Ett kompromissande sinnelag och en lust att komma på god fot med den gamla nationalistiska kvarlåtenskapen och dess företrädare är den stora faran. . . Det gäller att komma ihåg att den borgerliga nationalismen ofta slår följe med religiösa fördomar.”

”Vi får inte glömma att en god del av prästerskapet för en förtäckt kamp mot Partiet. Det är därför nödvändigt att motverka försöken att sätta troende och ateister i harnesk mot varandra för att därigenom fördärva vår inbördes sämja. Vi måste också minnas att våra ideologiska motståndare anstränger sig att påverka ungdomen. Präster, som talar i Vatikanradion, vänder sig ofta till vår ungdom. Det är viktigt att ungdomarna utbildas i materialismens tänkesätt och vi bör aldrig någonsin glömma detta. ”

Den första vågen av förföljelser – perioden 1945-1953 – var inriktad på att förstöra kyrkans infrastruktur. Under denna tid skedde omfattande deportationer till de sibiriska arbetslägren. En enda biskop undgick deportation. Omkring 350 präster sändes iväg till straffarbete. Under denna tid fick de deporterade litauiska prästerna en fruktbärande kontakt med ukrainska katolska präster av grekisk rit, som inte ville foga sig i officiella beslut om att de skulle ”återvända” till den ortodoxa kyrkan. Många kyrkor och alla ordenshus stängdes. Ett enda prästseminarium – seminariet i Kaunas – tilläts att fortsätta. Kyrkans allmänna sociala verksamhet stoppades. Detsamma gällde för kyrkans undervisande och fostrande arbete liksom också på kristen kärlek grundad omsorgsverksamhet.

Efter hand mottog man och började att tillämpa den i Sovjetunionen vanliga lagstiftningen rörande religion. Enligt sovjetisk rätt skall kyrka och stat hållas åtskillda. Detsamma gäller om kyrka och skola. Genom den senare regeln kan man hindra kyrkan från att undervisa barn och ungdomar. Ungdomens religiösa fostran blir därigenom en angelägenhet uteslutande för föräldrarna.

Efter Stalins död 1953 kom politiskt töväder. 130 präster – som hade överlevt dödslägren – återvände då till Litauen. Två nya biskopar vigdes och tilläts att utöva sina ämbeten. För första gången sedan 1940 fick biskoparna rätt att visitera sina församlingar. Samhället började åter att andas. I Memel byggde man en ny kyrka.

Från 1959 skärpte dock Krustjev den statliga kyrkopolitiken. Detta innebar en klar försämring för särskilt de ortodoxa och för baptisterna. Dessa hade sedan länge dragit nytta av vissa praktiska följder av den liberalt färgade ”Nya ekonomiska politik – NEP”, som Lenin införde för att nå kortsiktiga ekonomiska syften. Som ett led i sin politik för fredlig samlevnad arbetade Krustjev för att komma överens med och påverka Vatikanen. Detta hindrade dock inte att två biskopar samtidigt dömdes till husarrest. Den ende biskop, som fick fortsätta sitt arbete, var den apostoliske administratorn i Telsiai. Vid seminariet i Kaunas hade antalet studerande minskats till 25. Prästerna förbjöds att enligt hävdvunnen sed besöka sina församlingsbor. Man bestred också föräldrarnas rätt att ge sina barn religiös fostran eftersom detta ansågs kränka statens ensamrätt till utbildning. Men två av de plågor, som den ortodoxa kyrkan utsattes för, besparades än så länge den katolska. Den ena av dessa var skyldigheten att rätta sig efter en lekmannastyrelse, som var fjärrstyrd från den statliga byrån för religionsfrågor. Den andra var plikten att anmäla dop och vigslar till en statlig myndighet.

(Forts. i nästa nr.)