Liturgi – kulturens källa

Tre renässanser har präglat Europas historia: den karolingiska på 700- och 800-talen, den italienska på 1300- och 1400-talen och dessemellan den som brukar kallas 1100-talets renässans. Mycket skiljer dem åt, men gemensamt är att de återupplivade antikens kultur, i synnerhet den antika bildningen. Och skulle man kort söka karakterisera den antika bildning som de strävade efter att återerövra så skulle det bli något i stil med: lärdom förenad med retorisk skicklighet och ett sinne för det sköna.

Alla dessa renässanser hade en stark kyrklig förankring och satte en djup prägel på kyrkolivet. Men renässanserna på karolingertiden och 1100-talet lät sig i särskilt hög grad inspireras av kyrkans egen kultur. Ja inte bara inspireras, utan man intog medvetet och programmatiskt ståndpunkten att kyrkans tro och liv var huvudsaken medan den antika bildningen blott var ett redskap för att bättre förstå och uttrycka de rikedomar man fann i kyrkans sköte. Därför studerade man inte främst de antika författarna utan hellre och ivrigare den heliga Skrift; därför var det inte den sekulära poesin man ägnade störst möda utan den liturgiska.

Föreliggande bok – som utgår från ett projekt finansierat av Riksbankens Jubileumsfond – studerar dessa förhållanden i detalj. Gunilla Iversen och Marie-Noël Colette analyserar innehållet i två handskrifter med liturgisk poesi och musik, en från Karl den skalliges hov på 870-talet och en från augustinklostret Saint-Martin i Nevers på 1140-talet; Alexander Andrée diskuterar nyansatser i en kommentar till Klagovisorna från tidigt 1100-tal; William T. Flynn granskar och tolkar liturgiska texter som Abaelard skrev för nunneklostret Parakleten; Nils Holger Petersen gör en djupdykning i det liturgiska dramats innebörd och funktion på 1100-talet; Nicolas Bell studerar hur Boethius musikteori användes och utvecklades ca 1250–1350; och Erika Kihlman analyserar och ederar en sekvenskommentar från sent 1200-tal. Till dessa text- och musiknära studier kommer två filosofiska essäer av Marcia Sá Cavalcante Schuback: en om Augustinus syn på tiden och musiken, och en om förhållandet mellan ljud och innebörd i språket.

Allt detta kan synas högeligen specialiserat, vilket det också är. Den som inte har goda kunskaper i teologi, filosofi, historia, musikvetenskap och liturgik får svårt att följa resonemangen. Men trots specialiseringen framkommer allmänna lärdomar som är både tydliga och intressanta.

För det första: liturgin verkar vara det centrum från vilket kulturen under dessa århundraden utgår och hämtar sin näring. De stora tänkarna och poeterna har sin största glädje i att betrakta frälsningens mysterier såsom de framställs i liturgins komplexa samspel mellan bibeltexter och firningsämnen. Den främsta poesin, musiken och konsten skapas just för att försköna och fördjupa det liturgiska firandet, samtidigt som de allvarligaste intellektuella ansträngningarna tycks ha liturgin både som utgångspunkt och mål. I detta avseende skiljer sig den medeltida kulturen radikalt från vår egen.

För det andra: den medeltida kulturen är inte statisk. Samtliga bidrag i volymen noterar väsentliga förändringar över tid i hur man diktar, hur man kommenterar Bibeln och hur man uppfattar såväl liturgins riter som dess texter. Medeltiden är sannerligen en dynamisk period – och skiljer sig därvid föga från vår egen. (I och för sig är alla perioder i historien till sitt väsen dynamiska, men det behöver särskilt betonas när det gäller den långa tidsrymd som på grund av sitt olyckliga namn av många betraktas som en statisk mellantid.)

För det tredje: tvärvetenskapligt samarbete är nödvändigt för att förstå mycket av medeltidens kultur. I denna bok möts filologer, musikvetare och en filosof, alla med djupa kunskaper om teologi och liturgi. Deras perspektiv befruktar varandra ömsesidigt. Men ännu mer kunde göras. Under läsningen har jag gång på gång slagits av hur motiv i den liturgiska poesi som presenteras har sina paralleller i konsten. Som invandrare till Skåne med dess många romanska kyrkor har jag till exempel ofta känt mig omgiven av gåtfulla lejon; de finns överallt i kyrkorna. Vad står de för? Är de djävulssymboler eller Kristussymboler? De texter som behandlas i den här boken hjälper oss. De visar att lejonen kan vara bådadera: i påskens sånger beskrivs Kristus både som Simson som övervinner lejonet/djävulen och som det starka lejonet av Juda som uppstår från döden. Men det sker inte slumpmässigt; de olika texterna fungerar i olika sammanhang. Genom en sammanställning av kunskap om texterna, riterna, konsten och kyrkoarkitekturen skulle vi kunna förstå lejonen bättre överallt där de visar sig.

Denna volym med det välfunna namnet Sapientia et Eloquentia, vishet och vältalighet, är alltså både ett välkommet bidrag till forskningen och en inspiration till fortsatt forskning. Den borde även glädja Signums läsare på grund av den rikedom av kristen vishet och vältalighet som den förmedlar från det förflutna, och på grund av det varma intresse för och den stora kunskap om dessa svåra materier som den visar finns också hos oss i Sverige.