Livets bröd och dödens

Jag trycker försiktigt den lilla torra och smaklösa oblaten upp i gommen där den förvandlas till en kletig massa. Hungern efter brödet och vinet! Jag går som utsvulten till nattvardsbordet och ser genast fram mot nästa festmåltid, glupskt. Kristi kropp för dig utgiven. Hur är det möjligt, detta kalla torra bröd?

Kanske är det en fördel att det inte har minsta likhet med den verklighet som det gestaltar? Jag behöver Kristus, inte något som liknar honom. Enligt katolsk lära inte bara påminner brödet och vinet om Kristus. Det är hans kött och blod. Han uppstår i mig, lever genom brödet och vinet.

Har det alltid varit så att vi införlivat det heliga mun- och matvägen? Genom att äta den vi älskar hoppas vi kanske få del av det goda, aldrig mer behöva vara ensamma och övergivna, alltid ha den älskade nära? En primitiv form av kannibalism utmärkande för den kristna kulten eller kanske ett eko av en uråldrig mysteriekult där guden ansågs reellt närvarande i de offerdjur man slaktade och åt? Guden som nedstiger till jorden för att ge sig som föda åt människorna. Ätandet som en kommunion.

Det slår mig att det egentligen bara finns en ursituation som erinrar om nattvardens, grovt uttryckt, orala transcendens. Amningen. Också här finns det grundläggande kroppsliga överskridandet. Modersmjölken införlivar barnet i ett nytt blodomlopp. Slutar det suga dör det. Gränsen mellan mor och barn suddas ut, den varma mjölken är modern i mig. Åter ätandet som en kommunion.

Livets och dödens bröd. De finns där båda mitt i min vardag. Dödens bröd så pinsamt blottat i livsmedelsindustrins konvertering av kadaver som mals till köttmjöl och hamnar på mitt köksbord. Ett bröd fyllt av omoral och alls slags orenlighet, läckert uppumpat av kemikalier och färgämnen. Det är som om profiten vänt sin stinkande insida utåt, stordriftens glatta, skinande fasader av rostfritt stål och betong, hygien, vita rockar, automation visar sitt snuskiga innandöme.

”Ve er, ni hycklare som är som vitkalkade gravar. Utanpå ser de prydliga ut men inuti är de fulla av de dödas ben och annat orent.”

Om saligheten har en doft så stinker hyckleriet, Dödens kommunion.

Nattvarden: att införliva Kristus, att få del av` hans liv, låta honom uppstå inom mig. Men inte för att behålla honom för mig själv, utan för att bli genomskinlig för hans syften. Att bli bröd och vin – utgiven, utgjuten. Att bli den ”allmänna människan” som tillhör alla, helt står till förfogande. Jag inkorporerar Kristus och släpper taget om mig själv.

Öppen åt alla håll, sårbar, vapenlös. ”Men när fiendens pilar inte möter något motstånd går de tvärs igenom och försvinner på andra sidan”, skriver karmelitmunken Wilfrid Stinissen i sin bok om den spanska 1500-talsmystikern Teresa av Avila, ”Inre vandring”. Korset förkroppsligar inte främst pinoredskapet utan den öppna och sårbara hållningen med veka livet blottat. Ett mål att sträva mot, men hur många kommer dit, om ens några?

1960 gav C S Lewis, den engelske medeltidsexperten och författaren till Narniaböckerna, ut ett litet anonymt häfte ”Anteckningar under dagar av sorg”. I juni hade hans hustru dött i cancer. Boken handlar om hans förtvivlan, saknad, ensamhet, uppror. Och såsmåningom hans väg ut, ur mörkret.

Mot slutet av dessa anteckningar berättar han:

”Ett ögonblick i går kväll kan bara beskrivas` genom liknelser; annars finns det inga ord alls för det. Föreställ dig en man i fullständigt mörker. Han tror sig vara i en källare eller en håla. Så hörs ett ljud. Han tror att det kan vara ett ljud långt bortifrån – vågor eller träd i blåsten eller boskap några kilometer bort. I så fall bevisar det att han inte är i en stängd källare utan är ute i det fria. Eller det hörs kanske ett mycket svagare ljud på nära håll – ett dämpat skratt. Och i så fall finns det en vän alldeles bredvid honom i mörkret. I båda fallen är det ett underbart ljud. Jag är inte så tokig att jag tar en sådan erfarenhet som bevis för något. Det är helt enkelt ett fantasins plötsliga förverkligande av något som jag hela tiden teoretiskt har medgett – tanken att jag, eller någon annan dödlig i vilken tid som helst, kan ta fullständigt miste beträffande den situation han befinner sig i.”

Maria Bergom-Larsson är journalist på Dagens Nyheter