Ljuset från väst – ortodoxa teologer omprövar sin historia

Som bekant har kyrkofadern Augustinus av Hippo varit enormt inflytelserik i den västliga kristenheten. Trots det har hans teologi inte varit särskilt känd i öst. Först under 1900-talet har ortodoxa teologer i större utsträckning börjat intressera sig för Augustinus verk, och då har intresset oftast varit polemiskt.

Augustinus har genom historien visserligen varit känd i vissa östliga kretsar, men inte i första hand för sina texter utan för sitt rykte som helgon och kyrkofader. Ända in på 1200-talet hade man endast tillgång till Augustinus i florilegia (patristiska antologier). Men det finns ändå några exempel under det första årtusendet där man använt Augustinus verk. Vid konciliet i Efesos, år 431, är fördömandet av pelagianismen beroende av Augustinus, även om hans namn inte nämns i dokumenten. Augustinus var känd för sin kamp mot pelagianismen och blev inbjuden till konciliet av kejsaren, som inte visste att han redan hade dött. Vid konciliet i Konstantinopel, år 553, omnämndes Augustinus som ”helig fader och kyrkolärare”, man läste upp några av hans brev och inkluderade utdrag ur hans texter i konciliedokumenten. Dessutom sökte grekiska och afrikanska konciliedelegater stöd i Augustinus verk för att övertyga påven om att acceptera fördömelsen av de så kallade ”tre kapitlen” (det vill säga några texter från tre kyrkofäder vilka stod nära heresin nestorianism, samt fördömelsen av en av dessa fäder som heretiker). Vid senare östliga koncilier fortsatte man att erkänna Augustinus auktoritet.

Ett talande exempel på hur man i öst ofta har förhållit sig till Augustinus finner vi hos Fotios, patriark av Konstantinopel. Bland ortodoxa kristna i dag är Fotios känd som en antivästlig hjälte för att han under 800-talet stod upp mot påven Nicholas I:s nya maktanspråk och mot det latinska tillägget av filioque i trosbekännelsen (att Anden utgår från Fadern ”och Sonen”). Fotios kunde inte acceptera att frankerna använde Augustinus som stöd för filioque. Trots att det inte finns något tecken på att Fotios själv hade läst Augustinus så försvarade han Augustinus auktoritet som helgon och kyrkofader. I sitt försvar föreslår Fotios att Augustinus texter kan ha blivit förvanskade, eller att mer aktuella allvarliga problem kan ha tvingat Augustinus att överdriva den ortodoxa läran för att avvärja ett större problem. Vidare argumenterar Fotios att om Augustinus faktiskt har lärt något som skiljer sig lite från trosregeln, men utan ont uppsåt och utan förkunskap om framtida irrläror, så får han inte betraktas som skyldig till framväxten av senare tiders heretiker vilka illegitimt använder hans lära som stöd för sina fel. En samvetsgrann kristen, menar Fotios, gömmer sina fäders mänskliga brister och basunerar inte ut dem för att gynna sina egna syften. På så sätt försöker Fotios bevara Augustinus värdighet och auktoritet för den ortodoxa kristenheten. Detta sätt att förhålla sig till de viktigaste latinska fäderna tycks ha varit vanligt bland ortodoxa teologer före 1900-talet. Utan att vara så välbekant med de latinska fädernas texter har man varit mån om att bevara deras värdighet och auktoritet. Vi kan finna detta förhållningssätt även hos andra ”ortodoxa hjältar” som till exempel Markos av Efesos och Nikodemos Hagioriten, vilka båda hävdade att Augustinus texter var förvanskade av västliga kristna.

Kontakter mellan öst och väst

Under medeltiden var de grekiska fäderna mer lästa i väst än de latinska fäderna i öst. Detta kanske delvis kan förklaras av de grekiska fädernas ledande ställning under det första årtusendet: Det finns fler viktiga grekiska fäder, de grekiska fäderna har stått för det mesta av den teologiska kreativiteten, och dessutom hölls samtliga av de sju ekumeniska koncilierna i den grekiska delen av Romarriket. Under 1100-talet skedde bland de latinska teologerna något av en grekisk-patristisk renässans. Man ägnade sig åt översättningsarbete och talade till och med om ”ljuset från öst” (orientale lumen) vilket upplyste det mörka kalla väst. På 1200-talet kan denna renässans illustreras av Thomas av Aquino och hans Catena aurea, där han sammanställt kyrkofädernas evangeliekommentarer. I Catena aurea citerar Thomas den grekiske Johannes Chrysostomos oftare än någon annan (2 689 gånger; Augustinus, på andra plats, citeras 2 075 gånger). Vidare citerar Thomas 57 grekiska fäder mot endast 22 latinska.

Kontakterna mellan öst och väst ökade under 1100- och 1200-talet, delvis på grund av korstågen. Efter det fjärde korståget parkerade sig latinarna i Konstantinopel och tillsatte en latinsk kung och en latinsk patriark. Dominikaner och franciskaner etablerade sig och ägnade sig bland annat åt proselytism. År 1261 återtog bysantinarna makten genom den nye kejsaren Michael VIII Palaiologos. Då den utslängde latinske kungen konspirerade för att ta tillbaka makten vände sig Michael till påven Gregorius X för att få stöd genom att föreslå en kyrklig återförening. Under det andra konciliet i Lyon, år 1274, beslöts om förening, en förening som Michael försökte påtvinga sitt folk, men som upphävdes år 1281 av påven Martin IV. Som ett led i Michaels unionistiska agenda lät han översatta Augustinus De Trinitate, som inte tidigare varit tillgänglig på grekiska. Vi känner till sju bysantinska teologer från 1300- och 1400-talet som använde denna översättning, däribland Gregorios Palamas och Markos av Efesos. På 1300-talet översattes fler av Augustinus texter.

Gregorios Palamas har ofta haft en särställning i ortodox 1900-talsteologi. Många har schablonmässigt använt honom som kronan på det grekisk-patristiska verket och kontrasterat honom mot den latinska traditionens främste företrädare, Thomas av Aquino, vars teologi vanligen betraktats som underordnad filosofin. Vidare har 1900-talets ortodoxa teologer ofta hänfört alla västerländska brister och fel till Augustinus. Trots det finns det hos Palamas direkta citat från Augustinus De Trinitate. Det är uppenbart att Palamas använder just den översättning som Michael VIII ombesörjde. Palamas är noga med att inte avslöja sin källa och nämner inte Augustinus vid namn. Men vid ett av citaten hänvisar han till ”en av de visa och apostoliska männen”. Palamas menar därmed att Augustinus vittnesbörd är troget den apostoliska sanningen. Men detta betyder inte att Palamas måste betraktas som en augustinsk teolog. Palamas är klart ortodox och recipierar Augustinus selektivt, vilket han naturligtvis som grekisk teolog är fri att göra med en respekterad kyrkofader och -lärare. Palamas inspireras av, inkorporerar och bearbetar Augustinus uppfattningar och argument för särskilda syften. I vissa fall använder han Augustinus ord för att stödja en uppfattning som är direkt motsatt Augustinus egen. Inspirationen från Augustinus märks bland annat då Palamas påstår att Gud äger liv och godhet, med mera, såsom sin essens (ousia) och inte som kvaliteter. Detta är mycket intressant eftersom Palamas vanligtvis identifierar sådana utsagor med Guds ”energier”, Guds verkan (energeia), och framhäver att Guds essens är bortom mänsklig kunskap. Vidare är Palamas inspirerad av Augustinus när han beskriver Anden som kärleken mellan Fadern och Sonen. Även i sin beskrivning av rättvisa och makt, och Kristi båda naturers respektive uppgifter i frälsningen, återger Palamas augustinska tankegångar.

Under 1300- och 1400-talet användes Augustinus dels av provästliga bysantinare, bland annat för att överbrygga klyftan till väst, men det fanns även anti-unionistiska bysantinare som läste och använde Augustinus. Exempelvis skrev Markos av Efesos under på Augustinus auktoritet vid unionskonciliet i Florens 1438–1439. Markos betraktade Augustinus som en salig kyrkolärare och citerade ur tre av hans verk vid konciliets debatter om purgatorium. Samtidigt är Markos känd och hyllad bland 1900-talets ortodoxa teologer för att han ensam, i motsats till övriga ortodoxa konciliedeltagare, vägrade att skriva på unionen med latinarna.

Augustinus i öst under 1800-talet

Fram till modern tid var det inte konstigt för ortodoxa teologer att framhäva Augustinus auktoritet som kyrkolärare och kyrkofader. De som hade läst honom använde hans tankegångar för att berika sin egen teologi, men också för att argumentera mot latinska teologiska fel. Även under osmanernas ockupation av Bysans fortsatte översättningar av Augustinus verk att florera – särskilt på Athosberget, där munken Nikodemos Hagioriten verkade. Kring sekelskiftet 1800 återutgav Nikodemos en av dessa översättningar och inkluderade dessutom Augustinus i sin stora revision av helgonkalendern. Han såg Augustinus som en fantastisk man, som en av kyrkans stora teologer, men eftersom Augustinus verk hade förvanskats av heretiker, menade han, så kunde inte det ortodoxa öst acceptera dem i deras helhet. Nikodemos är känd för sitt bidrag till den andliga förnyelsen på Athos och för den välkända patristiska antologin Filokalia, som han sammanställde och publicerade år 1782 tillsammans med en annan munk. Samtidigt hade Nikodemos ett genuint intresse för postreformatorisk katolsk spiritualitet, och hans egna verk i andlig vägledning är beroende av katolska källor. Dessutom översatte han katolska verk, som Ignatius av Loyolas Andliga övningar. Enligt den välkände ortodoxa teologen Andrew Louth är både postreformatorisk katolsk och protestantisk andlighet faktiskt betecknande för den ortodoxa andlighet som inspirerades av Filokalia, även om många ortodoxa, menar han, verkar skämmas för detta.

I Nikodemos efterföljd lades Augustinus även till i den ryska helgonkalendern senare under 1800-talet. Samtidigt var det i 1800-talets Ryssland som man först kategoriskt fördömde Augustinus såsom de västliga heresiernas fader. Det var slavofilerna som stod för detta kategoriska fördömande. De föregick därmed liknande tankegångar hos 1900-talets ortodoxa teologer. Enligt slavofilerna hade öst och väst glidit ifrån varandra och blivit ömsesidigt exkluderande när det gällde teologi och kulturellt ethos. Men den ryska intelligentian övertygades inte av slavofilerna utan recipierade Augustinus kritiskt. Enligt en rysk ortodox teologisk encyklopedi från år 1900 kan Augustinus lära betraktas som en bild av den sanna ortodoxa läran.

Redan år 1793 översattes Filokalia till kyrkslaviska, och efter det följde flera översättningar av grekiska fäder. Vid mitten av 1800-talet började man systematiskt översätta kyrkofädernas texter, även de latinska, till ryska. Augustinus samlade verk översattes mellan 1879 och 1895. Dessutom publicerades tolv särskilda studier över Augustinus mellan 1870 och 1914. Vid 1800-talets slut hade Ryssland världens mest omfattande patristiska bibliotek och många kompetenta patristiska forskare.

Thomasreceptionen i öst

Som tidigare nämnts använde Thomas av Aquino de grekiska fäderna flitigt, och bysantinarna såg honom redan på 1300-talet som latinarnas främste teolog – en position han skulle behålla i öst större delen av historien, medan hans auktoritet i den katolska kyrkan ofta varit omtvistad. Men bysantinarna visade även intresse för flera andra latinska teologer, som Anselm av Canterbury och Johannes Duns Scotus. Under det andra årtusendet har ortodoxa teologer som regel varit mer välinformerade om västlig teologi än vice versa.

Vi känner till betydligt fler bysantinare som läste och använde Thomas än Augustinus. Översättningen av Thomas föranleddes, i likhet med översättningen av Augustinus, av politiska skäl. Återigen sökte kejsaren stöd hos det latinska väst. Den här gången kom hotet främst från de osmanska turkarna. Kejsarens huvudminister, Demetrios Kydones, sändes till väst för att söka stöd. Demetrios kom i kontakt med Thomas verk då han fick Summa contra gentiles som lärobok i latin av sin dominikanske lärare. Kort därefter översatte han verket (år 1354). Detta var den första fullständiga översättningen av ett av Thomas större verk till grekiska. Kejsarens stöd för Demetrios översättning och ett stort allmänt intresse bidrog till många kopior. Thomas av Aquino blev ett välkänt namn i Konstantinopel på 1360-talet. Genom mötet med Thomas verk insåg Demetrios att det även hos latinarna faktiskt fanns personer med hög intellektuell förmåga. Att göra latinsk bildning tillgänglig på grekiska blev ett kall. Demetrios översatte flera av Thomas verk, bland annat stora delar av Summa theologiae. Dessa översättningar kom att spela en stor roll för framtidens bysantinska teologi.

Det var inte bara pro-unionister som uppskattade Thomas. Intresset var även stort bland många anti-unionister, som exempelvis Gennadios Scholarios, ledare för den anti-unionistiska linjen. De bysantinska teologerna hade en tradition av att tänka intellektuellt i Aristoteles efterföljd och hade en egen ”bysantinsk skolastik”. Detta gällde för fäder som Kyrillos av Alexandria, Maximos Bekännaren och Johannes av Damaskus, likaväl som för Gregorios Palamas och Markos av Efesos. Bysantinarna omhuldade som regel filosofin i teologins tjänst medan de fördömde filosofi för dess egen skull. Palamas lovordades för sin kunskap om Aristoteles och hans logik, som han använde i debatterna mot Barlaam av Kalabrien. Mot Barlaam försvarade Palamas explicit latinarnas bruk av apodiktiska syllogismer och hävdade att fäderna fört vidare traditionen att bruka syllogismer för teologiska syften. Bysantinarna hade alltså en god aristotelisk-skolastisk grund för en kreativ Thomasreception. Men även bland de anti-unionister som tog avstånd från syllogismer och filosofi användes ibland Thomas klara argumentation, särskilt i dialogen med islam.

Thomismen i Ryssland

I och med det bysantinska rikets undergång framträdde storhertigdömet Moskva som världens mäktigaste ortodoxa stat. Moskva växte till ett stort imperium under tidig modern tid. Samtidigt levde många rysk-ortodoxa under katolskt styre i det polsk-litauiska samväldet, ett vidsträckt territorium som omfattar mycket av dagens Vitryssland och Ukraina. I Kiev grundades på 1600-talet en ortodox skola som, med sin utpräglade thomistiska riktning, skulle komma att definiera den ryska teologin för många generationer framåt. Undervisningen var oklanderligt ortodox när det gällde läran, men var samtidigt djupt beroende av latinska skolastiska källor. Den baserades på västliga modeller och bedrevs till stor del på latin. Latinsk skolastik blev därmed institutionaliserad. Det thomistiska inflytandet i Ryssland var mer uttalat än hos bysantinarna, men det var en osjälvständig form av thomism som genererade betydligt mindre kreativ teologi och mindre verklig dialog med Thomas, än i fallet med de bysantinska teologerna. På 1700-talet följde influenser från tysk lutherdom, och latin blev huvudspråk för undervisningen, men den grundläggande skolastiska riktningen höll i sig ända in på 1800-talet.

I katolsk teologi minskade thomismens inflytande under 1700- och 1800-talet. Detta berodde bland annat på utmaningarna från upplysningen, protestantismen och den vetenskapliga revolutionen, samt jesuiternas och dominikanernas dispyter om Thomastolkningen. Men framför allt hade den franska revolutionen en förödande inverkan på katolsk teologi i allmänhet och thomismen i synnerhet. Den ortodoxa teologin påverkades, och den tappade intresset för Thomas när inte ens katolikerna längre talade om honom. Först vid 1800-talets slut återväcktes ett intresse för Thomas i ortodoxa kretsar som ett svar på den påvliga encyklikan Aeterni Patris. Under 1900-talet var intresset för Thomas lika stort som under den bysantinska eran, men nu var intresset negativt och inriktat på att skapa en opposition mellan öst och väst.

Ryssland och romantiken

Under 1700-talet såg ryssarna imitationen av europeisk kultur som ett mått på framgång och på 1800-talet fortsatte man att följa Europa in i nationalromantiken. Tyska romantiker talade om nationer som organismer vilka likt individer hade särskilda personligheter som behövde utvecklas för att nationen skulle kunna blomstra. Originalitet blev viktigare än imitation för en nations utveckling. För de ryska slavofilerna passade detta schema ypperligt på ortodoxins originalitet i förhållande till väst. Eftersom olika folk och nationer hade olika medvetanden så antog kristendomen olika former i olika kulturer. Slavofilerna hävdade att Ryssland och ortodoxin hade andra, mer relationella ideal än väst. Samtidigt var slavofilernas utvärdering av väst, trots polemiken, djupt beroende av tysk idealism och romantik (till exempel Schlegels eviga motsatser, Schellings kvasimystiska frihet och kunskap, Möhlers ecklesiologi av union i kommunion). För att finna den slaviska originaliteten samt hitta verktyg till att motstå att förvästligas blickade slavofilerna tillbaka till det gamla Ryssland och till kyrkofäderna. Man betraktade den dominerande skolastiska traditionen som lömsk och löjlig i dess försök att göra ett rationellt, metafysiskt system av teologin. Den slavofila teologin representerar något nytt i historien: En dialektisk konstruktion av ortodoxin, där ortodoxin inte definieras så mycket utifrån sig själv som utifrån sin västerländska motpart.

Även den inflytelserika Vladimir Solovjov var starkt påverkad av det idealistiska och romantiska väst där man, som motreaktion mot den intellektuella utvecklingen, sökte efter en enhet mellan kunskap och verklighetens yttersta mysterium (Swedenborg, Blake, Boehme, von Baader, Hegel, Schelling och Schopenhauer). Man längtade efter enhet och menade att allt ytterst sett är ett, eller kan förenas i det Enda. I denna tradition spelade visheten, Sofia, en roll som både person och idé, som något djupare än endast kunskap, som kunde förena alla former av kunskap till en gemensam helhet. Visheten ansågs höra ihop med den mänskliga personen och, i kontrast till industrialismen och rationalismen, göra personen central. Solovjov anammade dessa idéer, vilka sedan fördes vidare av ryska teologer som Florensky och Bulgakov.

Post-osmanska eran

Även bland grekerna påverkades ortodoxin av de nya europeiska strömningarna. Under den första halvan av 1700-talet började intresset för upplysningsfilosofi att väckas. Vid befrielsen från osmanerna under 1800-talet och etableringen av Grekland, Serbien, Rumänien och Bulgarien, stärktes det redan starka inflytandet från väst. Den intellektuella eliten influerades av de liberala upplysningsidéerna och menade att religionen endast var användbar till att forma en nationell identitet. På sätt och vis bytte man så den osmanska överheten mot en västlig. Västliga aktörer arbetade tillsammans med engagerade lokala intellektuella för att påverka dessa nya länder i västlig riktning. Oftast var den ortodoxa eliten med på noterna och ville förvästliga sina länder. Den liturgiska konsten och musiken påverkades tydligt under denna tid.

I de ortodoxa länderna importerades även idén om ”nation” från väst, vilket bidragit till att skapa ”nationalkyrkor” som definierar sig ifrån varandra. Fortfarande i dag har de ortodoxa kyrkorna inte kommit till rätta med vad detta innebär. I diasporan upprätthålls som regel nationsidentiteterna bland de ortodoxa och man blandar sig inte gärna med ”de andra”. Detta strider i själva verket mot den ortodoxa kyrkans ecklesiologiska principer, enligt vilka ortodoxa i ett geografiskt område ska utgöra en enda jurisdiktion.

Slutord

Det är intressant att det är de ortodoxa teologerna själva som omprövar sin historia och framför nykter kritik. Det händer mycket just nu inom den ortodoxa teologin, särskilt i USA, där teologer med ursprung i olika ortodoxa länder samsas med ortodoxa amerikaner av andra och tredje generationen och med konvertiter. Teologernas olika bakgrund bidrar till att ge The Orthodox Theological Society in America en panortodox karaktär. Dessutom samsas de ortodoxa teologerna i USA med icke-ortodoxa, då en klar majoritet av dem är anställda vid icke-ortodoxa lärosäten. Den ukrainsk-amerikanske teologen Paul Gavrilyuk talar om en ny ortodox religiös renässans, där i första hand ortodoxa teologer i USA, och inte i Europa, leder utvecklingen. Utmärkande för denna förestående renässans, menar Gavrilyuk, är ett brott med det nypatristiska paradigmet, där man visserligen behåller en gemensam ortodox patristisk grund men samtidigt öppnar för nya paradigm, tvärvetenskaplig forskning och en kreativ dialog med samtidens aktuella frågor.

Bibliografi

Demacopoulos, George E.; Papanikolaou, Aristotle (utg.): Orthodox Constructions of the West. Fordham University Press 2013.

Demacopoulos, George E.; Papanikolaou, Aristotle (utg.): Orthodox Readings of Augustine. St Vladimir’s Seminary Press 2008.

Gavrilyuk, Paul L.: Georges Florovsky and the Russian Religious Renaissance. Oxford University Press 2015 [1 uppl. 2014].

Gavrilyuk, Paul L.: ”The Orthodox Renaissance” i First Things 228 (2012): 33–37.

Louth, Andrew: Modern Orthodox Thinkers: From the Philokalia to the Present. SPCK 2015.

Plested, Marcus: Orthodox Readings of Aquinas. Oxford University Press 2015 [1:a uppl. 2012].

Jonas Eklund är masterstudent vid Newmaninstitutet och Det teologiske menighetsfakultet i Oslo, samt musiker och kulturskolelärare, Hudiksvall.