Lost in translation?

Augustinus: Tolkning och retorik. De doctrina christiana. Övers. Lars Nyberg, inledning Anders Piltz. Artos & Norma 2006.
Augustinus: Tolkning och retorik. De doctrina christiana. Övers. Lars Nyberg, inledning Anders Piltz. Artos & Norma 2006.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Kyrkofadern Augustinus varken kan eller behöver recenseras. Under mer än 1 500 års tid har han lästs och utövat ett inflytande på västerländsk tanke, i och utanför den katols-ka kyrkans råmärken, såsom ingen annan kyrkofader. Däremot kan naturligtvis en nyutgåva av ett av hans verk recenseras, liksom en översättning. Här handlar det nu om ett av hans teologiskt och idéhistoriskt sett betydelsefullaste verk, nämligen om De doctrina christiana, som inte betyder ”om den kristna läran” utan snarare ”om det kristna lärandet”, eller, som det här heter i Anders Piltz’ förord: ”Om den kristna undervisningen”. Det är synd att boken inte fick heta så, utan i stället Tolkning och retorik. Men den titeln är väl avsedd att annonsera det som är bokens två huvudteman: (1) konsten att tolka den heliga Skrift och (2) konsten att förkunna dess hemligheter.

Man kan fråga sig om det är just denna, innehållsligt sett, mycket svårtillgängliga text som borde ha valts för översättning. Läget är ju det att mycket litet av kyrkofadern, främst Bekännelserna, finns tillgängligt i modern svensk översättning. Det är nämligen här fråga om en text som ställer stora krav på en läsares förkunskaper för att den alls skall kunna förstås. För att göra den tillgänglig räcker det förvisso inte bara med den – i och för sig insiktsfulla och naturligtvis välskrivna – inledning till texten som skrivits av Anders Piltz. För att andra än ett exklusivt urval av fackmän skall kunna tillgodogöra sig en text av detta slag räcker det heller inte bara med de upplysningar om bibelställen och andra klassiska texter som citeras eller antyds. En lång rad av uttryckssätt, ofta flera i varje stycke, behövde nog de flesta läsare få förklarade i utförliga noter för att innebörden skulle bli något så när klar för dem. Man kan, för att bara ge några få exempel, fråga sig vad vanliga läsare skall få för föreställning av Augustinus’ tänkande, när det (s. 24) heter att den heliga Treenigheten är ett ”enhetligt högsta ting, som är gemensamt för alla som åtnjuter det, under förutsättning att det är ett ting och inte orsaken till alla ting, om den verkligen är en orsak”. Man kan helt visst diskutera riktigheten av översättningen, när det på samma sida heter: ”I Fadern enhet, i Sonen likhet och i den helige Ande enhetens och likhetens endräkt.” Och vad handlar det om, när det (s. 67) talas om ”den kunskap om alltet som vävts in i tidsåldrarna”? För de flesta läsare torde det (s. 68) också vara fördolt varför ”sjutalet symboliserar skapelsen eftersom det betecknar liv och kropp”. ”Eftersom”? ”Liv och kropp”? Tyvärr finns det i boken många egendomligheter av här exemplifierat slag. Men jag skall här inte spekulera i frågan vem som bär ansvaret för dem. Jag är dock benägen att frånkänna kyrkofadern själv.

Vilka skrifter av den store kyrkofadern borde då främst göras tillgängliga genom begripliga översättningar? Själv är jag övertygad om att en översättning – i varje fall i urval – av hans bibelutläggande skrifter, främst av Johannestraktaterna, Psaltarhomilierna (Enarrationes in Psalmos) och av de många predikningarna och homilierna för det kyrkliga årets högtider skulle vara till större nytta för Sveriges kristenhet. Då skulle man åtminstone få hjälp vid tolkningen av de många gammal-testamentliga läsningar och psaltarpsalmer som de liturgiska böckerna för mässan och tidegärden tillhandahåller åt oss, en hjälp som den nuvarande akademiska exegetiken som bekant beklagligtvis inte tillhandahåller.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Augustinus: Tolkning och retorik. De doctrina christiana. Övers. Lars Nyberg, inledning Anders Piltz. Artos & Norma 2006.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Kyrkofadern Augustinus varken kan eller behöver recenseras. Under mer än 1 500 års tid har han lästs och utövat ett inflytande på västerländsk tanke, i och utanför den katols-ka kyrkans råmärken, såsom ingen annan kyrkofader. Däremot kan naturligtvis en nyutgåva av ett av hans verk recenseras, liksom en översättning. Här handlar det nu om ett av hans teologiskt och idéhistoriskt sett betydelsefullaste verk, nämligen om De doctrina christiana, som inte betyder ”om den kristna läran” utan snarare ”om det kristna lärandet”, eller, som det här heter i Anders Piltz’ förord: ”Om den kristna undervisningen”. Det är synd att boken inte fick heta så, utan i stället Tolkning och retorik. Men den titeln är väl avsedd att annonsera det som är bokens två huvudteman: (1) konsten att tolka den heliga Skrift och (2) konsten att förkunna dess hemligheter.

Man kan fråga sig om det är just denna, innehållsligt sett, mycket svårtillgängliga text som borde ha valts för översättning. Läget är ju det att mycket litet av kyrkofadern, främst Bekännelserna, finns tillgängligt i modern svensk översättning. Det är nämligen här fråga om en text som ställer stora krav på en läsares förkunskaper för att den alls skall kunna förstås. För att göra den tillgänglig räcker det förvisso inte bara med den – i och för sig insiktsfulla och naturligtvis välskrivna – inledning till texten som skrivits av Anders Piltz. För att andra än ett exklusivt urval av fackmän skall kunna tillgodogöra sig en text av detta slag räcker det heller inte bara med de upplysningar om bibelställen och andra klassiska texter som citeras eller antyds. En lång rad av uttryckssätt, ofta flera i varje stycke, behövde nog de flesta läsare få förklarade i utförliga noter för att innebörden skulle bli något så när klar för dem. Man kan, för att bara ge några få exempel, fråga sig vad vanliga läsare skall få för föreställning av Augustinus’ tänkande, när det (s. 24) heter att den heliga Treenigheten är ett ”enhetligt högsta ting, som är gemensamt för alla som åtnjuter det, under förutsättning att det är ett ting och inte orsaken till alla ting, om den verkligen är en orsak”. Man kan helt visst diskutera riktigheten av översättningen, när det på samma sida heter: ”I Fadern enhet, i Sonen likhet och i den helige Ande enhetens och likhetens endräkt.” Och vad handlar det om, när det (s. 67) talas om ”den kunskap om alltet som vävts in i tidsåldrarna”? För de flesta läsare torde det (s. 68) också vara fördolt varför ”sjutalet symboliserar skapelsen eftersom det betecknar liv och kropp”. ”Eftersom”? ”Liv och kropp”? Tyvärr finns det i boken många egendomligheter av här exemplifierat slag. Men jag skall här inte spekulera i frågan vem som bär ansvaret för dem. Jag är dock benägen att frånkänna kyrkofadern själv.

Vilka skrifter av den store kyrkofadern borde då främst göras tillgängliga genom begripliga översättningar? Själv är jag övertygad om att en översättning – i varje fall i urval – av hans bibelutläggande skrifter, främst av Johannestraktaterna, Psaltarhomilierna (Enarrationes in Psalmos) och av de många predikningarna och homilierna för det kyrkliga årets högtider skulle vara till större nytta för Sveriges kristenhet. Då skulle man åtminstone få hjälp vid tolkningen av de många gammal-testamentliga läsningar och psaltarpsalmer som de liturgiska böckerna för mässan och tidegärden tillhandahåller åt oss, en hjälp som den nuvarande akademiska exegetiken som bekant beklagligtvis inte tillhandahåller.