Människan, djuren och ”naturen”

Vi skall inte för ett ögonblick inbilla oss att de mänskliga rättigheterna (de flesta tror att sådana finns) en gäng för alla är garanterade, bara folk blir och förblir upplysta. Dessa ”rättigheter” garanteras bara av vissa trosföreställningar. De är förankrade i ett visst antagande om verkligheten, i en viss ontologi. De går inte att bevisa gentemot den starkare. Om någon får för sig att han har större mänskliga rättigheter än någon annan, hur talar man då om att han har fel? Där räcker inga partyargument.

Vad eller vem är det som garanterar mig mina mänskliga rättigheter, om någon trampar på dem? Gud? Naturen? Evolutionen? Ett papper, sanktionerat av FN? Mycket beror på hur vi besvarar frågan.

Har människan något högre värde än den övriga naturen, där djungelns lag råder oinskränkt? Ger överhuvud taget ”naturen” någon som helst vägledning i moralfrågor?

Det finns få samtalsämnen som är intressantare än detta. Ändå diskuteras det knappast, allra minst på partyn. Varför går så få till grunden och ställer frågorna på sin spets? De senaste månaderna har gett gott om material för dystra och mindre dystra funderingar i ämnet.

Det föreligger ett rikt stoff till den filosofiska diskussionen. Det mest provokativa inlägget är utan tvivel Jan och Birgitta Tullbergs bok Naturlig etik. En uppgörelse med altruismen (Lykeion 1994, 324 s.). Den är en full plädering för att sociobiologins insikter skall accepteras som normkälla för moralen. Den vill enligt egen utsago få oss att ta darwinismen på allvar. Författarna menar att människan av metafysiska eller vidskepliga skäl har gjort halt inför sig själv när det gäller art tillämpa våra kunskaper om arternas beteende. ”Vårt förnuft säger att darwinismen har rätt, men vår känsla tilltalas av rollen som skapelsens krona. Egocentriciteten går som en röd tråd i den antirationalistiska rörelsen, från synen på jorden som världsalltets medelpunkt till den idealistiske poetens fascination över sin egen navel. I detta egocentriska perspektiv vill vi gärna se oss själva som fina, offer-villiga, goda människor.” Åtskilliga av världens olyckor beror på att det finns för många människor som Moder Teresa, som sätter käppar i hjulen på den naturliga selektionen. Altruismen är i boken en sammanfattande beteckning på maskerade manipulativa motiv. Författarna inkluderar i begreppet även diktatorernas krav på undersåtarnas uppoffringar. En riktigare och mer naturenlig moral vore istället en s.k. reciprok moral, som bygger på att en prestation alltid skall motsvaras av en motprestation, så att det mellanmänskliga umgänget inte urartar i altruism, i ovan angiven definition.

Det är inte alltid lätt att följa resonemanget, eftersom författarnas flyhänta stil mestadels motverkar syftet att kommunicera budskapet. Man tappar tråden bland alla rappa formuleringar. Motståndarnas synpunkter är dessutom så karikerade att argumentationen förlorar intresse. Antikens sofister uppfann knepet att karikera motståndarnas argument, vilket (ibland) gör diskussionen mer underhållande och (alltid) mindre intressant. Tvärtemot vad författarna antar inser och erkänner de flesta tänkande medborgare, också de religiöst troende, Darwins insatser och insikter. De flesta troende är inte fundamentalister med primitivare människosyn än Darwin själv, som fuller väl insåg människans särställning.

På ett numera ovanligt sätt svävar författarna till En naturlig etik i naiv omedvetenhet om att också ”vetenskapen” bygger på en ontologi, vars grundvalar inte kan bevisas för en skeptiker. Denna ontologi väljer objektet för sin undersökning, väljer sedan de faktorer som anses värda att nämna, ordnar dem och tolkar dem. Alla påståenden om ”fakta” betingas av dessa i förväg valda principer. En hastig blick på vetenskapernas historia bevisar att det förhåller sig så. Inget säger att vetenskapernas historia numera är avslutad. ”Vetenskapen” levererar inga etiska principer, det vet varje vetenskapsidkare. För att tillämpa vetenskapliga rön på etiken behövs dessutom en kunskapsteori och en etisk teori. Dessa väljs och formuleras på grundval av livserfarenheter utanför ”vetenskapen”.

P C. Jersild har (i DN 13 augusti) på ett långt mer nyanserat sätt ställt frågan om vi människor har några mänskliga rättigheter gentemot djuren. Svaret blir dock: inga alls. Vi bara slåss för vår egenart, utan alla höga ideal, och om djuren står i vägen, så mycket värre för dem. Det är bara att erkänna.

I USA publicerade nyss Robert Wright en bok med titeln Det moraliska djuret. evolutionspsykologin och vardagslivet, som säkert kommer att bilda epok också i den filosofiska debatten precis som Richard Dawkins gjorde det med Den själviska genen 1976. Evolutionen gynnar enligt Wright sexuell otrohet. Var och en får göra sin egen filosofi av detta. Vill man i ett givet ögonblick vara otrogen, kan man skylla på sina gener, som gärna vill sprida sig maximalt. Om teorin är sann (den är trots allt en teori) ger den klen motivation för ”hög” moral.

Dessa inlägg tvingar oss att ställa frågan på sin spets. De flesta kloka är överens om att människan har en särställning i naturen och gentemot den övriga naturen – åtminstone i praktiken: om barnen är allergiska mot katten är det katten som åker ut.

Människan är till yttermera visso det enda djur som skriver debattinlägg i etik. Varför är det så? Om frågorna inte funnes och inte vore öppna för diskussion, då kunde vi ju bara ställa oss vid sidan om och titta på livets slumpmässiga spel mellan blinda och drogade spelare. Men nu skriver vi debattinlägg, därför att vi inte är överens ens om hur de mest fundamentala frågorna skall ställas (eller rättare: i synnerhet inte om det), och långt mindre om hur de skall besvaras. Alltså måste nästa fråga bli: Varför finns frågorna? De andra djuren besväras förmodligen inte av saken. Vi gör det, beroende på vår särställning. Denna särställning kan vi ha fatt av Gud, eller av Naturen, eller Slumpen, eller Evolutionen, eller Generna, knappast av något annat. Svarar man Naturen eller Slumpen eller Evolutionen eller Generna (alla dessa ting existerar), då har man blott ersatt Gud med ett annat mystiskt subjekt och förskjutit frågan ännu längre ut i det ogripbara. Ändå räknar man fortfarande med en ändamålsenlighet. Man lever som om vissa handlingar leder till vissa effekter, och man blir arg på dem som handlar och resonerar ”fel”. Man tillerkänner tillvaron i smått (ens eget liv och dess relationer) en mening, även om man förnekar en yttersta mening. I detta ligger en motsägelse: öar av mening i en ocean av meningslöshet.

Är jag, som tänkande och handlande människa, verkligen bara en lekboll i ett anonymt spel? Är jag inte ett subjekt utan bara en av prickarna i rastret i ett mönster som jag inte har det minsta ansvar för? En prick som tillsammans med de andra utgör ett ständigt skiftande pussel, ett tidsfördriv för Ingen, vars agenter är de oemotståndligt målmedvetna generna?

Robert Wright drar själv ingalunda slutsatsen att genernas makt ger dispens från moraliskt beteende. Evolutionen arbetar inte alls för ”gruppens bästa”.

Man kan till och med kalla den ond och utnämna den till människans fiende. Det gör i viss mån alla som menar att handikappade har samma rättigheter som andra. Själve Darwin sade att människan är det moraliska djuret. Det djur som kan jämföra sitt förflutna liv med sina planerade handlingar och motiv och säga ja eller nej.

Vi har möjligheten att göra allt detta. Vi kan komma ihåg, planera, bedöma, bestämma oss. Ingen kan dock förneka att vi samtidigt är beroende av förutsättningar i mängd som vi inte bestämmer över. Vi handlar inte rätt och gott av ren reflex. Ett moraliskt beteende måste övas in, genom att smärtsamma erfarenheter, egna och andras, tas till vara som stora dyrbarheter. (Detta är, som jag ser det, det bästa motivet för studier av historia och humaniora.)

Ett kriterium på god moral är att den tar hänsyn till de svagare – och till de svagare hör också djuren. Den som instämmer i föregående mening har redan tagit ställning i en viktig fråga. Evolutionen eller Slumpen eller Generna har inga direktiv att ge. Den tradition som grundar etiken på en ”naturlig lag” menar något helt annat med ”natur” än ”människans omgivning”. Djungeln och dess lag ger ingen ledning för ett mänskligt beteende, om vi vill fortsätta att vara människor i enlighet med människans djupare ”natur”. Människan måste själv ta och behålla kommandot och ansvaret. Hon måste förbli subjekt. Till och med den som hävdar att detta är en pompös och patetisk illusion menar samtidigt att det är en nödvändig illusion. Varför skriver de annars debattböcker?

Vi lever just nu i en omvälvningsperiod som närmast kan jämföras med övergången mellan jägarsamhälle och åkerbruk. Inte underligt då om allt ställs på sin spets, om alla gränser prövas. Också det som vi trodde var höjt över diskussion ifrågasätts, och måste ifrågasättas, tid efter annan. Det är i sin ordning. Det finns inga heliga principer om det inte finns människor som ser till att de hålls okränkbara.

Därför måste vi på nytt reflektera igenom grundvalarna för de så kallade mänskliga rättigheterna. De bygger på en viss ontologi. Det förtjänar att upprepas: det finns ingen ide som människan kan ha som är mer ödesdiger än den ide hon gör sig om sig själv.

Du blir den du tror att du är.