Mässa för hela människan

Det var kl. 9.30 en söndagsmorgon i Ndzon-Melen-kvarteret i Yaounde, Kameruns huvudstad. Utomhus, i en väldig cirkel, hade församlingen samlats till mässa – omkring 700 personer enligt min uppskattning. Vi befann oss på toppen av en av de många kullar, som bildar denna böljande stad i Kameruns högländer som klättrar uppför sluttningarna till pittoreska små berg.

Församlingen befann sig utomhus, därför att det inte fanns någon kyrka – bara ett skjul, ett tak av korrugerad plåt, uppburet av kluvna träpålar, som i hela Yaounde och i Ekvatorial- och Västafrika tjänar som träramsverk i de vanliga ler- och ramhusen. Skjulet var öppet på alla sidor, det tjänade helt enkelt som ett skydd, under vilket altaret kunde flyttas in i händelse av regn. Framför skjulet stod stolarna för koncelebranterna och ministranterna i mässan. Det cirkelformade öppna området, omgivet av församlingen, var stort, kanske 50 meter i diameter, dess yta bestod av den väl tilltrampade röda jord, som forns i stora delar av Central- och Västafrika. Altaret hade placerats ett bra stycke bort från medelpunkten, nära skjulet. Till vänster om de två celebranterna, som från sina platser blickade ut över församlingen, fanns den stora kören på omkring 30 män och 30 kvinnor, i vita fotsida dräkter (den afrikanska boubou) med röda axeldraperingar (kvinnorna) eller kappor (männen) och kvinnorna hade röda huvudbonader av den vackra typ som är allmän i Afrika.

Framför kören satt ungefär 12 eller 15 musiker med sina instrument. Alla instrument var afrikanska balafoner (xylofoner med vidfästade resonanskalebasser) och de så kallade trä-”trummorna”, bättre karaktäriserade som kluvna gongonger av trä, sektioner av trädstammar utlagda på marken, två till fem fot långa, med ett entums eller tvåtums snitt i nästan hela längden av sektionen, vilken är urholkad så att de två kanterna av snittet ger olika toner, när man slår på dem, den ”manliga” rösten och den ”kvinnliga” rösten (afrikaner särskiljer vanliga toner inte genom en rumsmetafor, som föreger att några är ”högre” eller ”lägre” än andra, utan i termer för kraft eller bestämdhet). Förutom trummorna eller gonggongerna av trä fanns det bland instrumenten även trummor av sträckt skinn, lika de i Västerlandet vanligare trummorna. Man använde även mveten, ett långt stränginstrument med resonanskalebasser och stall men utan tvärband som spelas genom att man knäpper på strängarna som på en harpa, men den har helt annan form, lång och smal. Afrikanska parklockor utan kläpp (spelade med en käpp som trumpinne) kompletterade ensemblen.

Den största delen av församlingen stod under mässan, men somliga hade tagit med sig stolar, särskilt vuxna med barn. Denna mycket speciella, varje vecka återkommande mässa brukade ta längre tid än de flesta – upp till en och tre kvarts timme, och många föräldrar medförde parasoller, huvudsakligen för att skydda små barn, speciellt spädbarn, mot solen. Den afrikanska solen under den alltid korta ekvatorialdagen är inte så het som sommarsolen t.ex. i stora delar av USA, men den är het nog. Men inga barn brukar gnälla – under hela mässan hörde jag bara två eller tre barnskrik men de tystnade strax – barn i Afrika är ständigt förskansade på höften eller ryggen på äldre systrar eller andra barnvakter (oftast från sex till tio år, underbart ansvarsfulla ungdomar), eller på ryggen eller i knät på sina mödrar. Det finns ingenting likt den lugna och tillitsfulla blicken hos ett afrikanskt spädbarn, som betraktar världen från höft eller rygg, i tröstande och oavbruten fysisk kontakt med en annan människa. De fanns överallt omkring mig denna morgon.

Det finns ingenting likt den lugna och tillitsfulla blicken hos ett afrikanskt spädbarn, som betraktar världen från höft eller rygg, i tröstande och oavbruten fysisk kontakt med en annan människa.

Vi var med vid den berömda mässan, som firas varje vecka i Yaounde på ewondo, ett av de afrikanska språk, som talas i denna del av Kamerun. ”Yaounde” och ”ewondo” är helt enkelt två varianter av samma afrikanska ord anpassade efter europeiska fonemsystem. I överensstämmelse med fransktalande kamerunskt bruk använder jag ”Yaounde” för att beteckna staden med detta namn och ”ewondo” för språket och stammen.

Jag hade tagits med till mässan av min kamerunske värd, p. Engelbert Mveng, SJ, som tillhör universitetet och själv är ewondo, ledande historiker i Kamerun och prisbelönt av Franska akademin. Den ursprungliga inspirationen till mässan hade kommit från abbe Pie-Claude Ngumu, även han ewondo (under 1960-talet ledare för musiken vid NotreDame-katedralen i Yaounde och grundare av ”Elfenbenskorsets sångarskola”), och från en grupp av andra unga präster, folklorespecialister, sociologer och musikvetare från Kamerun, intresserade av att göra liturgin mer meningsfull för afrikaner.

Fader Ngumu skriver text och musik till sånger på ewondo. Liksom många andra afrikanska språk är ewondo ett tonalt språk i likhet med t.ex. kinesiskan och västerländsk musik har benägenhet att deformera det eller till och med göra det obegripligt, medan däremot trummor och andra afrikanska instrument följsamt kan ackompanjera dess intonation. Les Chanteurs de la Croix d’Ivoire har uppträtt vid negerkonstfestivalen i Dakar, och den panafrikanska kulturfestivalen i Alger. År 1967 flyttade körskolan sitt högkvarter till Ndzon-Melen-kvarteret, där fader Ngumu grundade den nya församlingen St. Paul, nu troligen den mest berömda kyrklösa församlingen i Afrika eller kanske i hela världen. Vilken annan församling med eller utan kyrka har en av sina mässor inspelad på en Arion-grammofonskiva för världsomfattande distribution genom CBS Disques?

Mässan följde naturligtvis dem romersk-katolska liturgin av den ”latinska riten”, vilken nu använder massor av språk vid sidan av latin. Men i överensstämmelse med andra Vatikankonciliets rekommendationer var liturgins stil afrikansk. Detta var märkbart särskilt i musiken och sången, i processionsdansen, i viss mån i predikostilen och på ett tillfälligt men verkningsfullt sätt i det återkommande oyenga.

Afrikanska instrument åstadkommer inte alltid de effekter som deras västerländska namn låter antyda – trummorna av spänt skinn t.ex. har ofta inte en dunkande utan en djup orgelliknande klang som pukorna i en symfoniorkester. Musiken vid Yaounde-mässan kunde bäst karaktäriseras som mild – ytterst mild – men samtidigt livlig, glad och ibland jublande och vackert vördnadsfull. Frånsett gregoriansk sång har jag aldrig hört musik för en mässa, som har tyckts mig mer klart som en del av och inte ett tillägg till liturgin (lett-ourgeia, folket ”åliggande” i andäktigt firande av Jesu död och uppståndelse.)

Musik hade ackompanjerat körens, ministranternas och de två koncelebranternas ingångsprocession. Kören inträdde i processionsdans. ”Dans” väcker för det mesta felaktiga associationer här: det väcker föreställningar om hoppande, piruetterande och ofta nog de tolkande elituppträdanden, som är vanliga när dansen införs i liturgin i Västerlandet som en sorts hemligt korrektiv för allt som är i olag i oss själva. Den annorlunda andan i dansen vid Yaounde-mässan kunde kort och gott beskrivas så: här är dansen en integrerad del därför att den inte är något ”märkvärdigt”. Den hör bara till precis som andra saker, som ingår i folks vanliga beteende. Dans är en del av livet i Afrika (mindre i städerna än i byarna på landsbygden). I själva verket är riten en del av livet i Afrika – en fördel vid allt liturgiskt gestaltande.

Kören var uppdelad i män och kvinnor. Den tågade in i takt med den mjuka men livfyllda musiken från balafon och gonggong. Man lyfte i varje steg foten bara en aning över marken i en rörelse som kan beskrivas som en sorts värdig jig, medan bålen rör sig rakt fram utan några rörelser alls uppåt eller nedåt. Man har en upprätt hållning, särskilt kvinnorna. Den afrikanska kvinnan, rik eller fattig, ung eller gammal, för sig med en hållning som i värdighet möjligen har sin like annorstädes i världen men som aldrig kan överträffas – i en underbart vacker, rakryggad ställning med upplyft huvud, en hållning som inövats genom vanan att bära tunga bördor och vattenkrus på huvudet i timtal under det att man går runt hörn, på ojämn mark och upp och ned på slingrande stigar. (Våra mannekänger övar med ett vattenglas på huvudet på en heltäckande matta några minuter om dagen.) Resultatet är förkrossande, åtminstone för mig: jag kommer på mig med att undvika att ställa den enklaste fråga till en av dessa värdiga varelser av rädsla för att hon skall ignorera mig fullständigt i sin drottninglika suveränitet. Vare det hur som helst med inbillade psykologiska effekter på ett osäkert västerländskt ego: den liturgiska bieffekten blir enorm.

Kvinnorna var övervägande unga och åtminstone vältränade. I takt med musiken viftade de mjukt med plymer av fjäderliknande raffla. Tiden var just efter påsk, liturgin fylld av hallelujarop, och aldrig tidigare hade jag slagits så starkt av en överväldigande flickglädje, här framburen till Kristus i den kristna gemenskapen. (Alla var inte unga men alla såg unga ut.) Männen rörde sina ceremoniella solfjädrar, en fast beståndsdel i afrikanska folkfester, med glädje men också aningen stramare.

”Den afrikanska kvinnan för sig med en hållning som i värdighet möjligen har sin like annorstädes i världen men som aldrig kan överträffas – i en underbart vacker, rakryggad ställning med upplyft huvud, en hållning som inövats genom vanan att bära tunga bördor och vattenkrus på huvudet…”

Glädjen i liturgin nådde sin höjdpunkt i sjungandet av det vibrerande hallelujat. Där de kände till omkvädena, som de gjorde här, stämde församlingen in i sången. (Afrikanska församlingar vill verkligen sjunga.) Och så ofta som processionsdansen förekom, brukade många församlingsmedlemmar vagga till musikens rytm i överensstämmelse med processionens långsamma eller livliga steg. De vaggade mycket mjukt, nästan omärkligt. Man skulle kunna vara med om hela mässan och aldrig märka det. Då och då markerade kören musiken med handklappningar – under Gloria t.ex. – och församlingen klappade med dem, lugnt och glatt, med de sofistikerade kontrapunktsrytmer, som är kära för afrikaner men oåtkomliga för otränade icke-afrikanska öron.

Musiken ville pågå hela tiden utom under predikan. Medan Skriften lästes, kunde, om man var uppmärksam, balafonerna höras från körens plats, mycket, mycket tyst. Bakgrundsmusik? Inte alldeles. Ewondo är ett tonalt språk, tonala språk i Afrika kan ”talas” på trummor och andra instrument (inklusive balofoner) genom reproduktion av de tonala ordmönstren i de stereotyperade uttryck, som är väsentliga i trumsamtal, och på så sätt kan afrikanska instrument, till och med när de som här inte verkligen ”pratar”, antyda en sorts talande, ett instrumentalt deltagande i meddelandet av Guds ord, sådant som västerländsk ”bakgrundsmusik” inte alls kan åstadkomma.

Predikostilen var afrikaniserad, vilket knappast vill säga, att den på ett obeskrivbart sätt var olik predikande i Västerlandet. På grund av arenans omfång runt altaret och den cirkulära fördelningen av församlingen – som hölls tillbaka från altaret och från att på så sätt blockera sikten för andra av beskäftiga, medelålders vaktmästare i iögonenfallande röda boubous – rörde sig predikanten och huvudcelebranten omkring, när han predikade, tankfullt och kraftigt, gående ett par steg i en riktning och sedan i en annan i det han vände sig runt än mot en del av församlingen och än mot en annan. Den ”afrikanska” stilen framträdde i hög grad i den dialogform, som han gav sin predikan. Frågorna var inte retoriska utan begärde ett svar från åhörarna. Predikanten talade inte till utan med verkliga människor. ”Vad gjorde vår Herre?” Svar från församlingen (antytt på något sätt av predikanten): ”Han förlät honom.” ”Borde inte en kristen handla på detta sätt?” ”Jo!” (Dessa frågor och svar har jag hittat på själv för att antyda arten av det frågande och svarande som tydligen försiggick på ewondo under predikan. Det enda ord jag verkligen förstår på ewondo är ”halleluja”.)

Svaren var direkta, kraftfulla men inte alls ohämmat emotionella. Och de var inte särskilt ofta förekommande: kanske ett dussin under en tjugo minuters predikan. Den kortare predikan på franska, tillfogad till predikan på ewondo av samma predikant för min skull, framlockade inte något muntligt svar från någon. Ett av de slående dragen i mässan var känslan av intensivt deltagande, som ändå inte beledsagades av något spektakulärt tecken på rörelse. Rörelsen flöt djupt och man kände den, men den var en fråga helt enkelt om att vara närvarande och att följa med mässans handling. När celebranten sträckte ut händerna för att bedja vid invitationen till församlingen, ”Låt oss bedja”, höjde de flesta i församlingen helt enkelt sina händer med honom. Jag har aldrig sett en församling mer uppmärksam, eller snarare helt upptagen, och det under nästan två timmar – ung och gammal.

Offertorieprocessionen var naturligt och klart en del av mässans handling. Somliga medlemmar av församlingen kom fram för att lägga penninggåvor i den stora korgen framför altaret. Andra lämnade fram egna produkter, ty liksom största delen av Ekvatorial- och Västafrika är detta ett jordbruksområdet: manioker, jamsrötter (inte våra stora söta potatisar utan riktiga jamsrötter, en sorts fibrös superpotatis, som ofta är omkring en halvmeter lång och tio cm eller mer i diameter), mangofrukter, bananer, papayas, avocados. Sedan brödet och vinet. Musiken och sången fortsatte under offertorieprocessionen, genom vilken kören rörde sig i sin långsamma liturgiska dans.

”Så ofta som processionsdansen förekom, brukade många församlingsmedlemmar vagga till musikens rytm i överensstämmelse med processionens långsamma eller livliga steg. Man skulle kunna vara med om hela mässan och aldrig märka det.”

Det kanske mest verkningsfulla ögonblicket i körens aktivitet kom vid konsekrationen. Man ordnade sig i en cirkel från motsatta riktningar, körens män och kvinnor omväxlande med ett avstånd av drygt tre meter mellan sig runt altaret, först stående, sedan knäböjande och efter konsekrationen, bugande från sin knäböjande ställning hela vägen ned till marken i den gamla afrikanska rörelsen för fullständig vördnad – här för Jesus Kristus, närvarande på altaret. Att celebrera eller bara närvara vid mässan är i normala fall en helt andaktsfylld händelse för mig i den betydelsen, att det för mig innebär någonting emotionellt lika väl som intellektuellt. Men jag hade aldrig upplevt någonting likt detta förut, en sorts total fördjupning i tillbedjan. Det skulle ha rört Pierre Teilhard de Chardin ända in i själen. Detta var ingen påklistrad symbolik: ”Gör här denna gest för att uttrycka vördnad.” Detta var inte ett uttryck för vördnad eller tillbedjan: det var helt enkelt tillbedjan, som på ett naturligt sätt kom från ens väsen.

För besökaren från andra sidan havet eller till och med från andra delar av Afrika är det mest exotiska draget i denna ewondo-liturgi oyenga-t, det utdragna, genomträngande skrik, som exekveras av en kvinna – vid den här beskrivna mässan av en kvinna, som var något äldre än de andra, den enda kvinna i kören som verkligen såg ut som en matrona. Oyenga-t ligger på en tämligen hög tonhöjd och det varken stiger eller faller och hålls tydligen ut så länge andan räcker och därpå upprepas ibland omedelbart, eventuellt efter ett kort avbrott, ”Ah-h-h-h-h.” Det stäms upp vid flera punkter i mässan, ofta medan kören går i procession och sjunger, så att det tränger fram genom melodin, medan den kvinna, som ger luft åt oyenga-t, rör sig framåt långsamt och fridfullt i slutet av raden av kvinnor i processionen, till skillnad från de övriga fullständigt nedböjd från höfterna, med torson horisontell och rak som en pil (afrikanska kvinnor inte bara står och går med värdighet utan böjer sig också framstupa med värdighet).

Oyenga-t förekommer i andra högtidliga ceremonier i denna del av Afrika, profana lika väl som religiösa, och tillskrivs varierande esoteriska betydelser. Det exekveras endast av en kvinna, aldrig av en man, vilken ceremoni det än gäller, och brukar principiellt förefalla att betyda någonting som: ”Var uppmärksam! Någonting av ofattlig vikt pågår. Meningen i det har gripit mig, och jag är utom mig i min kvinnliga insikt om vad det är. Endast kvinnor vet verkligen. Men alla ni, var uppmärksamma. Ingenting annat betyder någonting.” Detta är min egen tolkning, och den stöds av det faktum, att en punkt, då oyenga-t genomborrar luften vid mässan, är just efter konsekrationen – någonting likt klockorna i den äldre romerska liturgin, men mer enträget och fordrande.

”Jag har aldrig upplevt någonting likt detta förut, en sorts total fördjupning i tillbedjan. Detta var inte ett uttryck för vördnad eller tillbedjan: det var helt enkelt tillbedjan, som på ett naturligt sätt kom från ens väsen. ”

Under kommunionen blev det mer sång av kören, och församlingen stämde åter in i omkvädena. Det härskade tystnad, medan kören och musikerna mottog kommunionen. Därpå, efter den högtidligt sjungna välsignelsen, började körens och officianternas uttåg till mer livlig, innerlig och glad musik och sång. ”Mässan är slut. Gå i frid.”

Mässan på ewondo är en manifestation av kamerunskt och mer vidsträckt afrikanskt intresse för ”autenticitet”, i betydelsen trohet mot egna traditioner och rötter. Autenticitet är inte lätt att få grepp om, vare sig för afrikaner eller för någon annan. Den kan inte gripas därigenom att man förflyttar sig tillbaka till det förflutna, ty det finns ingen väg tillbaka till det förflutna. Autenticitet betyder att integrera sitt verkliga förflutna i sin framtid, eller sin framtid i sitt verkliga förflutna och att göra det i den verkliga närvarande tiden. Detta kräver reflexion och det mer än någonsin i vårt självmedvetna tjugonde århundrade. Spontanitet förslår inte. Mässan på ewondo var tydligen det svåruppnådda resultatet av reflexion. Den representerar det färdiga begrundandet av mysterium fidei, trons mysterium, i en afrikansk kontext.

Men reflexion kan bli motsatsen till fruktbar, om den leder till överrationalisering, vilket är särskilt dödande i liturgin. Den katolska tron ligger, uppriktigt sagt, i det undermedvetna lika väl som i medvetandet – ett faktum som alltid har gjort den särskilt fascinerande för psykoanalytiker – fastän den når djupare än det undermedvetna, lika väl som den når högre än förståndet. På grund av sina rötter i det undermedvetna lika väl som sin påtagliga närvaro i medvetandet har den katolska tron alltid krävt ceremoni, som uttrycker mer än den säger och menar mer än den uttrycker.

Liturgi är ceremoni, och av denna orsak är det riskabelt att planera en liturgi. Liturgin kommer oundvikligt att uttrycka mer än planerarna medvetet avser. Stödd endast på medveten planering utan rötter i livet självt, i planerarnas flitiga böneliv, kan den mest omsorgsfullt planerade liturgi mindre uppenbara den katolska tron än planerarnas egna psykologiska problem.

Åtminstone för den tillfällige besökaren var ewondomässan intelligent planerad, men ändå inte överrationaliserad, och den stödde sig säkert på flitiga böner, ty den förmedlade alls ingen psykologisk tvungenhet och uttryckte den katolska trons undermedvetna resonanser lika väl som dess medvetet fattade innehåll. I detta presenterade sig den liturgiska stilen som autentisk, genuint afrikansk lika väl som genuint katolsk.

Hur kunde jag, som bara var besökare, ens ha en uppfattning rörande afrikansk autenticitet vid denna mässa? Nå, är autenticitet omöjlig att känna igen för besökare? Är besökande deltagare fundamentalt främlingar för det som försiggår vid mässan? Knappast. Ty vi är närvarande vid mässan, där Jesus Kristus är vår kommunion, vår gemenskap, vår samvaro, inte bara därför att närvaron är bra för oss individuellt, utan för att inträda i och bygga upp Kristi kropps enhet, det vill säga, för att få del av varandra i Honom. Då jag talade med medlemmar i församlingen efteråt stod det klart för mig att det var precis vad vi hade gjort.