Max Jacobs tärningsbägare

Max Jacob, Tärningsbägaren. Red. Ingemar och Mikaela Leckius. FIB:s Lyrikklubb 1991.

Max Jacob, Tärningsbägaren. Red. Ingemar och Mikaela Leckius. FIB:s Lyrikklubb 1991.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

”Konsten är viljan att genom vissa valda medel vända sig utåt.” Citatet är från Max Jacobs förord till sin samling prosadikter Le cornet a des (Tärningsbägaren, 1917). Ingemar och Mikaela Leckius har nu i en volym på FIB:s Lyrikklubb samlat sina och andras tolkningar av Max Jacobs ”vilja att vända sig utåt”. Det är en vacker utgåva, värdig denne prosalyrikens mästare. Man har valt att ge ett urval av hans dikter samma namn som en av hans mest kända diktsamlingar; alltså Tärningsbägaren. En tärningsbägare för tanken till det slumpmässiga vilket kan synas rimma illa med det inledande citatets ”vilja att genom valda medel vända sig utåt”. Jag tror att det är i denna motsägelse som Max Jacobs skapande konflikt ligger. ”Allt som existerar är ’inplacerat’ i en viss ordning. Allt som är ovan materien är inplacerat; materien själv är inplacerad. Två konstverk är olika inplacerade dels genom upphovsmännens personlighet, dels genom de använda konstgreppen. Rafael står ovan Ingres, Vigny ovan de Musset. Fru X … står ovan sin kusin; diamanten ovan kvartsen.”

I sitt förord är Max Jacob mycket medveten om skapandets villkor. Den klassicistiska medvetenheten om regler är en utgångspunkt för hans smått kaosfyllda, ibland surrealistiska, prosalyrik. Det surrealistiska kan annars kännas som väldigt slitet i våra dagar, exploaterat av ett B-lag av konstnärer och poeter har det blivit affischkonst eller kitschiga ordmetaforer för något obearbetat drömskt som mest rymmer ett falskt djupsinne. Max Jacob är inte en sådan poet, han formulerar paradoxalt nog sina tärningskast och gör dem både personliga och allmängiltiga. På ytan kvarstår ändå konflikten mellan tärningsbägaren och det kompositionella medvetandet. Det är omöjligt att bortse från historien och den personliga biografin.

Max Jacob var född i Bretagne av judiska föräldrar. Enligt vittnesmål var han överkänslig och hanterades illa av sina jämnåriga, både bröder och skolkamrater. Med barnets öppna blick såg han emellertid sin bretagneska samtid, dess folkliv och pilgrimståg med allt vad som kunde ge både känsla och intellekt näring. Med den bakgrunden kom han så småningom till Paris och dess bohemiskt konstnärliga kretsar. Han umgicks intensivt med Picasso, Appollinaire m.fl. och blev mycket skicklig i att genomskåda apspelet i både den borgerliga och intellektuella världen. Leckius uttrycker det som så: ”1 detta sällskap blev han en litet avvikande Chaplinartad figur, som försökte maskera sin påvra existens genom att uppträda i hög hatt, spatserkäpp och monokel.”

Om Max Jacob tog på sig rollen av gycklare utifrån en praktisk överlevnadsstrategi, så kom den med tiden att växa och omsluta honom på ett mera medvetet plan. Det var en roll som mycket smärtsamt kom att växa utöver gyckleri och konstnärskap. En natt fick denne Chaplinfigur en Kristusvision som fick honom att söka nya vägar. Han flyttade till den franska landsbygden och kom där att verka som hjälpreda till en enkel men insiktsfull präst. Kanske var han lite överdriven i sina utspel i församlingens tycke, inte riktigt befriad från sitt gyckleri med sig själv och andra- men ändå, något djupt övertygande var på gång.

Jacob fann sitt spänningsfält och sina skapande uttrycksformer. Kritikern Bengt Holmqvist har jämfört Max Jacob med konstnären Georges Rouault, de hade båda ett slags avsky och fruktan för den borgerlighet de såg omkring sig. De solidariserade sig med samhällets utsatta existenser och kunde i förstärkt mening känna den tomhet, okänslighet och formalism som ytterst kom att leda till första världskriget. Deras motstånd tog sig uttryck i bilder och ord. Följande dikt av Jacob med titeln 1914 är ett gott exempel: ”HENNES FRAMSKJUTANDE mage bär ett snörliv med fjärrverkan. Hennes fjäderprydda hatt är smaklös, hennes ansikte en skrämmande dödsskalle, fast mörklagt och så grymt att man tycker sig se liksom ett noshörningshorn eller en extra huggtand på hennes förfärande käkben. O hemska vision av tysk död.”

Det är ett rikt associationsflöde som speglar omvärldens grymma kaos. Jacob försöker hitta korrespondenser till den andliga världen. Han leker ibland spågubbe och ställer horoskop, lever också i en relation till den judiskt kabbalistiska traditionen. Vardagen blir aldrig sluten i sig själv. ”Mysteriet finns i detta liv, verkligheten i det andra. Om ni älskar mig, om ni älskar mig, skall jag låta er se verkligheten.”

Det är en särpräglad och krävande diktare Ingemar och Mikaela Leckius låter oss möta i sitt välgjorda urval. Signums läsekrets har tidigare fått ett smakprov ur det (1990:9-10). För den som på svenska vill ha mer av Jacob finns också några tolkningar av Johannes Edfelt i Följeslagare och en del intressant material i Gunnar Hardings O Paris. (I Hardings bok finns det tidigare nämnda förordet till den ursprungliga utgåvan av Tärningsbägaren. Lite synd faktiskt att det inte kom med i det här urvalet.)

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Max Jacob, Tärningsbägaren. Red. Ingemar och Mikaela Leckius. FIB:s Lyrikklubb 1991.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

”Konsten är viljan att genom vissa valda medel vända sig utåt.” Citatet är från Max Jacobs förord till sin samling prosadikter Le cornet a des (Tärningsbägaren, 1917). Ingemar och Mikaela Leckius har nu i en volym på FIB:s Lyrikklubb samlat sina och andras tolkningar av Max Jacobs ”vilja att vända sig utåt”. Det är en vacker utgåva, värdig denne prosalyrikens mästare. Man har valt att ge ett urval av hans dikter samma namn som en av hans mest kända diktsamlingar; alltså Tärningsbägaren. En tärningsbägare för tanken till det slumpmässiga vilket kan synas rimma illa med det inledande citatets ”vilja att genom valda medel vända sig utåt”. Jag tror att det är i denna motsägelse som Max Jacobs skapande konflikt ligger. ”Allt som existerar är ’inplacerat’ i en viss ordning. Allt som är ovan materien är inplacerat; materien själv är inplacerad. Två konstverk är olika inplacerade dels genom upphovsmännens personlighet, dels genom de använda konstgreppen. Rafael står ovan Ingres, Vigny ovan de Musset. Fru X … står ovan sin kusin; diamanten ovan kvartsen.”

I sitt förord är Max Jacob mycket medveten om skapandets villkor. Den klassicistiska medvetenheten om regler är en utgångspunkt för hans smått kaosfyllda, ibland surrealistiska, prosalyrik. Det surrealistiska kan annars kännas som väldigt slitet i våra dagar, exploaterat av ett B-lag av konstnärer och poeter har det blivit affischkonst eller kitschiga ordmetaforer för något obearbetat drömskt som mest rymmer ett falskt djupsinne. Max Jacob är inte en sådan poet, han formulerar paradoxalt nog sina tärningskast och gör dem både personliga och allmängiltiga. På ytan kvarstår ändå konflikten mellan tärningsbägaren och det kompositionella medvetandet. Det är omöjligt att bortse från historien och den personliga biografin.

Max Jacob var född i Bretagne av judiska föräldrar. Enligt vittnesmål var han överkänslig och hanterades illa av sina jämnåriga, både bröder och skolkamrater. Med barnets öppna blick såg han emellertid sin bretagneska samtid, dess folkliv och pilgrimståg med allt vad som kunde ge både känsla och intellekt näring. Med den bakgrunden kom han så småningom till Paris och dess bohemiskt konstnärliga kretsar. Han umgicks intensivt med Picasso, Appollinaire m.fl. och blev mycket skicklig i att genomskåda apspelet i både den borgerliga och intellektuella världen. Leckius uttrycker det som så: ”1 detta sällskap blev han en litet avvikande Chaplinartad figur, som försökte maskera sin påvra existens genom att uppträda i hög hatt, spatserkäpp och monokel.”

Om Max Jacob tog på sig rollen av gycklare utifrån en praktisk överlevnadsstrategi, så kom den med tiden att växa och omsluta honom på ett mera medvetet plan. Det var en roll som mycket smärtsamt kom att växa utöver gyckleri och konstnärskap. En natt fick denne Chaplinfigur en Kristusvision som fick honom att söka nya vägar. Han flyttade till den franska landsbygden och kom där att verka som hjälpreda till en enkel men insiktsfull präst. Kanske var han lite överdriven i sina utspel i församlingens tycke, inte riktigt befriad från sitt gyckleri med sig själv och andra- men ändå, något djupt övertygande var på gång.

Jacob fann sitt spänningsfält och sina skapande uttrycksformer. Kritikern Bengt Holmqvist har jämfört Max Jacob med konstnären Georges Rouault, de hade båda ett slags avsky och fruktan för den borgerlighet de såg omkring sig. De solidariserade sig med samhällets utsatta existenser och kunde i förstärkt mening känna den tomhet, okänslighet och formalism som ytterst kom att leda till första världskriget. Deras motstånd tog sig uttryck i bilder och ord. Följande dikt av Jacob med titeln 1914 är ett gott exempel: ”HENNES FRAMSKJUTANDE mage bär ett snörliv med fjärrverkan. Hennes fjäderprydda hatt är smaklös, hennes ansikte en skrämmande dödsskalle, fast mörklagt och så grymt att man tycker sig se liksom ett noshörningshorn eller en extra huggtand på hennes förfärande käkben. O hemska vision av tysk död.”

Det är ett rikt associationsflöde som speglar omvärldens grymma kaos. Jacob försöker hitta korrespondenser till den andliga världen. Han leker ibland spågubbe och ställer horoskop, lever också i en relation till den judiskt kabbalistiska traditionen. Vardagen blir aldrig sluten i sig själv. ”Mysteriet finns i detta liv, verkligheten i det andra. Om ni älskar mig, om ni älskar mig, skall jag låta er se verkligheten.”

Det är en särpräglad och krävande diktare Ingemar och Mikaela Leckius låter oss möta i sitt välgjorda urval. Signums läsekrets har tidigare fått ett smakprov ur det (1990:9-10). För den som på svenska vill ha mer av Jacob finns också några tolkningar av Johannes Edfelt i Följeslagare och en del intressant material i Gunnar Hardings O Paris. (I Hardings bok finns det tidigare nämnda förordet till den ursprungliga utgåvan av Tärningsbägaren. Lite synd faktiskt att det inte kom med i det här urvalet.)