Maya – en kultur i rörelse

Det rör på sig i den mexikanska delstaten Chiapas. Med sikte på nästa års presidentval i Mexiko mobiliserar sig urbefolkningen i den södra delen av landet. De olika organisationerna, med las Abejas och Zapatistarmén för nationell befrielse (EZLN) i spetsen, tog i månadsskiftet juni/juli ett nytt steg i kontroversiella frågor som rör jordbruk, mänskliga rättigheter, social och ekonomisk rättvisa samt kulturell jämlikhet. Zapatisterna lanserar nu en kampanj som går ut på att rörelsen allierar sig med närstående personer och grupper såväl i Mexiko som utanför landets gränser. Gerillarörelsen eftersträvar ”ett nytt sätt att bedriva politik”, även om man inte avser att bilda ett politiskt parti. Innehållet i politiken håller på att ta form och lagom till Mexikos nationaldag den 16 september planeras en presentation av det gemensamma programmet.

Den amerikanske sociologen Immanuel Wallerstein, som är en mycket respekterad tänkare på andra sidan Atlanten, hävdade nyligen i den mexikanska dagstidningen La Jornada att zapatisterna har varit den viktigaste folkrörelsen i världen efter Berlinmurens fall. Zapatisterna representerar ett tydligt alternativ till de samhällssystem som finns på andra håll. Omvärldens intresse och stöd för folkgrupperna i Chiapas har också varit stort, inte minst efter massakern i byn Acteal den 22 december år 1997 då 45 invånare tillhörande folkgruppen tzotzil mördades av regeringstrogna paramilitära grupper. Acteal har sedan dess blivit något av en vallfärdsort. Volontärer, människorättsaktivister, journalister, författare och konstnärer har fått upp ögonen för den unika civilisationen i södra Mexikos bergslandskap och Acteal har blivit en symbol för det hopp man hyser om denna civilisations fortbestånd. Jag skall här försöka ge en inblick i situationen i Chiapas och i stora drag belysa den katolska kyrkans ansträngningar för att värna om urbefolkningens kultur.

Kulturell rikedom trots extrem fattigdom

Av de sammanlagt fyra miljoner invånare som bor i de tropiska och bedårande vackra landskapen i Chiapas är cirka 2,7 miljoner mestiser, dvs. avkomlingar av vita och urbefolkning. Resterande ca 1,3 miljoner tillhör de från mayakulturen härstammande folkgrupperna tseltal, tzotzil, chol, tojolabal, zoque och mame. Invånarna i dessa folkgrupper lever i vad Världsbanken definierar som extrem fattigdom, dvs. på mindre än en dollar per person och dag. Materiell misär innebär dock inte nödvändigtvis kulturell fattigdom. Uppfattningen att västvärlden, i kraft av ett materiellt övertag, i alla avseenden skulle vara överlägsen mayakulturen måste bedömas som alltför obalanserad. Dessa folkgrupper har i själva verket kvaliteter som, om inte annat, är ett intressant komplement till den livsstil västvärlden utformat.

Nu måste man vara försiktig när man jämför olika kulturer. Generaliseringar med grova penseldrag håller inte i längden. Verkligheten är inte svartvit. För det första kan ju knappast västvärlden betraktas som en enda homogen kultur, även om globaliseringen går i den riktningen. För det andra är inte heller mayafolken identiska, det finns påtagliga skillnader mellan tseltal-, chol- och tzotzilregionerna. Till detta kommer att det även inom respektive folkgrupp förekommer olikheter. Tzotziles i den mycket säregna och av antropologer flitigt studerade orten San Juan Chamula har en annan profil och organisation än t.ex. tzotziles som bor i det oberoende samhället (municipio autónomo) San Pedro Polhó. Medveten om den förenkling som varje generalisering innebär och uppmärksam på faran med bilden av den ädle vilden, vill jag ändå framhäva några aspekter som i ett globalt perspektiv tycks vara unika hos mayafolken.

I motsats till den på många håll förhärskande individualismen värnar folkgrupperna i Chiapas om gemenskapen och kollektivet. Den enskilde individen utvecklas som person i och tack vare gruppen, inte genom självförverkligande oberoende av gemenskapen. Denna grundsyn märks både i de sociala sammanhangen och i arbetslivet. Jordbruk och annan verksamhet är organiserad i kooperativ med ambitionen att fördelningen skall vara rättvis. Det finns dock vissa privata inslag, varför samhällssystemet inte skall förväxlas med kommunistiska strukturer.

Vidare har mayaättlingarna en annorlunda livsåskådning och världsbild, med bland annat en cyklisk tidsuppfattning och en avslappnad attityd både till sjukdomar och till döden, vilket i sin tur främjar en positiv syn på livet. Livsåskådningen uttrycks i vackra konsthantverk och färgglada folkdräkter, ofta laddade med symboler och betydelsebärande mönster. Man lever dessutom i samklang med naturen, med en särskild respekt för Moder jord. När bostadshus eller andra byggnader konstrueras ber man naturen om förlåtelse och tillstånd för ingreppet! Jag hade förmånen att delta i en sådan ritual; det gällde en välsignelse av en sjukstuga. Efter välsignelsen med vigvatten som de hade bett mig utföra, kom en äldre man med en skål hönssoppa. Ackompanjerad av böner och musik från enkla stråkinstrument bestänkte han sjukstugans fyra hörn med nämnda hönssoppa! Byborna tillhörande folkgruppen tzotzil förklarade för mig att ritualen dels syftade till att ge själva stugan näring och styrka, dels att man på detta sätt minskade risken för sjukdomar. Vördnaden för naturen och för allt skapat yttrar sig också i mayaspråkens grammatik. Ackusativ- och dativobjekt saknas helt. Alla skapade varelser är subjekt (ingen kan vara objekt för någon annan) och verben är konstruerade så att de återspeglar samtliga involverade aktörer.

Den som har chansen att lära känna denna fascinerande värld och tränga allt djupare in i dess själ lämnas knappast oberörd. Värderingarna sätts på prov och perspektiven skiftar, det är nästan omöjligt att stå fast vid gamla tankebanor. Biskop emeritus Samuel Ruiz gav uttryck för detta efter flera decenniers liv och verksamhet i Chiapas: ”Jag trodde att de hade sänt mig till Chiapas för att förkunna evangeliet för urbefolkningen, men det slutade med att det var de som förkunnade för mig.” Biskop Ruiz erfarenhet illustrerar hur olika civilisationer kan komplettera varandra, ett ömsesidigt utbyte kan komma tillstånd, åtminstone i idealfallet.

Motstånd mot ohämmad nyliberalism

Konflikten i Chiapas handlar i stor utsträckning om utnyttjandet, förädlingen och distributionen av den avsevärda mängd naturtillgångar som finns i delstaten. Här finns olja, gas, mineraler, skog, jord och vattenkraft. Hanteringen av naturens rikedomar har dock minst sagt varit orättvis. För att underlätta exploateringen av resurserna har urbefolkningen i olika omgångar tvingats flytta eller till och med fördrivits från sina jordegendomar. Det finns för närvarande omkring 10 000 interna flyktingar i delstaten Chiapas. Nämnas kan att en reform år 1972, vars syfte var att exploatera skog, innebar att många fråntogs sina andelar av jorden och ytan fördelades mellan ett sjuttiotal välbeställda familjer. Fördelningen av naturtillgångarna är fortfarande skev. Delstaten Chiapas genererar inte mindre än 60 procent av all vattenkraftsenergi i Mexiko, ändå saknar stora delar av mayafolken i området elektricitet. Denna omständighet var en av orsakerna till att EZLN den 1 januari 1994 ställde ett antal politiska krav och förklarade krig mot den mexikanska armén genom att inta rådhuset i San Cristóbal de las Casas, den näst största staden i Chiapas. Det var en kraftig reaktion mot globaliseringen i allmänhet och en hänsynslös nyliberalism i synnerhet. Sedan dess har EZLN med fredliga medel kämpat för urbefolkningens sak. År 2001 krävde man att de s.k. överenskommelserna från San Andrés, vilka träffades redan år 1996 och som berörde lagstiftning på olika områden, skulle träda i kraft. Så blev dock aldrig fallet, åtminstone inte i praktiken. Den nuvarande borgmästaren i Mexico City, Andrés Manuel López Obrador, som av många tippas bli landets näste president, lovade nyligen i en programförklaring att sätta förverkligandet av San Andrés högst på prioriteringslistan. Det låter hoppingivande, men man skall komma ihåg att både den nuvarande presidenten Vicente Fox och hans företrädare Ernesto Zedillo gjorde liknande utfästelser utan att de infriades.

Det är i och för sig en berättigad fråga varför man överhuvudtaget skall ta en gerillarörelse på allvar, annat än på grund av det hot som den kunde utsätta omgivningen för. För det första är det viktigt att ha klart för sig att zapatisterna har en civil gren vid sidan av den militära falangen. Det rör sig om ett nätverk av tusentals municipios autónomos (oberoende samhällen), vilka i sin tur lyder under fem olika juntas de buen gobierno (den goda ledningens kommitté). Värt att notera är att det råder fullständigt alkohol- och drogförbud i de oberoende samhällena. Man har dåliga erfarenheter av tidigare generationers missbruk, som delvis berodde på att godsägarna betalade bönderna med spritflaskor för deras insatser på åkern. Effekten av det införda alkoholförbudet är mycket positiv, mindre våld och ett mer harmoniskt familjeliv.

För det andra är det visserligen sant att EZLN innehar vapen och därför med rätta kan kallas en gerillarörelse. Men dess program och metoder kan ingalunda jämföras med betydligt mer våldsamma gerillagrupper i Latinamerika såsom FARC och ELN i Colombia och peruanska Sendero Luminoso. Inte med IRA eller ETA heller för den delen. Zapatisterna ser visserligen hotfulla ut i sina svarta luvor, men dessa fungerar mest som igenkänningstecken. Dess ledare subcommandante Marcos förklarade i en teveintervju att luvorna paradoxalt nog gjort urbefolkningen mer synlig, trots att de alltså döljer sina ansikten. Före år 1994 var det få som brydde sig, ingen såg dem, ingen hörde deras röster. Zapatisterna döljer med andra ord sina ansikten för att bli sedda.

Tendenser till rasism och diskriminering

Även om nationalekonomiska frågor präglar konflikten i Chiapas, så är det mycket som tyder på att problemet ligger på ett djupare plan. Denna kampanj som EZLN har dragit igång skall ses mot bakgrund av en kamp för urbefolkningens rättigheter som pågått ända sedan kolonisationen av Mexiko, dvs. i snart 500 år. Urbefolkningen, som utgör en relativt stor andel av landets invånare, ca 12 av dryga 100 miljoner, utsätts fortfarande för rasism, diskriminering och marginalisering. Den mexikanske antropologen Guillermo Bonfil Batalla redogör i klassikern México Profundo för orsakerna till denna diskriminering, som det även finns liknande exempel på i andra delar av Latinamerika. Omkring 60 olika folkgrupper, var och en med sitt eget språk och sin egen kulturella särart, är utspridda över hela landet och Mexiko skulle kunna värderas som en etnisk guldgruva. Men alltsedan kolonisationen på 1500-talet fram till våra dagar har dessa folkgrupper betraktats och behandlats som andra klassens invånare. Urbefolkningen ansågs vara underlägsen redan från början och dög på sin höjd till slavarbete. En jämförelse med apart-heid i Sydafrika ligger nära till hands. För att nämna ett tydligt exempel: i San Cristóbal de las Casas gällde en lag tills för bara några år sedan, enligt vilken den som tillhörde ett mayafolk vid möte med en mestis var tvungen att gå ner från den smala trottoaren till den trafikerade gatan!

Med tanke på att den nationella identiteten har sina rötter i de framstående kulturerna olmeka, maya, mixteka och azteka ter det sig märkligt för en utomstående att diskrimineringen vidmakthålls. En förklaring är att kunskapen i Mexiko om urbefolkningen är mycket begränsad. Till allmänbildningen hör visserligen att landets enastående pyramider och magnifika skulpturer kommer från den förkoloniala tiden, men få lyckas koppla dessa monument till de folkgrupper som lever i Mexiko idag. Undervisningen i skolan om dessa folkslag är obetydlig. Om ämnet överhuvudtaget behandlas, så sker det ofta i fördomsfulla tongångar. Bristen på kunskap är grogrunden för att rasismen och främlingsfientligheten går i arv. Nedsättande värderingar förmedlas dessutom från generation till annan redan via språkbruket. Termen indio är ett skällsord på spanska med konnotationen ignorant, lat, smutsig, ociviliserad, plump, underlägsen. Det blir inte direkt bättre av att beteckningen ”indian” bygger på Columbus missförstånd och speglar en imperialistisk attityd.

Ättlingarna från mayakulturen (vars storhetstid inföll 300–900 e.Kr.) har i flera sekler visat prov på en säregen uthållighet och motståndskraft och haft en beundransvärd förmåga att bevara urgamla seder och bruk. Tendensen hos delar av den yngre generationen är emellertid att inte längre vilja kännas vid den inhemska kulturen. De vill inte längre stämplas som underlägsna och vara permanent exkluderade. Den som vandrar längs vägarna i samhällena observerar att många yngre inte längre klär sig i de typiska folkdräkterna. Vissa lär sig inte längre det inhemska språket utan prioriterar spanskan som är huvudspråket i nationen. Några väljer dessutom att emigrera, delvis påverkade av tv och internet som skapar drömmar om en annan värld. Fortsätter denna utveckling hotas folkgrupperna av utplåning, vilket vore en stor förlust inte bara för Mexiko utan för världen som helhet. Mayafolken är generellt sett öppna för influenser utifrån, men en alltför ensidig anpassning till omvärlden riskerar att urholka deras identitet.

Kyrkan bygger broar

Sedan slutet av 1960-talet har den katolska kyrkan bedrivit mission i Chiapas på mayafolkens villkor, utifrån deras förutsättningar och behov. Målsättningen har varit att bygga upp en inhemsk kyrka (iglesia autóctona). Inkulturation, dvs. en anpassning av kristendomen till den lokala kontexten har varit ledstjärnan. Församlingarnas organisation, undervisning, förkunnelse etc. har präglats av ett hänsynstagande till mayakulturens traditioner, värderingar, seder och bruk. En synkretism av kristendomen och mayareligionen har i och för sig kännetecknat kyrkans liv i Chiapas i århundraden. Men det är framför allt under de senaste 40 åren som en inhemsk kyrka vuxit fram, i en process där dominikan- och jesuitordnarna har varit tongivande.

Den betydelse som biskop emeritus Samuel Ruiz har haft i stiftet San Cristóbal de las Casas kan knappast överskattas, även om han inte varit ensam om att driva på utvecklingen. I början av sin tjänstgöring hade han rätt klart för sig hur mayafolken skulle ”civiliseras”. Men i takt med att han lärde känna och uppskatta deras levnadssätt förändrades hans attityd och pastorala arbetsmetoder, vilket skildras i den mycket läsvärda boken Cómo me convirtieron los indígenas (Hur urbefolkningen omvände mig). Biskop Ruiz blev berörd av de människor han mötte och när han återvände från Andra Vatikankonciliet drogs nya riktlinjer upp. Med dokumentet Ad gentes i ryggen, som behandlade ämnet inkulturation, började en ny epok i kyrkans verksamhet i Chiapas. Sedan dess har den katolska kyrkan stått på urbefolkningens sida och aktivt sökt råda bot på marginaliseringen och diskrimineringen. Genom ett långsiktigt och mödosamt arbete har mayafolken blivit mer medvetna om sina rättigheter och fått bättre strukturer i sina organisationer. Uppkomsten av zapatiströrelsen var inte fullständigt oberoende av denna process. Men det måste poängteras att den katolska kyrkan endast stöder zapatiströrelsen och dess kamp i sak. Man är överens om målet, men avvisar alla tendenser till våld. Kyrkan tar definitivt parti för urbefolkningen men är samtidigt mån om att motverka splittring och konflikter.

Under ledning av den nuvarande biskopen Felipe Arizmendi består den katolska kyrkans roll i Chiapas huvudsakligen i att stärka folkgruppernas kultur, att värna om deras rättigheter och att lösa konflikter på olika nivåer. Bildligt uttryckt kan kyrkans ansträngningar sammanfattas i strävan att bygga broar, en metafor som biskop Arizmendi gärna använder. På mikronivå försöker man lösa konflikter i familjer och i byarna. Man är också uppmärksam på spänningar som kan uppstå mellan mestiser och mayafolken. I förekommande fall bygger man också broar på nationell nivå genom kontakt med lokala politiker och rege-ringen i Mexico City.

Bibeln översatt till tseltal

Tisdagen den 12 juli i år ägde en ceremoni rum i byn Guadalupe Paxilhá, som på samma gång sammanfattar och illustrerar den katolska kyrkans verksamhet i Chiapas. Bibeln på mayaspråket tseltal presenterades och överlämnades till diakoner, kateketer och till olika representanter för församlingarna i den delen av stiftet San Cristóbal som talar tseltal. Det är den första översättningen av bibeln till ett urbefolkningsspråk som godkänts av den katolska biskopskonferensen i Mexiko. Gudstjänsten som leddes av biskop Arizmendi hade därför lite av historiens vingslag över sig. Det märktes också på de omkring 800 personer som hade samlats att det var en stor dag. Folket deltog mycket uppmärksamt ända till slutet av den långa ceremonin, som varade i nära sex timmar! Med jämna mellanrum uppmanades till bön i form av dans med små danssteg, vilket bidrog till att hålla koncentrationen uppe. Ett mycket vackert utformat altare och det originella ljudet från en grupp som blåste i stora snäckor tillhörde några av inslagen som skapade en högtidlig stämning.

Översättningen är resultatet av mer än 35 års kontinuerligt och idogt arbete, där man varit mån om att förankra texten i tseltalkulturen. Ett 30-tal invånare tillhörande folkgruppen tseltal har samarbetat med de jesuiter som haft huvudansvaret för projektet. En av dessa jesuiter, pater Eugenio Maurer, berättade att tseltalinvånarnas granskning av texten bland annat ledde till att man tvingades ändra en formulering i liknelsen om sådden (Matt 13:1–9). I den liknelsen hamnar ju sädeskornen som bekant lite varstans. Men när tseltalbönderna sår, gräver de först ett litet hål och lägger sedan pricksäkert ner några majskorn i hålet. Det bergiga landskapet kräver en sådan teknik och verbet ts’unel betecknar den metoden. Verbet ts’unel användes i det första översättningsförslaget och reaktionen var mycket riktigt att mannen/Herren, som gick ut för att så, väl inte kunde vara så oförnuftig och slarvig att sädeskornen föll på vägkanten respektive bland stenarna. Verbet ts’unel fick därför bytas ut mot lihlinel, som innebär att bonden sår genom att kasta ut sädeskornen utan större precision. Detta exempel visar inte bara hur angelägen uppgiften var att återge Guds ord på det inhemska språket så exakt som möjligt, utan speglar också ambitionen att anpassa översättningen till levnadsförhållandena i Chiapas. Bibeln på tseltal kommer naturligtvis att underlätta trosundervisningen och gudstjänsterna. Översättningen innebär samtidigt ett erkännande av mayafolkens identitet och en uppmuntran till att kulturen och språket bevaras.

I syfte att följa upp ett utbildningsprojekt för lärare från folkgruppen tzotzil besökte artikelförfattaren i somras församlingen San Pedro Chenalhó i Chiapas. Han besökte även jesuiternas mission i tseltalregionen.

Litteratur

Guillermo Bonfil Batalla, México Profundo – una civilización negada, Debolsillo, México, D. F., 2005 (1987). På engelska: México Profundo – Reclaiming A Civilization, University of Texas Press, Austin, Texas, 1996.

Gary H. Gossen, Telling Maya Tales – Tzotzil Identities in Modern Mexico, Routledge, London, 1999.

Julio Ríos Figueroa, Siglo XX: muerte y resurrección de la Iglesia Católica en Chiapas, Universidad Nacional Autónoma de México, México, D. F., 2002.

Mary Miller & Karl Taube, An Illustrated Dictionary of The Gods and Symbols of Ancient Mexico and the Maya, Thames & Hudson, London, 1993.

Carlos Montemayor, Chiapas: la rebelión indígena de México, Editorial Planeta Mexicana, México, D. F., 1997.

Carlos Montemayor, Los puebols indios de México hoy, Editorial Planeta Mexicana, México, D. F., 2001.

Pedro Pitarch Ramón, Ch’ulel: una etnografía de las almas tzeltales, Fondo de Cultura Económica, México, D. F., 1996.

Samuel Ruiz & Carles Torner, Cómo me convirtieron los indígenas, Sal Terrae, Santander, 2003.