Medierade mirakler

Omslaget till Niels Christian Hvidts Mirakler – möten mellan himmel och jord visar ett foto av en madonnastaty, genomdränkt av oljetårar. En dubbelexponerad bild? Nej, läsaren återfinner bilden i ett kapitel om Audrey Santo, en hjärnskadad flicka utan synbar verklighetskontakt, bosatt i Worcester nära Boston. I hennes hem tar man emot mängder av pilgrimer, som får se flickan liggande på en bår, avskild från besökarna genom en glasruta. Den kitschiga madonnan på omslaget utgör en del i hennes familjs rikliga samling av andaktsbilder, vilka regelbundet fäller tårar av olja som sägs ha mirakulösa verkningar.

Nu är madonnan ingalunda den enda bild som ingår i Hvidts bok. Tvärtom är den fylld av foton: på Audrey och hennes gelikar, bland annat flera stigmatiserade personer, på andaktsbilder eller statyer som gråter blod eller olja osv. Miraklerna beskrivs alltså inte bara i ord, utan illustreras också ymnigt med en rad färgbilder.

Men inte nog med det – här görs i texten också förhandsreklam för en dokumentär under produktion av Det Danske Filminstitut och Zentropa Real. Konstnären Lene Stæhr regidebuterar i sammanhanget, Hvidt själv fungerar som konsult och Alec Due samordnar produktionen. Ämnet är samma mirakler som behandlas i boken, men i en märklig blandning av sociologisk observation av det amerikanska förortslivets vardagstristess och sensationsladdade direktreportage om aktuella mirakler, i mångt och mycket präglade av regissörens uttalade pendling mellan agnostikerns tvivel och samtidiga fascination.

En dramatisk höjdpunkt i det pilotavsnitt av filmen som hittills producerats utgör avsnittet om Myrna från Soufanieh, en förort till Damaskus. Myrna Nazzour hade vid en rad tillfällen fallit i extas och även stigmatiserats. 1990 sammanföll den katolska och den ortodoxa påsken, varvid Myrna sades ha mottagit budskapet att hon inte skulle få fler visioner förrän påskhögtiden på nytt var förenad, det vill säga 2001. Vad händer med en sådan förutsägelse i mediernas tidsålder? Jo, givetvis finns – förutom alla pilgrimer – en rad TV-team från hela världen på plats, liksom det danska filmteamet. Till sin lycka får de sända direkt från Myrnas sovrum där hon stigmatiseras framför kameran, vilket kab-las ut på en jätte-skärm i angränsande rum, där de tillresande trängs, och vidare ut i etern.

Den grundläggande syn på bilden som skymtar både bakom boken och bakom filmprojektet är uppenbarligen oanfrätt av varje samtida tvivel på bildens indexikala karaktär, dess okomplicerade och direkta förbindelse med den verklighet som avbildas. Bilderna ingår här helt enkelt i ett empiriskt bevismaterial som samlats in för att belägga, bevisa och dokumentera miraklerna. Vid sidan av den stränga vetenskapliga granskning som påstådda mirakler alltid underkastas från kyrkligt håll erbjuder dessa bilder ett slags genväg: de äger en omedelbarhet och direkthet som tycks göra tittaren delaktig eller åtminstone, som det sägs i baksidestexten till boken, föra honom eller henne ”tätt intill det otroliga och oförklarliga”.

Fotografier av övernaturliga fenomen

Den visuella kulturen alltsedan fotografins tillkomst är emellertid fylld av skildringar av övernaturliga fenomen. Särskilt populär under den mekaniskt reproducerade bildens tidiga år, vid 1800-talets mitt, var genren med andefotografier, som sades kunna fånga andarnas närvaro direkt på den fotografiska plåten. Det stora material som finns bevarat har väckt berättigad uppmärksamhet inom senare års medieforskning. Tilltron till den objektiva kemiska processen, som tycktes undandra fotografiet från den mänskliga subjektivitetens besvärande domäner, var stor: här öppnades nya möjligheter att med vetenskaplig ackuratess belägga det som tidigare synts otroligt. ”Fotografiet kunde tjäna såväl som redskap för upptäckt och som medel för verifikation inom en ny världsbild baserad på undersökningen av faktiska förhållanden, vilka utforskades utifrån sina synliga aspekter. Men om fotografiet uppträdde som materiell grund för en nypositivism uppfattades det också som ett oroväckande fenomen”, skriver Chicagoforskaren Tom Gunning i en artikel från 1995 (publicerad i Patrice Petros antologi Fugitive Images). ”Medan den fotografiska processen kunde förklaras utförligt genom kemiska och fysiska funktioner associerade den kulturella receptionen av samma process ofta till det ockulta och övernaturliga.”

Filmen och det övernaturliga

Samma ande svävar över filmens tidiga år, där en entusiastisk kritikers utrop i La Poste år 1895, att mänskligheten i och med filmen äntligen kunde räddas från döden, blivit bevingat. Men filmmediets historia rymmer också många senare spektakulära iscensättningar av mirakulösa företeelser, inte minst givetvis i fiktiv form. Hos Pier Paolo Pasolini i Teorema är det en kvinna som leviterar och i en oförglömlig bild ses svävande över hustaken. Senare låter hon sig grävas ned ända till huvudet, och gråter bokstavligen ihop en hel sjö av tårar. Och Krysztof Kieslowski visar en gråtande madonna med stearintårar i slutscenen till sin första episod av Dekalogen. Martin Scorsese åter appellerar i sin Kristi sista frestelse till populär religiös ikonografi såväl i skildringarna av bibliska scener, bland annat Lasaros’ uppväckande, som i sina egna uppdiktningar, exempelvis då Kristus räcker över sitt hjärta till lärjungarna, samma motiv som finns i oräkneliga reproduktioner i kyrkor runtom i världen. Det är just denna visuella historia som gör ett samtida dokumentärprojekt om mirakler så vanskligt att genomföra. Filmdokumentären om mirakler, liksom boken, placerar sig nämligen i rakt nedstigande led från den ursprungliga dubbelheten hos den fotografiska bilden – den positivistiska viljan att med bildens hjälp bevisa det som visas, vilken går hand i hand med en tro på en övernaturlig dimension i samma bilder. Hos Hvidt är det som om inget hade hänt under de senaste 150 årens visuella kulturhistoria.

Ungefär halvvägs i filmhistorien intog den franske katolske filmkritikern André Bazin en rakt motsatt hållning, som kan vara värd att dra sig till minnes i sammanhanget. Så bland annat i en intressant och sällan citerad artikel ur hans berömda fyrbandsverk Qu’est-ce que le cinéma, utgiven på dominikanernas förlag Cerf: en recension av den italienska filmen Cielo sulla Palude (Himmel över kärret) regisserad av Augusto Genina, vilken först publicerades i filmtidskriften Cahiers du Cinéma 1951. Filmen skildrar den då nykanoniserade Maria Goretti, som i tidiga tonår blev mördad av en pojke efter ett misslyckat våldtäktsförsök. Det är en enkel, påtagligt vardagsnära skildring av en alldeles ordinär flickas öde, som samtidigt gjorde henne till helgon. Textens rubrik, ”Ett helgon blir det först i efterhand”, antyder emellertid Bazins perspektiv, som också ligger helt i linje med hans allmänna filmteoretiska förhållningssätt. Han berömmer filmen för att den just i kraft av sin påtagliga vardaglighet lyckas undgå de filmiska hagiografernas gängse apologe–tiska ambition, att utkora helgon a priori (det har funnits åtskilliga skräckexempel på detta, både då och senare, inte minst om Bernadette Soubirous och undren i Lourdes). För realisten Bazin förblir allt sådant en styggelse; ”mikrofonen skulle”, som han själv uttrycker det, aldrig

”kunna registrera Jeanne d’Arcs röster”. Han visar på att det alltid finns en ytterligare dimension, osynlig eller ohörbar, i det som förmedlas i filmen och därmed också alltid ett behov av att lämna något outsagt, såvida man inte vill fastna i övertydlighetens fälla.

Bazins ödmjukhet inför mediet är tänkvärd i en tid som tycks ha upphöjt det spektakulära till gud och gjort medieringen som sådan till självändamål. De hvidtska visuella effekterna, inte minst i filmen, dämpar däremot snarare denna insikt. Det finns dock goda skäl att liva upp den på nytt, inte minst i ljuset av gängse medial sensationalism. Därigenom är risken påtaglig att fokus förflyttas från miraklets egentliga mission, som är obestridlig men som ändå kan te sig alltmer problematisk i samtidskulturen, nämligen att dra uppmärksamheten till ett gudomligt handlande och till en intention som överskrider alla mänskliga möjligheter.

Artikelförfattaren är professor i filmvetenskap vid Stockholms universitet.