Miljöarbetet en väg till fred

Påvens nyårsbudskap 2010.
Påvens nyårsbudskap 2010.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Sedan mer än fyra decennier står fredsfrågorna i fokus i den katolska kyrkan på årets allra första dag, som firas som ”världsböndagen för fred”. Det har blivit tradition att påven på nyårsdagen vänder sig med ett fredsbudskap till världens alla regeringar och alla människor av god vilja. Temat för påven Benedictus XVI:s fredsbudskap 2010 är nära sammankopplat med miljöfrågorna, vilket framgår redan av titeln på texten: ”Om du vill bygga fred, skydda skapelsen!” Påven talar i dokumentet om behovet av ett radikalt ekologiskt tänkande och en verkligt global solidaritet mellan folken och mellan generationerna, som grund för ett förnyat förhållande mellan männi skan och miljön. Signum publicerar här några centrala avsnitt ur årets fredsbudskap i översättning av dominikansyster Madeleine Fredell. Hela texten finns på internet under adressen http://www.katolskakyrkan.se/1/1.0.1.0/2/Påven_Benedikt%20XVIs_Världsböndagen%20_för_fred.pdf.

”I början på det nya året önskar jag framföra uppriktiga fredshälsningar till alla kristna gemenskaper, till de internationella ledarna och till alla människor av god vilja över hela världen. För denna 43:e världsböndag för freden har jag valt temat: Om du vill bygga fred, skydda skapelsen. Respekt för skapelsen har stor betydelse, inte minst därför att ’skapelsen är begynnelsen på och grundvalen för alla Guds verk’, och dess bevarande har numera blivit avgörande för mänsklighetens fredliga samexistens. Människans omänsklighet, i form av krig, internationella och regionala konflikter, terrorhandlingar och kränkningar av mänskliga rättigheter, hotar både freden och en fullödig mänsklig utveckling. Inte mindre upprörande är de hot som kommer av likgiltighet inför, om inte rent av missbruk av, jorden och de naturresurser som Gud har givit oss. Därför är det absolut nödvändigt att mänskligheten förnyar och stärker ’detta förbund mellan människan och miljön, som ska avspegla Guds skapande kärlek, från vilken vi har vårt ursprung och till vilken vi är på väg’.

I min encyklika Caritas in veritate (Kärlek i sanning), påpekade jag att en fullödig mänsklig utveckling är nära förbunden med de förpliktelser som har sin grund i männi skans relation till den naturliga miljön. Miljön måste förstås som Guds gåva till alla människor, och sättet vi använder den på medför ett delat ansvar för hela mänskligheten, särskilt för de fattiga och för framtida generationer.

Utan att gå in på speciella tekniska lösningar är kyrkan, som ’expert på mänsklighet’, icke desto mindre angelägen om att uppmärksamma relationen mellan Skaparen, människorna och den skapade ordningen. Johannes Paulus II talade 1990 om en ’ekologisk kris’ och pekade, genom att framhäva dess huvudsakliga etiska karaktär, på ’det brådskande moraliska behovet av en ny solidaritet’. Hans vädjan är än mer angelägen idag, när vi ser tecken på en växande kris som det skulle vara oansvarigt att inte ta på allvar. Kan vi förbli likgiltiga inför problem som hänger ihop med klimatförändring, ökenspridning, försämring av och produktionsbortfall på stora jordbruksarealer, föroreningen av floder och vattendrag, förlusten av biologisk mångfald, ökningen av naturkatastrofer och skogsskövlingen i tropiska regioner? Kan vi bortse ifrån den växande företeelsen av ’miljöflyktingar’, människor som på grund av försämringen av sin naturliga livsmiljö tvingas överge densamma – liksom ofta även sina ägodelar – för att konfronteras med tvångsförflyttningens faror och osäkerhet? Kan vi förbli oberörda inför aktuella och möjliga konflikter som har att göra med tillgången på naturresurser? Allt detta är frågor som allvarligt påverkar respekten för de mänskliga rättigheterna som rätten till liv, mat, hälsa och utveckling.

Det måste stå klart att den ekologiska krisen inte kan ses isolerad från andra relaterade frågor, eftersom den är nära förbunden med själva utvecklingsbegreppet och med vår förståelse av människan i hennes relation till andra och till den övriga skapelsen. Klokhet måste alltså diktera en genomgripande och långsiktig granskning av vår utvecklingsmodell, en granskning som också måste beakta ekonomins betydelse och mål och korrigera dess brister och missbruk. Jordens ekologiska hälsa påkallar detta, men det är också något som mänsklighetens kulturella och moraliska kris påfordrar, vars tecken har varit tydliga överallt i världen sedan en tid tillbaka. Mänskligheten behöver en genomgripande kulturell förnyelse; hon behöver återupptäcka de värden som kan tjäna som en fast grund för att bygga en ljusare framtid för alla. Våra nuvarande kriser – vare sig ekonomiska, matrelaterade, miljöbetingade eller sociala – är till sist också moraliska kriser, och de relaterar alla till varandra. De kräver att vi förnyar den väg som vi går tillsammans. I synnerhet kräver de en livsstil som präglas av måttfullhet och solidaritet, nya vanor och engagemang, en livsstil som tillitsfullt och modigt fokuserar strategier som verkligen fungerar, och som bestämt förkastar de strategier som har misslyckats. Endast så kan den nuvarande krisen bli en möjlighet till eftertanke och nytt strategiskt tänkande.

Det är sorgligt att säga, men det är alltför uppenbart att många människor i olika länder och på olika platser lider under stora umbäranden därför att många andra försummar eller vägrar att utöva ett ansvarsfullt förvaltarskap över miljön. Andra Vatikankonciliet påminde oss att ’Gud har bestämt jorden och allt vad den innehåller till att brukas av alla människor och alla folkslag’. Skapelsens tillgångar tillhör mänskligheten i dess helhet. Men med den hastighet som vi utsuger naturen idag, så äventyrar vi allvarligt tillgången på vissa naturresurser, inte bara för den nuvarande generationen, utan framför allt för kommande generationer. Det är inte svårt att se att miljöförstöring ofta beror på avsaknaden av långsiktiga officiella riktlinjer eller på en närsynt jakt på ekonomiska intressen, som på ett tragiskt sätt blir ett allvarligt hot mot skapelsen. För att bekämpa denna företeelse, måste all ekonomisk aktivitet beakta det faktum att ’alla ekonomiska beslut har en moralisk konsekvens’ och så visa en ökad respekt för miljön. När vi använder naturresurser borde vi vara angelägna om att skydda dem och se till de kostnader som detta medför, både ur miljösynpunkt och av sociala hänsyn, som en väsentlig del av de övergripande utgifterna. Den internationella gemenskapen och de nationella regeringarna är ansvariga för att sända ut de rätta signalerna för att effektivt bekämpa en felaktig användning av naturen. För att skydda miljön, och säkra naturresurserna och klimatet, måste vi handla efter tydligt fastställda regler, också utifrån en juridisk och ekonomisk synpunkt, liksom samtidigt vederbörligt beakta den solidaritet som vi är skyldiga dem som lever i fattiga områden i vår värld och framtida generationer.

Bland de grundläggande problem som den internationella gemenskapen absolut måste ta itu med är det som har med energitillgångarna att göra och utvecklingen av gemensamma och hållbara strategier för att tillfredställa både nuvarande och framtida generationers energibehov. Det betyder att teknologiskt avancerade samhällen måste vara beredda att uppmuntra till en måttligare livsstil samtidigt som de måste minska sin energikonsumtion och förbättra dess effektivitet. Det finns också behov av att främja forskning och användning av energislag som har mindre påverkan på miljön och ’en världsvid omfördelning av energiresurserna, så att länder som saknar dessa resurser kan få tillgång till dem’. Den ekologiska krisen erbjuder ett historiskt tillfälle att utveckla en gemensam handlingsplan i syfte att inrikta den globala utvecklingsmodellen mot större respekt för skapelsen och för en fullödig mänsklig utveckling inspirerad av de värden som hör ihop med kärlek och sanning. Jag vill förespråka antagandet av en utvecklingsmodell som är grundad på den mänskliga personens centrala ställning, främjandet och delandet av det gemensamma bästa, ansvar, förverkligandet av behovet av en ändrad livsstil, och på klokheten, den dygd som talar om för oss vad som behöver göras idag med hänsyn till vad som kan hända i morgon.

Utifrån subsidiaritetsprincipen är det viktigt att var och en är engagerad på sin egen nivå, och arbetar på att övervinna utbredningen av egenintresset. En särskild roll att medvetandegöra och utbilda tillfaller olika grupper i det civila samhället och icke-statliga organisationer som arbetar med beslutsamhet och generositet för att sprida det ekologiska ansvaret, ett ansvar som måste vara allt djupare förankrat i respekt för den ’mänskliga ekologin’. I det här avseendet har också massmedierna ett ansvar att lyfta fram positiva och inspirerande modeller. Med ett ord, omsorgen om miljön påkallar en vid och global världssyn; en ansvarsfull och gemensam ansats att gå bortom synsätt som grundar sig på själviska, nationalistiska intressen och istället anta ett synsätt som alltid är öppet för alla människors behov. Vi kan inte vara likgiltiga för vad som sker omkring oss, eftersom varje liten del av vår jord som förstörs påverkar oss alla. Relationer mellan individer, sociala gemenskaper och stater, liksom relationen mellan människan och miljön, måste präglas av respekt och en omsorgsfull kärlek och sanning. I denna bredare kontext kan man bara uppmuntra den internationella gemenskapens ansträngningar att garantera en fortgående nedrustning och en värld fri från kärnvapen, som bara det hotar livet på jorden, och en fortlöpande fullödig utveckling både av den nuvarande generationen och av kommande generationer.

Att skydda den naturliga miljön för att bygga en värld av fred är sålunda en förpliktelse som åligger alla. Det är en brådskande utmaning, en som måste mötas med förnyat och samlat engagemang; det är också ett försynens tillfälle att till kommande generationer ge vidare hoppet om en bättre framtid för alla. Må detta stå klart för världens ledare och för dem, oavsett på vilken nivå, som bryr sig som mänsklighetens framtid: att skydda skapelsen och att stifta fred hör intimt ihop! Av den orsaken, inbjuder jag alla troende att innerligt be till Gud, den allsmäktige Skaparen och barmhärtighetens Fader, så att alla män och kvinnor tar denna angelägna vädjan till sitt hjärta: ’Om du vill bygga fred, skydda skapelsen.’”

Översättning: Madeleine Fredell

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Påvens nyårsbudskap 2010.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Sedan mer än fyra decennier står fredsfrågorna i fokus i den katolska kyrkan på årets allra första dag, som firas som ”världsböndagen för fred”. Det har blivit tradition att påven på nyårsdagen vänder sig med ett fredsbudskap till världens alla regeringar och alla människor av god vilja. Temat för påven Benedictus XVI:s fredsbudskap 2010 är nära sammankopplat med miljöfrågorna, vilket framgår redan av titeln på texten: ”Om du vill bygga fred, skydda skapelsen!” Påven talar i dokumentet om behovet av ett radikalt ekologiskt tänkande och en verkligt global solidaritet mellan folken och mellan generationerna, som grund för ett förnyat förhållande mellan männi skan och miljön. Signum publicerar här några centrala avsnitt ur årets fredsbudskap i översättning av dominikansyster Madeleine Fredell. Hela texten finns på internet under adressen http://www.katolskakyrkan.se/1/1.0.1.0/2/Påven_Benedikt%20XVIs_Världsböndagen%20_för_fred.pdf.

”I början på det nya året önskar jag framföra uppriktiga fredshälsningar till alla kristna gemenskaper, till de internationella ledarna och till alla människor av god vilja över hela världen. För denna 43:e världsböndag för freden har jag valt temat: Om du vill bygga fred, skydda skapelsen. Respekt för skapelsen har stor betydelse, inte minst därför att ’skapelsen är begynnelsen på och grundvalen för alla Guds verk’, och dess bevarande har numera blivit avgörande för mänsklighetens fredliga samexistens. Människans omänsklighet, i form av krig, internationella och regionala konflikter, terrorhandlingar och kränkningar av mänskliga rättigheter, hotar både freden och en fullödig mänsklig utveckling. Inte mindre upprörande är de hot som kommer av likgiltighet inför, om inte rent av missbruk av, jorden och de naturresurser som Gud har givit oss. Därför är det absolut nödvändigt att mänskligheten förnyar och stärker ’detta förbund mellan människan och miljön, som ska avspegla Guds skapande kärlek, från vilken vi har vårt ursprung och till vilken vi är på väg’.

I min encyklika Caritas in veritate (Kärlek i sanning), påpekade jag att en fullödig mänsklig utveckling är nära förbunden med de förpliktelser som har sin grund i männi skans relation till den naturliga miljön. Miljön måste förstås som Guds gåva till alla människor, och sättet vi använder den på medför ett delat ansvar för hela mänskligheten, särskilt för de fattiga och för framtida generationer.

Utan att gå in på speciella tekniska lösningar är kyrkan, som ’expert på mänsklighet’, icke desto mindre angelägen om att uppmärksamma relationen mellan Skaparen, människorna och den skapade ordningen. Johannes Paulus II talade 1990 om en ’ekologisk kris’ och pekade, genom att framhäva dess huvudsakliga etiska karaktär, på ’det brådskande moraliska behovet av en ny solidaritet’. Hans vädjan är än mer angelägen idag, när vi ser tecken på en växande kris som det skulle vara oansvarigt att inte ta på allvar. Kan vi förbli likgiltiga inför problem som hänger ihop med klimatförändring, ökenspridning, försämring av och produktionsbortfall på stora jordbruksarealer, föroreningen av floder och vattendrag, förlusten av biologisk mångfald, ökningen av naturkatastrofer och skogsskövlingen i tropiska regioner? Kan vi bortse ifrån den växande företeelsen av ’miljöflyktingar’, människor som på grund av försämringen av sin naturliga livsmiljö tvingas överge densamma – liksom ofta även sina ägodelar – för att konfronteras med tvångsförflyttningens faror och osäkerhet? Kan vi förbli oberörda inför aktuella och möjliga konflikter som har att göra med tillgången på naturresurser? Allt detta är frågor som allvarligt påverkar respekten för de mänskliga rättigheterna som rätten till liv, mat, hälsa och utveckling.

Det måste stå klart att den ekologiska krisen inte kan ses isolerad från andra relaterade frågor, eftersom den är nära förbunden med själva utvecklingsbegreppet och med vår förståelse av människan i hennes relation till andra och till den övriga skapelsen. Klokhet måste alltså diktera en genomgripande och långsiktig granskning av vår utvecklingsmodell, en granskning som också måste beakta ekonomins betydelse och mål och korrigera dess brister och missbruk. Jordens ekologiska hälsa påkallar detta, men det är också något som mänsklighetens kulturella och moraliska kris påfordrar, vars tecken har varit tydliga överallt i världen sedan en tid tillbaka. Mänskligheten behöver en genomgripande kulturell förnyelse; hon behöver återupptäcka de värden som kan tjäna som en fast grund för att bygga en ljusare framtid för alla. Våra nuvarande kriser – vare sig ekonomiska, matrelaterade, miljöbetingade eller sociala – är till sist också moraliska kriser, och de relaterar alla till varandra. De kräver att vi förnyar den väg som vi går tillsammans. I synnerhet kräver de en livsstil som präglas av måttfullhet och solidaritet, nya vanor och engagemang, en livsstil som tillitsfullt och modigt fokuserar strategier som verkligen fungerar, och som bestämt förkastar de strategier som har misslyckats. Endast så kan den nuvarande krisen bli en möjlighet till eftertanke och nytt strategiskt tänkande.

Det är sorgligt att säga, men det är alltför uppenbart att många människor i olika länder och på olika platser lider under stora umbäranden därför att många andra försummar eller vägrar att utöva ett ansvarsfullt förvaltarskap över miljön. Andra Vatikankonciliet påminde oss att ’Gud har bestämt jorden och allt vad den innehåller till att brukas av alla människor och alla folkslag’. Skapelsens tillgångar tillhör mänskligheten i dess helhet. Men med den hastighet som vi utsuger naturen idag, så äventyrar vi allvarligt tillgången på vissa naturresurser, inte bara för den nuvarande generationen, utan framför allt för kommande generationer. Det är inte svårt att se att miljöförstöring ofta beror på avsaknaden av långsiktiga officiella riktlinjer eller på en närsynt jakt på ekonomiska intressen, som på ett tragiskt sätt blir ett allvarligt hot mot skapelsen. För att bekämpa denna företeelse, måste all ekonomisk aktivitet beakta det faktum att ’alla ekonomiska beslut har en moralisk konsekvens’ och så visa en ökad respekt för miljön. När vi använder naturresurser borde vi vara angelägna om att skydda dem och se till de kostnader som detta medför, både ur miljösynpunkt och av sociala hänsyn, som en väsentlig del av de övergripande utgifterna. Den internationella gemenskapen och de nationella regeringarna är ansvariga för att sända ut de rätta signalerna för att effektivt bekämpa en felaktig användning av naturen. För att skydda miljön, och säkra naturresurserna och klimatet, måste vi handla efter tydligt fastställda regler, också utifrån en juridisk och ekonomisk synpunkt, liksom samtidigt vederbörligt beakta den solidaritet som vi är skyldiga dem som lever i fattiga områden i vår värld och framtida generationer.

Bland de grundläggande problem som den internationella gemenskapen absolut måste ta itu med är det som har med energitillgångarna att göra och utvecklingen av gemensamma och hållbara strategier för att tillfredställa både nuvarande och framtida generationers energibehov. Det betyder att teknologiskt avancerade samhällen måste vara beredda att uppmuntra till en måttligare livsstil samtidigt som de måste minska sin energikonsumtion och förbättra dess effektivitet. Det finns också behov av att främja forskning och användning av energislag som har mindre påverkan på miljön och ’en världsvid omfördelning av energiresurserna, så att länder som saknar dessa resurser kan få tillgång till dem’. Den ekologiska krisen erbjuder ett historiskt tillfälle att utveckla en gemensam handlingsplan i syfte att inrikta den globala utvecklingsmodellen mot större respekt för skapelsen och för en fullödig mänsklig utveckling inspirerad av de värden som hör ihop med kärlek och sanning. Jag vill förespråka antagandet av en utvecklingsmodell som är grundad på den mänskliga personens centrala ställning, främjandet och delandet av det gemensamma bästa, ansvar, förverkligandet av behovet av en ändrad livsstil, och på klokheten, den dygd som talar om för oss vad som behöver göras idag med hänsyn till vad som kan hända i morgon.

Utifrån subsidiaritetsprincipen är det viktigt att var och en är engagerad på sin egen nivå, och arbetar på att övervinna utbredningen av egenintresset. En särskild roll att medvetandegöra och utbilda tillfaller olika grupper i det civila samhället och icke-statliga organisationer som arbetar med beslutsamhet och generositet för att sprida det ekologiska ansvaret, ett ansvar som måste vara allt djupare förankrat i respekt för den ’mänskliga ekologin’. I det här avseendet har också massmedierna ett ansvar att lyfta fram positiva och inspirerande modeller. Med ett ord, omsorgen om miljön påkallar en vid och global världssyn; en ansvarsfull och gemensam ansats att gå bortom synsätt som grundar sig på själviska, nationalistiska intressen och istället anta ett synsätt som alltid är öppet för alla människors behov. Vi kan inte vara likgiltiga för vad som sker omkring oss, eftersom varje liten del av vår jord som förstörs påverkar oss alla. Relationer mellan individer, sociala gemenskaper och stater, liksom relationen mellan människan och miljön, måste präglas av respekt och en omsorgsfull kärlek och sanning. I denna bredare kontext kan man bara uppmuntra den internationella gemenskapens ansträngningar att garantera en fortgående nedrustning och en värld fri från kärnvapen, som bara det hotar livet på jorden, och en fortlöpande fullödig utveckling både av den nuvarande generationen och av kommande generationer.

Att skydda den naturliga miljön för att bygga en värld av fred är sålunda en förpliktelse som åligger alla. Det är en brådskande utmaning, en som måste mötas med förnyat och samlat engagemang; det är också ett försynens tillfälle att till kommande generationer ge vidare hoppet om en bättre framtid för alla. Må detta stå klart för världens ledare och för dem, oavsett på vilken nivå, som bryr sig som mänsklighetens framtid: att skydda skapelsen och att stifta fred hör intimt ihop! Av den orsaken, inbjuder jag alla troende att innerligt be till Gud, den allsmäktige Skaparen och barmhärtighetens Fader, så att alla män och kvinnor tar denna angelägna vädjan till sitt hjärta: ’Om du vill bygga fred, skydda skapelsen.’”

Översättning: Madeleine Fredell