Mitt möte med Moder Teresa

”Älska och uttryck kärleken med ditt liv.” Augustinus

Vi lever i en värld, där ljus och mörker existerar sida vid sida. Genom sitt liv inbjöd moder Teresa människor att välja ljuset. På det sättet öppnade hon vägen till helighet för många andra. Vi kommer att vara många som på Sankt Petersplatsen den 19 oktober gläder oss över att påven Johannes Paulus II genom att saligförklara henne framställer henne som ett föredöme för de troende.

Moder Teresa gjorde Augustinus ord begripliga för oss, ord skrivna på 400-talet e.Kr.: ”Älska och uttryck kärleken med ditt liv.” Förtröstan på Gud blir trovärdig och är framför allt möjlig att överföra till andra när den levs ut.

Jag hade många tillfällen att samtala med moder Teresa. Sommaren 1976 kom hon till Taizé. Platsen var fylld av unga människor från många olika länder. Den dagen skrev vi tillsammans en bön: ”O Gud, varje mänsklig varelses fader, du bjuder oss alla att förmedla kärlek där fattiga människor förödmjukas, försoning där människor är i strid med varandra, glädje där Kyrkan är i trångmål. Du öppnar denna väg för oss så att vi kan bli surdegen i hela den mänskliga familjens gemenskap.”

Samma år reste några av mina bröder och jag till Calcutta för att en tid leva tillsammans med de mycket fattiga människorna där. Vi slog oss ner nära moder Teresas hem, i ett slumdistrikt, bullrande, fullt av barn, där det till största delen bodde muslimer. Vi erbjöds gästfrihet i en kristen familj, vars hem låg vid en gatukorsning, där några små gator möttes, fulla av affärer och enkla bodar. Moder Teresa kom ofta för att be tillsammans med oss. På eftermiddagarna bad hon mig ibland att gå med henne för att besöka människor med spetälska, som inte hade något annat än döden att se fram mot. Hon försökte att lugna deras oro och bekymmer.

Ibland kunde hon ta helt spontana initiativ. En dag, när vi var på väg tillbaka efter besök hos de spetälska, sade hon till mig i bilen: ”Jag har någonting att be dig om. Säg ja!” Innan jag avgav mitt svar försökte jag lista ut mer om vad hon önskade, men hon bara upprepade: ”Säg ja!” Till sist förklarade hon: ”Lova mig att du från och med nu skall bära din vita dräkt hela dagarna; det är en symbol som är så nödvändig i situationen idag.”

”Ja”, svarade jag, ”jag skall tala med mina bröder, och jag skall bära den så ofta som möjligt.” Så hon fick systrarna att sy en vit dräkt åt mig och insisterade på att göra en del av sömnaden själv.

Hon var särskilt uppmärksam när det gällde barn. Hon föreslog att en av mina bröder, som var läkare, och jag varje morgon skulle gå till ett hem för övergivna barn för att vårda dem som var sjukast. Första dagen upptäckte jag en liten flicka, fyra månader gammal. Man berättade för mig att hon inte var stark nog att stå emot alla virus som drabbar under vintern. Och moder Teresa föreslog då: ”Ta henne med dig till Taizé; du kommer att kunna ta hand om henne där.”

I planet på väg tillbaka till Frankrike mådde den lilla flickan, som hette Marie, inte bra. När vi kom fram till Taizé började hon för första gången gurgla som ett lyckligt spädbarn. Under de första veckorna sov hon ofta i min famn medan jag arbetade. Sakta återvände hennes krafter. Sedan bodde hon i byn, i ett hus alldeles nära vårt. Min syster Geneviève, som tidigare under åren hade tagit hand om barn och uppfostrat dem som sina egna, välkomnade henne till sitt hem. När Marie döptes blev jag hennes gudfar, och jag älskar henne som en far.

Flera år senare kom moder Teresa tillbaka till Taizé. Det var en söndag på hösten. Under bönen gav vi tillsammans uttryck för ett bekymmer som har förblivit aktuellt idag också: ”I Calcutta finns det hem för döende människor. Men i många delar av världen finns det inga hem för unga människor. De är märkta av brutna relationer eller av oro för sin framtid. Skilsmässor har skadat barndomens eller ungdomens oskuldsfullhet hos dem. Hos en del leder detta till djupa besvikelser. Vad tjänar det till att leva? Har livet alls någon mening?”

År 1984 var moder Teresa och jag inbjudna av Heliga stolen för att öppna den första Världsungdomsdagen i Rom. Vi skulle tala i Colosseum, den ena efter den andra. Lilla Marie, som var åtta år gammal då, var också med. Den tidiga vårvinden blåste så kraftigt att jag måste hålla henne väl insvept i hennes kappa så att inte kylan skulle tränga igenom. Hon var mycket tyst och stilla. Med stor uppmärksamhet ville hon ivrigt lyssna på allt.

Senare blev vi än en gång inbjudna att leda en bön under Världsungdomsdagen, denna gång i Denver i USA. Men moder Teresa var redan sjuk. När jag anlände fick jag veta att hon hade måst inställa sin resa. Hon sände mig ett brev där hon uppmanade mig: ”Låt oss skriva en bok tillsammans!”

Två av mina bröder och jag reste till Calcutta för att vara med om moder Teresas begravning. Vi ville tacka Gud för den gåva som hennes liv hade inneburit, och vi ville sjunga lovsånger tillsammans med hennes systrar. Bredvid hennes kropp hade vi, kommer jag ihåg, den övertygelsen gemensamt: gemenskap med Gud eggar oss att försöka lindra det mänskliga lidandet på jorden. Ja, när vi mildrar andras hemsökelser så möter vi Kristus. Säger han inte själv: ”Vad ni har gjort för någon av dessa minsta … det har ni gjort mot mig”?

Översättning: Elisabeth Stenborg