Mot öster? – om gudsmysteriet och mässans böneriktning

Gudsmysteriet är det viktigaste kyrkan har att ”förvalta”. I jämförelse därmed är alla andra frågor sekundära. Den primära gudsfrågan ska påverka de sekundära, och alla svar måste granskas i förhållande till hur genomskinliga de är för den treenige Guden. Men just gudstron befinner sig i kris. Hur kan kyrkan göra det mysterium som utgör dess raison d’être mer synbart igen?

Många människor uppskattar fortfarande kyrkans insatser för de fattiga, kulturen och miljön men står främmande inför den som motiverar detta handlande: Gud. Och visst står gudsmysteriet lågt i kurs eftersom Gud inte är en del av denna världen. Vi kristna tror att han har skapat allt och har en relation till världen, men han ingår inte i den och förblir osynlig. Visserligen tror vi att Kristus är den levande Gudens avbild, att den osynlige har visat sig i honom. Men inkarnationen löser inte upp Guds mysterium utan ställer det på sin spets. Det verkar dock som om många människor i dag inte bryr sig om gudsfrågan. Den har inte någon relevans i ett liv där man tror sig kunna lösa de flesta frågor med hjälp av naturvetenskapen och dess tekniska tillämpning. En gudstro ter sig ovidkommande.

Meningen med kyrkans handlingar är att göra den treenige Guden synlig och föra människor till honom. Liturgin är ett medel bland många för att uppnå det målet. Det gamla axiomet lex orandi – lex credendi uttrycker hur nära förknippade bön och tro är. I bönen visar de kristna vad de tror på, samtidigt som tron påverkar deras bön. Utan att nedvärdera andra kyrkliga aktiviteter får man ändå fastslå att gudsfrågan blir som mest explicit i liturgin och i de kristnas förhållande till den. Liturgin, närmare bestämt mässfirandet, avslöjar hur vi har det med Gud.

Andra Vatikankonciliets liturgireform

Liturgireformen, som genomfördes i Andra Vatikankonciliets kölvatten, är nu 50 år gammal. Mässan – som var dess främsta reformobjekt – är sedan dess i stort sett oförändrad, men debatten om dess utformning har inte förstummats utan fått ny aktualitet. Den tyskfödde teologen Uwe Michael Lang, verksam i London, publicerade år 2003 boken Conversi ad Dominum (Johannes Verlag, Einsiedeln), försedd med ett förord av dåvarande kardinal Joseph Ratzinger om böneriktningen i mässan. Boken såg inom sju år fem upplagor och översattes i rask takt till engelska, franska och spanska. Tydligen ett angeläget ämne.

Även om Lang inte sticker under stol med sin åsikt är hans lilla studie opolemisk. Sakligt väger han de historiska och teologiska argumenten i en fråga som ofta diskuteras lidelsefullt. Redan i inledningen presenterar Lang sitt förslag om ett förnyat mässfirande: under all dialog människor emellan ska prästen och församlingen stå vända mot varandra; under alla delar i mässan som är bön ska prästen och församlingen vända sig åt samma håll, symboliskt rikta sig mot Gud. I bokens första kapitel undersöker författaren prästens plats i mässan efter Andra Vatikankonciliets liturgireform. Kapitel två – bokens längsta – är en historisk genomgång av fornkyrkans historia vad gäller böneriktning och kyrkoarkitektur. Det tredje kapitlet är en teologisk reflexion över relationen mellan böneriktningen och mässans karaktär som måltid och offer. I det korta avslutningskapitlet knyter han ihop trådarna och motiverar än en gång det i inledningen kort skisserade förslaget.

Varför ska man över huvud taget ta upp detta trätoämne igen? Är det inte bara någonting för bakåtsträvande katoliker som vill tillbaka till tiden före Andra Vatikankonciliet? Vill man fira mässan med gemensam böneriktning finns ju möjligheten i den så kallade extraordinära riten (missalet 1962). Har kyrkan inte andra bekymmer än att diskutera liturgiska frågor? Ja och nej, eftersom jag tror att något väldigt centralt står på spel. Langs studie kan inspirera till att granska kyrkans liturgiska liv och inleda en debatt om hur vi uttrycker Guds mysterium.

Hur fira liturgi i dag?

Under de senaste 50 åren har inte bara samhället i stort förändrats utan även den katolska kyrkan. Det jag ovan nämnt om gudstrons irrelevans gäller kanske också en del katoliker. När man vid Andra Vatikankonciliet diskuterade liturgiska frågor och därefter sjösatte reformen, var större delen av kyrkan djupt förankrad i en trospraxis som inte få upplevde som alldeles för snäv. Många erfor reformen av liturgin som en befrielse. De flesta katoliker förknippar i dag liturgireformen med mässan på modersmålet och altaret/prästen vända mot församlingen. Om konciliet åsyftade dessa reformer kan diskuteras. Man kan i alla fall konstatera att det inte uttalade sig någonstans om celebrationsriktningen och att modersmålet i konciliets liturgikonstitution Sacrosanctum concilium tilläts som en möjlighet i vissa delar av mässan.

Dagens situation är förändrad. Vi kan inte längre utgå ifrån en ”nedärvd” tro som utvecklar sig i en gynnsam miljö. Hur kan den treenige Gudens mysterium bättre synliggöras i mässan? Hur kan det bli erfarbart att kyrkan, Guds vandrande folk, rör sig mot den återkommande Kristus? Vid sidan av en gudskris konfronteras vi också med en eskatologiförgätenhet.

Liturgins inre riktning är den treenige Guden – oavsett var prästen och församlingen står. Vi ber till Fadern genom Sonen i den helige Ande. Varför inte visa den inre orienteringen utåt när kyrkan firar mässa? Vi kristna tror att Kristus ska komma åter vid tidens slut; att världen i dess nuvarande form inte är något slutgiltigt utan ska fulländas genom honom. Från fornkyrkans dagar har man i den uppgående solen sett en symbol för den återvändande Kristus. Därför vände man sig under bönen mot öster. Om det inte var möjligt att orientera sig mot öster vände alla sig mot ett kors eller en kristusbild i absiden (den ideella östern). Många katolikers idealbild i nuläget är att alla samlas runt altaret. Kan det hända att denna cirkel resulterar i ett slutet sällskap? Att man först och främst firar sin gemenskap, sig själv? Liturgin har dock en exodus-karaktär. Den vill få oss att bryta upp ur synd och död, ur våra begränsningar och rädslor i riktning mot den kommande Kristus. Med tanke på den utbredda antropocentrismen kan det vara befriande att vända sig till Herren.

Ska prästen alltså vända ryggen mot församlingen när han ber med och för den? Är det inte oartigt? Redan frågornas karaktär avslöjar ett utbrett missförstånd. Liturgisk bön är ju först och främst tal till Gud och inte en information till församlingen. Prästen ska inte be framför församlingen, som ser på honom, utan be med och för den. Är det då inte konsekvent att han vänder sig åt samma håll som församlingen? Här handlar det inte om artighetsfrågor utan om det passande kroppsliga uttrycket för handlingens art. Den katolska kyrkan har alltid skyltat med hur kroppslig och symbolisk den är. Varför gäller inte detta även böneriktningen? Språkbruket är viktigt. Vänder sig både prästen och församlingen åt samma håll är de likriktade, orienterade till den som bönen gäller, Gud. Prästen skulle då bättre smälta in i den bedjande församlingen som tillsammans med honom står inför Gud.

Med dessa tankar vill jag inte ifrågasätta Andra Vatikankonciliets teologi och reformer. Jag är tacksam för att alla kan förstå mässans bibliska läsningar och böner. Det handlar inte om bakåtsträvande utan om ett nytt svar på en förändrad situation. Ingen liturgi kan uttrycka hela rikedomen i kyrkans tro. Men man får ställa frågan vad som i vår tid vore det lämpligaste uttrycket för att lyfta fram det väsentliga. Liturgi är ett medel – varken mer eller mindre – för att göra Guds mysterium synligt och närvarande. Tillämpar man mål–medel-relationen kan man diskutera liturgiska frågor sakligt. Jag önskar mig ett öppet och opolemiskt samtal om den likriktade bönen i mässan i vårt stift, eftersom jag tror att den sistnämnda kan hjälpa de troende och dessutom visa utomstående vad kyrkans liv egentligen handlar om: den treenige Guden.

Dominik Terstriep är jesuitpater, teol.dr, kyrkoherde i S:ta Eugenia församling i Stockholm.