Mot undergången

Erik Petersson och Annika Sandén: Mot undergången: Ärkebiskop Angermannus i apokalypsens tid. Norstedts 2012, 298 s.
Erik Petersson och Annika Sandén: Mot undergången: Ärkebiskop Angermannus i apokalypsens tid. Norstedts 2012, 298 s.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Det sena 1500-talet var på många sätt en kaotisk tid i det dåtida Sverige/Finland, konflikten mellan den katolske kung Sigismund och den protestantiske hertig Karl (den blivande Karl IX) är välkänd. Landet var alltså splittrat, religiöst och politiskt. Den lutherske ärkebiskopen Abraham Angermannus visitationsresa genom stora delar av Sverige år 1596, då han sökte spåra upp olika typer av avvikare, syndare som riskerade att dra Guds vrede över landet, är beryktad. Hårdhänt tuktades mängder med människor. Ett varierat antal piskrapp och därtill kallt vatten på bar överkropp mitt i smällkalla vintern var ett vanligt straff. Resan utförde Angermannus i samförstånd med hertig Karl, men denne blev förskräckt över det missnöje som straffen skapade bland de breda folklagren och markerade avstånd från ärkebiskopens metoder. När hertigen tillika upptäckte att Angermannus avsåg att vara lojal mot den katolske Sigismund, bäddade biskopen för sin undergång efter det att Sigismund förlorat kriget mot hertigen. Avsättning, fattigdom och ärelöshet väntade nu ärkebiskopen.

Om detta och annat går det nu att läsa i en ny bok om Angermannus som på ett populärt sätt tar upp och presenterar dennes tankar och den kaotiska perioden. Allt detta är naturligtvis bra, men tyvärr finns mer att säga om boken. Det finns alltför många svepande formuleringar och en hel del rena sakfel i framställningen. Att borgare inte dömde i häradsrätter är kanske inte så viktigt, inte heller att den romerske legaten Possevino inte var kardinal, eller att det fanns fler kriterier än tyrann som måste till för att kunna avsätta en medeltida kung. Och visst går det att acceptera smått anakronistiska ord i en populär framställning, en och annan väl åldrig litteraturhänvisning får kanske också accepteras, men det är ändå väl många otydligheter och rena felaktigheter, inte minst vad gäller något så centralt i framställningen som religionen. Katolska föreställningar presenteras ofta på ett minst sagt egendomligt sätt: Kyrktagning beskrivs som att kvinnan innan den skulle uppfattas som ”oren”, vilket låter mer som folkloristik än katolsk teologi. Den ”enskildes tro och handlingar i det jordiska som viktiga för själens salighet” påstås vara av protestantiskt ursprung; vad sägs om följande citat: ”Luthers grundidé gick ut på att människans frälsning var en fråga om tro, den enskilda människans tro. Det innebar att vägen till rättfärdighet och frälsning gick via evangeliet och den enskildes förtröstan på Guds nåd […] att köpa sig nåd genom avlatsbrev eller på annat sätt förhandla med nåden föreföll Luther och hans anhängare förkastligt och rent av syndigt.” Vilket ordval, vilka häpnadsväckande påståenden! Naturligtvis menade också katolikerna att vägen till frälsning gick genom tron och evangeliet, också katolikerna framhöll att nåd inte gick att köpa för pengar eller på annat sätt förhandla sig fram till. Presentationen blir groteskt förenklad, ja rent felaktig. Avlatspraxis var värd att kritisera, men handlade inte om att ”köpa nåd”. Här talar både katekesen och helgonen med en röst. Men inte heller lutherdomen presenteras särskilt korrekt – när det sägs att den ”lutherska gudstjänsten skulle inriktas på ordet och inget annat” så borde författarna ha förtydligat att enligt luthersk teologi så är hela gudstjänsten, såväl bekännelse, bibelläsning, bön, predikan och sakramentsutdelning en förkunnelse. Ordet själv (som är Kristus) blir verkligt närvarande i gudstjänsten, och i den meningen är allt inriktat på ”ordet”, men inte i betydelsen av att sakrament och liturgi skulle avvecklas, men väl en del ”adiafora”, onödigheter. Tvärtom firades altarets sakrament i varje söndagsliturgi också av den lutherskt ortodoxe ärkebiskopen Angermannus.

Bokens huvudlinje, den hårda räfsten mot folket i socknarna, är värd att ta del av, men alla vagheter och svagheter (och rena fel) vad gäller främst religionen gör huvudtiteln berättigad på ett sätt som kanske författarna inte avsett.

Magnus Nyman är professor i idé- och lärdomshistoria och katolsk präst.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Erik Petersson och Annika Sandén: Mot undergången: Ärkebiskop Angermannus i apokalypsens tid. Norstedts 2012, 298 s.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Det sena 1500-talet var på många sätt en kaotisk tid i det dåtida Sverige/Finland, konflikten mellan den katolske kung Sigismund och den protestantiske hertig Karl (den blivande Karl IX) är välkänd. Landet var alltså splittrat, religiöst och politiskt. Den lutherske ärkebiskopen Abraham Angermannus visitationsresa genom stora delar av Sverige år 1596, då han sökte spåra upp olika typer av avvikare, syndare som riskerade att dra Guds vrede över landet, är beryktad. Hårdhänt tuktades mängder med människor. Ett varierat antal piskrapp och därtill kallt vatten på bar överkropp mitt i smällkalla vintern var ett vanligt straff. Resan utförde Angermannus i samförstånd med hertig Karl, men denne blev förskräckt över det missnöje som straffen skapade bland de breda folklagren och markerade avstånd från ärkebiskopens metoder. När hertigen tillika upptäckte att Angermannus avsåg att vara lojal mot den katolske Sigismund, bäddade biskopen för sin undergång efter det att Sigismund förlorat kriget mot hertigen. Avsättning, fattigdom och ärelöshet väntade nu ärkebiskopen.

Om detta och annat går det nu att läsa i en ny bok om Angermannus som på ett populärt sätt tar upp och presenterar dennes tankar och den kaotiska perioden. Allt detta är naturligtvis bra, men tyvärr finns mer att säga om boken. Det finns alltför många svepande formuleringar och en hel del rena sakfel i framställningen. Att borgare inte dömde i häradsrätter är kanske inte så viktigt, inte heller att den romerske legaten Possevino inte var kardinal, eller att det fanns fler kriterier än tyrann som måste till för att kunna avsätta en medeltida kung. Och visst går det att acceptera smått anakronistiska ord i en populär framställning, en och annan väl åldrig litteraturhänvisning får kanske också accepteras, men det är ändå väl många otydligheter och rena felaktigheter, inte minst vad gäller något så centralt i framställningen som religionen. Katolska föreställningar presenteras ofta på ett minst sagt egendomligt sätt: Kyrktagning beskrivs som att kvinnan innan den skulle uppfattas som ”oren”, vilket låter mer som folkloristik än katolsk teologi. Den ”enskildes tro och handlingar i det jordiska som viktiga för själens salighet” påstås vara av protestantiskt ursprung; vad sägs om följande citat: ”Luthers grundidé gick ut på att människans frälsning var en fråga om tro, den enskilda människans tro. Det innebar att vägen till rättfärdighet och frälsning gick via evangeliet och den enskildes förtröstan på Guds nåd […] att köpa sig nåd genom avlatsbrev eller på annat sätt förhandla med nåden föreföll Luther och hans anhängare förkastligt och rent av syndigt.” Vilket ordval, vilka häpnadsväckande påståenden! Naturligtvis menade också katolikerna att vägen till frälsning gick genom tron och evangeliet, också katolikerna framhöll att nåd inte gick att köpa för pengar eller på annat sätt förhandla sig fram till. Presentationen blir groteskt förenklad, ja rent felaktig. Avlatspraxis var värd att kritisera, men handlade inte om att ”köpa nåd”. Här talar både katekesen och helgonen med en röst. Men inte heller lutherdomen presenteras särskilt korrekt – när det sägs att den ”lutherska gudstjänsten skulle inriktas på ordet och inget annat” så borde författarna ha förtydligat att enligt luthersk teologi så är hela gudstjänsten, såväl bekännelse, bibelläsning, bön, predikan och sakramentsutdelning en förkunnelse. Ordet själv (som är Kristus) blir verkligt närvarande i gudstjänsten, och i den meningen är allt inriktat på ”ordet”, men inte i betydelsen av att sakrament och liturgi skulle avvecklas, men väl en del ”adiafora”, onödigheter. Tvärtom firades altarets sakrament i varje söndagsliturgi också av den lutherskt ortodoxe ärkebiskopen Angermannus.

Bokens huvudlinje, den hårda räfsten mot folket i socknarna, är värd att ta del av, men alla vagheter och svagheter (och rena fel) vad gäller främst religionen gör huvudtiteln berättigad på ett sätt som kanske författarna inte avsett.

Magnus Nyman är professor i idé- och lärdomshistoria och katolsk präst.