När Ordet blir sång

Mattias Lundberg: Sven-Erik Bäck. Gidlunds 2020/Kungliga Musikaliska akademiens skriftserie – Svenska tonsättare, 254 s.
Mattias Lundberg: Sven-Erik Bäck. Gidlunds 2020/Kungliga Musikaliska akademiens skriftserie – Svenska tonsättare, 254 s.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av HELENA MANN SUNDSTRÖM

På en bild från 1993 ser vi Sven-Erik Bäck ridande på en bronshäst på Blasieholmstorg vid Musikaliska Akademien. Han vinkar glatt till fotografen och oss. Bilden är en av de sista som togs på tonsättaren, violinisten, kammarmusikern och pedagogen vars 100-årsminne firades förra året och finns att se i Mattias Lundbergs utmärkta bok om en av de viktigaste tonsättarna i den svenska nutida konstmusiken.

Mattias Lundberg är professor i musikvetenskap vid Uppsala universitet, folkbildare i Sveriges Radio P2 och författare till en mängd musikvetenskapliga artiklar med olika fokus, men är framför allt specialiserad på norra Europa. Hans bok bygger vidare på tidigare publikationer såsom Sven-Erik Bäck – En bok om musikern och medmänniskan (1999, Kungliga Musikaliska Akademiens skriftserie, red.Jan-Lennart Höglund), ett rikligt arkivmaterial, inspelade intervjuer, korrespondens och samtal Lundberg haft med alla dem som förvaltar källmaterialet.

Det är ett rikt konstnärsliv som målas upp. Violinstudierna för Charles Barkel, de livsviktiga kontakterna med studiekamraterna Eric Ericson, Ingvar Lidholm, Karl-Birger Blomdahl med flera, dessa som kom att ingå i den så kallade Måndagsgruppen, tiden som etablerad tonsättare från 1950- och 1960-talet, kammarmusik, kyrkomusik, musikdramatik, elektronmusik, pedagogen Bäck, samarbeten över konstgränserna och mycket mer. Fröet såddes i Måndagsgruppen, som från början var en undervisnings- och diskussionsgrupp kring såväl den äldre musiken (vad som senare kom att betecknas som ”tidig musik”) som den allra nyaste, avantgardemusiken. Man studerade såväl Mogens Wöldike, den store föregångaren inom den tidiga musikens vokala uppförandepraxis som den nysaklige Paul Hindemith.

Kompositionsstudierna bedrev Bäck i likhet med flera ur sin generation som privatstudier för Hilding Rosenberg, där sträng Palestrinakontrapunkt stod högt på dagordningen.

Också här kan vi notera den tidiga musikens betydelse för dem som skulle komma att bli de radikala unga tonsättarna i svenskt musikliv. För Sven-Erik Bäck liksom flera av hans studiekamrater innebar det under efterkrigsåren också studier för Ina Lohr vid Schola Cantorum i Basel. Lohr var en av förgrundsfigurerna vid det världsberömda musikinstitutet. Medeltidens hexa­­kordlära och gregorianik var en välgörande grund att stå på för dem som ville frigöra sig från den senromantiska stil som dittills varit ledstjärna vid Musikkonservatoriet hemma i Sverige.

Med tanke på gregorianikstudierna och Johannesprologen skriver Bäck 1948 till sin vän Bo Wallner: ”Från detta, ur detta i kraft av detta, utvecklas en sann kultur. Då den sig själv idéläggande mänskligheten upptäcker Ordet, upplever ljuset, fattar att frälsningen är en gåva, känner förnyelsen, slänger den gamla estetiken.” Lundberg visar i sin bok att den medeltida melos går som en röd tråd genom hela Bäcks produktion.

När det gäller den nya musiken överger Bäck ganska snart den nysaklige Hindemith och börjar intressera sig för Anton Weberns melodiska serialism, han tar också djupa intryck av studievistelser i Rom där hans lärare är Goffredo Petrassi. Läroåren skildras levande och synnerligen intresseväckande av Lundberg.

För en katolsk läsare är givetvis Bäcks kontakter med det katolska, särskilt genom många vänner som under 1950-talet och tidigt 1960-tal konverterat, särskilt intressanta. Teologen Alf Härdelin, tonsättarna Lars Edlund och Klas-Thure Allgén (Claude Loyola, se s. 28 i detta nr av Signum), poeten Östen Sjöstrand med flera, tillhörde denna krets. Många av dessa bekantskaper utmynnade i samarbeten som fortsatte under lång tid. Bland annat kan nämnas texter av Östen Sjöstrand i det elektroakustiska kyrkomusikverket In principio 1969 och Vid havets yttersta gräns till Berwaldhallens invigning 1979. Under vistelsen vid Schola Cantorum skissade Bäck på stråkkvintetten Exercitier, uppenbarligen inspirerad av Ignatius Andliga övningar. Någon tanke på konversion hade dock aldrig den i Missionsförbundet uppvuxne Bäck, ett ambivalent förhållande till den frikyrkliga bakgrunden till trots. Den religiösa tankevärlden fortsatte att stå i fokus under hela Sven-Erik Bäcks konstnärskap.

Bäcks livsgärning som pedagog i sin egenskap av rektor på Edsbergs musikinstitut under åren 1959–1993 (!) ägnas självklart stort utrymme i boken. Institutet initierades av Sverige Radio för att stärka kammarmusikens ställning och dess utbildning för stråkmusiker har fortfarande världsrykte. Lundberg visar hur Edsberg under Bäcks ledning blev såväl ett ”Nordens Darmstadt” som ett ”Nordens Schola Cantorum”. Tonvikten på den nutida liksom den tidiga musiken har alltså varit utmärkande även här.

I kapitlet ”Kammarmusiken som ideal” presenteras ett mycket viktigt särdrag i Bäcks estetiska grundsyn, nämligen hans betoning av kammarmusicerandet framför den stora orkestern, en inställning han verkar ha delat med sin lärare Hilding Rosenberg, och en motvilja mot en idolisering av solisten som virtuos. ”… här skriver man på ett särskilt sätt för evigheten”, säger Bäck själv om att skriva stråkkvartetter. Det långvariga samarbetet med studiekamraten och den näre vännen Eric Ericson och den 1945 nybildade Kammarkören (tonsättaren Lars Edlund var för övrigt med som sångare från start) är också exempel på detta. Eric Ericson har berättat att ”nyanser ovanför mezzoforte var förbjudna”, vilket bekräftades av dirigenten Tor Mann som till en början skämtsamt brukade kalla kören för ”pianissimokören” (min anm.). Det lyssnande som karakteriserar ett kammarmusikaliskt förhållningssätt är ju för övrigt en starkt bidragande orsak till att svensk körsång nått världsrykte.

Många, inte minst i kyrkliga kretsar, känner Sven-Erik Bäck framför allt genom hans kyrkomusik, där vokalmusiken intar främsta rummet. Motetterna för kyrkoåret och koralerna med text av Olov Hartman – ”Du som gick före oss”, ”Han kommer, han är nära” med flera, tillhör de mest kända. En viktig insikt som läsaren får av Lundbergs bok är hur enormt mycket mer än så som ryms i Bäcks produktion som omfattar omkring 300 verk. Ett stort värde med boken ligger därför i att man får upp ögonen för tonsättaren Sven-Erik Bäck i hela hans bredd.

Kapitlet om kyrkomusiken bär titeln ”En kyrklig Stehgeiger” syftande på Bäcks musikantiska sida, ett drag som hos honom aldrig stod i motsättning till högt ställda krav vad gäller utförandet. Allvaret och lekfullheten stod sida vid sida. I sin kyrkomusik är Bäck lika mycket kammarmusiker som i sina övriga verk, han var ju för övrigt själv varken organist eller körledare som många andra ”kyrkotonsättare”. ”Det finns bara en sorts musik”, sade han. De högt ställda kvalitetskraven gjorde honom också till en stridbar väktare för hög konstnärlighet i psalmboks­kommittén. Han hotade också att bojkotta den nya psalmboken, som han menade tunnade ut kyrkomusiken ”till en profanerad folklighet”. Anledningen att Bäck ändå finns representerad i Den svenska psalmboken 1986 är att man tillämpade tvångslicens och därmed kunde använda kompositionerna mot hans vilja. I efterhand är man själaglad att koralerna fick plats, sättet det skedde på är dock säkert en obehaglig nyhet för en del läsare.

För Sven-Erik Bäck var det omöjligt att binda det estetiska eller det religiösa i dogmatiska system, vilket illustreras väl av följande citat: ”… Då kyrkan blev Makt försökte hon ’proklamera’ entydighet och ’allmännelighet’, binda anden och försäkra sig om Tron. Lika omöjligt som att i konsten ’skapa’ skönhet efter estetisk doktrin. Vi kan bara uppfylla de yttre förutsättningarna, som ständigt skiftar, för skönhetens inträffande i våra dimensioner. Andens vind blåser vart den vill.”

 

Helena Mann Sundström är organist och sångerska, Stockholm.

Ur Signum nr 8/2020, s. 62–64.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Mattias Lundberg: Sven-Erik Bäck. Gidlunds 2020/Kungliga Musikaliska akademiens skriftserie – Svenska tonsättare, 254 s.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av HELENA MANN SUNDSTRÖM

På en bild från 1993 ser vi Sven-Erik Bäck ridande på en bronshäst på Blasieholmstorg vid Musikaliska Akademien. Han vinkar glatt till fotografen och oss. Bilden är en av de sista som togs på tonsättaren, violinisten, kammarmusikern och pedagogen vars 100-årsminne firades förra året och finns att se i Mattias Lundbergs utmärkta bok om en av de viktigaste tonsättarna i den svenska nutida konstmusiken.

Mattias Lundberg är professor i musikvetenskap vid Uppsala universitet, folkbildare i Sveriges Radio P2 och författare till en mängd musikvetenskapliga artiklar med olika fokus, men är framför allt specialiserad på norra Europa. Hans bok bygger vidare på tidigare publikationer såsom Sven-Erik Bäck – En bok om musikern och medmänniskan (1999, Kungliga Musikaliska Akademiens skriftserie, red.Jan-Lennart Höglund), ett rikligt arkivmaterial, inspelade intervjuer, korrespondens och samtal Lundberg haft med alla dem som förvaltar källmaterialet.

Det är ett rikt konstnärsliv som målas upp. Violinstudierna för Charles Barkel, de livsviktiga kontakterna med studiekamraterna Eric Ericson, Ingvar Lidholm, Karl-Birger Blomdahl med flera, dessa som kom att ingå i den så kallade Måndagsgruppen, tiden som etablerad tonsättare från 1950- och 1960-talet, kammarmusik, kyrkomusik, musikdramatik, elektronmusik, pedagogen Bäck, samarbeten över konstgränserna och mycket mer. Fröet såddes i Måndagsgruppen, som från början var en undervisnings- och diskussionsgrupp kring såväl den äldre musiken (vad som senare kom att betecknas som ”tidig musik”) som den allra nyaste, avantgardemusiken. Man studerade såväl Mogens Wöldike, den store föregångaren inom den tidiga musikens vokala uppförandepraxis som den nysaklige Paul Hindemith.

Kompositionsstudierna bedrev Bäck i likhet med flera ur sin generation som privatstudier för Hilding Rosenberg, där sträng Palestrinakontrapunkt stod högt på dagordningen.

Också här kan vi notera den tidiga musikens betydelse för dem som skulle komma att bli de radikala unga tonsättarna i svenskt musikliv. För Sven-Erik Bäck liksom flera av hans studiekamrater innebar det under efterkrigsåren också studier för Ina Lohr vid Schola Cantorum i Basel. Lohr var en av förgrundsfigurerna vid det världsberömda musikinstitutet. Medeltidens hexa­­kordlära och gregorianik var en välgörande grund att stå på för dem som ville frigöra sig från den senromantiska stil som dittills varit ledstjärna vid Musikkonservatoriet hemma i Sverige.

Med tanke på gregorianikstudierna och Johannesprologen skriver Bäck 1948 till sin vän Bo Wallner: ”Från detta, ur detta i kraft av detta, utvecklas en sann kultur. Då den sig själv idéläggande mänskligheten upptäcker Ordet, upplever ljuset, fattar att frälsningen är en gåva, känner förnyelsen, slänger den gamla estetiken.” Lundberg visar i sin bok att den medeltida melos går som en röd tråd genom hela Bäcks produktion.

När det gäller den nya musiken överger Bäck ganska snart den nysaklige Hindemith och börjar intressera sig för Anton Weberns melodiska serialism, han tar också djupa intryck av studievistelser i Rom där hans lärare är Goffredo Petrassi. Läroåren skildras levande och synnerligen intresseväckande av Lundberg.

För en katolsk läsare är givetvis Bäcks kontakter med det katolska, särskilt genom många vänner som under 1950-talet och tidigt 1960-tal konverterat, särskilt intressanta. Teologen Alf Härdelin, tonsättarna Lars Edlund och Klas-Thure Allgén (Claude Loyola, se s. 28 i detta nr av Signum), poeten Östen Sjöstrand med flera, tillhörde denna krets. Många av dessa bekantskaper utmynnade i samarbeten som fortsatte under lång tid. Bland annat kan nämnas texter av Östen Sjöstrand i det elektroakustiska kyrkomusikverket In principio 1969 och Vid havets yttersta gräns till Berwaldhallens invigning 1979. Under vistelsen vid Schola Cantorum skissade Bäck på stråkkvintetten Exercitier, uppenbarligen inspirerad av Ignatius Andliga övningar. Någon tanke på konversion hade dock aldrig den i Missionsförbundet uppvuxne Bäck, ett ambivalent förhållande till den frikyrkliga bakgrunden till trots. Den religiösa tankevärlden fortsatte att stå i fokus under hela Sven-Erik Bäcks konstnärskap.

Bäcks livsgärning som pedagog i sin egenskap av rektor på Edsbergs musikinstitut under åren 1959–1993 (!) ägnas självklart stort utrymme i boken. Institutet initierades av Sverige Radio för att stärka kammarmusikens ställning och dess utbildning för stråkmusiker har fortfarande världsrykte. Lundberg visar hur Edsberg under Bäcks ledning blev såväl ett ”Nordens Darmstadt” som ett ”Nordens Schola Cantorum”. Tonvikten på den nutida liksom den tidiga musiken har alltså varit utmärkande även här.

I kapitlet ”Kammarmusiken som ideal” presenteras ett mycket viktigt särdrag i Bäcks estetiska grundsyn, nämligen hans betoning av kammarmusicerandet framför den stora orkestern, en inställning han verkar ha delat med sin lärare Hilding Rosenberg, och en motvilja mot en idolisering av solisten som virtuos. ”… här skriver man på ett särskilt sätt för evigheten”, säger Bäck själv om att skriva stråkkvartetter. Det långvariga samarbetet med studiekamraten och den näre vännen Eric Ericson och den 1945 nybildade Kammarkören (tonsättaren Lars Edlund var för övrigt med som sångare från start) är också exempel på detta. Eric Ericson har berättat att ”nyanser ovanför mezzoforte var förbjudna”, vilket bekräftades av dirigenten Tor Mann som till en början skämtsamt brukade kalla kören för ”pianissimokören” (min anm.). Det lyssnande som karakteriserar ett kammarmusikaliskt förhållningssätt är ju för övrigt en starkt bidragande orsak till att svensk körsång nått världsrykte.

Många, inte minst i kyrkliga kretsar, känner Sven-Erik Bäck framför allt genom hans kyrkomusik, där vokalmusiken intar främsta rummet. Motetterna för kyrkoåret och koralerna med text av Olov Hartman – ”Du som gick före oss”, ”Han kommer, han är nära” med flera, tillhör de mest kända. En viktig insikt som läsaren får av Lundbergs bok är hur enormt mycket mer än så som ryms i Bäcks produktion som omfattar omkring 300 verk. Ett stort värde med boken ligger därför i att man får upp ögonen för tonsättaren Sven-Erik Bäck i hela hans bredd.

Kapitlet om kyrkomusiken bär titeln ”En kyrklig Stehgeiger” syftande på Bäcks musikantiska sida, ett drag som hos honom aldrig stod i motsättning till högt ställda krav vad gäller utförandet. Allvaret och lekfullheten stod sida vid sida. I sin kyrkomusik är Bäck lika mycket kammarmusiker som i sina övriga verk, han var ju för övrigt själv varken organist eller körledare som många andra ”kyrkotonsättare”. ”Det finns bara en sorts musik”, sade han. De högt ställda kvalitetskraven gjorde honom också till en stridbar väktare för hög konstnärlighet i psalmboks­kommittén. Han hotade också att bojkotta den nya psalmboken, som han menade tunnade ut kyrkomusiken ”till en profanerad folklighet”. Anledningen att Bäck ändå finns representerad i Den svenska psalmboken 1986 är att man tillämpade tvångslicens och därmed kunde använda kompositionerna mot hans vilja. I efterhand är man själaglad att koralerna fick plats, sättet det skedde på är dock säkert en obehaglig nyhet för en del läsare.

För Sven-Erik Bäck var det omöjligt att binda det estetiska eller det religiösa i dogmatiska system, vilket illustreras väl av följande citat: ”… Då kyrkan blev Makt försökte hon ’proklamera’ entydighet och ’allmännelighet’, binda anden och försäkra sig om Tron. Lika omöjligt som att i konsten ’skapa’ skönhet efter estetisk doktrin. Vi kan bara uppfylla de yttre förutsättningarna, som ständigt skiftar, för skönhetens inträffande i våra dimensioner. Andens vind blåser vart den vill.”

 

Helena Mann Sundström är organist och sångerska, Stockholm.

Ur Signum nr 8/2020, s. 62–64.