När Svenska kyrkan fick kvinnliga präster

För femtio år sedan fattade kyrkomötet beslut om att kvinnor skulle ha tillträde till prästämbetet. Artikeln redogör för diskussionen och argumenten för och emot förändringen.

Avsikten är inte att värdera beslutet utan att klargöra några omständigheter och sätta in beslutsprocessen i ett politiskt och kyrkohistoriskt sammanhang.
För femtio år sedan fattade kyrkomötet beslut om att kvinnor skulle ha tillträde till prästämbetet. Artikeln redogör för diskussionen och argumenten för och emot förändringen.

Avsikten är inte att värdera beslutet utan att klargöra några omständigheter och sätta in beslutsprocessen i ett politiskt och kyrkohistoriskt sammanhang.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Under hösten 2008 kommer det att firas att det är femtio år sedan kvinnliga präster infördes i Svenska kyrkan. Den första vigningen skedde dock 1960. Av många har detta hälsats som denna kyrkas definitiva inträde i den moderna tidsåldern, av andra som början till det stora förfallet. Avsikten med denna artikel är inte att värdera beslutet utan att klargöra några omständigheter och sätta in beslutsprocessen i ett politiskt och kyrkohistoriskt sammanhang. I den mån en värderande aspekt anlägges är det snarast i form av en jämförelse med hur man från katolskt håll kan bedöma själva beslutsordningen (alltså inte beslutet som sådant).

Efter en första trevande ansats på 1920-talet (då domkapitlen lämnade in remissyttranden) tillsatte regeringen 1946 en utredning om kvinnans behörighet till kyrkliga ämbeten och tjänster. Den nytestamentlige exeget som ingick i utredningen – lektor Erik Sjöberg, Stockholm – tillstyrkte klart utifrån Bibeln, vilket också blev den ståndpunkt som utredningens majoritet ställde sig bakom i sitt år 1950 lämnade betänkande. Man såg det som en lämplighetsfråga, inte en trosfråga. En minoritet – med Dick Helander och Olov Hartman som ledande namn – avvisade dock tanken på kvinnor som präster med hänvisning till Bibeln, traditionen och kyrkans bekännelse.

Att Sveriges bibelforskare var delade men att majoriteten inte stod på Erik Sjöbergs linje visades av den 1951 framlagda exegetdeklarationen, där samtliga professorer och docenter i Nya testamentets exegetik – med undantag av Sjöberg – framförde som ”vår bestämda och på noggrann forskning vilande mening, att ett införande av s.k. kvinnliga präster i kyrkan vore oförenligt med nytestamentlig åskådning och skulle innebära ett avsteg från troheten mot den heliga Skrift”.

Deklarationens ordval var sannolikt utformat av Åke V. Ström, som själv var religionshistoriker men hade betydande teologiska intressen. Bland undertecknarna märktes professorerna Anton Fridrichsen och Hugo Odeberg samt docenterna Harald Riesenfeld och Evald Lövestam. I ett land där man inte var van vid att teologer gjorde gemensamma uttalanden väckte denna deklaration stort uppseende.

I Svenska kyrkans prästerskap torde det ha funnits ett massivt motstånd, men i vilken mån detta var teologiskt reflekterat eller bestod i en mera allmän konservatism är svårt att säga. Den högkyrkliga rörelsen hade gjort stora landvinningar bland de unga teologerna och där var motståndet som starkast, men också inom gammalkyrkligheten och delar av lågkyrkligheten (t.ex. Bibeltrogna vänner och laestadianerna) avvisades tanken på en reform. Kyrkfolket i gemen var – vilket visades av opinionsundersökningar – positivt och inom den sekulariserade allmänheten kunde man inte förstå varför kyrkan tvekade. De politiska beslutsförsamlingarna och pressen var starkt pådrivande.

För Svenska kyrkans ledning var situationen närmast mardrömslik. Ärkebiskop Yngve Brilioth var en betydande forskare och en representativ kyrkofurste i linjen från Nathan Söderblom (som varit hans svärfar), men han led i slutet av 1950-talet av sviktande hälsa och var sjukskriven ”med rätt att handlägga vissa ärenden”. Biskopsmötet var ännu inte upparbetat som institution. Utöver detta hade kyrkan i början av 1950-talet lidit ett svårt nederlag i den allmänna opinionen på två punkter. Den så kallade Helanderaffären i början av decenniet med anonyma brev i samband med biskopsvalet i Strängnäs hade lett till att den nyvalde biskopen Dick Helander hade blivit avsatt genom beslut i en allmän domstol. Än mera betydde kanske Hedeniusaffären med den av Ingemar Hedenius igångsatta debatten om tro och vetande. Där visade det sig med all önskvärd tydlighet att svensk kristenhet inte var rustad för denna apologetiska utmaning. Religionsfilosofin var ett försummat område och Hedenius tog hem segern, åtminstone enligt de flestas bedömning.

Nu kom ämbetsfrågan upp på kyrkomötet år 1957. Den då sittande koalitionsregeringen av socialdemokrater och bondeförbundare föreslog i en skrivelse att prästämbetet skulle öppnas för kvinnor. Riksdagen röstade ja med stor majoritet. Eftersom detta gällde kyrkolag hade kyrkomötet vetorätt: ingen kyrkolag fick stiftas utan kyrkomötets samtycke. Denna rätt hade kyrkan fått då prästerna miste den representation de haft i ståndsriksdagen. I sitt inledningsanförande hänvisade också justitieminister Ingvar Lindell till prästernas avstående från sina övriga politiska privilegier vid den sista ståndsriksdagen som ett föredöme, värt att ta efter. Ty ”i detta land måste man och kvinna, vid lika förtjänst och lika skicklighet, äga lika rätt till alla ämbeten och tjänster”.

Den fortsatta debatten visade att kyrkomötets majoritet inte delade hans uppfattning. Det utskott som hade att bereda ärendet menade, att det inte fanns några principiella skäl mot att öppna ämbetet för kvinnor (här fanns dock en betydande minoritet inom utskottet som menade att det fanns sådana argument), men att tiden ännu inte var mogen. Man gick därför på en uppskovslinje och ville vinna tid. I debatten fanns det åtskilliga som åberopade Bibeln och bekännelsen, däremot sällan ekumeniska argument. De lutherska folkkyrkorna i Danmark och Norge hade redan efter kriget infört kvinnliga präster – i Finland skulle det dröja ytterligare ett par decennier.

Redan i den tidens kyrkomöten i Svenska kyrkan var det majoritet för lekmännen, men prästerna hade ett garanterat antal platser. Biskoparna var självskrivna och hade givetvis rösträtt. Bland lekmännen fanns olika kategorier företrädda, men i allmänhet med en ganska hög social ställning. De politiska partierna nominerade ännu inte kandidater. Här fanns godsägare, jurister och riksdagsledamöter. Graden av formell bildning återspeglas i de ofta välformulerade och bildrika replikerna. Rektorn för läroverket i Kalmar påpekade att det i debatten hade visat sig, att exegeterna visst inte var så eniga. ”Vi står i detta ögonblick i denna fråga på ett slagfält, översållat av sönderskjutna artilleripjäser.”

Märkligt nog är det inte så många som åberopar sig på den famösa exegetdeklarationen. Lekmannapredikanten Axel B. Svensson gör det, likaså riksdagsmannen Rubbestad, men närvaron av representanter för de båda teologiska fakulteterna i Lund och Uppsala hade tydligen upplyst om att teologerna var mera splittrade än vad deklarationen gett vid handen.

Redan tidigt stod det klart, att regeringens skrivelse inte skulle bifallas. Endast en av de prästerliga ledamöterna, pastor primarius Olle Nystedt, röstade för den. Med 62 röster mot 36 avvisades den. Däremot kom utskottets motivering för avslag att avvisas med nästan omkastade röstsiffror (62 mot, 32 för). En av Stockholmsbiskopen Helge Ljungberg framlagd motivering segrade i stället. I denna motivering framhölls, att det enligt kyrkomötet inte fanns några principiella, teologiska skäl mot kvinnliga präster, men att mera utredningsarbete behövdes.

Det är alltså inte helt korrekt när det heter, att kyrkomötet gjorde en kovändning mellan 1957 och 1958. Inte heller avvisandet det första året var principiellt motiverat, utan man ville ha mera tid. Helt klart är dock att det fanns en betydande minoritet som var avvisande på teologiska grunder och att denna minoritet var väl företrädd hos biskopar och präster.

Även om kyrkomötets nej alltså inte var totalt, så väckte det likväl en oerhörd förbittring i vida kretsar. Nästan omedelbart tycks regeringen ha bestämt sig för att inkalla ett nytt kyrkomöte för att reparera misstaget (ordinarie sådana skulle annars hållas endast vart sjätte år). Den politiska dagspressen kunde inte nog starkt förorda nyordningen, och röstningen till kyrkomötet gick också på denna linje (även om partipolitiseringen alltså ännu inte hade nått sådana höjder som senare). I det kyrkomöte som sammanträdde på hösten 1958 var utsikterna för ett ja alltså bättre, men utgången var inte given. Också nejsidan hade förstärkts med framstående namn, främst – men inte enbart – på den prästerliga sidan. Flera ombud var obundna och hade sannolikt ännu inte bestämt sig.

Också från politisk synpunkt hade läget förändrats. Den gamla koalitionsregeringen hade efterträtts av en rent socialdemokratisk regering med Ragnar Edenman som ecklesiastikminister. Hans företrädare, bondeförbundaren Ivar Persson i Skabersjö, hade visserligen lagt fram regeringsskrivelsen året före men tycks inte ha varit en helhjärtad anhängare av reformen. Den nya regeringen såg det däremot som angeläget att driva genom förslaget. Sedan måste man vara medveten om att politikerna inte betraktade detta som en stor fråga – i Tage Erlanders minnesbok från 1950-talet är inget kyrkomöte ens nämnt. Möjligen blir bilden annorlunda när hans dagböcker för dessa år publiceras.

Om den yttre sidan av kyrkomötet 1958 kan läsas i det band av Sveriges kyrkohistoria som behandlar 1900-talet (författat av Ingmar Brohed). Även denna gång upplevdes bristen på ledning och samordning som besvärande. En av ledamöterna (den dåvarande domprosten i Uppsala) har berättat för författaren av dessa rader att han kvällen före kyrkomötets öppnande blev uppringd av biskop Ysander i Linköping, som undrade om det var bekant huruvida ärkebiskop Brilioth skulle komma till kyrkomötets öppnande. Annars fick han själv sitta ordförande som äldste biskop. Man visste alltså inte kvällen före vem som skulle leda kyrkomötets öppningssession!

Ett värdefullt källmaterial blev tillgängligt 2001, då minnesanteckningar av domprosten i Linköping, Nils Johansson, blev tillgängliga och publicerades i Svensk Pastoraltidskrift. Förutom att vara kyrkomötesombud 1958 var Johansson docent i Nya testamentets exegetik och anlitades som expert av det särskilda utskott som beredde ärendet strax före kyrkomötet. Minnesanteckningarna skrevs 1981 och avståndet i tiden till händelserna minskar i någon mån deras tillförlitlighet. De vilar dock på samtida anteckningar och avslöjar inga sensationella saker. Bristen på samordning och ledning illustreras också här. Man slås vidare av hur många ledamöter, även de med teologisk utbildning, som öppet sade sig vara dåligt insatta i frågan. Här fanns tydligen en lakun i svensk teologi vid denna tid. Av de sex biskopar som röstade ja 1958 erkände tre att de var okunniga i Nya testamentets ställning i ämbetsteologin över huvud. ”En av dem förklarade dagen efter omröstningen att han kände sig själssjuk, därför att han röstat fel.”

Teologiskt var positionerna mera låsta än året innan. Motståndarna upplevde att de var utsatta för ett hårt tryck att ändra sig. Även om inget uttalat hot fanns från statens sida, så ligger det sanning i dessa ord när mötet väl var avslutat: ”Det var tveklöst så att riksdag och regering drivit fram beslutet” (Brohed). Också på anhängarsidan hördes tongångar som knappast hade framförts tidigare. En kvinnlig ledamot av kyrkomötet yttrade: ”Att hindra kvinnan från att vigas till präst är enligt min mening ett kvinnoförtryck, som inte överensstämmer med större delen av svenska folkets uppfattning.” Mot denna öppna hänvisning till folkets röst bryter sig den subtila akademiska argumentation som kunde höras i flera inlägg men som sannolikt gick över mångas huvuden. Ur en logisk synvinkel har de olika argumentationstyperna samlats och analyserats i Tord Simonssons bok Kyrkomötet argumenterar (1963).

Flera talare varnade eftertryckligt för att kyrkan genom eftergift skulle kunna falla offer för tidsandan. Det ord som numera så ofta används i kyrkliga dokument – förändringsbenägenhet – var vid denna tid ännu okänt. Redan 1957 framhöll en av biskoparna: ”En av kyrkans uppgifter är att förbliva vid sin egenart, och inför den har kyrkan i de prövande tiderna gång på gång blivit ställd.” Biskopen av Lund, Anders Nygren – själv en teolog med världsrykte – framhöll ständigt risken av att kyrkan anpassade sig efter tidsandan. Kyrkan skulle stå för det annorlunda, det som inte kunde återfinnas i tidspräglade dokument. Flera talare på denna sida tycks inte i och för sig ha varit främmande för att det kunde finnas tidspräglade saker även i de bibliska texterna, men dit ville man inte hänföra kyrkans sätt att ordna sitt ämbete.

Tidigt antyddes i debatten att vad man nu stod inför var en kamp mellan kyrka och stat. Detta kan synas förvånande mot bakgrund av de försonliga ord med vilka statsrådet Ragnar Edenman öppnade debatten och presenterade regeringens skrivelse. I detta anförande finns samma inställning som sedan kom att utgöra den så kallade samvetsklausulen, egentligen en skrivning av det tillfälliga utskottet. Edenman sade att han talade på en fullständigt enig regerings vägnar då han framhöll, att någon åsiktsförföljelse aldrig skulle inträffa – ”åtminstone inte så länge vi har vårt nuvarande demokratiska samhällsskick” – och att prästlöftena inte fick tolkas så, att den som avvisade den tilltänkta reformen inte skulle få prästvigas. Dessa generösa ord kan nog ha påverkat flera osäkra deltagare i kyrkomötet – skulle det bli på det sättet, då fanns det ingen anledning att motsätta sig.

Bland de tre avslagsmotioner som inlämnats fanns en som var undertecknad av tre biskopar, däribland Anders Nygren. Den tog upp relationen kyrka–stat och sökte finna en lösning ur dödläget. Saken var den att när statliga ämbeten öppnats för kvinnor så hade det i Regeringsformen insatts ett stadgande (RF § 28:3) enligt vilket regeringen ej fick utnämna kvinna till prästerlig tjänst ”om ej annat blivit bestämt i kyrkolags form.” Biskoparna föreslog nu, att kyrkomötet skulle meddela regeringen, att man inte motsatte sig upphävande av denna bestämmelse. Detta skulle överlåta det faktiska beslutet i ämbetsfrågan åt regering och riksdag, och kyrkan skulle slippa att själv fatta ett beslut.

Redan tidigt var utgången klar. Den ovan relaterade biskopsmotionen hade inga utsikter till framgång – det skulle ha varit närmast fegt av kyrkomötet att överlåta avgörandet åt statsmakterna för att därefter två sina händer. De argument i sakfrågan som framfördes var de som användes vid föregående års möte, men måhända med större pregnans och vältalighet, allteftersom klockan tickade. Diskussionsprotokollet upptar 150 tättryckta sidor under två dagars debatt! Särskilt ett längre anförande av professorn i dogmatik i Uppsala, Hjalmar Lindroth, förtjänar att lyftas fram, liksom tal av domprosten i Växjö, G.A. Danell, och – givetvis – biskopen i Göteborg, Bo Giertz. På den andra sidan var tale-konsten inte riktigt lika väl utvecklad. Måhända besvärades jasidans företrädare av vetskapen att de stod på statens sida. Segern var redan vunnen, det gällde endast av avvakta tiden. Då behöver man inte tala så mycket för sin sak.

De kanske mest intressanta synpunkterna gällde framtiden. Hur skulle det komma att gå för dem – främst präster, men också lekmän – som inte fann sig i nyordningen? Regeringen genom Ragnar Edenman tycktes måna särskilt om dessa avvikare. Förutsättningen för denna välvilja var nog en övertygelse om att motståndet var begränsat till små och marginella grupper och att det skulle vara utdött efter några år. Där tog man storligen miste. Men det fanns enstaka röster som redan nu ifrågasatte om den av alla eftersträvade generositeten mot minoriteten verkligen skulle bli möjlig. Ganska krasst, men realistiskt, uttalade sig juristen professor Hassler: ”Lag är lag och tjänsteplikt är tjänsteplikt, oavsett vad ett kyrkomötesutskott skriver i sin motivering.” Där fick samvetsklausulen dödsstöten redan vid sin födelse.

Ekumeniska synpunkter var inte helt frånvarande i debatten men var mycket marginella. Det helt dominerande perspektivet var svenskt och endast svenskt. Inte oväntat var det de lutherska systerkyrkorna som då stod i fokus. Förhållandena i Danmark och Norge var inte helt jämförbara, eftersom ämbetet där öppnats för kvinnor genom ensidigt beslut av folketing/storting. Förvånande är att den anglikanska kyrkan inte nämndes oftare. Att den katolska kyrkan nästan helt lyser med sin frånvaro kanske inte förvånar vid denna tid. Dogmatikprofessorn i Lund, Ragnar Bring, sade en gång på tal om motståndarna att ”katolska tankar ligger liksom i luften”. På det vetenskapliga planet kunde dock katolikerna ha mycket att ge, och ”en dominikanpater” hade nyligen varit en uppskattad medlem av hans seminarium.

I den slutliga omröstningen blev det 69 jaröster och 29 nejröster. Två reservationer anmäldes och stöddes av 24 ledamöter. Den märkligaste reservationen anmäldes av biskop Nygren, som menade att Svenska kyrkan genom sitt beslut växlat in på ”gnostikers och svärmeandars spår”, något som debatten skulle ha gett klart vid handen. Det är helt tydligt att kyrkomötet blev överrumplat av denna reservation, skarpare i tonen än något annat som sagts. Av tolv närvarande biskopar (den utnämnde ärkebiskopen Gunnar Hultgren hade ännu inte tillträtt) röstade fem emot, dessutom domprosten i Uppsala som locum tenens eller företrädande domkapitlet.

Från katolsk synpunkt är naturligtvis det märkligaste att kyrkan inte själv fick bestämma hur ämbetet skulle utgestaltas. Det måste dock i rättvisans namn framhållas, att kyrkomötet hade kunnat utnyttja sin vetorätt – man var inte predestinerad till att godta förslaget. Det är svårt att säga vad ett nej hade fått för konsekvenser. Ett avskaffande av vetorätten skulle ha krävt grundlagsändring; en annan – och mera sannolik – utveckling hade varit att en skilsmässa mellan kyrka och stat snabbt drivits fram, säkert på för kyrkan ofördelaktiga villkor. En kyrkosplittring var knappast aktuell vid denna tid, och Bo Giertz lade hela sin auktoritet i vågskålen för att hindra en splittring. Ett begränsat antal konversioner blev följden.

Ytterligare en synpunkt är tänkvärd ur katolskt perspektiv. Man talade om kyrkans ämbete eller prästämbetet, men att också biskopsämbetet kom med på köpet tycks inte ha besvärat någon. Det skulle ju också dröja åtskilliga decennier innan Svenska kyrkan fick en kvinnlig bis-kop. Vid denna tid var den teologiska reflexionen kring just biskopen inte så välutvecklad i Svenska kyrkan, bortsett från högkyrkliga grupperingar. Vigningsakterna har dock alltid förbehållits biskopen, och att införandet av kvinnliga biskopar måste få avsevärda ekumeniska följder borde ha stått klart för alla.

För katolsk teologi – även före Vaticanum II – är biskopen innehavare av enhetens ämbete. Alla genomgripande förändringar på denna punkt får omedelbara följdverkningar i nästan hela kyrkolivet. Men också för anglikansk teologi och kyrkosyn är biskopen helt avgörande, och åtminstone den formen av ekumenisk kontakt – utvecklad redan under Söderbloms tid – borde ha lett till eftertanke. Men av detta märks inget i protokollen. Frågan är om någon annan episkopal kyrka i världen skulle ha genomfört en sådan reform mot bakgrund av ett sådant motstånd i just episkopatet. Men Svenska kyrkan var fångad i en statlig rävsax.

I den katolska pressen – så liten den nu var – kommenterades dessa händelser inte mycket. Nr 4 av Credo 1957 har en redaktionell kommentar till det första kyrkomötet med rubriken ”Kvinnans behörighet till prästämbetet”. Man varnar där för att låsa fast sig vid några yttranden i Nya testamentet, ”ty de enskilda paulinska texter, som man huvudsakligen brukar åberopa mot kvinnans behörighet, pekar inte entydigt i den riktningen”. Mot bakgrund av att analysen av just dessa Paulustexter helt hade dominerat debatten i kyrkomötet är denna synpunkt anmärkningsvärd och i sak säkert helt riktig. Ur katolskt perspektiv är frågan om kvinnan och vigningens sakrament dock klar, även om den inte dogmatiskt har definierats. Det kan dock noteras att nr 1 av Credo 1958 har en artikel av Gunnel Vallquist, ”Kvinnliga präster i Rom?” Slutorden lyder: ”Endast den allmänneliga kyrkliga traditionen kan för katoliken ge entydigt besked om kvinnans behörighet till prästämbetet. Utanför den delar sig meningarna. Innanför den är en utveckling möjlig.”

I ett femtioårsperspektiv är det knappast de olika argumentationstyperna som slår en. Behovet av att tolka bibeltexter framhölls lika starkt då som nu. Exegeter har olika uppfattning, då som nu. Märkligt är att ordet hermeneutik, nu på allas läppar, då knappast förekom. Enda gången det används är intressant nog av Anders Nygren. Utan det är snarast nejsidans totala förlust som kommer att prägla minnesbilden. För femtio år sedan var motståndarna en respekterad och ansedd minoritet av inte så liten omfattning, vars åsikter togs på allvar. Nu är de reducerade till en knappast märkbar grupp och deras åsikter avfärdas som närmast löjeväckande, i varje fall helt orimliga. För femtio år sedan fanns insikten, även bland ivriga anhängare av reformen, att de andra dock företrädde det som alltid varit kyrkans uppfattning. Nu saknas denna insikt och femtioårsminnet kan därför firas med all triumfalism. Jasidans seger har blivit så total att de inte själva orkar bära den. Däri ligger det märkligaste i dessa båda kyrkomöten.

Litteratur
Åttonde bandet av Sveriges kyrkohistoria: Ingmar Brohed. Religionsfrihetens och ekumenikens tid (2005) och där anförd litteratur. Nils Johanssons minnesanteckningar publicerades i Svensk Pastoraltidskrift 43/2001, s. 89–94, 109–114. I memoarlitteraturen märks Olov Hartman, Färdriktning (1979). Också Sven-Åke Rosenbergs bok med biskopsbiografier, Män med mitra (1992) innehåller många intressanta minnesbilder från denna tid.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
För femtio år sedan fattade kyrkomötet beslut om att kvinnor skulle ha tillträde till prästämbetet. Artikeln redogör för diskussionen och argumenten för och emot förändringen.

Avsikten är inte att värdera beslutet utan att klargöra några omständigheter och sätta in beslutsprocessen i ett politiskt och kyrkohistoriskt sammanhang.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Under hösten 2008 kommer det att firas att det är femtio år sedan kvinnliga präster infördes i Svenska kyrkan. Den första vigningen skedde dock 1960. Av många har detta hälsats som denna kyrkas definitiva inträde i den moderna tidsåldern, av andra som början till det stora förfallet. Avsikten med denna artikel är inte att värdera beslutet utan att klargöra några omständigheter och sätta in beslutsprocessen i ett politiskt och kyrkohistoriskt sammanhang. I den mån en värderande aspekt anlägges är det snarast i form av en jämförelse med hur man från katolskt håll kan bedöma själva beslutsordningen (alltså inte beslutet som sådant).

Efter en första trevande ansats på 1920-talet (då domkapitlen lämnade in remissyttranden) tillsatte regeringen 1946 en utredning om kvinnans behörighet till kyrkliga ämbeten och tjänster. Den nytestamentlige exeget som ingick i utredningen – lektor Erik Sjöberg, Stockholm – tillstyrkte klart utifrån Bibeln, vilket också blev den ståndpunkt som utredningens majoritet ställde sig bakom i sitt år 1950 lämnade betänkande. Man såg det som en lämplighetsfråga, inte en trosfråga. En minoritet – med Dick Helander och Olov Hartman som ledande namn – avvisade dock tanken på kvinnor som präster med hänvisning till Bibeln, traditionen och kyrkans bekännelse.

Att Sveriges bibelforskare var delade men att majoriteten inte stod på Erik Sjöbergs linje visades av den 1951 framlagda exegetdeklarationen, där samtliga professorer och docenter i Nya testamentets exegetik – med undantag av Sjöberg – framförde som ”vår bestämda och på noggrann forskning vilande mening, att ett införande av s.k. kvinnliga präster i kyrkan vore oförenligt med nytestamentlig åskådning och skulle innebära ett avsteg från troheten mot den heliga Skrift”.

Deklarationens ordval var sannolikt utformat av Åke V. Ström, som själv var religionshistoriker men hade betydande teologiska intressen. Bland undertecknarna märktes professorerna Anton Fridrichsen och Hugo Odeberg samt docenterna Harald Riesenfeld och Evald Lövestam. I ett land där man inte var van vid att teologer gjorde gemensamma uttalanden väckte denna deklaration stort uppseende.

I Svenska kyrkans prästerskap torde det ha funnits ett massivt motstånd, men i vilken mån detta var teologiskt reflekterat eller bestod i en mera allmän konservatism är svårt att säga. Den högkyrkliga rörelsen hade gjort stora landvinningar bland de unga teologerna och där var motståndet som starkast, men också inom gammalkyrkligheten och delar av lågkyrkligheten (t.ex. Bibeltrogna vänner och laestadianerna) avvisades tanken på en reform. Kyrkfolket i gemen var – vilket visades av opinionsundersökningar – positivt och inom den sekulariserade allmänheten kunde man inte förstå varför kyrkan tvekade. De politiska beslutsförsamlingarna och pressen var starkt pådrivande.

För Svenska kyrkans ledning var situationen närmast mardrömslik. Ärkebiskop Yngve Brilioth var en betydande forskare och en representativ kyrkofurste i linjen från Nathan Söderblom (som varit hans svärfar), men han led i slutet av 1950-talet av sviktande hälsa och var sjukskriven ”med rätt att handlägga vissa ärenden”. Biskopsmötet var ännu inte upparbetat som institution. Utöver detta hade kyrkan i början av 1950-talet lidit ett svårt nederlag i den allmänna opinionen på två punkter. Den så kallade Helanderaffären i början av decenniet med anonyma brev i samband med biskopsvalet i Strängnäs hade lett till att den nyvalde biskopen Dick Helander hade blivit avsatt genom beslut i en allmän domstol. Än mera betydde kanske Hedeniusaffären med den av Ingemar Hedenius igångsatta debatten om tro och vetande. Där visade det sig med all önskvärd tydlighet att svensk kristenhet inte var rustad för denna apologetiska utmaning. Religionsfilosofin var ett försummat område och Hedenius tog hem segern, åtminstone enligt de flestas bedömning.

Nu kom ämbetsfrågan upp på kyrkomötet år 1957. Den då sittande koalitionsregeringen av socialdemokrater och bondeförbundare föreslog i en skrivelse att prästämbetet skulle öppnas för kvinnor. Riksdagen röstade ja med stor majoritet. Eftersom detta gällde kyrkolag hade kyrkomötet vetorätt: ingen kyrkolag fick stiftas utan kyrkomötets samtycke. Denna rätt hade kyrkan fått då prästerna miste den representation de haft i ståndsriksdagen. I sitt inledningsanförande hänvisade också justitieminister Ingvar Lindell till prästernas avstående från sina övriga politiska privilegier vid den sista ståndsriksdagen som ett föredöme, värt att ta efter. Ty ”i detta land måste man och kvinna, vid lika förtjänst och lika skicklighet, äga lika rätt till alla ämbeten och tjänster”.

Den fortsatta debatten visade att kyrkomötets majoritet inte delade hans uppfattning. Det utskott som hade att bereda ärendet menade, att det inte fanns några principiella skäl mot att öppna ämbetet för kvinnor (här fanns dock en betydande minoritet inom utskottet som menade att det fanns sådana argument), men att tiden ännu inte var mogen. Man gick därför på en uppskovslinje och ville vinna tid. I debatten fanns det åtskilliga som åberopade Bibeln och bekännelsen, däremot sällan ekumeniska argument. De lutherska folkkyrkorna i Danmark och Norge hade redan efter kriget infört kvinnliga präster – i Finland skulle det dröja ytterligare ett par decennier.

Redan i den tidens kyrkomöten i Svenska kyrkan var det majoritet för lekmännen, men prästerna hade ett garanterat antal platser. Biskoparna var självskrivna och hade givetvis rösträtt. Bland lekmännen fanns olika kategorier företrädda, men i allmänhet med en ganska hög social ställning. De politiska partierna nominerade ännu inte kandidater. Här fanns godsägare, jurister och riksdagsledamöter. Graden av formell bildning återspeglas i de ofta välformulerade och bildrika replikerna. Rektorn för läroverket i Kalmar påpekade att det i debatten hade visat sig, att exegeterna visst inte var så eniga. ”Vi står i detta ögonblick i denna fråga på ett slagfält, översållat av sönderskjutna artilleripjäser.”

Märkligt nog är det inte så många som åberopar sig på den famösa exegetdeklarationen. Lekmannapredikanten Axel B. Svensson gör det, likaså riksdagsmannen Rubbestad, men närvaron av representanter för de båda teologiska fakulteterna i Lund och Uppsala hade tydligen upplyst om att teologerna var mera splittrade än vad deklarationen gett vid handen.

Redan tidigt stod det klart, att regeringens skrivelse inte skulle bifallas. Endast en av de prästerliga ledamöterna, pastor primarius Olle Nystedt, röstade för den. Med 62 röster mot 36 avvisades den. Däremot kom utskottets motivering för avslag att avvisas med nästan omkastade röstsiffror (62 mot, 32 för). En av Stockholmsbiskopen Helge Ljungberg framlagd motivering segrade i stället. I denna motivering framhölls, att det enligt kyrkomötet inte fanns några principiella, teologiska skäl mot kvinnliga präster, men att mera utredningsarbete behövdes.

Det är alltså inte helt korrekt när det heter, att kyrkomötet gjorde en kovändning mellan 1957 och 1958. Inte heller avvisandet det första året var principiellt motiverat, utan man ville ha mera tid. Helt klart är dock att det fanns en betydande minoritet som var avvisande på teologiska grunder och att denna minoritet var väl företrädd hos biskopar och präster.

Även om kyrkomötets nej alltså inte var totalt, så väckte det likväl en oerhörd förbittring i vida kretsar. Nästan omedelbart tycks regeringen ha bestämt sig för att inkalla ett nytt kyrkomöte för att reparera misstaget (ordinarie sådana skulle annars hållas endast vart sjätte år). Den politiska dagspressen kunde inte nog starkt förorda nyordningen, och röstningen till kyrkomötet gick också på denna linje (även om partipolitiseringen alltså ännu inte hade nått sådana höjder som senare). I det kyrkomöte som sammanträdde på hösten 1958 var utsikterna för ett ja alltså bättre, men utgången var inte given. Också nejsidan hade förstärkts med framstående namn, främst – men inte enbart – på den prästerliga sidan. Flera ombud var obundna och hade sannolikt ännu inte bestämt sig.

Också från politisk synpunkt hade läget förändrats. Den gamla koalitionsregeringen hade efterträtts av en rent socialdemokratisk regering med Ragnar Edenman som ecklesiastikminister. Hans företrädare, bondeförbundaren Ivar Persson i Skabersjö, hade visserligen lagt fram regeringsskrivelsen året före men tycks inte ha varit en helhjärtad anhängare av reformen. Den nya regeringen såg det däremot som angeläget att driva genom förslaget. Sedan måste man vara medveten om att politikerna inte betraktade detta som en stor fråga – i Tage Erlanders minnesbok från 1950-talet är inget kyrkomöte ens nämnt. Möjligen blir bilden annorlunda när hans dagböcker för dessa år publiceras.

Om den yttre sidan av kyrkomötet 1958 kan läsas i det band av Sveriges kyrkohistoria som behandlar 1900-talet (författat av Ingmar Brohed). Även denna gång upplevdes bristen på ledning och samordning som besvärande. En av ledamöterna (den dåvarande domprosten i Uppsala) har berättat för författaren av dessa rader att han kvällen före kyrkomötets öppnande blev uppringd av biskop Ysander i Linköping, som undrade om det var bekant huruvida ärkebiskop Brilioth skulle komma till kyrkomötets öppnande. Annars fick han själv sitta ordförande som äldste biskop. Man visste alltså inte kvällen före vem som skulle leda kyrkomötets öppningssession!

Ett värdefullt källmaterial blev tillgängligt 2001, då minnesanteckningar av domprosten i Linköping, Nils Johansson, blev tillgängliga och publicerades i Svensk Pastoraltidskrift. Förutom att vara kyrkomötesombud 1958 var Johansson docent i Nya testamentets exegetik och anlitades som expert av det särskilda utskott som beredde ärendet strax före kyrkomötet. Minnesanteckningarna skrevs 1981 och avståndet i tiden till händelserna minskar i någon mån deras tillförlitlighet. De vilar dock på samtida anteckningar och avslöjar inga sensationella saker. Bristen på samordning och ledning illustreras också här. Man slås vidare av hur många ledamöter, även de med teologisk utbildning, som öppet sade sig vara dåligt insatta i frågan. Här fanns tydligen en lakun i svensk teologi vid denna tid. Av de sex biskopar som röstade ja 1958 erkände tre att de var okunniga i Nya testamentets ställning i ämbetsteologin över huvud. ”En av dem förklarade dagen efter omröstningen att han kände sig själssjuk, därför att han röstat fel.”

Teologiskt var positionerna mera låsta än året innan. Motståndarna upplevde att de var utsatta för ett hårt tryck att ändra sig. Även om inget uttalat hot fanns från statens sida, så ligger det sanning i dessa ord när mötet väl var avslutat: ”Det var tveklöst så att riksdag och regering drivit fram beslutet” (Brohed). Också på anhängarsidan hördes tongångar som knappast hade framförts tidigare. En kvinnlig ledamot av kyrkomötet yttrade: ”Att hindra kvinnan från att vigas till präst är enligt min mening ett kvinnoförtryck, som inte överensstämmer med större delen av svenska folkets uppfattning.” Mot denna öppna hänvisning till folkets röst bryter sig den subtila akademiska argumentation som kunde höras i flera inlägg men som sannolikt gick över mångas huvuden. Ur en logisk synvinkel har de olika argumentationstyperna samlats och analyserats i Tord Simonssons bok Kyrkomötet argumenterar (1963).

Flera talare varnade eftertryckligt för att kyrkan genom eftergift skulle kunna falla offer för tidsandan. Det ord som numera så ofta används i kyrkliga dokument – förändringsbenägenhet – var vid denna tid ännu okänt. Redan 1957 framhöll en av biskoparna: ”En av kyrkans uppgifter är att förbliva vid sin egenart, och inför den har kyrkan i de prövande tiderna gång på gång blivit ställd.” Biskopen av Lund, Anders Nygren – själv en teolog med världsrykte – framhöll ständigt risken av att kyrkan anpassade sig efter tidsandan. Kyrkan skulle stå för det annorlunda, det som inte kunde återfinnas i tidspräglade dokument. Flera talare på denna sida tycks inte i och för sig ha varit främmande för att det kunde finnas tidspräglade saker även i de bibliska texterna, men dit ville man inte hänföra kyrkans sätt att ordna sitt ämbete.

Tidigt antyddes i debatten att vad man nu stod inför var en kamp mellan kyrka och stat. Detta kan synas förvånande mot bakgrund av de försonliga ord med vilka statsrådet Ragnar Edenman öppnade debatten och presenterade regeringens skrivelse. I detta anförande finns samma inställning som sedan kom att utgöra den så kallade samvetsklausulen, egentligen en skrivning av det tillfälliga utskottet. Edenman sade att han talade på en fullständigt enig regerings vägnar då han framhöll, att någon åsiktsförföljelse aldrig skulle inträffa – ”åtminstone inte så länge vi har vårt nuvarande demokratiska samhällsskick” – och att prästlöftena inte fick tolkas så, att den som avvisade den tilltänkta reformen inte skulle få prästvigas. Dessa generösa ord kan nog ha påverkat flera osäkra deltagare i kyrkomötet – skulle det bli på det sättet, då fanns det ingen anledning att motsätta sig.

Bland de tre avslagsmotioner som inlämnats fanns en som var undertecknad av tre biskopar, däribland Anders Nygren. Den tog upp relationen kyrka–stat och sökte finna en lösning ur dödläget. Saken var den att när statliga ämbeten öppnats för kvinnor så hade det i Regeringsformen insatts ett stadgande (RF § 28:3) enligt vilket regeringen ej fick utnämna kvinna till prästerlig tjänst ”om ej annat blivit bestämt i kyrkolags form.” Biskoparna föreslog nu, att kyrkomötet skulle meddela regeringen, att man inte motsatte sig upphävande av denna bestämmelse. Detta skulle överlåta det faktiska beslutet i ämbetsfrågan åt regering och riksdag, och kyrkan skulle slippa att själv fatta ett beslut.

Redan tidigt var utgången klar. Den ovan relaterade biskopsmotionen hade inga utsikter till framgång – det skulle ha varit närmast fegt av kyrkomötet att överlåta avgörandet åt statsmakterna för att därefter två sina händer. De argument i sakfrågan som framfördes var de som användes vid föregående års möte, men måhända med större pregnans och vältalighet, allteftersom klockan tickade. Diskussionsprotokollet upptar 150 tättryckta sidor under två dagars debatt! Särskilt ett längre anförande av professorn i dogmatik i Uppsala, Hjalmar Lindroth, förtjänar att lyftas fram, liksom tal av domprosten i Växjö, G.A. Danell, och – givetvis – biskopen i Göteborg, Bo Giertz. På den andra sidan var tale-konsten inte riktigt lika väl utvecklad. Måhända besvärades jasidans företrädare av vetskapen att de stod på statens sida. Segern var redan vunnen, det gällde endast av avvakta tiden. Då behöver man inte tala så mycket för sin sak.

De kanske mest intressanta synpunkterna gällde framtiden. Hur skulle det komma att gå för dem – främst präster, men också lekmän – som inte fann sig i nyordningen? Regeringen genom Ragnar Edenman tycktes måna särskilt om dessa avvikare. Förutsättningen för denna välvilja var nog en övertygelse om att motståndet var begränsat till små och marginella grupper och att det skulle vara utdött efter några år. Där tog man storligen miste. Men det fanns enstaka röster som redan nu ifrågasatte om den av alla eftersträvade generositeten mot minoriteten verkligen skulle bli möjlig. Ganska krasst, men realistiskt, uttalade sig juristen professor Hassler: ”Lag är lag och tjänsteplikt är tjänsteplikt, oavsett vad ett kyrkomötesutskott skriver i sin motivering.” Där fick samvetsklausulen dödsstöten redan vid sin födelse.

Ekumeniska synpunkter var inte helt frånvarande i debatten men var mycket marginella. Det helt dominerande perspektivet var svenskt och endast svenskt. Inte oväntat var det de lutherska systerkyrkorna som då stod i fokus. Förhållandena i Danmark och Norge var inte helt jämförbara, eftersom ämbetet där öppnats för kvinnor genom ensidigt beslut av folketing/storting. Förvånande är att den anglikanska kyrkan inte nämndes oftare. Att den katolska kyrkan nästan helt lyser med sin frånvaro kanske inte förvånar vid denna tid. Dogmatikprofessorn i Lund, Ragnar Bring, sade en gång på tal om motståndarna att ”katolska tankar ligger liksom i luften”. På det vetenskapliga planet kunde dock katolikerna ha mycket att ge, och ”en dominikanpater” hade nyligen varit en uppskattad medlem av hans seminarium.

I den slutliga omröstningen blev det 69 jaröster och 29 nejröster. Två reservationer anmäldes och stöddes av 24 ledamöter. Den märkligaste reservationen anmäldes av biskop Nygren, som menade att Svenska kyrkan genom sitt beslut växlat in på ”gnostikers och svärmeandars spår”, något som debatten skulle ha gett klart vid handen. Det är helt tydligt att kyrkomötet blev överrumplat av denna reservation, skarpare i tonen än något annat som sagts. Av tolv närvarande biskopar (den utnämnde ärkebiskopen Gunnar Hultgren hade ännu inte tillträtt) röstade fem emot, dessutom domprosten i Uppsala som locum tenens eller företrädande domkapitlet.

Från katolsk synpunkt är naturligtvis det märkligaste att kyrkan inte själv fick bestämma hur ämbetet skulle utgestaltas. Det måste dock i rättvisans namn framhållas, att kyrkomötet hade kunnat utnyttja sin vetorätt – man var inte predestinerad till att godta förslaget. Det är svårt att säga vad ett nej hade fått för konsekvenser. Ett avskaffande av vetorätten skulle ha krävt grundlagsändring; en annan – och mera sannolik – utveckling hade varit att en skilsmässa mellan kyrka och stat snabbt drivits fram, säkert på för kyrkan ofördelaktiga villkor. En kyrkosplittring var knappast aktuell vid denna tid, och Bo Giertz lade hela sin auktoritet i vågskålen för att hindra en splittring. Ett begränsat antal konversioner blev följden.

Ytterligare en synpunkt är tänkvärd ur katolskt perspektiv. Man talade om kyrkans ämbete eller prästämbetet, men att också biskopsämbetet kom med på köpet tycks inte ha besvärat någon. Det skulle ju också dröja åtskilliga decennier innan Svenska kyrkan fick en kvinnlig bis-kop. Vid denna tid var den teologiska reflexionen kring just biskopen inte så välutvecklad i Svenska kyrkan, bortsett från högkyrkliga grupperingar. Vigningsakterna har dock alltid förbehållits biskopen, och att införandet av kvinnliga biskopar måste få avsevärda ekumeniska följder borde ha stått klart för alla.

För katolsk teologi – även före Vaticanum II – är biskopen innehavare av enhetens ämbete. Alla genomgripande förändringar på denna punkt får omedelbara följdverkningar i nästan hela kyrkolivet. Men också för anglikansk teologi och kyrkosyn är biskopen helt avgörande, och åtminstone den formen av ekumenisk kontakt – utvecklad redan under Söderbloms tid – borde ha lett till eftertanke. Men av detta märks inget i protokollen. Frågan är om någon annan episkopal kyrka i världen skulle ha genomfört en sådan reform mot bakgrund av ett sådant motstånd i just episkopatet. Men Svenska kyrkan var fångad i en statlig rävsax.

I den katolska pressen – så liten den nu var – kommenterades dessa händelser inte mycket. Nr 4 av Credo 1957 har en redaktionell kommentar till det första kyrkomötet med rubriken ”Kvinnans behörighet till prästämbetet”. Man varnar där för att låsa fast sig vid några yttranden i Nya testamentet, ”ty de enskilda paulinska texter, som man huvudsakligen brukar åberopa mot kvinnans behörighet, pekar inte entydigt i den riktningen”. Mot bakgrund av att analysen av just dessa Paulustexter helt hade dominerat debatten i kyrkomötet är denna synpunkt anmärkningsvärd och i sak säkert helt riktig. Ur katolskt perspektiv är frågan om kvinnan och vigningens sakrament dock klar, även om den inte dogmatiskt har definierats. Det kan dock noteras att nr 1 av Credo 1958 har en artikel av Gunnel Vallquist, ”Kvinnliga präster i Rom?” Slutorden lyder: ”Endast den allmänneliga kyrkliga traditionen kan för katoliken ge entydigt besked om kvinnans behörighet till prästämbetet. Utanför den delar sig meningarna. Innanför den är en utveckling möjlig.”

I ett femtioårsperspektiv är det knappast de olika argumentationstyperna som slår en. Behovet av att tolka bibeltexter framhölls lika starkt då som nu. Exegeter har olika uppfattning, då som nu. Märkligt är att ordet hermeneutik, nu på allas läppar, då knappast förekom. Enda gången det används är intressant nog av Anders Nygren. Utan det är snarast nejsidans totala förlust som kommer att prägla minnesbilden. För femtio år sedan var motståndarna en respekterad och ansedd minoritet av inte så liten omfattning, vars åsikter togs på allvar. Nu är de reducerade till en knappast märkbar grupp och deras åsikter avfärdas som närmast löjeväckande, i varje fall helt orimliga. För femtio år sedan fanns insikten, även bland ivriga anhängare av reformen, att de andra dock företrädde det som alltid varit kyrkans uppfattning. Nu saknas denna insikt och femtioårsminnet kan därför firas med all triumfalism. Jasidans seger har blivit så total att de inte själva orkar bära den. Däri ligger det märkligaste i dessa båda kyrkomöten.

Litteratur
Åttonde bandet av Sveriges kyrkohistoria: Ingmar Brohed. Religionsfrihetens och ekumenikens tid (2005) och där anförd litteratur. Nils Johanssons minnesanteckningar publicerades i Svensk Pastoraltidskrift 43/2001, s. 89–94, 109–114. I memoarlitteraturen märks Olov Hartman, Färdriktning (1979). Också Sven-Åke Rosenbergs bok med biskopsbiografier, Män med mitra (1992) innehåller många intressanta minnesbilder från denna tid.