Nattfåglar, död och sybehörsaffär

Ann Ståhlberg, Döden och sybehörsaffären,
Förlag Kolibri 2002.
Sara Gustafsson, Nattfåglar, Förlag Kolibri 2002.
Ann Ståhlberg, Döden och sybehörsaffären,
Förlag Kolibri 2002.
Sara Gustafsson, Nattfåglar, Förlag Kolibri 2002.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Ett bokförlag som specialiserat sig enbart på lyrik är förlaget Kolibri. Det började sin verksamhet år 1977 med ambitionen att ge ut ”böcker som sannolikt ingen annan skulle ge ut men som är för bra för att inte bli utgivna”. Under hösten 2000 utvidgade man verksamheten och startade ett långsiktigt nordiskt projekt, omfattande lyriker från alla de nordiska länderna. Carl Magnus von Seth står i spetsen för detta företag. Förlaget har hittills givit ut ett knappt tjugotal titlar, några klassiker som exempelvis Birger Sjöberg och Elmer Diktonius, några etablerade äldre diktare som Stig Johansson och Sven Christer Swahn, men påfallande många av författarna förefaller att vara debutanter. Det är bara att glädja sig över att det finns ett förlag som vågar ge sig in i den hårda marknaden. Det brukar ju nämligen hävdas att lyriksamlingar säljer dåligt. Formatet på diktsamlingarna är behändigt, papperet av god kvalitet och trycket sobert. Det bör också uppmärksammas att förlaget inte bara publicerar sig i bokform utan också på nätet, www.lyrik.nu. Där finns givetvis de kompletta texterna men författarna porträtteras också i text och bild.

Ann Ståhlberg debuterade år 2002 med diktsamlingen Döden och sybehörsaffären. Rubriken kan tyckas något kryptisk. Sybehörsaffärer hör i allmänhet en gången tid till. Är det fråga om nostalgiska tillbakablickar på forna tiders idylliska tillvaro med köpslagan i lugn och ro i en specialaffär av detta sobra slag? I en av dikterna heter det: ”Dödens käft kan inte nå mig när jag handlar där.”

Ann Ståhlberg presenterar sig sist i boken. Hon är 47 år, alltså en mogen ålder för att vara debutant. Hon är lärare för barn med läs- och skrivsvårigheter, har alltid velat skriva och ”alltid haft något slags mellanrum mellan mig och världen. I det rummet har jag drömt och fantiserat mycket och jag har under åren längtat alltmer efter att få tid att skriva.” Under våren 1999 gick hon på en skrivarkurs, ledd av Tom Hedlund, och detta beskriver hon som incitamentet till att våga ta tjänstledigt och isolera sig i en banvaktsstuga med vedspis i Hälsingland. Yttre isolering är inte nog för att inspirationen skall flöda, men till slut blev det en diktsamling.

Dikterna är försiktigt modernistiska, i allmänhet inte rimmade men inte heller experimenterande. Prosalyriken är tydligen en omtyckt genre av författaren, men också haikuliknande kortdikter. Dessutom ger hon sig med viss framgång på det svåra versmåttet sonett.

Hon minns fadern, elektrikern, med ömhet. Hon skriver sensibelt om naturen och årstidernas gång, gärna i samspel med människor. Sköra händer plockar nypon för att torka dem till te. Men där finns också dikter som stillsamt och eftertänksamt borrar sig in i de existentiella frågorna om liv och död och människan som en del av kretsloppet: ”Då är du bara gräs och vind och snö / din andedräkt är rök ur björkens hängen.”

Den unga Sara Gustafsson, född 1978, är djärvare i sin framtoning i diktsamlingen Nattfåglar. I ett Efterord kommenterar hon titeln bl.a. med följande ord: ”Natten är då jorden vänt sitt ansikte från solen. Då jorden blundar och människan sover. […] Natten kan vara utvärtes eller invärtes, eller bådadera. Samtidigt. För att se bra om natten krävs ofta särskilt känsliga ögon, som vissa fåglar är utrustade med.” Hon skriver också att vissa fågelarter är vakna på natten och de går därför miste om kontakten med andra fågelarter. När det blir kallt, flyttar en del fåglar söderut, andra får kraftigare fjädrar mot kylan. ”Vissa börjar skriva poesi.”

I efterordet identifierar hon sig alltså mycket tydligt med en nattens fågel, som har skarp blick och som i nattens mörker kan få andra perspektiv på händelser och ting, men som går miste om kontakten med andra och som kanske fryser i kylan. Ensamhet och ångest gestaltas i några korta paradoxala frågor:

”… Finns det ett landskap större än kärleken?

Finns det en ö utan kust

ett hav utan botten?

Finns det en kärlek vars kökslampa brinner

i den väntande nattens slagg? … ”

Diktsamlingen har två motton, båda ur Gamla testamentet: ”Bara en vindfläkt är människorna, de dödliga endast ett bländverk. Läggs de i vågskålen höjer den sig, ja, de är lättare än luft.” (Ps 62:10) och: ”Ingen minns de släkten som gått, och framtida släkten skall glömmas av dem, som följer efter” (Pred 1:11). Mottona förstärker atmosfären av ensamhet och av tidens meningslösa flykt.

Men det finns också andra stämningar i boken. Ett antal dikter har titlar, knutna till ett kristet liv: Brödsbrytelse, Credo, Högmässa, Hymn. Andra talar om utsattheten, exempelvis dikten ”Du som är rädd att falla”:

”Du som är rädd att falla; tänk dig

att vågorna aldrig når fram

de misslyckas, och det är deras verk.

Och ändå kröns deras huvuden av vilja.

Du som väntar på svar; tänk dig

att tålamod är en övning

tänk dig att du kan plocka stunder

med pincett

att du kan gå vidare förbi dörrar rödmålade

av stressat blod

att du kan öppna blodets egna dörrar;

blinda av blind väntan.

Utan att sakna världen.

Du som menar att du är förvisad till ondska;

tänk att inom dig finns någon du inte mött på länge.

Att du kan bli plötsligt tydlig

för dig själv.”

Det handlar om identitet, om förtröstan trots allt, men i många dikter överväger rotlösheten. ”Jag är en flykting i mitt eget liv / min egen kniv, min egen undergång. / Det är en jordbunden fågel som pulserar / pulvriserar mig inifrån / vingslagen, rotlösheten.” Associationerna går vidare till flyktingtåg, till ”skymningsbristning” och till ”månflimmer bland granarna / mina glesa orossystrar; spridda tankar i dunklet.”

Sara Gustafsson har språklig sensibilitet, förmåga att skapa nya metaforer för känslor av utsatthet, ensamhet, ångest men också för tillit och tålamod. Det är frestande att citera dikt efter dikt. Recensenten kan bara uppmana läsaren: tag och läs!

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Ann Ståhlberg, Döden och sybehörsaffären,
Förlag Kolibri 2002.
Sara Gustafsson, Nattfåglar, Förlag Kolibri 2002.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Ett bokförlag som specialiserat sig enbart på lyrik är förlaget Kolibri. Det började sin verksamhet år 1977 med ambitionen att ge ut ”böcker som sannolikt ingen annan skulle ge ut men som är för bra för att inte bli utgivna”. Under hösten 2000 utvidgade man verksamheten och startade ett långsiktigt nordiskt projekt, omfattande lyriker från alla de nordiska länderna. Carl Magnus von Seth står i spetsen för detta företag. Förlaget har hittills givit ut ett knappt tjugotal titlar, några klassiker som exempelvis Birger Sjöberg och Elmer Diktonius, några etablerade äldre diktare som Stig Johansson och Sven Christer Swahn, men påfallande många av författarna förefaller att vara debutanter. Det är bara att glädja sig över att det finns ett förlag som vågar ge sig in i den hårda marknaden. Det brukar ju nämligen hävdas att lyriksamlingar säljer dåligt. Formatet på diktsamlingarna är behändigt, papperet av god kvalitet och trycket sobert. Det bör också uppmärksammas att förlaget inte bara publicerar sig i bokform utan också på nätet, www.lyrik.nu. Där finns givetvis de kompletta texterna men författarna porträtteras också i text och bild.

Ann Ståhlberg debuterade år 2002 med diktsamlingen Döden och sybehörsaffären. Rubriken kan tyckas något kryptisk. Sybehörsaffärer hör i allmänhet en gången tid till. Är det fråga om nostalgiska tillbakablickar på forna tiders idylliska tillvaro med köpslagan i lugn och ro i en specialaffär av detta sobra slag? I en av dikterna heter det: ”Dödens käft kan inte nå mig när jag handlar där.”

Ann Ståhlberg presenterar sig sist i boken. Hon är 47 år, alltså en mogen ålder för att vara debutant. Hon är lärare för barn med läs- och skrivsvårigheter, har alltid velat skriva och ”alltid haft något slags mellanrum mellan mig och världen. I det rummet har jag drömt och fantiserat mycket och jag har under åren längtat alltmer efter att få tid att skriva.” Under våren 1999 gick hon på en skrivarkurs, ledd av Tom Hedlund, och detta beskriver hon som incitamentet till att våga ta tjänstledigt och isolera sig i en banvaktsstuga med vedspis i Hälsingland. Yttre isolering är inte nog för att inspirationen skall flöda, men till slut blev det en diktsamling.

Dikterna är försiktigt modernistiska, i allmänhet inte rimmade men inte heller experimenterande. Prosalyriken är tydligen en omtyckt genre av författaren, men också haikuliknande kortdikter. Dessutom ger hon sig med viss framgång på det svåra versmåttet sonett.

Hon minns fadern, elektrikern, med ömhet. Hon skriver sensibelt om naturen och årstidernas gång, gärna i samspel med människor. Sköra händer plockar nypon för att torka dem till te. Men där finns också dikter som stillsamt och eftertänksamt borrar sig in i de existentiella frågorna om liv och död och människan som en del av kretsloppet: ”Då är du bara gräs och vind och snö / din andedräkt är rök ur björkens hängen.”

Den unga Sara Gustafsson, född 1978, är djärvare i sin framtoning i diktsamlingen Nattfåglar. I ett Efterord kommenterar hon titeln bl.a. med följande ord: ”Natten är då jorden vänt sitt ansikte från solen. Då jorden blundar och människan sover. […] Natten kan vara utvärtes eller invärtes, eller bådadera. Samtidigt. För att se bra om natten krävs ofta särskilt känsliga ögon, som vissa fåglar är utrustade med.” Hon skriver också att vissa fågelarter är vakna på natten och de går därför miste om kontakten med andra fågelarter. När det blir kallt, flyttar en del fåglar söderut, andra får kraftigare fjädrar mot kylan. ”Vissa börjar skriva poesi.”

I efterordet identifierar hon sig alltså mycket tydligt med en nattens fågel, som har skarp blick och som i nattens mörker kan få andra perspektiv på händelser och ting, men som går miste om kontakten med andra och som kanske fryser i kylan. Ensamhet och ångest gestaltas i några korta paradoxala frågor:

”… Finns det ett landskap större än kärleken?

Finns det en ö utan kust

ett hav utan botten?

Finns det en kärlek vars kökslampa brinner

i den väntande nattens slagg? … ”

Diktsamlingen har två motton, båda ur Gamla testamentet: ”Bara en vindfläkt är människorna, de dödliga endast ett bländverk. Läggs de i vågskålen höjer den sig, ja, de är lättare än luft.” (Ps 62:10) och: ”Ingen minns de släkten som gått, och framtida släkten skall glömmas av dem, som följer efter” (Pred 1:11). Mottona förstärker atmosfären av ensamhet och av tidens meningslösa flykt.

Men det finns också andra stämningar i boken. Ett antal dikter har titlar, knutna till ett kristet liv: Brödsbrytelse, Credo, Högmässa, Hymn. Andra talar om utsattheten, exempelvis dikten ”Du som är rädd att falla”:

”Du som är rädd att falla; tänk dig

att vågorna aldrig når fram

de misslyckas, och det är deras verk.

Och ändå kröns deras huvuden av vilja.

Du som väntar på svar; tänk dig

att tålamod är en övning

tänk dig att du kan plocka stunder

med pincett

att du kan gå vidare förbi dörrar rödmålade

av stressat blod

att du kan öppna blodets egna dörrar;

blinda av blind väntan.

Utan att sakna världen.

Du som menar att du är förvisad till ondska;

tänk att inom dig finns någon du inte mött på länge.

Att du kan bli plötsligt tydlig

för dig själv.”

Det handlar om identitet, om förtröstan trots allt, men i många dikter överväger rotlösheten. ”Jag är en flykting i mitt eget liv / min egen kniv, min egen undergång. / Det är en jordbunden fågel som pulserar / pulvriserar mig inifrån / vingslagen, rotlösheten.” Associationerna går vidare till flyktingtåg, till ”skymningsbristning” och till ”månflimmer bland granarna / mina glesa orossystrar; spridda tankar i dunklet.”

Sara Gustafsson har språklig sensibilitet, förmåga att skapa nya metaforer för känslor av utsatthet, ensamhet, ångest men också för tillit och tålamod. Det är frestande att citera dikt efter dikt. Recensenten kan bara uppmana läsaren: tag och läs!