Olika perspektiv på profeten Muhammeds liv

Jan Hjärpe: Bilden av profeten, Berättelserna om Muhammed och deras funktion förr och nu. Leopard förlag 2011.
Jan Hjärpe: Bilden av profeten, Berättelserna om Muhammed och deras funktion förr och nu. Leopard förlag 2011.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Under islams 1 400 åriga historia har det skrivits otaliga böcker och biografier om islams profet Muhammed. De som har hållit i pennan har haft rätt skilda karaktärer. Bland dessa kan man hitta allt från hatpredikanter, religiösa motståndare, polemiker och antagonister till politiker, pedagoger, kulturpersonligheter, författare och vetenskapsmän tillhörande olika discipliner såsom historiker, religionsvetare, religionshistoriker, idéhistoriker, sociologer, psykologer med flera. Till dessa kan också läggas muslimska tänkare, vetenskapsmän och författare som försökt kartlägga profetens liv i detalj, eftersom Muhammed har uppfattats som en förebild för muslimerna, och dessutom har hans göranden och uttalanden i olika sammanhang haft stor betydelse för korantolkningen och för rättstolkningen. Den gemensamma nämnaren för alla kategorier har varit att de har velat ta fram den sanna bilden av Muhammed. Detta är dock det enda som förenar dem med varandra. Det som har skilt dem från varandra är de bevekelsegrunder som de har valt, utgått ifrån eller låtit sig styras av för att teckna bilden av Muhammeds liv och hans personlighet. Dessa har varit högst varierande.

I sin bok Bilden av profeten, Berättelserna om Muhammed och deras funktion förr och nu ger Jan Hjärpe, professor emeritus i islamologi, en inblick i de olika Muhammedbiografiernas utgångspunkter och bevekelsegrunder. Hjärpe har gjort ett urval av den otaliga mängd Muhammedbiografier som finns att tillgå. Många av de biografier som Hjärpe undersöker har haft stor betydelse för bilden av Muhammed framför allt i den europeisk-västerländska kontexten.

Boken kan sägas bygga på två parallella utgångspunkter. Den ena utgörs av en genomgång av de viktigaste Muhammedbiografierna och deras bevekelsegrunder. Parallellt med sin analys av dessa biografier tecknar Hjärpe en bild av Muhammeds liv; födelsen, uppväxten, giftermålet med änkan Khadija, kallelseupplevelsen och livet i egenskap av gudomligt sändebud, rasul Allah, konflikten med de ledande klanerna i Mekka, hans olika roller som religionsstiftare, skiljedomare, statsman, hans allianser och giftermålen under Medinatiden som hade politiska syften och skulle förstärka allianserna, hans engagemang i krigshandlingarna mot Mekkas ledande klaner, det oblodiga intåget i Mekka tio år efter emigrationen och mycket annat som hände fram till döden 632. Man skulle kunna säga att boken utgör en mindre Muhammedbiografi.

I Hjärpes upplysande genomgång av Muhammedbiografier lämnas de mest vulgära, polemiska och demoniserande skildringarna av Muhammeds personlighet utanför, men han berör ändå frågan varför den danska tidningen Jyllandspostens publicering av nidteckningarna av Muhammed väckte så starka känslor bland muslimer i gemen. Svaret söker han i det faktum att dessa var anakronistiska, tendentiösa och att de utgick från den mycket islamfientliga agenda som under lång tid dominerat den danska politiken och det danska samhälls- och kulturklimatet.

Fokus ligger på utvecklingen under modern tid och de akademiska traditioner som tagit sig an denna uppgift. Genomgången av dessa Muhammedbiografier visar att de moderna västerländska Muhammedbiografierna har styrts av en rad olika vetenskapliga paradigm. Det faktum att flertalet Muhammedbiografier under 1800-talet tar sin utgångspunkt i det essentialistiska paradigmet är inte någon slump. 1800-talet var en tid då sekulariseringsperspektivet slog igenom som tydligast och religioner sågs som ett resultat av individuella personligheters upplevelser, vilket motiverade biografier över religionsstiftare. Utgångspunkten var att man skulle förstå religionens yttersta väsen genom att tränga in i dess tidigaste form och av detta skäl var en studie av religionsstiftaren av största betydelse. I dessa Muhammedbiografier värderas de olika historiska källor som finns tillgängliga för att man ska kunna bilda sig en uppfattning om Muhammeds psyke. Det största problemet med denna metod var, som Hjärpe påpekar, att dess källkritik var nästan obefintlig och att man inte drog sig för att använda källmaterial som daterades till 700 år efter Muhammeds död.

Nästa våg av Muhammedbiografier tog intryck av det historiematerialistiska perspektivet som utgick från att religiösa idétraditioner skulle förstås utifrån sociala och ekonomiska faktorer och utvecklingen av materiella förhållanden. Dessa biografier som hade en evolutionistisk bevekelsegrund såg på Muhammeds föreställningar som en överbyggnad till de materiella förhållandena. En sådan biografi skrevs i mitten av 1900-talet av Montgomery Watt som i och för sig inte förnekade att Muhammed drevs av en uppriktig tro och att han hade andliga upplevelser och auditioner. I hans biografi framstår Muhammed snarare som en klok människa och en rationell politiker, diplomat och statsman. Men han understryker samtidigt att Muhammeds budskap fyllde ett livsåskådningstomrum som hade uppstått på den arabiska halvön till följd av den förändring som detta samhälle hade genomgått då det beduinska nomadtillståndet i allt större omfattning ersatts av bofasta förhållanden med handel och jordbruk.

Det var i denna kontext som grupp- och stamtillhörighet och lojalitet som var knutna till nomadförhållandet hade börjat ge vika för en individuell identitet i bofasta förhållanden. Det var också detta som gjorde att det då fanns ett behov av en ny religiös idétradition som inte lät sig begränsas av tribalismens kollektivism. Muhammeds förtjänst var, enligt Watt, att han förenade beduinska manlighets- och lojalitetsideal, muruwwa, med gnostiska element ur den abrahamitiska religiösa idétradition som sedan tidigare fanns på den arabiska halvön och som Muhammed hade kommit i kontakt med genom sina handelsresor till bland annat Syrien och genom kontakterna med judiska stammar som var bosatta i hans närområde.

De historiematerialistiska Muhammedbiografierna fick snart mothugg genom en ny våg av psykologiska förklaringar som återigen sökte grunden för religiösa föreställningar i religionsstiftarens psyke. Utgångspunkten var att varje religiös idétradition har sin grund och början i upplevelsen hos den ledande och skapande religiösa personligheten och av detta skäl skulle man underkasta Muhammeds personlighet och hans utveckling en psykologisk analys.

Ännu en våg av Muhammedbiografier är de som utgår från en idé- och religionshistorisk förklaringsmodell som undersöker hur religiösa föreställningar, ritualer och lärosatser har vandrat från en miljö till andra kontexter. I denna modell är man på jakt efter de långa linjerna av idéhistorisk kontinuitet och influenser som går att spåra långt tillbaka i tiden. Man sökte efter drag, strukturer, ritualer, ortopraxi, rättspraxis och läromönster som Muhammed introducerade, vilkas förlaga går att spåra långt tillbaka i Mellanösterns religiösa idévärld. Bland dessa hittar vi den svenske religionshistorikern Tor Andrae som genom en studie av Koranverser från Mekkatiden – det vill säga verser som tillhör perioden då Muhammed tog emot kallelsen fram till emigrationen till Medina år 622 – anser sig kunna visa att dessa verser bär tydliga drag av motiv, bildspråk och retoriska särdrag som går att finna hos den syrisk-kristna predikotraditionen. Karaktäristiskt för dessa verser är förutom deras poetiska kraft och känslostarka bildspråk att de är intensiva verser som uppmanar till omvändelse, polemiserar mot dem som inte tror på budskapet och skildrar på ett glödande sätt den Yttersta domens dag och dess förebud. Andrae understryker att omvändelsemotivet och fruktan för Domens dag är någonting som dominerar den tidens östkristna förkunnelse.

Hjärpe ger också en god inblick i de olika källor som legat till grund för Muhammedbiografierna och använder själv dessa källor i sin lilla Muhammedbiografi. Han går in på sådana frågor som varför Koranen ensamt inte kan användas som källa för att teckna Muhammeds biografi. Han understryker det viktiga i att med hjälp av de så kallade Siraböckerna (detaljerade berättelser om Muhammeds livsväg), hadith-samlingar (samlingar bestående av Muhammeds uttalanden, beslut och handlingar), tafsirlitteratur (Korantolkningar) och tidiga krönikor samt ett källkritiskt perspektiv kontextualisera Koranens innehåll för att därigenom bilda sig en uppfattning om Muhammed. En metod som för övrigt varit den oftast förekommande i den muslimska traditionen.

Boken ger inte bara insyn i de icke-muslimska tänkarnas Muhammedbiografier. Trots sitt lilla omfång hinner Hjärpe att i korthet beröra nutida Muhammedbiografier av muslimska tänkare verksamma i väst. Dit hör Tariq Ramadan och konvertiten Martin Lings biografier vars verk skiljer sig från de tidigare nämnda biografierna då de har en inomislamisk bevekelsegrund. Deras arbete behandlas emellertid inte lika utförligt.

Hjärpe markerar tydligt sina ståndpunkter i sin genomgång av de olika biografierna och de paradigm som har styrt dessa. Han drar sig exempelvis inte för att recensera sin gamle lärare Geo Widengren, som även han var involverad i arbetet med att teckna en bild av Muhammeds liv. Hjärpes bok är ett välkommet bidrag och kan ses som en fin och pedagogiskt upplagd orienteringskarta som hjälper den intresserade att hitta rätt i den uppsjö av verk som denna genre har genererat under de senaste 1 400 åren. Vi har inte sett slutet på bidragen inom denna genre, men förtjänsten med Hjärpes bok är att den på ett föredömligt sätt sammanfattar de perspektiv som har varit dominerande. Han visar också att de perspektiv och paradigm som har valts inte varit så oskyldiga. Berättelser av historiska skeenden legitimerar, som Hjärpe påpekar, aktioner, konflikter och krig. Bevekelsegrund, perspektiv, paradigm och den selektion och analys av historiska händelser som följer av dessa blir avgörande för hur vi väljer ut vad som ska ses som sant och betydelsefullt i det förgångna, men också vilken betydelse de ska få för vår samtid.

Mohammad Fazlhashemi är professor i idéhistoria vid Umeå universitet.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Jan Hjärpe: Bilden av profeten, Berättelserna om Muhammed och deras funktion förr och nu. Leopard förlag 2011.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Under islams 1 400 åriga historia har det skrivits otaliga böcker och biografier om islams profet Muhammed. De som har hållit i pennan har haft rätt skilda karaktärer. Bland dessa kan man hitta allt från hatpredikanter, religiösa motståndare, polemiker och antagonister till politiker, pedagoger, kulturpersonligheter, författare och vetenskapsmän tillhörande olika discipliner såsom historiker, religionsvetare, religionshistoriker, idéhistoriker, sociologer, psykologer med flera. Till dessa kan också läggas muslimska tänkare, vetenskapsmän och författare som försökt kartlägga profetens liv i detalj, eftersom Muhammed har uppfattats som en förebild för muslimerna, och dessutom har hans göranden och uttalanden i olika sammanhang haft stor betydelse för korantolkningen och för rättstolkningen. Den gemensamma nämnaren för alla kategorier har varit att de har velat ta fram den sanna bilden av Muhammed. Detta är dock det enda som förenar dem med varandra. Det som har skilt dem från varandra är de bevekelsegrunder som de har valt, utgått ifrån eller låtit sig styras av för att teckna bilden av Muhammeds liv och hans personlighet. Dessa har varit högst varierande.

I sin bok Bilden av profeten, Berättelserna om Muhammed och deras funktion förr och nu ger Jan Hjärpe, professor emeritus i islamologi, en inblick i de olika Muhammedbiografiernas utgångspunkter och bevekelsegrunder. Hjärpe har gjort ett urval av den otaliga mängd Muhammedbiografier som finns att tillgå. Många av de biografier som Hjärpe undersöker har haft stor betydelse för bilden av Muhammed framför allt i den europeisk-västerländska kontexten.

Boken kan sägas bygga på två parallella utgångspunkter. Den ena utgörs av en genomgång av de viktigaste Muhammedbiografierna och deras bevekelsegrunder. Parallellt med sin analys av dessa biografier tecknar Hjärpe en bild av Muhammeds liv; födelsen, uppväxten, giftermålet med änkan Khadija, kallelseupplevelsen och livet i egenskap av gudomligt sändebud, rasul Allah, konflikten med de ledande klanerna i Mekka, hans olika roller som religionsstiftare, skiljedomare, statsman, hans allianser och giftermålen under Medinatiden som hade politiska syften och skulle förstärka allianserna, hans engagemang i krigshandlingarna mot Mekkas ledande klaner, det oblodiga intåget i Mekka tio år efter emigrationen och mycket annat som hände fram till döden 632. Man skulle kunna säga att boken utgör en mindre Muhammedbiografi.

I Hjärpes upplysande genomgång av Muhammedbiografier lämnas de mest vulgära, polemiska och demoniserande skildringarna av Muhammeds personlighet utanför, men han berör ändå frågan varför den danska tidningen Jyllandspostens publicering av nidteckningarna av Muhammed väckte så starka känslor bland muslimer i gemen. Svaret söker han i det faktum att dessa var anakronistiska, tendentiösa och att de utgick från den mycket islamfientliga agenda som under lång tid dominerat den danska politiken och det danska samhälls- och kulturklimatet.

Fokus ligger på utvecklingen under modern tid och de akademiska traditioner som tagit sig an denna uppgift. Genomgången av dessa Muhammedbiografier visar att de moderna västerländska Muhammedbiografierna har styrts av en rad olika vetenskapliga paradigm. Det faktum att flertalet Muhammedbiografier under 1800-talet tar sin utgångspunkt i det essentialistiska paradigmet är inte någon slump. 1800-talet var en tid då sekulariseringsperspektivet slog igenom som tydligast och religioner sågs som ett resultat av individuella personligheters upplevelser, vilket motiverade biografier över religionsstiftare. Utgångspunkten var att man skulle förstå religionens yttersta väsen genom att tränga in i dess tidigaste form och av detta skäl var en studie av religionsstiftaren av största betydelse. I dessa Muhammedbiografier värderas de olika historiska källor som finns tillgängliga för att man ska kunna bilda sig en uppfattning om Muhammeds psyke. Det största problemet med denna metod var, som Hjärpe påpekar, att dess källkritik var nästan obefintlig och att man inte drog sig för att använda källmaterial som daterades till 700 år efter Muhammeds död.

Nästa våg av Muhammedbiografier tog intryck av det historiematerialistiska perspektivet som utgick från att religiösa idétraditioner skulle förstås utifrån sociala och ekonomiska faktorer och utvecklingen av materiella förhållanden. Dessa biografier som hade en evolutionistisk bevekelsegrund såg på Muhammeds föreställningar som en överbyggnad till de materiella förhållandena. En sådan biografi skrevs i mitten av 1900-talet av Montgomery Watt som i och för sig inte förnekade att Muhammed drevs av en uppriktig tro och att han hade andliga upplevelser och auditioner. I hans biografi framstår Muhammed snarare som en klok människa och en rationell politiker, diplomat och statsman. Men han understryker samtidigt att Muhammeds budskap fyllde ett livsåskådningstomrum som hade uppstått på den arabiska halvön till följd av den förändring som detta samhälle hade genomgått då det beduinska nomadtillståndet i allt större omfattning ersatts av bofasta förhållanden med handel och jordbruk.

Det var i denna kontext som grupp- och stamtillhörighet och lojalitet som var knutna till nomadförhållandet hade börjat ge vika för en individuell identitet i bofasta förhållanden. Det var också detta som gjorde att det då fanns ett behov av en ny religiös idétradition som inte lät sig begränsas av tribalismens kollektivism. Muhammeds förtjänst var, enligt Watt, att han förenade beduinska manlighets- och lojalitetsideal, muruwwa, med gnostiska element ur den abrahamitiska religiösa idétradition som sedan tidigare fanns på den arabiska halvön och som Muhammed hade kommit i kontakt med genom sina handelsresor till bland annat Syrien och genom kontakterna med judiska stammar som var bosatta i hans närområde.

De historiematerialistiska Muhammedbiografierna fick snart mothugg genom en ny våg av psykologiska förklaringar som återigen sökte grunden för religiösa föreställningar i religionsstiftarens psyke. Utgångspunkten var att varje religiös idétradition har sin grund och början i upplevelsen hos den ledande och skapande religiösa personligheten och av detta skäl skulle man underkasta Muhammeds personlighet och hans utveckling en psykologisk analys.

Ännu en våg av Muhammedbiografier är de som utgår från en idé- och religionshistorisk förklaringsmodell som undersöker hur religiösa föreställningar, ritualer och lärosatser har vandrat från en miljö till andra kontexter. I denna modell är man på jakt efter de långa linjerna av idéhistorisk kontinuitet och influenser som går att spåra långt tillbaka i tiden. Man sökte efter drag, strukturer, ritualer, ortopraxi, rättspraxis och läromönster som Muhammed introducerade, vilkas förlaga går att spåra långt tillbaka i Mellanösterns religiösa idévärld. Bland dessa hittar vi den svenske religionshistorikern Tor Andrae som genom en studie av Koranverser från Mekkatiden – det vill säga verser som tillhör perioden då Muhammed tog emot kallelsen fram till emigrationen till Medina år 622 – anser sig kunna visa att dessa verser bär tydliga drag av motiv, bildspråk och retoriska särdrag som går att finna hos den syrisk-kristna predikotraditionen. Karaktäristiskt för dessa verser är förutom deras poetiska kraft och känslostarka bildspråk att de är intensiva verser som uppmanar till omvändelse, polemiserar mot dem som inte tror på budskapet och skildrar på ett glödande sätt den Yttersta domens dag och dess förebud. Andrae understryker att omvändelsemotivet och fruktan för Domens dag är någonting som dominerar den tidens östkristna förkunnelse.

Hjärpe ger också en god inblick i de olika källor som legat till grund för Muhammedbiografierna och använder själv dessa källor i sin lilla Muhammedbiografi. Han går in på sådana frågor som varför Koranen ensamt inte kan användas som källa för att teckna Muhammeds biografi. Han understryker det viktiga i att med hjälp av de så kallade Siraböckerna (detaljerade berättelser om Muhammeds livsväg), hadith-samlingar (samlingar bestående av Muhammeds uttalanden, beslut och handlingar), tafsirlitteratur (Korantolkningar) och tidiga krönikor samt ett källkritiskt perspektiv kontextualisera Koranens innehåll för att därigenom bilda sig en uppfattning om Muhammed. En metod som för övrigt varit den oftast förekommande i den muslimska traditionen.

Boken ger inte bara insyn i de icke-muslimska tänkarnas Muhammedbiografier. Trots sitt lilla omfång hinner Hjärpe att i korthet beröra nutida Muhammedbiografier av muslimska tänkare verksamma i väst. Dit hör Tariq Ramadan och konvertiten Martin Lings biografier vars verk skiljer sig från de tidigare nämnda biografierna då de har en inomislamisk bevekelsegrund. Deras arbete behandlas emellertid inte lika utförligt.

Hjärpe markerar tydligt sina ståndpunkter i sin genomgång av de olika biografierna och de paradigm som har styrt dessa. Han drar sig exempelvis inte för att recensera sin gamle lärare Geo Widengren, som även han var involverad i arbetet med att teckna en bild av Muhammeds liv. Hjärpes bok är ett välkommet bidrag och kan ses som en fin och pedagogiskt upplagd orienteringskarta som hjälper den intresserade att hitta rätt i den uppsjö av verk som denna genre har genererat under de senaste 1 400 åren. Vi har inte sett slutet på bidragen inom denna genre, men förtjänsten med Hjärpes bok är att den på ett föredömligt sätt sammanfattar de perspektiv som har varit dominerande. Han visar också att de perspektiv och paradigm som har valts inte varit så oskyldiga. Berättelser av historiska skeenden legitimerar, som Hjärpe påpekar, aktioner, konflikter och krig. Bevekelsegrund, perspektiv, paradigm och den selektion och analys av historiska händelser som följer av dessa blir avgörande för hur vi väljer ut vad som ska ses som sant och betydelsefullt i det förgångna, men också vilken betydelse de ska få för vår samtid.

Mohammad Fazlhashemi är professor i idéhistoria vid Umeå universitet.