Om trons risker

År 1996 utgav dåvarande ärkebiskopen i Milano, jesuiten Carlo Maria Martini, tillsammans med författaren och professorn i semiotik, Umberto Eco, brevväxlingen In cosa crede chi non crede? (På vad tror den som inte tror?). Boken väckte internationell uppmärksamhet. År 2002 lämnade kardinalen, som många hade velat se som Johannes Paulus II:s efterträdare, världens största katolska stift och flyttade till Jerusalem för att åter ägna sig åt det som före hans utnämning till ärkebiskop (1979) varit hans huvuduppgift som professor och även som rektor för det påvliga universitetet Gregoriana i Rom, nämligen bibelvetenskapen. I Jerusalem träffade han 2007, nu 80 år gammal och svårt parkinsonsjuk, den österrikiske jesuiten Georg Sporschill, som arbetar i Rumänien och andra östeuropeiska länder med kringdrivande barn och ungdomar.

De båda jesuiterna förde långa samtal på nätterna, ”då idéerna lättare växer fram än under den nyktra dagen” (Martini). Jerusalemer Nachtgespräche, om ”det riskfyllda med tron”, utkom 2008 som bok. Det är främst Martini som talar, utgående från frågor som Georg Sporschills hade tagit med sig från sina unga medarbetare. Resultatet är en kort men rik bok, präglad av tankens frihet. Ur texterna talar både en oro inför kyrkans framtid och en stark optimism, grundad inte minst i en positiv syn på dagens ungdom. I mötet med ungdomarna har Martini som ärkebiskop upplevt att ”där konflikter finns, brinner en eld, och där verkar den helige Ande”.

Samtalen i bokens sju kapitel rör sig från grundläggande religiösa frågor till en allt skarpare dialog om tillståndet i kyrkan och världen, där kardinalen för fram uppfattningar som är nog så kritiska och provokativa, även om språket är konciliant. Om något kan anmärkas så är det att inte finns utrymme i denna korta bok för att resonera utförligare: vissa tankar förs inte till sitt logiska slut, lösningar antyds bara, övergångarna är ibland abrupta. Samtalen fördes troligen på tyska eftersom ingen översättare nämns. Martinis ordval låter ibland ana att han kanske skulle ha uttryckt sig precisare på sitt eget språk även om han behärskar tyskan mycket väl.

Ett genomgående tema i boken är ”Jesus mot orättvisan”. Det inledande kapitlet, ”Om det som bär upp ett liv”, utgår från mer grundläggande frågor. Martini svarar okonstlat och rakt på frågor om varför han tror på Gud, om sitt förhållande till Jesus, om det onda och lidandet, om livets mening. Han talar om kraven på oss kristna, om konflikten mellan ord och handling och summerar: ”En kristen är en människa som upplever hur kärleken till Jesus ständigt växer. Det driver honom [henne] alltmer till att handla socialt, att engagera sig för andra, såsom Jesus gjorde …”

Bristande mod har bidragit till att kyrkan på många håll har tappat ungdomarna. De behöver oförvägenhet, mer än all välfärd. ”De är kyrka, oberoende av om de är överens med vårt sätt att tänka och våra föreställningar eller med det kyrkliga regelverket eller inte.”

Mycket i boken handlar om en teologs visdom efter ett långt liv. Tredje kapitlet har som tema ”att vinna vänner”. Vad är vänskap, särskilt när man är ung? Vänskap kan inte finnas utan ansvar. Det ställs stora krav på kyrkan när den vill visa vägen till ansvarstagande. Dialogen måste bygga på tillit och utgå från ungdomarnas intressen och deras sätt att leva. Martini skräms mindre av att så många lämnar kyrkan eller av att någon överger sitt ämbete i kyrkan, än av att så många ”låter sig driva omkring”. ”Jag önskar tänkande människor. Det är det viktigaste. Först därefter kommer frågan, om de är troende eller icke-troende”, säger han. Och så blir han konkret: kyrkan bör experimentera med ett enklare liv; mindre byråkrati; använda sig av ett direktare, enklare språk och ta nya kontakter.

Den som har mod får göra fel. Det är i bibeln som varje kristen bör finna egna svar. Åter överraskar kardinalen med en provokativ formulering: ”Församlingen och den stora kyrkan skulle då bli till en ram, som stimulerar och stöder, inte till ett läroämbete, som den kristne är beroende av och som han ofta tar som en förevändning för att ta avstånd från kyrkan. De ansvariga i kyrkan, även biskoparna, behöver en stark, självmedveten motpart.”

I ett av de följande kapitlen, om ”att lära kärleken”, ger Martini sig in på särskilt minerad mark. Den katolska kyrkan har kritiserats för ”kroppsfientlighet”. Påven Paulus VI:s encyklika Humanae vitae (1968) har dessvärre bidragit till att förstärka detta intryck. Den har lett till att kyrkan inte längre tas på allvar på detta område. Påven riskerade genom sina formuleringar en tolkning som enbart tog fasta på frågor om födelsekontroll och sexualfientlighet, i stället för det som han egentligen ville tala om; äktenskapet och ett ansvarsfullt föräldraskap. Johannes Paulus II har genom sin omedgörlighet förstärkt detta intryck. Men idag behöver vi en vidare horisont. Eller i klartext: påvarna lyssnade inte tillräckligt. Jesu röst i evangeliet låter annorlunda, och Martini är övertygad om att ”kyrkoledningen kan visa en bättre väg än den som Humanae vitae lyckades med”. Vi kan inte vänta lika länge som när det gällde till exempel Galilei och Darwin, tills kyrkan erkänner att hon har haft fel när det gäller ”livet och kärleken”: ”Det är ett tecken på storhet och självförtroende, när någon kan erkänna sina fel och gårdagens inskränkta synsätt.”

Påvarna bör tala positivt om temat sexualitet. I annat fall är det bättre att hålla tyst. För Martini själv gäller det centrala: ”Hängivenheten är nyckeln till kärlek” och äktenskap; den pekar vidare på Gud som mål. ”Det är viktigare att se på målet än att fråga, om något är tillåtet eller är synd.” Man vinner ingenting med illusioner. Bibeln säger ju väldigt lite om sexualiteten. Den uttalar dock ett klart förbud mot att bryta sig in i någon annans äktenskap och är mycket tydlig när det gäller förbudet att utöva våld mot kvinnor. Kyrkans förkunnelse måste övertyga om det som är viktigt, ömhet och trofasthet. Erotik och sexualitet handlar om djup och ömsesidig kärlek som måste kunna finna olika uttryck, även om ett visst regelverk kan skydda inför ”utförsäljning” och mot kommersialisering av sexualiteten. Förbluffande är kardinalens formulering om vilka funderingar som hade väglett åtminstone honom vid val av den nye påven: denne bör ha modet att söka nya svar på tidens svåra frågor, till exempel kring sexualiteten och nattvardsgemenskapen med frånskilda och par som lever i nya förhållanden.

Även när det gäller homosexualiteten önskar kardinal Martini återhållsamhet och sensibilitet av de kyrkliga ställningstagandena, inte fördömanden, även om han vill hålla fast vid en värdehierarki. Men han är mycket försiktig utom när han hänvisar till bibelns mycket stränga fördömande av antikens sed att män vid sidan av familjen hade manliga älskare, ofta unga män eller pojkar. Men här handlar det alltså om skydd för familj och barn; där går gränsen för acceptansen. Missbruk av barn måste alltid dömas hårt. Att präster har försyndat sig är förskräckligt och kyrkan måste hantera detta klart och ärligt.

Det väsentliga i Martinis budskap är: ”Ja, jag vill en öppen kyrka …” När Jesus återkommer, frågar han oss efter vår tro, inte om han finner ”en stor och välorganiserad kyrka”. Tron handlar om glädjebudskapet, evangeliet. Detta budskap behövs också i den interreligiösa dialogen där vi har ett gemensamt ärende: rättvisan.

”Att kämpa mot orättvisan”, heter bokens sista kapitel. Jesus stred för rättvisan mot sin tids politiska auktoriteter. Därför var han farlig för dem som hade makten. Så är det även idag för kristna som följer den vägen. De som Martini nämner särskilt är befrielseteologer och socialarbetare. Jesu Kristi kyrkas uppdrag är att bidra till att världen blir rättvisare och fredligare och att skapelsen bevaras. De kristna bör därför också engagera sig politiskt. Däremot: Guds namn får inte missbrukas, när man för angreppskrig eller i valstrider. ”Då ringer varningsklockorna hos mig”, skriver Martini. Det är inte trovärdigt, när man talar om Gud utan att leva upp till hans ”huvudegenskap, rättvisan”.

Denna bok är befriande. Den talar inte bara om mod, den ställer krav – på kyrkan, på varje troende. Och den talar om hopp. Kardinal Martini bytte som 75-åring biskopspalatset mot ett rum i jesuiternas ordenshus i Jerusalem. Den staden är för honom ett hem, men även en bild: ”en bild för tron med alla dess svårigheter”. Jerusalem, där ”Gud rör vid världen”, borde vara fredens stad men präglas av hat. Världens ofred koncentreras här – och hoppet. ”Hoppet är starkast!”

Översättningarna till svenska av citaten i boken är gjorda av artikelförfattaren.