Om zenmeditation och kristen mystik

Under loppet av några höstveckor gästades Sverige av flera framträdande experter på japansk zenmeditation. Tre av dem hade dessutom gemensamt att de är katolska präster och ordensmän: två jesuiter (William Johnston och AMA Samy) och en benediktin (Willigis Jäger). De två sistnämnda är erkända zenmästare och deltog i en av föreningen Zenvägen anordnad konferens med temat ’På väg mot en europeisk zen?’: Syftet med konferensen var att diskutera hur den ur zenbuddbismen framsprungna zenmeditationen skall kunna införlivas i en av kristendomen präglad europeisk kultur.

Författaren till denna artikel deltog i konferensen. Han är cisterciensmunkfrån klostret Lerins, som ligger utanför Cannes i Frankrike.
Under loppet av några höstveckor gästades Sverige av flera framträdande experter på japansk zenmeditation. Tre av dem hade dessutom gemensamt att de är katolska präster och ordensmän: två jesuiter (William Johnston och AMA Samy) och en benediktin (Willigis Jäger). De två sistnämnda är erkända zenmästare och deltog i en av föreningen Zenvägen anordnad konferens med temat ’På väg mot en europeisk zen?’: Syftet med konferensen var att diskutera hur den ur zenbuddbismen framsprungna zenmeditationen skall kunna införlivas i en av kristendomen präglad europeisk kultur.

Författaren till denna artikel deltog i konferensen. Han är cisterciensmunkfrån klostret Lerins, som ligger utanför Cannes i Frankrike.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Zenmeditation kräver någon form av inkulturation men med omvända förtecken med andra ord. Uttrycket kan få en katolsk vän av ordning att höja på ögonbrynen. Att avkristnade västerlänningar, okunniga om sina egna andliga rötter, vänder sig mot österländska meditationstekniker i sitt nymornade andliga sökande eller i strävan att finna effektiva terapeutiska hjälpmedel för olika syften – må så vara. Kristenheten däremot, skulle den verkligen ha något att lära av främmande religioner? Den interreligiösa dialogen, som så ivrigt förespråkas av den nuvarande påven, förutsätter att så är fallet, ty äkta dialog innebär såväl givande som tagande.

Religionsdialogen och den inre bönen

”Dialogen mellan olika religioner är […] ett medel för att få ömsesidig kunskap om varandra och berika varandra […].

Genom dialogen försöker kyrkan upptäcka de Ordets frön och de sanningens strålar som upplyser alla människor; dessa finns både i enskilda och i mänsklighetens religiösa traditioner. Dialogen bygger på hopp och kärlek och bärfrukt i Anden. De andra religionerna utgör en positiv utmaning för kyrkan. De stimulerar henne […].

De som för dialog […] måste i sanning, ödmjukhet och lojalitet vara medvetna om att dialogen kan berika båda sidor. Man […] måste avge och ta emot vittnesbörd för att var och en skall kunna gå framåt på de religiösa sökandets och den religiösa erfarenhetens väg. ”

Intresset för religionsdialogen är för många katoliker långt ifrån av akademiskt slag eller någonting de endast skulle känna sig förpliktade till av solidaritet med kyrkans ledning. Det har i stället sin grund i sökandet efter evangeliets kontemplativa dimension, i insikten om att den kristna traditionen i detta hänseende, åtminstone i väst, tunnats ut eller kanske rentav gått förlorad. Det är svårigheten att inom kyrkan finna mästare, som kan undervisa i inre bön och djupmeditation i de stora kristna mystikernas anda, som ligger bakom många kristnas förhoppning att i österländska meditationsmetoder finna hjälpmedel för sin andliga tillväxt. Omvägen om Österlandes visdom kan visa sig vara den kortaste vägen när det gäller att återerövra det egna arvet på kontemplationens område.

Att kyrkans ledning inte ställer sig avvisande till en dylik strävan framgår av troskongregationens brev ”Några aspekter av den kristna meditationen” från 1989. Där heter det bland annat:

”Flertalet stora religioner som eftersträvat föreningen med Gud i bönen har också angivit vägar att uppnå den. Eftersom ’katolska kyrkan inte förkastar någonting av det som är sant och heligt i dessa religioner’, bör man inte a priori förkasta dessa angivelser blott därför att de icke är kristna. I stället kan man ta till sig vad som är värdefullt i dem […].

På sina ställen blir kristna i dag mer medvetna om att kroppens hållning kan främja bönen. Östkyrkans meditation har framhävt den kroppsliga och själsliga symbolikens värde, vilken ofta saknats i västerländsk bön [… ]”.

Zen – den objektlösa meditationen

Akta meditationsövningar med ursprung i Ostkyrkan eller i de stora icke-kristna religionerna, som utövar dragningskraft på våra dagars splittrade och vilsna människa, kan utgöra ett lämpligt medel att hjälpa den som ber att finna en avspänd inre hållning inför Gud.

Bland de meditationsformer som spritt sig till väst under de senaste årtiondena är zen en av de viktigaste. Så var t.ex. två av förgrundsgestalterna inom 1900-talets andliga förnyelse, den amerikanske cisterciensmunken Thomas Merton och den tyske jesuiten Hugo Lassalle, varma anhängare av zen. Ursprungligen härstammande från Indien och Kina har zen utvecklats och nått sin blomning framför allt i Japan. Det är en meditationsform som bygger på en bestämd kroppshållning och andningsteknik och som syftar till ”att sitta sig till en avspänd koncentration” (zazen).

Åtskilliga kännare av zen bland såväl buddhister som kristna, bland andra de bägge zenmästare som nämndes inledningsvis, anser att man måste skilja mellan zenbuddhism och zenmeditation. Den förra är en religion och alltså jämförbar – och i stora stycken oförenlig – med kristendomen. Zenmeditationen däremot, dvs. den objektlösa meditationen, bör jämföras med den kristna mystikens kontemplation och kan lösgöras ur sitt buddhistiska sammanhang. Den är till sitt väsen en övning som syftar till att bereda vägen för en allmänmänsklig erfarenhet, upplysningen, och är inte bunden till någon enskild religion utan av universell karaktär.

De slutsatser som dras av zenmeditationens universalitet innehåller nyanser som kan få viktiga konsekvenser. Det faktum att man i zenerfarenheten når fram till den yttersta verkligheten, bortom fenomenens värld av ting, men även bortom alla enskilda religioner, riskerar att tolkas som om zen i själva verket innebure ett slags högre stadium där ingen religion längre behövs.

Andra hävdar att zenmeditation i sig är en religiös företeelse, som långtifrån att göra religionen överflödig tvärtom förutsätter den. Befriar man zen från dess buddhistiska bakgrund, måste man således sätta in den i ett annat religiöst sammanhang, exempelvis kristet. Vissa talar om kristen zen. En företrädare för denna syn uttrycker sig på följande vis:

”Zen är kanske den effektivaste metod som någonsin upptäckts för att uppnå det psykologiska tillstånd som kristna mystiker söker […] . Det är faktiskt möjligt, både i teori och praktik, att utan att kompromissa vara kristen helt och hållet och samtidigt utöva zen helt och fullt. ”

Att bevara zens kärna

Här uppkommer frågan om inkulturation: hur går det till rent praktiskt att överföra zen från dess religiösa och kulturella bakgrund till vår västerländska kulturkrets och införliva den med kristendomen? Hur kan man undvika de japanska zenskolornas uppenbara avigsidor (formalism, överdriven auktoritetstro m.m.), utan att för den skull förråda zens kärna? Den konferens som ägde rum i Stockholm i

september för att behandla dessa spörsmål gav vid handen att man ännu så länge får nöja sig med att söka ringa in de problemområden som kommer att kräva lösningar inom en snar framtid. Till dessa hör frågan om hur man till lekmän i väst skall förmedla de värden som i asiatisk zentradition bibringas munkar tack vare klosterväsendet. Vilken roll skall mästaren spela? I vilken utsträckning bör man använda koaner (de typiska zengåtorna)? Hur kan zenerfarenheten uttryckas i ritualer, symboler och begrepp som är förankrade i kristen tradition? Hur skall man stävja individualistisk konsumtionsmentalitet och verka för en av zen påverkad etik som tar sig uttryck i praktiskt handlande i världen? Vilket förhållande bör zenmeditation ha till närliggande områden som psykologi och terapi? En förutsättning för att zen skall kunna utvecklas till ett fullödigt alternativ i väst och verksamt kunna bidraga till att avhjälpa vår tids existentiella nöd och andliga hunger, är att de frågor som dess inkulturation aktualiserar tas på allvar.

En ståndpunkt som förtjänar att särskilt uppmärksammas är den som numera företräds av den irländske jesuiten William Johnston (bosatt i Tokyo sedan drygt 40 år). För ett tjugotal år sedan skrev han en bok med titeln Christian Zen. I dag skulle han inte använda ett sådant uttryck. Trots att han fortfarande står fast vid innehållet i sin bok, föredrar han att nu tala om dialog mellan kristendom och zen. Han hävdar att utövande av ren zen är svårförenligt med äkta kristendom. I stället menar han att vi kristna först måste hitta tillbaka till våra egna andliga rötter och vara djupt förankrade i den kristna traditionen, innan vi kan erkänna svagheter och brister i vår spriritualitet och öppna oss för lärdomar från andra håll, utan att kompromissa med våra kristna övertygelser.

Att söka en ny mystik

Den dialog Johnston förespråkar tänker han sig skall ge upphov till ”en ny mystik”. Tack vare dialogen med de österländska religionerna kommer kristendomens mystiska dimension att återupptäckas. Buddhismens bidrag till den andliga revolution världen för närvarande genomgår blir att ställa sina väl utarbetade och beprövade meditationsmetoder (zen, vapassana m.fl.) till andra religioners förfogande. Meditationsrörelsens stundom ytliga inställning till dessa metoder måste övervinnas och ersättas av andlig fördjupning och äkta mystik. Den nya mystiken kommer enligt Johnston att skilja sig från traditionell kristen mystik.

Följande drag kännetecknar denna nya mystik: 1. Den är inte som tidigare kristen mystik förbehållen en andlig elit av munkar och nunnor utan är avsedd även för lekmän; Andra vatikankonciliets lära om den universella kallelsen till helighet är liktydig med universell kallelse till mystik.

2. Den överger den skolastiska teologins språkbruk till förmån för ett språk med inflytanden från djuppsykologi (ego, själv, medvetandeutvidgning mm.) och från österländska religioner (energiflöden etc.).

3. Den betonar kroppens roll för det andliga livet och understryker andningen och kroppshållningens betydelse.

4. Den eftersträvar en ”naken tro” bortom ord och tankar i den apofatiska traditionens anda (jfr Johannes av Korsets ”vadd” och zens ”mu”).

5. Den syftar medvetet till upplysning (japanska ”satori”) och gudserfarenhet.

Det ligger i öppen dag att det är till zen som det överväldigande flertalet av den nya mystikens kännetecken kan spåras. Att kristendomen också har väsentliga ting att tillföra såväl zenbuddhism som zenmeditation tagen för sig är en självklarhet som knappast tarvar något omnämnande.

Ordlös dialog för fred

Är det befogat att tala om inkulturation med omvända förtecken för att karakterisera kristendomens assimilering av de värden som zenmeditationen kan ha att erbjuda? Det torde ha framgått av ovanstående att svaret på den frågan varierar beroende på vem man ställer den till. Det möte mellan olika kulturer vi bevittnar i vår tid är av alltför ungt datum för att någon enhetlig uppfattning ännu skall ha kunnat mogna fram. Förvirring råder. Överdrifter och felbedömningar förekommer. Att av rädsla för felsteg avstå från möjligheten till ömsesidigt berikande vore emellertid att bedriva strutspolitik. Utmaningen måste antas. Det gäller att urskilja tidens tecken och förtrösta på den helige Andes ledning.

Vi lever i en sargad värld, där splittring, fiendskap och krig härskar på många håll. Människor längtar efter enhet och fred men tycks oförmögna att åstadkomma dem. Någon varaktig fred lär inte gå att uppnå, förrän förståelse råder mellan olika religioner. Den kristna mystikens kontemplation liksom även zenmeditationen når bortom allt som skiljer människor från varandra, från skapelsen och från Gud. Meditationens ordlösa dialog är ingen lyx för världsfrånvända mystiker. Den är en förutsättning för fred och frid.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Under loppet av några höstveckor gästades Sverige av flera framträdande experter på japansk zenmeditation. Tre av dem hade dessutom gemensamt att de är katolska präster och ordensmän: två jesuiter (William Johnston och AMA Samy) och en benediktin (Willigis Jäger). De två sistnämnda är erkända zenmästare och deltog i en av föreningen Zenvägen anordnad konferens med temat ’På väg mot en europeisk zen?’: Syftet med konferensen var att diskutera hur den ur zenbuddbismen framsprungna zenmeditationen skall kunna införlivas i en av kristendomen präglad europeisk kultur.

Författaren till denna artikel deltog i konferensen. Han är cisterciensmunkfrån klostret Lerins, som ligger utanför Cannes i Frankrike.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Zenmeditation kräver någon form av inkulturation men med omvända förtecken med andra ord. Uttrycket kan få en katolsk vän av ordning att höja på ögonbrynen. Att avkristnade västerlänningar, okunniga om sina egna andliga rötter, vänder sig mot österländska meditationstekniker i sitt nymornade andliga sökande eller i strävan att finna effektiva terapeutiska hjälpmedel för olika syften – må så vara. Kristenheten däremot, skulle den verkligen ha något att lära av främmande religioner? Den interreligiösa dialogen, som så ivrigt förespråkas av den nuvarande påven, förutsätter att så är fallet, ty äkta dialog innebär såväl givande som tagande.

Religionsdialogen och den inre bönen

”Dialogen mellan olika religioner är […] ett medel för att få ömsesidig kunskap om varandra och berika varandra […].

Genom dialogen försöker kyrkan upptäcka de Ordets frön och de sanningens strålar som upplyser alla människor; dessa finns både i enskilda och i mänsklighetens religiösa traditioner. Dialogen bygger på hopp och kärlek och bärfrukt i Anden. De andra religionerna utgör en positiv utmaning för kyrkan. De stimulerar henne […].

De som för dialog […] måste i sanning, ödmjukhet och lojalitet vara medvetna om att dialogen kan berika båda sidor. Man […] måste avge och ta emot vittnesbörd för att var och en skall kunna gå framåt på de religiösa sökandets och den religiösa erfarenhetens väg. ”

Intresset för religionsdialogen är för många katoliker långt ifrån av akademiskt slag eller någonting de endast skulle känna sig förpliktade till av solidaritet med kyrkans ledning. Det har i stället sin grund i sökandet efter evangeliets kontemplativa dimension, i insikten om att den kristna traditionen i detta hänseende, åtminstone i väst, tunnats ut eller kanske rentav gått förlorad. Det är svårigheten att inom kyrkan finna mästare, som kan undervisa i inre bön och djupmeditation i de stora kristna mystikernas anda, som ligger bakom många kristnas förhoppning att i österländska meditationsmetoder finna hjälpmedel för sin andliga tillväxt. Omvägen om Österlandes visdom kan visa sig vara den kortaste vägen när det gäller att återerövra det egna arvet på kontemplationens område.

Att kyrkans ledning inte ställer sig avvisande till en dylik strävan framgår av troskongregationens brev ”Några aspekter av den kristna meditationen” från 1989. Där heter det bland annat:

”Flertalet stora religioner som eftersträvat föreningen med Gud i bönen har också angivit vägar att uppnå den. Eftersom ’katolska kyrkan inte förkastar någonting av det som är sant och heligt i dessa religioner’, bör man inte a priori förkasta dessa angivelser blott därför att de icke är kristna. I stället kan man ta till sig vad som är värdefullt i dem […].

På sina ställen blir kristna i dag mer medvetna om att kroppens hållning kan främja bönen. Östkyrkans meditation har framhävt den kroppsliga och själsliga symbolikens värde, vilken ofta saknats i västerländsk bön [… ]”.

Zen – den objektlösa meditationen

Akta meditationsövningar med ursprung i Ostkyrkan eller i de stora icke-kristna religionerna, som utövar dragningskraft på våra dagars splittrade och vilsna människa, kan utgöra ett lämpligt medel att hjälpa den som ber att finna en avspänd inre hållning inför Gud.

Bland de meditationsformer som spritt sig till väst under de senaste årtiondena är zen en av de viktigaste. Så var t.ex. två av förgrundsgestalterna inom 1900-talets andliga förnyelse, den amerikanske cisterciensmunken Thomas Merton och den tyske jesuiten Hugo Lassalle, varma anhängare av zen. Ursprungligen härstammande från Indien och Kina har zen utvecklats och nått sin blomning framför allt i Japan. Det är en meditationsform som bygger på en bestämd kroppshållning och andningsteknik och som syftar till ”att sitta sig till en avspänd koncentration” (zazen).

Åtskilliga kännare av zen bland såväl buddhister som kristna, bland andra de bägge zenmästare som nämndes inledningsvis, anser att man måste skilja mellan zenbuddhism och zenmeditation. Den förra är en religion och alltså jämförbar – och i stora stycken oförenlig – med kristendomen. Zenmeditationen däremot, dvs. den objektlösa meditationen, bör jämföras med den kristna mystikens kontemplation och kan lösgöras ur sitt buddhistiska sammanhang. Den är till sitt väsen en övning som syftar till att bereda vägen för en allmänmänsklig erfarenhet, upplysningen, och är inte bunden till någon enskild religion utan av universell karaktär.

De slutsatser som dras av zenmeditationens universalitet innehåller nyanser som kan få viktiga konsekvenser. Det faktum att man i zenerfarenheten når fram till den yttersta verkligheten, bortom fenomenens värld av ting, men även bortom alla enskilda religioner, riskerar att tolkas som om zen i själva verket innebure ett slags högre stadium där ingen religion längre behövs.

Andra hävdar att zenmeditation i sig är en religiös företeelse, som långtifrån att göra religionen överflödig tvärtom förutsätter den. Befriar man zen från dess buddhistiska bakgrund, måste man således sätta in den i ett annat religiöst sammanhang, exempelvis kristet. Vissa talar om kristen zen. En företrädare för denna syn uttrycker sig på följande vis:

”Zen är kanske den effektivaste metod som någonsin upptäckts för att uppnå det psykologiska tillstånd som kristna mystiker söker […] . Det är faktiskt möjligt, både i teori och praktik, att utan att kompromissa vara kristen helt och hållet och samtidigt utöva zen helt och fullt. ”

Att bevara zens kärna

Här uppkommer frågan om inkulturation: hur går det till rent praktiskt att överföra zen från dess religiösa och kulturella bakgrund till vår västerländska kulturkrets och införliva den med kristendomen? Hur kan man undvika de japanska zenskolornas uppenbara avigsidor (formalism, överdriven auktoritetstro m.m.), utan att för den skull förråda zens kärna? Den konferens som ägde rum i Stockholm i

september för att behandla dessa spörsmål gav vid handen att man ännu så länge får nöja sig med att söka ringa in de problemområden som kommer att kräva lösningar inom en snar framtid. Till dessa hör frågan om hur man till lekmän i väst skall förmedla de värden som i asiatisk zentradition bibringas munkar tack vare klosterväsendet. Vilken roll skall mästaren spela? I vilken utsträckning bör man använda koaner (de typiska zengåtorna)? Hur kan zenerfarenheten uttryckas i ritualer, symboler och begrepp som är förankrade i kristen tradition? Hur skall man stävja individualistisk konsumtionsmentalitet och verka för en av zen påverkad etik som tar sig uttryck i praktiskt handlande i världen? Vilket förhållande bör zenmeditation ha till närliggande områden som psykologi och terapi? En förutsättning för att zen skall kunna utvecklas till ett fullödigt alternativ i väst och verksamt kunna bidraga till att avhjälpa vår tids existentiella nöd och andliga hunger, är att de frågor som dess inkulturation aktualiserar tas på allvar.

En ståndpunkt som förtjänar att särskilt uppmärksammas är den som numera företräds av den irländske jesuiten William Johnston (bosatt i Tokyo sedan drygt 40 år). För ett tjugotal år sedan skrev han en bok med titeln Christian Zen. I dag skulle han inte använda ett sådant uttryck. Trots att han fortfarande står fast vid innehållet i sin bok, föredrar han att nu tala om dialog mellan kristendom och zen. Han hävdar att utövande av ren zen är svårförenligt med äkta kristendom. I stället menar han att vi kristna först måste hitta tillbaka till våra egna andliga rötter och vara djupt förankrade i den kristna traditionen, innan vi kan erkänna svagheter och brister i vår spriritualitet och öppna oss för lärdomar från andra håll, utan att kompromissa med våra kristna övertygelser.

Att söka en ny mystik

Den dialog Johnston förespråkar tänker han sig skall ge upphov till ”en ny mystik”. Tack vare dialogen med de österländska religionerna kommer kristendomens mystiska dimension att återupptäckas. Buddhismens bidrag till den andliga revolution världen för närvarande genomgår blir att ställa sina väl utarbetade och beprövade meditationsmetoder (zen, vapassana m.fl.) till andra religioners förfogande. Meditationsrörelsens stundom ytliga inställning till dessa metoder måste övervinnas och ersättas av andlig fördjupning och äkta mystik. Den nya mystiken kommer enligt Johnston att skilja sig från traditionell kristen mystik.

Följande drag kännetecknar denna nya mystik: 1. Den är inte som tidigare kristen mystik förbehållen en andlig elit av munkar och nunnor utan är avsedd även för lekmän; Andra vatikankonciliets lära om den universella kallelsen till helighet är liktydig med universell kallelse till mystik.

2. Den överger den skolastiska teologins språkbruk till förmån för ett språk med inflytanden från djuppsykologi (ego, själv, medvetandeutvidgning mm.) och från österländska religioner (energiflöden etc.).

3. Den betonar kroppens roll för det andliga livet och understryker andningen och kroppshållningens betydelse.

4. Den eftersträvar en ”naken tro” bortom ord och tankar i den apofatiska traditionens anda (jfr Johannes av Korsets ”vadd” och zens ”mu”).

5. Den syftar medvetet till upplysning (japanska ”satori”) och gudserfarenhet.

Det ligger i öppen dag att det är till zen som det överväldigande flertalet av den nya mystikens kännetecken kan spåras. Att kristendomen också har väsentliga ting att tillföra såväl zenbuddhism som zenmeditation tagen för sig är en självklarhet som knappast tarvar något omnämnande.

Ordlös dialog för fred

Är det befogat att tala om inkulturation med omvända förtecken för att karakterisera kristendomens assimilering av de värden som zenmeditationen kan ha att erbjuda? Det torde ha framgått av ovanstående att svaret på den frågan varierar beroende på vem man ställer den till. Det möte mellan olika kulturer vi bevittnar i vår tid är av alltför ungt datum för att någon enhetlig uppfattning ännu skall ha kunnat mogna fram. Förvirring råder. Överdrifter och felbedömningar förekommer. Att av rädsla för felsteg avstå från möjligheten till ömsesidigt berikande vore emellertid att bedriva strutspolitik. Utmaningen måste antas. Det gäller att urskilja tidens tecken och förtrösta på den helige Andes ledning.

Vi lever i en sargad värld, där splittring, fiendskap och krig härskar på många håll. Människor längtar efter enhet och fred men tycks oförmögna att åstadkomma dem. Någon varaktig fred lär inte gå att uppnå, förrän förståelse råder mellan olika religioner. Den kristna mystikens kontemplation liksom även zenmeditationen når bortom allt som skiljer människor från varandra, från skapelsen och från Gud. Meditationens ordlösa dialog är ingen lyx för världsfrånvända mystiker. Den är en förutsättning för fred och frid.