Opus Dei – en katolsk organisation

Signums redaktion har med anledning av den mycket tendensiösa artikelserie som publicerats av Expressen under sommaren bett Opus Dei att själv beskriva sin verksamhet. Artikelförfattaren är informationsansvarig för Opus Dei i Skandinavien. Han är fil.dr i grekiska och forskare vid institutionen för klassiska språk vid Uppsala universitet.
Signums redaktion har med anledning av den mycket tendensiösa artikelserie som publicerats av Expressen under sommaren bett Opus Dei att själv beskriva sin verksamhet. Artikelförfattaren är informationsansvarig för Opus Dei i Skandinavien. Han är fil.dr i grekiska och forskare vid institutionen för klassiska språk vid Uppsala universitet.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Syftet med denna artikel är att ge en saklig och kortfattad beskrivning av Opus Deis väsentliga budskap, verksamhet och struktur. Det är ingen lätt uppgift att klara av på några få sidor. När man studerar en inomkyrklig institution som Opus Dei krävs naturligtvis flera olika perspektiv och infallsvinklar för att få grepp om den. Ändå är den logiska utgångspunkten dels institutionens egen beskrivning av sig själv, dels det som Kyrkans ledning har sagt om den. Utgångspunkten är med andra ord det ideal som inspirerar organisationen och dess medlemmar. Sedan måste man även studera hur teorin tillämpas i praktiken. I denna korta artikel kan emellertid endast de mest grundläggande dragen och vissa fakta beröras.1 Härvidlag kommer jag att i långa stycken citera en artikel av kardinal Franz König som ger en god sammanfattning av vad Opus Dei handlar om.2

För att ta det mest grundläggande först: allt sedan det första påvliga godkännandet kom den 24 februari 1947 har Kyrkans ledning karakteriserat Opus Dei som en väg till helighet i världen.3 Men vad innebär detta? Man bör nog nalkas frågan genom att beakta den kristna andlighetens historiska utveckling.

Ambitionsnivån i fornkyrkan var hög. Alla nydöpta uppmanades att leva upp till sitt kall till helighet, till likformighet med Kristus, till fullkomning i kärleken. Målet var saligheten och medlen var bön, askes, sakramenten, fördjupning i trosläran samt tillväxt i dygderna. Fornkyrkan var också klart missionerande. Som Apostlagärningarna och aposteln Paulus beskriver den genomfördes kristendomens spridning i stor utsträckning av lekmän – hantverkare, affärsfolk, soldater, slavar m.fl. Med tiden, då Kyrkan alltmer kom att etablera sig, uppstod dock faran att tillhörigheten enbart blev frukten av ett arv från tidigare generationer och således ej föremål för ett medvetet och personligt ställningstagande. Så småningom blev tillhörigheten till Kyrkan även fördelaktig ur världslig synvinkel.

Med tiden började den helige Ande att väcka till liv en mängd olika rörelser och gemenskaper inom Kyrkan. Dessa erbjöd de kristna olika sätt att helhjärtat sträva efter helighet och viga sina liv åt Gud. Samtidigt skedde dock ett undanträngande av lekmännens roll: deras vardagsliv började att förlora sin betydelse och sitt värde i den kristna andlighetens utveckling. De flesta stora katolska andliga författarna har under århundradenas lopp haft föga att säga om sådant som de flesta kristna sysselsätter sig med större delen av sin dag. Arbete, äktenskap och barnuppfostran har vanligtvis inte framställts som möjliga vägar till helighet. Det bakomliggande antagandet var att lekmännen vinner sin frälsning trots att han stannar ’i världen’, att ett heligt liv och ett liv i vanligt arbete är två skilda ting.4

Mot denna bakgrund verkade det för många som rent av revolutionerande när vissa människor – däribland Josemaría Escrivá – under decennierna före Andra Vatikankonciliet började att utveckla en lekmannaspiritualitet.5 Men det var inte så att Escrivá bara talade om saken. Han grundade också en själavårdsinstitution som erbjöd en av Kyrkan erkänd väg till helighet för vanliga katoliker utan att de alls behövde ändra sin ställning i samhället. Opus Dei var, och i många hänseenden, förblir en nyhet i katolsk andlighet.

Några inledande fakta om Opus Dei

Opus Dei grundades den 2 oktober 1928 av den spanske prästen Josemaría Escrivá (1902–75) som saligförklarades av påven den 17 maj 1992.6 Den 14 februari 1930 började han sin verksamhet bland kvinnor och 17 år senare grundades ”Prästsällskapet av det heliga Korset”. Prästsällskapets medlemskap består av de präster som är ”inkardinerade” i Opus Dei såväl som de stiftspräster som i sin prästtjänst – helt underställda sin stiftsbiskop – -vill sträva efter helighet enligt Opus Deis anda. Som förklaras längre fram fick Opus Dei sin ställning som Kyrkans första personalprelatur den 28 november 1982. Idag har prelaturen över 80 000 medlemmar utspridda över de fem kontinenterna. Omkring 1 750 är präster, de övriga är lekmän. Över 87 nationaliteter finns representerade bland medlemmarna.

Minimiåldern för medlemskap i Opus Dei är 18 år. Medlemskapet i prelaturen vilar på en kontraktsliknande överenskommelse mellan prelaturen och medlemmen i fråga.7 Det är därför av en helt annan natur än medlemskapet i en orden, kongregation eller motsvarande, som bygger på de tre löftena om fattigdom, kyskhet och lydnad. Medlemmens ställning i samhället eller i Kyrkan förändras inte på något sätt av hans eller hennes tillhörighet till Opus Dei: lekmännen inom Opus Dei är underställda sin stiftsbiskop på samma sätt som alla andra katoliker. Utöver detta är de underställda Opus Deis prelat i allt som gäller prelaturens ändamål. Det handlar om frågor som inom katolska Kyrkan överlämnas åt den döpte själv att besluta om och därför inte faller under den allmänna kyrkliga jurisdiktionen utan är de troendes eget ansvar. Just därför kan de omfattas av en ny gudomlig kallelse som konkretiserar och fördjupar den allmänna kallelse som följer av dopet.

Alla medlemmar i Opus Dei har fått samma kallelse till helighet och apostolat. Det finns inte olika kategorier av mer eller mindre kvalificerad hängivelse. Det finns dock olika sätt att förverkliga den gemensamma kallelsen. De flesta i Opus Dei – ca 70 procent – är supernumerariemedlemmar. Dessa är i allmänhet gifta män eller kvinnor. För dessa upptar plikterna i familjen den största delen av deras kristna liv.

Prelaturens övriga medlemmar är män och kvinnor som, för apostolatets skull, lever ut sin kristna hängivelse i celibat. Somliga – som kallas adjungerade – bor med sina familjer eller där det passar deras yrkesverksamhet. Andra står ännu mer till förfogande för att ta hand om olika apostoliska verksamheter och andra medlemmars utbildning. Dessa kallas numerarier och bor vanligtvis i Opus Deis centrum. Somliga kvinnor i Opus Dei sköter hushållsarbetet i Opus Deis centrum, både kvinnliga och manliga. De kallas biträdande numerarier. Benäm-ningar-na numerarie, supernumerarie och adjungerad härstammar ursprungligen från den akademiska världen.

Med tanke på världens totala katolska befolkning förefaller ”80 000 medlemmar” som en droppe i havet. När man dock beaktar att medlemmarna lever i fullständig hängivelse mitt i världen samt att antalet medarbetare och deltagare i Opus Deis verksamhet är många gånger större än antalet medlemmar framstår Opus Dei som ett betydelsefullt fenomen i Kyrkan.

Ett förslag till kristen förnyelse i dagens värld

”Denna nya form av kristen gemenskap, som nu är en personalprelatur enligt kanonisk rätt, har spritt sig mycket snabbt, på kort tid”, skriver kardinal König. Han fortsätter: ”Nya former och företag måste ofta, även inom Kyrkan, möta kritik och debatt. Den erfarenheten undgick varken grundaren … eller hans efterträdare, spanjoren Alvaro del Portillo. I november 1982 upprättades Opus Dei som den första personalprelaturen enligt den kanoniska rättens regler. Därigenom har Opus Dei efter långt övervägande fått den juridiska form som tillkommer det inom Kyrkan. Detta har nyligen givit upphov till en diskussion kring den väg vi talar om och kring den plats som den upptar inom Kyrkan.

Vissa har uttryckt oro för att Opus Dei skulle kunna förvandlas till en kyrka inom Kyrkan. I den gamla kyrkorätten fanns institutet territoriella prelaturer, det vill säga områden som var mer eller mindre oberoende av den lokale biskopen. Andra Vatikankonciliet har emellertid berett vägen för en ny typ av prelatur som inte följer territorialitetsprincipen, utan personlighetsprincipen. I sådana personalprelaturer föresätter man sig att uppfylla vissa speciella pastorala uppgifter och målsättningar, vilka skall vara förenliga med den lokale bis-kopens rättigheter och således inte eftersträvar fullständig självständighet från denne. Opus Dei fanns redan sedan år 1947 som en institution enligt påvlig rätt. Alltsedan dess – och således under olika påvar – har Opus Dei haft en central ledning med nödvändig intern självständighet och med ledningsmakt.”

Längre fram preciserar jag hur Opus Deis ledning ser ut. Här vill jag bara betona Opus Deis lekmannakaraktär: medlemmarna tar sitt kristna kall på lika stort allvar som en munk eller en nunna i sitt kloster men Opus Dei är inte en orden. König förklarar detta på följande vis: ”Till skillnad från ordnarna, som inom Kyrkan tidigare kallades ’fullkomlighetens tillstånd’ och för närvarande kallas ett ’liv vigt åt Gud’, försöker Opus Dei betona en idé som det senaste konciliet ingående ägnade sig åt: att lekmannen kan och måste söka fullkomlighet, helighet, mitt i världen och i det egna arbetet; att de kan göra det utan att lämna sitt civila yrke eller sin familj. Det rör sig inte om en bättre väg än de reli-giösa ordnarnas, utan helt enkelt om en annorlunda väg. Denna nya idé, denna nya väg inom Kyrkan, gör det möjligt att även förstå den snabba utbredningen av denna form av lekmannaapostolat.”

Medlemmarnas personliga apostolat

Det pastorala uppdraget som Kyrkan har förelagt prelaturen Opus Dei gäller att bidra till Kyrkans evangelisation genom att bland de kristtrogna i hela samhället främja ett liv som helt överensstämmer med den kristna tron, mitt i livets vanliga omständigheter och särskilt genom arbetets helgelse.

För Opus Dei-medlemmen och för vilken troende kristen som helst bör inte apostolatet vara något avskilt från det övriga livet, ett projekt man ägnar sig åt vid särskilda tillfällen. ”Ditt apostolat måste flöda ur ditt inre liv” (Josemaría Escrivá, Vägen 961). Genom sitt liv i världen vittnar den troende om Kristus och står alltid beredd ”att svara var och en som kräver besked” om hans hopp (1 Pet 3:15). Det personliga vittnesbördet är alltid det viktigaste apostolatet i Opus Dei. Ett apostolat bestående av konkret och effektiv hjälp åt andra, på arbetsplatsen och i vardagslivets olika omständigheter, ett personligt apostolat genom ord och exempel.

Så här beskriver König detta lekmannaapostolat: ”På detta sätt kan det vanliga arbetet bli en plats där lekmannen finner sin egen nästa; där han i all enkelhet och genom vänskap och personligt umgänge försöker att förmedla något av Kristi läras ljus till sin nästa; där han hjälper sin nästa att finna den väg som leder till Gud. Där man inte längre lyssnar till prästernas predikningar, där kan man lyssna till en vän som ger en annan vän en hjälpande hand och omsorgsfullt hjälper honom att närma sig trons värme. Denne kan utföra ett personligt apostolat spontant och under alla omständigheter, av en inre impuls, och har även rätt att göra det som företrädare för det lekmannaapostolat som konciliet talar om, i kraft av det prästerliga sinne som varje döpt har genom sin levande relation till Gud. I Opus Dei måste därför de troendes allmänna prästadöme vara en sanning som man i sitt liv omsätter i praktiken. Det allmänna prästadömet är väsensskilt från ämbetets prästadöme (det sak-ramentala prästadömet), vilket konciliet likaledes understryker.”

Det allmänna och det sakramentala prästadömet i samarbete

”Genom att följa sin grundare Escrivás undervisning”, fortsätter König, ”ser Opus Deis medlemmar i de troendes allmänna prästadöme och i ämbetets sakramentala prästadöme två helt skilda saker men som har ett ’strukturellt samarbete’ med varandra, såsom anges i c. 296 i den nya Codex Iuris Canonici (den kanoniska lagen) om personalprelaturer. Med detta menas att lekmännens personliga apostolat har sina egna gränser där den ’sakramentala barriären’ börjar och det således krävs en präst för att förlåta människorna deras synder i Guds namn, för att fira den heliga Mässan eller för att fördela de sakramentala nådegåvor som Kristus har anförtrott åt sin Kyrka.

Inom den ordning som fastslås i den nya kanoniska lagen, eftersträvar inte Opus Dei att undandra sig biskoparnas jurisdiktion. Opus Deis präster är – såsom även Verkets centrala föreståndare uppger – se-ku-lar-präster till hundra procent i kraft av sin utbildning, sin anda, sin mentalitet och det sätt på vilket de utövar sin tjänst. Därför uppmanar deras föreståndare dem att ’leva och främja den broderliga enheten med and-ra präster, med prästerskapet inom respektive stift’. I förgrunden kommer, som jag redan har påpekat, den överväldigande majoriteten lekmän, vilka bedriver apostolisk verksamhet. Deras beroende av Opus Deis prelat hänför sig till de ’asketiska, apostoliska och utbildningsmässiga förpliktelser’ som de har åtagit sig genom att ansluta sig till prelaturen. I allt övrigt uppmuntras de att verka inom respektive stift, på grundval av sina skyldigheter som kristna och som katolska privatpersoner. Genom sitt kristna vittnesbörd, genom sitt intensiva trosliv och genom sitt yrkesmässiga anseende kan de förstärka lekmannaapostolatatet inom stiftet.

I den nya kanoniska lagen (c. 225 § 1) anges med avseende på lekmännens skyldigheter och rättigheter följande: ’Eftersom lekmän i likhet med alla troende genom dopet och konfirmationen är av Gud bestämda till att utöva apostolat, har de … skyldigheten … att bidra till att det gudomliga frälsningsbudskapet blir känt och mottaget av alla människor över hela världen. Denna skyldighet är desto mer angelägen under sådana omständigheter då människor endast genom dem har möjlighet att höra evangeliet och lära känna Kristus.’ I c. 225 § 2 anges emellertid att de även ’utifrån vars och ens villkor [har] den särskilda skyldigheten att genomsyra och fullända de timliga tingens ordning med evangeliets anda. På detta sätt skall de bära vittnesbörd om Kristus, särskilt i handhavande av världsliga angelägenheter och vid utförandet av världsliga uppgifter’.

När män och kvinnor inom Opus Dei på detta sätt försöker att smitta släktingar, kollegor och vänner med sina idéer och därigenom få dem att även delta mer intensivt i respektive församlings liv och aktiviteter, gynnar detta lekmannaapostolat stiften. Församlingarna stärks inte bara av de kristna familjer som dessa män och kvinnor grundar, utan får även dra nytta av i de präst- och ordenskallelser som kan uppstå i sådana lekmannagemenskaper. Opus Deis grundares efterträdare, Alvaro del Portillo, säger i detta avseende följande: ’De initiativ av karitativ, bildande och social art som Opus Deis medlemmar tar – tillsammans med andra privatpersoner, även sådana som inte är katoliker eller kristna – i hela världen gynnar hela samhället. Möjligheten att knyta denna typ av lekmannaapostolat till stiften framgår även tydligt av att personer ur alla yrken och samhällsklasser tillhör Opus Dei.’”

Så långt König. Men budskapet låter kanske fortfarande lite abstrakt för en del läsare. Vad gör Opus Deis medlemmar mer konkret?

En plan för det inre livet

När en människa blir medlem i prelaturen åtar hon sig att leva efter Opus Deis anda. Och man skulle kunna säga att ryggraden i denna anda är uppfyllelsen av en daglig levnadsplan som omfattar stilla bön, den heliga Mässan och kommunionen, självrannsakan m.m.8 Målet är att bygga upp en medvetenhet om Guds ständiga kärleksfulla närvaro – mitt i vardagens virrvarr!

Förutom dessa s.k. andliga övningar, åtar hon sig att göra ansträngningar för att växa till i de teologiska och mänskliga dygderna. Bland de sistnämnda betonas t.ex. uppriktighet och naturlighet, tjänstvillighet och offeranda, arbetsamhet, optimism och glädje. Genom uppfyllelsen av de dagliga förpliktelserna på arbetsplatsen, i familjen och i umgänget med andra, upptäcker man ett brett fält för att öva sig i dygderna.

Apostoliska initiativ och proselytism

Medlemmen i Opus Dei siktar mot att grunda all sin verksamhet, och framför allt sin apostoliska verksamhet på bönen. ”Inre liv, helighet i vardagens uppgifter, helighet i små saker, helighet i yrkesarbetet, i vardagens jäkt … helighet för att helga sin omgivning … Jag tror faktiskt att de riskerar att gå vilse, de som hänger sig åt olika aktiviteter – åt aktivism! – utan bön och offervilja och utan att ta vara på de medel som är oundgängliga för att uppnå en solid fromhet: att ofta ta emot sakramenten, meditera, göra samvetsrannsakan, att läsa andlig litteratur, att umgås förtroligt med Jungfru Maria och skyddsänglarna … Allt detta bidrar dessutom, med oersättlig effektivitet, till att den kristnes vardag är så behaglig, för ur hans inre rikedom flyter Guds ljuvhet och lycka som honung ur vaxkakan” (Josemaría Escrivá, ur predikan Vardagslivets storhet, § 18). Eftersom aspekter av medlemmarnas personliga apostolat redan berörts ovan är det nu lämpligt att säga något om organiserade apostoliska verk.

Prelaturen Opus Dei som sådan grundar vanligtvis inte några apostoliska verk. Det är snarare enskilda Opus Dei–medlemmar, som genom att utöva sina medborgerliga rättigheter tar olika apostoliska initiativ – oftast tillsammans med vänner och arbetskamrater, däribland också icke-katoliker och icke-kristna. Det rör sig om inrättningar för utbildning, sjukvård och kultur eller inom den sociala sektorn. Deras syfte är att bidra till att erbjuda kristna lösningar på problem och uppgifter i världen av idag. Det är alltid fråga om privata initiativ av civilrättslig natur. Initiativtagarna bär själva hela ansvaret för planering, finansiering och byggnation samt senare för alla organisatoriska, fackmässiga, rättsliga, ekonomiska eller pedagogiska aspekter. Deras initiativ har att hävda sig i fri konkurrens. Även om sådana verk bärs upp av en katolsk anda kallas de inte och är inte officiellt katolska, eftersom de har sitt ursprung i ansvariga privatpersoners apostoliska företagsanda. De står öppna för alla slags människor, oavsett socialgrupp, religion, världsåskådning och ras. Om sådana inrättningar har något samarbete med Opus Dei kan detta bestå t.ex. i att Opus Dei ställer någon präst till förfogande som själasörjare eller att Opus Dei garanterar att allt som äger rum inom en viss inrättning överensstämmer med katolska Kyrkans lära. I det sistnämnda fallet har vi det som kallas för ett kooperativt verk.

Varken de apostoliska initiativ som Opus Dei-medlemmar bedriver eller ens den kristna utbildning och andliga vägledning som prelaturen som sådan förmedlar syftar direkt till att vinna nya medlemmar åt den egna gruppen, dvs. bedriva ”proselytism”. Termen härrör ur ett ursprungligen judiskt sammanhang, då judarna i diasporan började sprida sina religiösa övertygelser till grekerna. Ordet proselyt betyder helt enkelt ”den som har kommit”, en konvertit alltså. Det är uppenbart att hela Kyrkan måste bedriva proselytism och att de olika kyrkliga grupperna framför allt bör verka för denna allmänna proselytism och betrakta tillväxten av den egna gruppen som någonting sekundärt, som en hjälp för Kyrkan.

När människor bestämmer sig för att gå den väg till helighet som Opus Dei och dess grundare har utstakat och som är en väg bland många andra i Kyrkan, är det fråga om en andlig kallelse. För att vara äkta och varaktig måste en kallelse basera sig på fria och välgrundade beslut. Beslutet att följa kallelsen fattas inte bara en gång, -man behöver förnya sitt ”ja” varje dag. Eftersom medlemmarna lever ett vanligt yrkes- och sällskapsliv i världen är det särskilt viktigt i Opus Dei att uthålligheten i kallelsen är en frukt av den personliga friheten och det personliga ansvaret. Ansvar och frihet är två viktiga aspekter även i prelaturens strukturella organisation.9

Den oorganiserade organisationen

Prelaten och de vikarier som företräder honom äger jurisdiktion i pre-laturen. Ett av Opus Deis huvuddrag är den kollegiala styrelseformen. Prelaten och hans vikarier bistås i sitt arbete av olika råd som till övervägande del utgörs av lekmän. På central nivå får prelaten hjälp av två råd, ett för kvinnorna och ett annat för männen, båda med sitt säte i Rom.

Prelaturen sammankallar den allmänna kongressen vart åttonde år. I dessa deltar medlemmar från alla de länder där Opus Dei verkar. Vid sådana kongresser studeras prelaturens arbete och den föreslagna inriktningen för framtiden. När en ny prelat skall utses sammankallas en allmän valmanskongress som väljer en av prästerna som uppfyller de i stadgarna fastställda villkoren. Valet måste bekräftas av påven. Den nuvarande prelaten är biskop Javier Echevarría.

Prelaturen uppdelas vidare i olika områden som kallas regioner. En regionalvikarie och två råd (ett för kvinnor, ett för män) utgör den regionala ledningen. En region kan också delas upp ytterligare i s.k. delegationer som också leds av en vikarie och två råd.

På den lokala nivån finns Opus Deis centrum. Dessa organiserar utbildningen och själavården av prelaturens medlemmar inom ett visst område, fast precis som prelaturen själv bestäms dessa centrum egentligen inte av territoriella gränser utan av personliga förhållanden. Det finns olika centrum för män respektive kvinnor. Varje centrum styrs av ett lokalråd, som leds av en lekman (föreståndaren) och består av minst två andra medlemmar. Vikarierna utser en av prelaturens präster för att ta hand om den prästerliga själavården av dem som tillhör ett visst cent-rum.

Beträffande organisationen av Opus Dei, förklarade grundaren att Opus Dei är något helt annat än ”en mäktig organisation, utspridd som ett väldigt nätverk till världens yttersta hörn. Tänk dig snarare en oorganiserad organisation där föreståndarnas huvudsakliga uppdrag är att se till att medlemmarna får evangeliernas äkta anda (en kärlekens och harmonins anda, en samförståndsanda, som är absolut främmande för extremism) genom en solid och lämplig teologisk och apostolisk utbildning. Bortom detta handlar varje medlem i fullständig personlig frihet. Han formar sitt samvete självständigt. Och han vill söka kristen fullkomlighet samt kristna sin omgivning genom att helga sitt arbete, vare sig det är intellektuellt eller manuellt, i sitt livs alla omständigheter och i sitt eget hem” (Conversations with Msgr Escrivá, nr. 35).

Avslutning

Det finns förstås mycket mer att säga om prelaturen Opus Dei och dess medlemmar. Opus Dei är en allt för mångfasetterad och komplex verklighet för att på ett tillfredsställande sätt kunna sammanfattas i en artikel av detta slag.

Det sista ordet ges åt kardinal König: ”När det uppstår nya rörelser inom Kyrkan – och det gäller även de så kallade karismatiska rörelserna för förnyelse inom själva Kyrkan – uppstår kritiska kontroverser, kritiska ifrågasättanden och ibland även en viss konkurrensbetonad nervositet. Allt det som är nytt, äkta och sunt som uppkommer inom Kyrkan kommer, om det är inspirerat av Guds Ande, att göra sig gällande som en förnyande kraft inom Kyrkan. Den enskildes kamp för att helt och hållet uppfylla de skyldigheter som åligger honom, med strävan efter att leva ett heligt liv, bidrar till att förnya och föryngra Guds folk inifrån. Detta sker utan oväsen, men konstant, under den helige Andes inflytande. Ur detta perspektiv är det inte av en slump som Kyrkans Herre förutsett Opus Deis grundande just i början av vårt århundrade. Det skulle ange takten för den förnyelse som konciliet önskat för Kyrkans utveckling, för lekmännens apostolat i dagens värld.

Verket, som monsignor Escrivá de Balaguer vigde hela sitt liv åt ända till slutet har såväl före som efter konciliet visat sig vara en levande och effektiv pastoral modell för det apostoliska samarbetet mellan präster och lekmän, det har givit ett påtagligt exempel på bandet mellan det allmänna prästadömet och ämbetets prästadöme, utan att snedvrida deras olika roller och uppgifter. Därigenom kan det tjäna Kyrkan som ett Guds sanna redskap.”

Noter

1. Jag har lånat fritt från två häften: Information Handbook on the Opus Dei Prelature, av Beat Milller, maj 2000, och Opus Dei: en kort beskrivning, som jag själv gjorde inför dess utgivning på bokförlaget Catholica, 1996. Jag vill också hänvisa till informationskontorets hemsida, www.opusdei.se som också har en länk till huvudhemsidan www.opusdei.org.

2. ”Una proposta di rimovamento nel cuore del mondo contemporaneo”, ur L’Osservatore Romano, 23 juni 1985. Jag vill tacka Peter Moscatelli som på kort tid översatte den åt mig.

3. Opus Deis stadgar och alla övriga kyrkorättsliga handlingar och annan relevant dokumentation är samlade i boken The Canonical Path of Opus Dei (A. Fuenmayor, V. Gómez-lglesias, J-L. Illanes), Princeton NJ 1994. Stadgarna är också publicerade i Opus Dei in the Church (P. Rodriguez, F. Ocáriz, J-L. Illanes), Dublin 1994.

4. Jfr George Sim Johnstons artikel, ”Sitting on the Side-lines. Waiting for the Laity to Take the Field”, i tidskriften Crisis, maj 1999.

5. Se t.ex. artikeln av kard. Luciani (sedermera påven Johannes Paulus I) som sammanfattades i Katolsk Kyrkotidning 4/79. Det är inte mitt syfte här att diskutera andra strömningar inom Kyrkan som ledde till liknande uppfattningar före Andra Vatikankonciliet.

6. Grundarens liv är oskiljaktigt förbundet med Opus Deis utveckling. För en svensk biografi, se E.K. Pålssons Vägen till Opus Dei, Helsingborg (Catholica) 1989. Det första bandet av A. Vázquez de Pradas monumentala biografi, El Fundador del Opus Dei, som är utförligt dokumenterad, gavs ut i Madrid 1997.

7. Minimiåldern för ett livslångt avtal är 23 år.

8. Medlemmarnas andliga liv, utbildning och apostolat fastställs i stadgarna Titulus III (De vita spirituali, institutions et apostolatu fidelium Praelaturae) och beskrivs utförligare i de citerade böckerna (jfr not 3).

9. Prelaturens regering fastställs i stadgarna Titulus IV (De regimine Praelaturae) och beskrivs ingående i de citerade böckerna (jfr not 3).

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Signums redaktion har med anledning av den mycket tendensiösa artikelserie som publicerats av Expressen under sommaren bett Opus Dei att själv beskriva sin verksamhet. Artikelförfattaren är informationsansvarig för Opus Dei i Skandinavien. Han är fil.dr i grekiska och forskare vid institutionen för klassiska språk vid Uppsala universitet.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Syftet med denna artikel är att ge en saklig och kortfattad beskrivning av Opus Deis väsentliga budskap, verksamhet och struktur. Det är ingen lätt uppgift att klara av på några få sidor. När man studerar en inomkyrklig institution som Opus Dei krävs naturligtvis flera olika perspektiv och infallsvinklar för att få grepp om den. Ändå är den logiska utgångspunkten dels institutionens egen beskrivning av sig själv, dels det som Kyrkans ledning har sagt om den. Utgångspunkten är med andra ord det ideal som inspirerar organisationen och dess medlemmar. Sedan måste man även studera hur teorin tillämpas i praktiken. I denna korta artikel kan emellertid endast de mest grundläggande dragen och vissa fakta beröras.1 Härvidlag kommer jag att i långa stycken citera en artikel av kardinal Franz König som ger en god sammanfattning av vad Opus Dei handlar om.2

För att ta det mest grundläggande först: allt sedan det första påvliga godkännandet kom den 24 februari 1947 har Kyrkans ledning karakteriserat Opus Dei som en väg till helighet i världen.3 Men vad innebär detta? Man bör nog nalkas frågan genom att beakta den kristna andlighetens historiska utveckling.

Ambitionsnivån i fornkyrkan var hög. Alla nydöpta uppmanades att leva upp till sitt kall till helighet, till likformighet med Kristus, till fullkomning i kärleken. Målet var saligheten och medlen var bön, askes, sakramenten, fördjupning i trosläran samt tillväxt i dygderna. Fornkyrkan var också klart missionerande. Som Apostlagärningarna och aposteln Paulus beskriver den genomfördes kristendomens spridning i stor utsträckning av lekmän – hantverkare, affärsfolk, soldater, slavar m.fl. Med tiden, då Kyrkan alltmer kom att etablera sig, uppstod dock faran att tillhörigheten enbart blev frukten av ett arv från tidigare generationer och således ej föremål för ett medvetet och personligt ställningstagande. Så småningom blev tillhörigheten till Kyrkan även fördelaktig ur världslig synvinkel.

Med tiden började den helige Ande att väcka till liv en mängd olika rörelser och gemenskaper inom Kyrkan. Dessa erbjöd de kristna olika sätt att helhjärtat sträva efter helighet och viga sina liv åt Gud. Samtidigt skedde dock ett undanträngande av lekmännens roll: deras vardagsliv började att förlora sin betydelse och sitt värde i den kristna andlighetens utveckling. De flesta stora katolska andliga författarna har under århundradenas lopp haft föga att säga om sådant som de flesta kristna sysselsätter sig med större delen av sin dag. Arbete, äktenskap och barnuppfostran har vanligtvis inte framställts som möjliga vägar till helighet. Det bakomliggande antagandet var att lekmännen vinner sin frälsning trots att han stannar ’i världen’, att ett heligt liv och ett liv i vanligt arbete är två skilda ting.4

Mot denna bakgrund verkade det för många som rent av revolutionerande när vissa människor – däribland Josemaría Escrivá – under decennierna före Andra Vatikankonciliet började att utveckla en lekmannaspiritualitet.5 Men det var inte så att Escrivá bara talade om saken. Han grundade också en själavårdsinstitution som erbjöd en av Kyrkan erkänd väg till helighet för vanliga katoliker utan att de alls behövde ändra sin ställning i samhället. Opus Dei var, och i många hänseenden, förblir en nyhet i katolsk andlighet.

Några inledande fakta om Opus Dei

Opus Dei grundades den 2 oktober 1928 av den spanske prästen Josemaría Escrivá (1902–75) som saligförklarades av påven den 17 maj 1992.6 Den 14 februari 1930 började han sin verksamhet bland kvinnor och 17 år senare grundades ”Prästsällskapet av det heliga Korset”. Prästsällskapets medlemskap består av de präster som är ”inkardinerade” i Opus Dei såväl som de stiftspräster som i sin prästtjänst – helt underställda sin stiftsbiskop – -vill sträva efter helighet enligt Opus Deis anda. Som förklaras längre fram fick Opus Dei sin ställning som Kyrkans första personalprelatur den 28 november 1982. Idag har prelaturen över 80 000 medlemmar utspridda över de fem kontinenterna. Omkring 1 750 är präster, de övriga är lekmän. Över 87 nationaliteter finns representerade bland medlemmarna.

Minimiåldern för medlemskap i Opus Dei är 18 år. Medlemskapet i prelaturen vilar på en kontraktsliknande överenskommelse mellan prelaturen och medlemmen i fråga.7 Det är därför av en helt annan natur än medlemskapet i en orden, kongregation eller motsvarande, som bygger på de tre löftena om fattigdom, kyskhet och lydnad. Medlemmens ställning i samhället eller i Kyrkan förändras inte på något sätt av hans eller hennes tillhörighet till Opus Dei: lekmännen inom Opus Dei är underställda sin stiftsbiskop på samma sätt som alla andra katoliker. Utöver detta är de underställda Opus Deis prelat i allt som gäller prelaturens ändamål. Det handlar om frågor som inom katolska Kyrkan överlämnas åt den döpte själv att besluta om och därför inte faller under den allmänna kyrkliga jurisdiktionen utan är de troendes eget ansvar. Just därför kan de omfattas av en ny gudomlig kallelse som konkretiserar och fördjupar den allmänna kallelse som följer av dopet.

Alla medlemmar i Opus Dei har fått samma kallelse till helighet och apostolat. Det finns inte olika kategorier av mer eller mindre kvalificerad hängivelse. Det finns dock olika sätt att förverkliga den gemensamma kallelsen. De flesta i Opus Dei – ca 70 procent – är supernumerariemedlemmar. Dessa är i allmänhet gifta män eller kvinnor. För dessa upptar plikterna i familjen den största delen av deras kristna liv.

Prelaturens övriga medlemmar är män och kvinnor som, för apostolatets skull, lever ut sin kristna hängivelse i celibat. Somliga – som kallas adjungerade – bor med sina familjer eller där det passar deras yrkesverksamhet. Andra står ännu mer till förfogande för att ta hand om olika apostoliska verksamheter och andra medlemmars utbildning. Dessa kallas numerarier och bor vanligtvis i Opus Deis centrum. Somliga kvinnor i Opus Dei sköter hushållsarbetet i Opus Deis centrum, både kvinnliga och manliga. De kallas biträdande numerarier. Benäm-ningar-na numerarie, supernumerarie och adjungerad härstammar ursprungligen från den akademiska världen.

Med tanke på världens totala katolska befolkning förefaller ”80 000 medlemmar” som en droppe i havet. När man dock beaktar att medlemmarna lever i fullständig hängivelse mitt i världen samt att antalet medarbetare och deltagare i Opus Deis verksamhet är många gånger större än antalet medlemmar framstår Opus Dei som ett betydelsefullt fenomen i Kyrkan.

Ett förslag till kristen förnyelse i dagens värld

”Denna nya form av kristen gemenskap, som nu är en personalprelatur enligt kanonisk rätt, har spritt sig mycket snabbt, på kort tid”, skriver kardinal König. Han fortsätter: ”Nya former och företag måste ofta, även inom Kyrkan, möta kritik och debatt. Den erfarenheten undgick varken grundaren … eller hans efterträdare, spanjoren Alvaro del Portillo. I november 1982 upprättades Opus Dei som den första personalprelaturen enligt den kanoniska rättens regler. Därigenom har Opus Dei efter långt övervägande fått den juridiska form som tillkommer det inom Kyrkan. Detta har nyligen givit upphov till en diskussion kring den väg vi talar om och kring den plats som den upptar inom Kyrkan.

Vissa har uttryckt oro för att Opus Dei skulle kunna förvandlas till en kyrka inom Kyrkan. I den gamla kyrkorätten fanns institutet territoriella prelaturer, det vill säga områden som var mer eller mindre oberoende av den lokale biskopen. Andra Vatikankonciliet har emellertid berett vägen för en ny typ av prelatur som inte följer territorialitetsprincipen, utan personlighetsprincipen. I sådana personalprelaturer föresätter man sig att uppfylla vissa speciella pastorala uppgifter och målsättningar, vilka skall vara förenliga med den lokale bis-kopens rättigheter och således inte eftersträvar fullständig självständighet från denne. Opus Dei fanns redan sedan år 1947 som en institution enligt påvlig rätt. Alltsedan dess – och således under olika påvar – har Opus Dei haft en central ledning med nödvändig intern självständighet och med ledningsmakt.”

Längre fram preciserar jag hur Opus Deis ledning ser ut. Här vill jag bara betona Opus Deis lekmannakaraktär: medlemmarna tar sitt kristna kall på lika stort allvar som en munk eller en nunna i sitt kloster men Opus Dei är inte en orden. König förklarar detta på följande vis: ”Till skillnad från ordnarna, som inom Kyrkan tidigare kallades ’fullkomlighetens tillstånd’ och för närvarande kallas ett ’liv vigt åt Gud’, försöker Opus Dei betona en idé som det senaste konciliet ingående ägnade sig åt: att lekmannen kan och måste söka fullkomlighet, helighet, mitt i världen och i det egna arbetet; att de kan göra det utan att lämna sitt civila yrke eller sin familj. Det rör sig inte om en bättre väg än de reli-giösa ordnarnas, utan helt enkelt om en annorlunda väg. Denna nya idé, denna nya väg inom Kyrkan, gör det möjligt att även förstå den snabba utbredningen av denna form av lekmannaapostolat.”

Medlemmarnas personliga apostolat

Det pastorala uppdraget som Kyrkan har förelagt prelaturen Opus Dei gäller att bidra till Kyrkans evangelisation genom att bland de kristtrogna i hela samhället främja ett liv som helt överensstämmer med den kristna tron, mitt i livets vanliga omständigheter och särskilt genom arbetets helgelse.

För Opus Dei-medlemmen och för vilken troende kristen som helst bör inte apostolatet vara något avskilt från det övriga livet, ett projekt man ägnar sig åt vid särskilda tillfällen. ”Ditt apostolat måste flöda ur ditt inre liv” (Josemaría Escrivá, Vägen 961). Genom sitt liv i världen vittnar den troende om Kristus och står alltid beredd ”att svara var och en som kräver besked” om hans hopp (1 Pet 3:15). Det personliga vittnesbördet är alltid det viktigaste apostolatet i Opus Dei. Ett apostolat bestående av konkret och effektiv hjälp åt andra, på arbetsplatsen och i vardagslivets olika omständigheter, ett personligt apostolat genom ord och exempel.

Så här beskriver König detta lekmannaapostolat: ”På detta sätt kan det vanliga arbetet bli en plats där lekmannen finner sin egen nästa; där han i all enkelhet och genom vänskap och personligt umgänge försöker att förmedla något av Kristi läras ljus till sin nästa; där han hjälper sin nästa att finna den väg som leder till Gud. Där man inte längre lyssnar till prästernas predikningar, där kan man lyssna till en vän som ger en annan vän en hjälpande hand och omsorgsfullt hjälper honom att närma sig trons värme. Denne kan utföra ett personligt apostolat spontant och under alla omständigheter, av en inre impuls, och har även rätt att göra det som företrädare för det lekmannaapostolat som konciliet talar om, i kraft av det prästerliga sinne som varje döpt har genom sin levande relation till Gud. I Opus Dei måste därför de troendes allmänna prästadöme vara en sanning som man i sitt liv omsätter i praktiken. Det allmänna prästadömet är väsensskilt från ämbetets prästadöme (det sak-ramentala prästadömet), vilket konciliet likaledes understryker.”

Det allmänna och det sakramentala prästadömet i samarbete

”Genom att följa sin grundare Escrivás undervisning”, fortsätter König, ”ser Opus Deis medlemmar i de troendes allmänna prästadöme och i ämbetets sakramentala prästadöme två helt skilda saker men som har ett ’strukturellt samarbete’ med varandra, såsom anges i c. 296 i den nya Codex Iuris Canonici (den kanoniska lagen) om personalprelaturer. Med detta menas att lekmännens personliga apostolat har sina egna gränser där den ’sakramentala barriären’ börjar och det således krävs en präst för att förlåta människorna deras synder i Guds namn, för att fira den heliga Mässan eller för att fördela de sakramentala nådegåvor som Kristus har anförtrott åt sin Kyrka.

Inom den ordning som fastslås i den nya kanoniska lagen, eftersträvar inte Opus Dei att undandra sig biskoparnas jurisdiktion. Opus Deis präster är – såsom även Verkets centrala föreståndare uppger – se-ku-lar-präster till hundra procent i kraft av sin utbildning, sin anda, sin mentalitet och det sätt på vilket de utövar sin tjänst. Därför uppmanar deras föreståndare dem att ’leva och främja den broderliga enheten med and-ra präster, med prästerskapet inom respektive stift’. I förgrunden kommer, som jag redan har påpekat, den överväldigande majoriteten lekmän, vilka bedriver apostolisk verksamhet. Deras beroende av Opus Deis prelat hänför sig till de ’asketiska, apostoliska och utbildningsmässiga förpliktelser’ som de har åtagit sig genom att ansluta sig till prelaturen. I allt övrigt uppmuntras de att verka inom respektive stift, på grundval av sina skyldigheter som kristna och som katolska privatpersoner. Genom sitt kristna vittnesbörd, genom sitt intensiva trosliv och genom sitt yrkesmässiga anseende kan de förstärka lekmannaapostolatatet inom stiftet.

I den nya kanoniska lagen (c. 225 § 1) anges med avseende på lekmännens skyldigheter och rättigheter följande: ’Eftersom lekmän i likhet med alla troende genom dopet och konfirmationen är av Gud bestämda till att utöva apostolat, har de … skyldigheten … att bidra till att det gudomliga frälsningsbudskapet blir känt och mottaget av alla människor över hela världen. Denna skyldighet är desto mer angelägen under sådana omständigheter då människor endast genom dem har möjlighet att höra evangeliet och lära känna Kristus.’ I c. 225 § 2 anges emellertid att de även ’utifrån vars och ens villkor [har] den särskilda skyldigheten att genomsyra och fullända de timliga tingens ordning med evangeliets anda. På detta sätt skall de bära vittnesbörd om Kristus, särskilt i handhavande av världsliga angelägenheter och vid utförandet av världsliga uppgifter’.

När män och kvinnor inom Opus Dei på detta sätt försöker att smitta släktingar, kollegor och vänner med sina idéer och därigenom få dem att även delta mer intensivt i respektive församlings liv och aktiviteter, gynnar detta lekmannaapostolat stiften. Församlingarna stärks inte bara av de kristna familjer som dessa män och kvinnor grundar, utan får även dra nytta av i de präst- och ordenskallelser som kan uppstå i sådana lekmannagemenskaper. Opus Deis grundares efterträdare, Alvaro del Portillo, säger i detta avseende följande: ’De initiativ av karitativ, bildande och social art som Opus Deis medlemmar tar – tillsammans med andra privatpersoner, även sådana som inte är katoliker eller kristna – i hela världen gynnar hela samhället. Möjligheten att knyta denna typ av lekmannaapostolat till stiften framgår även tydligt av att personer ur alla yrken och samhällsklasser tillhör Opus Dei.’”

Så långt König. Men budskapet låter kanske fortfarande lite abstrakt för en del läsare. Vad gör Opus Deis medlemmar mer konkret?

En plan för det inre livet

När en människa blir medlem i prelaturen åtar hon sig att leva efter Opus Deis anda. Och man skulle kunna säga att ryggraden i denna anda är uppfyllelsen av en daglig levnadsplan som omfattar stilla bön, den heliga Mässan och kommunionen, självrannsakan m.m.8 Målet är att bygga upp en medvetenhet om Guds ständiga kärleksfulla närvaro – mitt i vardagens virrvarr!

Förutom dessa s.k. andliga övningar, åtar hon sig att göra ansträngningar för att växa till i de teologiska och mänskliga dygderna. Bland de sistnämnda betonas t.ex. uppriktighet och naturlighet, tjänstvillighet och offeranda, arbetsamhet, optimism och glädje. Genom uppfyllelsen av de dagliga förpliktelserna på arbetsplatsen, i familjen och i umgänget med andra, upptäcker man ett brett fält för att öva sig i dygderna.

Apostoliska initiativ och proselytism

Medlemmen i Opus Dei siktar mot att grunda all sin verksamhet, och framför allt sin apostoliska verksamhet på bönen. ”Inre liv, helighet i vardagens uppgifter, helighet i små saker, helighet i yrkesarbetet, i vardagens jäkt … helighet för att helga sin omgivning … Jag tror faktiskt att de riskerar att gå vilse, de som hänger sig åt olika aktiviteter – åt aktivism! – utan bön och offervilja och utan att ta vara på de medel som är oundgängliga för att uppnå en solid fromhet: att ofta ta emot sakramenten, meditera, göra samvetsrannsakan, att läsa andlig litteratur, att umgås förtroligt med Jungfru Maria och skyddsänglarna … Allt detta bidrar dessutom, med oersättlig effektivitet, till att den kristnes vardag är så behaglig, för ur hans inre rikedom flyter Guds ljuvhet och lycka som honung ur vaxkakan” (Josemaría Escrivá, ur predikan Vardagslivets storhet, § 18). Eftersom aspekter av medlemmarnas personliga apostolat redan berörts ovan är det nu lämpligt att säga något om organiserade apostoliska verk.

Prelaturen Opus Dei som sådan grundar vanligtvis inte några apostoliska verk. Det är snarare enskilda Opus Dei–medlemmar, som genom att utöva sina medborgerliga rättigheter tar olika apostoliska initiativ – oftast tillsammans med vänner och arbetskamrater, däribland också icke-katoliker och icke-kristna. Det rör sig om inrättningar för utbildning, sjukvård och kultur eller inom den sociala sektorn. Deras syfte är att bidra till att erbjuda kristna lösningar på problem och uppgifter i världen av idag. Det är alltid fråga om privata initiativ av civilrättslig natur. Initiativtagarna bär själva hela ansvaret för planering, finansiering och byggnation samt senare för alla organisatoriska, fackmässiga, rättsliga, ekonomiska eller pedagogiska aspekter. Deras initiativ har att hävda sig i fri konkurrens. Även om sådana verk bärs upp av en katolsk anda kallas de inte och är inte officiellt katolska, eftersom de har sitt ursprung i ansvariga privatpersoners apostoliska företagsanda. De står öppna för alla slags människor, oavsett socialgrupp, religion, världsåskådning och ras. Om sådana inrättningar har något samarbete med Opus Dei kan detta bestå t.ex. i att Opus Dei ställer någon präst till förfogande som själasörjare eller att Opus Dei garanterar att allt som äger rum inom en viss inrättning överensstämmer med katolska Kyrkans lära. I det sistnämnda fallet har vi det som kallas för ett kooperativt verk.

Varken de apostoliska initiativ som Opus Dei-medlemmar bedriver eller ens den kristna utbildning och andliga vägledning som prelaturen som sådan förmedlar syftar direkt till att vinna nya medlemmar åt den egna gruppen, dvs. bedriva ”proselytism”. Termen härrör ur ett ursprungligen judiskt sammanhang, då judarna i diasporan började sprida sina religiösa övertygelser till grekerna. Ordet proselyt betyder helt enkelt ”den som har kommit”, en konvertit alltså. Det är uppenbart att hela Kyrkan måste bedriva proselytism och att de olika kyrkliga grupperna framför allt bör verka för denna allmänna proselytism och betrakta tillväxten av den egna gruppen som någonting sekundärt, som en hjälp för Kyrkan.

När människor bestämmer sig för att gå den väg till helighet som Opus Dei och dess grundare har utstakat och som är en väg bland många andra i Kyrkan, är det fråga om en andlig kallelse. För att vara äkta och varaktig måste en kallelse basera sig på fria och välgrundade beslut. Beslutet att följa kallelsen fattas inte bara en gång, -man behöver förnya sitt ”ja” varje dag. Eftersom medlemmarna lever ett vanligt yrkes- och sällskapsliv i världen är det särskilt viktigt i Opus Dei att uthålligheten i kallelsen är en frukt av den personliga friheten och det personliga ansvaret. Ansvar och frihet är två viktiga aspekter även i prelaturens strukturella organisation.9

Den oorganiserade organisationen

Prelaten och de vikarier som företräder honom äger jurisdiktion i pre-laturen. Ett av Opus Deis huvuddrag är den kollegiala styrelseformen. Prelaten och hans vikarier bistås i sitt arbete av olika råd som till övervägande del utgörs av lekmän. På central nivå får prelaten hjälp av två råd, ett för kvinnorna och ett annat för männen, båda med sitt säte i Rom.

Prelaturen sammankallar den allmänna kongressen vart åttonde år. I dessa deltar medlemmar från alla de länder där Opus Dei verkar. Vid sådana kongresser studeras prelaturens arbete och den föreslagna inriktningen för framtiden. När en ny prelat skall utses sammankallas en allmän valmanskongress som väljer en av prästerna som uppfyller de i stadgarna fastställda villkoren. Valet måste bekräftas av påven. Den nuvarande prelaten är biskop Javier Echevarría.

Prelaturen uppdelas vidare i olika områden som kallas regioner. En regionalvikarie och två råd (ett för kvinnor, ett för män) utgör den regionala ledningen. En region kan också delas upp ytterligare i s.k. delegationer som också leds av en vikarie och två råd.

På den lokala nivån finns Opus Deis centrum. Dessa organiserar utbildningen och själavården av prelaturens medlemmar inom ett visst område, fast precis som prelaturen själv bestäms dessa centrum egentligen inte av territoriella gränser utan av personliga förhållanden. Det finns olika centrum för män respektive kvinnor. Varje centrum styrs av ett lokalråd, som leds av en lekman (föreståndaren) och består av minst två andra medlemmar. Vikarierna utser en av prelaturens präster för att ta hand om den prästerliga själavården av dem som tillhör ett visst cent-rum.

Beträffande organisationen av Opus Dei, förklarade grundaren att Opus Dei är något helt annat än ”en mäktig organisation, utspridd som ett väldigt nätverk till världens yttersta hörn. Tänk dig snarare en oorganiserad organisation där föreståndarnas huvudsakliga uppdrag är att se till att medlemmarna får evangeliernas äkta anda (en kärlekens och harmonins anda, en samförståndsanda, som är absolut främmande för extremism) genom en solid och lämplig teologisk och apostolisk utbildning. Bortom detta handlar varje medlem i fullständig personlig frihet. Han formar sitt samvete självständigt. Och han vill söka kristen fullkomlighet samt kristna sin omgivning genom att helga sitt arbete, vare sig det är intellektuellt eller manuellt, i sitt livs alla omständigheter och i sitt eget hem” (Conversations with Msgr Escrivá, nr. 35).

Avslutning

Det finns förstås mycket mer att säga om prelaturen Opus Dei och dess medlemmar. Opus Dei är en allt för mångfasetterad och komplex verklighet för att på ett tillfredsställande sätt kunna sammanfattas i en artikel av detta slag.

Det sista ordet ges åt kardinal König: ”När det uppstår nya rörelser inom Kyrkan – och det gäller även de så kallade karismatiska rörelserna för förnyelse inom själva Kyrkan – uppstår kritiska kontroverser, kritiska ifrågasättanden och ibland även en viss konkurrensbetonad nervositet. Allt det som är nytt, äkta och sunt som uppkommer inom Kyrkan kommer, om det är inspirerat av Guds Ande, att göra sig gällande som en förnyande kraft inom Kyrkan. Den enskildes kamp för att helt och hållet uppfylla de skyldigheter som åligger honom, med strävan efter att leva ett heligt liv, bidrar till att förnya och föryngra Guds folk inifrån. Detta sker utan oväsen, men konstant, under den helige Andes inflytande. Ur detta perspektiv är det inte av en slump som Kyrkans Herre förutsett Opus Deis grundande just i början av vårt århundrade. Det skulle ange takten för den förnyelse som konciliet önskat för Kyrkans utveckling, för lekmännens apostolat i dagens värld.

Verket, som monsignor Escrivá de Balaguer vigde hela sitt liv åt ända till slutet har såväl före som efter konciliet visat sig vara en levande och effektiv pastoral modell för det apostoliska samarbetet mellan präster och lekmän, det har givit ett påtagligt exempel på bandet mellan det allmänna prästadömet och ämbetets prästadöme, utan att snedvrida deras olika roller och uppgifter. Därigenom kan det tjäna Kyrkan som ett Guds sanna redskap.”

Noter

1. Jag har lånat fritt från två häften: Information Handbook on the Opus Dei Prelature, av Beat Milller, maj 2000, och Opus Dei: en kort beskrivning, som jag själv gjorde inför dess utgivning på bokförlaget Catholica, 1996. Jag vill också hänvisa till informationskontorets hemsida, www.opusdei.se som också har en länk till huvudhemsidan www.opusdei.org.

2. ”Una proposta di rimovamento nel cuore del mondo contemporaneo”, ur L’Osservatore Romano, 23 juni 1985. Jag vill tacka Peter Moscatelli som på kort tid översatte den åt mig.

3. Opus Deis stadgar och alla övriga kyrkorättsliga handlingar och annan relevant dokumentation är samlade i boken The Canonical Path of Opus Dei (A. Fuenmayor, V. Gómez-lglesias, J-L. Illanes), Princeton NJ 1994. Stadgarna är också publicerade i Opus Dei in the Church (P. Rodriguez, F. Ocáriz, J-L. Illanes), Dublin 1994.

4. Jfr George Sim Johnstons artikel, ”Sitting on the Side-lines. Waiting for the Laity to Take the Field”, i tidskriften Crisis, maj 1999.

5. Se t.ex. artikeln av kard. Luciani (sedermera påven Johannes Paulus I) som sammanfattades i Katolsk Kyrkotidning 4/79. Det är inte mitt syfte här att diskutera andra strömningar inom Kyrkan som ledde till liknande uppfattningar före Andra Vatikankonciliet.

6. Grundarens liv är oskiljaktigt förbundet med Opus Deis utveckling. För en svensk biografi, se E.K. Pålssons Vägen till Opus Dei, Helsingborg (Catholica) 1989. Det första bandet av A. Vázquez de Pradas monumentala biografi, El Fundador del Opus Dei, som är utförligt dokumenterad, gavs ut i Madrid 1997.

7. Minimiåldern för ett livslångt avtal är 23 år.

8. Medlemmarnas andliga liv, utbildning och apostolat fastställs i stadgarna Titulus III (De vita spirituali, institutions et apostolatu fidelium Praelaturae) och beskrivs utförligare i de citerade böckerna (jfr not 3).

9. Prelaturens regering fastställs i stadgarna Titulus IV (De regimine Praelaturae) och beskrivs ingående i de citerade böckerna (jfr not 3).