Origenes

Barndomen och tonåren präglar människan. Många har fått med sig positiva impulser från de åren som burit dem livet igenom. Många har också fått sitt liv förstört under dessa känsliga levnadsår. Det är säkert inte bara den moderna psykologin som vet detta; det har man förmodligen alltid vetat.

Omkring år 300 skrev biskop Eusebios av Caesarea i Palestina en omfattande Kyrkohistoria, den tidigaste sammanhängande skildringen av kristendomens utveckling. Dess första upplaga skrevs redan innan kristendomen blivit tillåten religion i det romerska imperiet; senare bearbetades den.

Eusebios beskriver ganska ingående en gestalt som han betecknar som känd av nästan alla: egyptiern Origenes, som levde på första hälften av 200-talet (d. 253/254). Han börjar sin skildring med att uppehålla sig vid den förföljelsevåg som sköljde över den kristna kyrkan i Alexandria och på andra ställen i Egypten under kejsar Septimius Severus omkr. år 200. Ett av offren hette Leonidas. Han blev halshuggen. Före sin död fick han ett brev i fängelset från sin son, en pojke med en inre utrustning av det mera ovanliga slaget. Pojken uppmuntrade enligt Eusebios sin pappa att inte svika och ge upp. “Akta dig för att ändra dig för vår skull.”

Origenes som lärare

Pojken hette Origenes och var i 16/17-årsåldern. Pappans död ledde till ett elände för familjen. En rik kvinna – som tillhörde någon halvkristen sekt – tog sig an familjen, och genom att undervisa småpojkar i grammatik bidrog ynglingen till familjens försörjning. Han var begåvad och brukade gå och lyssna på en av tidens mera välkända filosofer, Ammonios Sakkas. Så småningom började folk vända sig till honom själv för att höra hans mening i filosofiska och teologiska frågor, och så blev han själv lärare – en kristen lärare i antik stil: en person som folk söker upp för att höra honom utreda teologiska och filosofiska frågor. Han levde ett strängt asketiskt liv och tog det som står

i Matteus nittonde kapitel på största allvar: “Om du vill bli fullkomlig, så gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga; då får du en skatt i himlen.” (Dessvärre tillämpade han också bokstavligt orden i samma kapitel om dem som själva har gjort sig könlösa – kastrerat sig – för himmelrikets skull. Det ångrade han senare i livet.) Vi tar nog inte så fel om vi ser pappans martyrdöd som en av de viktiga erfarenheter som bidrog till att forma hans personlighet. Han präglas av fasthet och inre glöd.

När kejsar Caracalla år 215 genom sina trupper i Alexandria anställde ett förfärligt blodbad på oliktänkande, inte minst filosofer och lärare, lämnade Origenes hemstaden och begav sig till Palestina. En sak är att stå fast när martyriet är oundvikligt, en annan är att i onödan utsätta sig för risker. Han slog sig ner i kuststaden Caesarea. Biskopen där och biskopen i jerusalem fick upp ögonen för den lärde och intellektuellt klarsynte invandraren, som vid det här laget var ungefär 30 år. De bad honom predika. Efter två år kallades han hem till Alexandria av biskopen Demetrios, som bad honom ta över ledarskapet för katekumenskolan. (På den här tiden var vuxendop mycket vanliga, och normalt förbereddes man i flera år för dopet. En dopkandidat – katekumen – fick långvarig undervisning.) Ganska snart överlät han dock den elementära undervisningen åt en medhjälpare och koncentrerade sig på andra kategorier: människor som hade grundläggande kunskaper i filosofi och framför allt bibeltolkning.

Det hände i fornkyrkan att folk blev präster mot sin vilja. Detta drabbade Origenes år 230 när han var ute på resa. Han skulle till Grekland och tog vägen över Palestina, och då tvingade hans biskopliga vänner där honom att acceptera vigning till presbyter. Delvis var det för att ge honom auktoritet gentemot biskopen i Alexandria, som inte var alldeles nöjd med hans aktiviteter. Men det gick inte alls som det var tänkt: Demetrios tog så illa vid sig av att en främmande biskop vigt ledaren för hans katekumenskola till presbyter, att han avsatte Origenes från hans befattning, förklarade hans vigning för ogiltig, fördrev honom från Alexandria och t.o.m. exkommunicerade honom. Demetrios hade en stark ställning, men en del biskopar instämde inte i hans dom över Origenes. Så kom det sig att Origenes var välkommen tillbaka till Caesarea. Där stannade han nästan livet ut. Han grundade en skola lik den i Alexandria, bedrev teologisk-filosofisk undervisning på hög nivå och byggde upp ett stort bibliotek. (I samma stad levde alltså senare biskopen Eusebios, och när Eusebios skrev sin kyrkohistoria kunde han förbereda sig bland annat genom att gå och bläddra i Origenes egna böcker, i det bibliotek som Origenes hade byggt upp där – vid sidan av biblioteken i Jerusalem och Alexandria antikens viktigaste kristna bibliotek.)

En mycket allvarlig förföljelse drabbade den kristna kyrkan på 250-talet under kejsar Decius. Origenes fördes bort (förmodligen till Tyros), fängslades och blev gruvligt torterad. Han dog i sviterna av tortyren 70 år gammal år 253/254. Cirkeln sluter sig: pojken som i tonåren varit med om att hans pappa blev martyr dog själv i sviterna av tortyr som drabbade honom därför att han var kristen.

Origenes och eftervärlden

Redan under sin livstid var Origenes vida berömd som kristen tänkare, bland både kristna och ickekristna. Han tillhörde samtidens största andliga och intellektuella personligheter, och han var som författare produktivare än någon annan kristen författare i senantiken. Den lista som Eusebios gjort upp över hans skrifter, med hjälp av biblioteket i Caesarea, skall ha omfattat 2000 titlar. Hieronymus ger i ett brev omkr. år 400 en lista som uttryckligen är ofullständig; den omfattar 800. Det allra mesta är predikningar och bibelkommentarer. Mycket av hans produktion har dock gått förlorat eller finns bara bevarat i inte alldeles trogen översättning.

Få om ens någon har utövat så stort inflytande på den kristna kyrkan och den kristna teologin i äldre tid som Origenes. Som exempel kan nämnas att ingen fornkristen bibelutläggare har spelat en så stor roll för att forma bibeltolkningen i den fortsatta historien som han. Samtidigt var han häftigt omstridd, delvis redan under sin livstid. Han anklagades för irrlära, och i omgångar kom hans teologi att debatteras. Femte ekumeniska konciliet (Konstantinopel II) förkastade 553 vissa inslag i hans teologi som heretiska. Eller rättare sagt: konciliet sade att det var kristet oacceptabelt att betrakta vissa ting så som han hade gjort. Av det drabbades vissa samtida kristna, och Origenes fick dåligt läromässigt rykte. Det är egentligen först i vår tid som han har börjat rehabiliteras.

Den katolska kyrkan läser numera ur hans skrifter i tidegärden, de dagliga bönegudstiänsterna. De författare som skall få finnas företrädda i tidegärdens läsningar skall ha dött i kyrkans tro. Det måste alltså vara den katolska kyrkans mening att Origenes dog i kyrkans tro – må vara att han hävdade vissa uppfattningar som kyrkan med tiden kom att betrakta som misstänkta. Det gällde vissa inslag i hans teologi som hade att göra med hans antropologi och världsuppfattning: läran om själens preexistens, vissa drag i hans sätt att se på inkarnationen, en cyklisk världsuppfattning, den tanke på apokatastasis pantön (alltings återställelse) som han formulerade, med mera.

I det följande skall bara två drag hos Origenes lyftas fram: hans försök att besvara vissa för den kristna tron väsentliga grundfrågor och hans bibelutläggning. Origenes profil som andlig person hör också – vid sidan av mycket annat – till de drag som skulle vara värda att dröja vid. Beträffande spiritualiteten får det här dock räcka att nämna att han spelade en avgörande roll för tillväxten av det innerliga slag av jesusfromhet som Ambrosius kom att bli en så tydlig företrädare för och som Bernhard av Clairvaux gav de kanske mest typiska uttrycken i västerlandet. Den östkyrkliga jesusbönen är svårligen tänkbar utan Origenes, och genom det utdrag ur hans skrifter som gjordes på slutet av 300-talet och så småningom, utvidgat, blev Filokalia har han format en betydande del av kristet fromhetsliv genom tiderna.

Den spekulativa teologin

Det som är mest bekant när det gäller Origenes är förmodligen vissa av hans mera spekulativa tankegångar, hans försök att med hjälp av den filosofiska skolning han hade fått ge en framställning av trons innebörd. Varje försök att översätta trosmysteriet i bibeln, liturgin och kyrkans andliga tradition till ett mera teoretiskt språk och till ett sammanhängande lärosystem för med sig vissa risker. Origenes brukar beskyllas för att ha gjort en tämligen radikal omtolkning av kristendomen, färgad av hans nyplatonska filosofiska skolning.

Det filosofiska och religiösa tänkande som det här är fråga om utgår från Platons åtskillnad eller motsättning mellan ide och konkret verklighet, mellan idévärld och sinnevärld, ande och materia. Man tänker sig att Gud, den Allrahögste, den Ende, är det högsta och mest icke-världsliga som finns i tillvaron, och att hela den andliga världen framgått ur Gud i en evigt pågående emanationsprocess. Genom ett fall i andevärlden har människosjälen avsöndrats och förenats med materien. Världsskeendet syftar till att de tänkande väsendena genom inre fostran och rening skall befrias från materien och stiga upp till Gud. Målet är alltså återförening med Gud, den Ende, och denna återförening innebär att man återfår verklig “likhet med Gud” (homoiösis theö) genom att bli förandligad; på sätt och vis förverkligas detta redan i extasen.

På ett likartat sätt tänkte redan Origenes äldre föregångare i Alexandria, Clemens – han som ofta kallas den förste kristne teologen. Och alldeles självklart kom dessa tankegångar att påverka sättet att framställa och underbygga den kristna trons innehåll. Rätt tidigt (förmodligen 220/230) skrev Origenes en stor skrift, Per’ archön (Om huvudlärorna), i vilken han försökte besvara vissa huvudfrågor som gäller trons innehåll, utan att fördenskull utforma en alldeles sammanhängande troslära. Han börjar den skriften med att säga att den kristna tron helt och hållet bygger på Kristi ord, Gamla och Nya testamentet, och den apostoliska och kyrkliga tradition som sammanfattar och sammanfaller med bibelns innehåll. Men vissa problem lämnas öppna i de heliga skrifterna och bekännelsetraditionen; dem måste man reflektera över, och det motiverar den här skriften. Frågeställningarna är i hög grad präglade av det som den intellektuella samtiden på bred front reflekterade över: vad som finns bortom den sinnliga världen, det andliga, människans förhållande till det andliga eller det högsta och vägen dit.

– Andlighet- – med en viss biton av “immaterialitet” – är grundtonen i Origenes framställning, och bidrag till hans sätt att besvara knepiga frågor har lämnats av omgivningens filosofiska tänkande: frågor som hur det kommer sig att just människan finns, vari änglarnas särart består, vad Guds Ords människoblivande innebar i ljuset av spänningen ande/materia i människan osv. Emellertid inte bara av nyplatonismen; Origenes hämtar tankar från olika håll och visar självständighet.

Ibland brukar det heta att den här framställningen av den kristna tron helt och hållet bygger på platonismens eller nyplatonismens grund. Och att Origenes i grund skulle ha varit mer filosof än kristen teologoch bibelutläggare. Senare tids forskning tycks dock entydigt gå i en annan riktning. Kanske kan man formulera det så: Vissa tankar av filosofisk och livsåskådningsmässig natur är självklara för Origenes och hans omgivning, precis som vissa idéer har gått in i själva grundvalen för vår kultur och vår samtids mentalitet. (Freuds tal om det undermedvetna, för att bara nämna ett exempel.) Till senantikens axiom hörde att det andliga är mera verkligt än det materiella, överordnat det materiella och till sist det nödvändigaste att sträcka sig mot, lyftas till. Särskilt långt drevs den tanken i vissa religiöst präglade filosofskolor som t.ex. de nyplatonska, och påverkan därifrån är ibland tydlig hos Origenes. Men det finns inget skäl att inte ta hans deklarerade synsätt på allvar: han utgår från bibeln och kyrkans trostradition som själva fundamentet för kristendomen. Vad han gör kan betecknas som ett slags förmedlingsförsök. Och ett av de säkra kännetecknen på en stor teolog brukar vara att han/hon förmår fånga upp tidens tankar och stämningar och konfrontera den kristna tron med dem. Origenes produktion domineras av bibelkommentarer och predikningar. Hans bibelutläggning blev inflytelserik i eftervärlden. En sådan bibelutläggare som Augustinus har grundstrukturen för sin bibeltolkning från Origenes.

Bibeltolkningen

Förmodligen är det rättvist att säga att de kristna av i dag inte riktigt vet vad de skall ta sig till med Gamla testamentet. Nya testamentet är naturligtvis oumbärligt, men vad skall man egentligen med Gamla testamentet till? Och hur kan man närma sig denna myllrande blandning av historieskrivning (ibland om de förfärligaste ogärningar), epos, lagar, poesi och profetia? En litet vilsen debatt förs då och då om det gamla förbundets heliga skrifter.

Origenes levde i en annan tid, närmare kristendomens ursprung och närmare den tid när det ännu inte hade funnits något Nya testamentet. “Skriften” eller “skrifterna” var för de första kristna helt enkelt Gamla testamentet. De nytestamentliga skrifterna tillkom efterhand och vann först så småningom, vid sidan av den levande traditionen om och från Jesus, samma tilltro såsom heliga skrifter som “skrifterna”, Gamla testamentet. På Origenes tid är den processen i stort sett slutförd, men det är frapperande vilken framträdande ställning Gamla testamentet har, i hans dagliga predikan, i hans bibelkommentarer och över huvud i tidens kyrkliga liv.

Hur skall bibeln – och inte minst då Gamla testamentet – tolkas? Frågan var inte alls ny i det Alexandria där Origenes levde. Den hade ställts och besvarats redan av en judisk tänkare på jesu tid, Filon. Filons svar låg i den s.k. allegoriska bibeltolkningen: Visserligen skall man ta den bokstavliga innebörden i det som står i bibeln på allvar (när det inte är uppenbart att texterna inte tål att tolkas bokstavligt). Men ännu viktigare är att tränga under texternas skal till den andliga kärnan – liksom människan inte kan nå sitt mål om hon inte överskrider den fattbara världen och når fram till andlighet och till det andliga över allt andligt, Gud. Gud har i de heliga skrifterna lagt ner en “annan”, andlig betydelse som är den väsentligaste dimensionen i bibeln. De yttre ting och händelser som bibelns texter handlar om hänvisar till en inre och fördold, andlig verklighet, som bibelutläggaren skall avlocka texterna.

Origenes tänker i samma banor. Att han kan tillämpa detta synsätt som kristen teolog beror säkert inte minst på att aposteln Paulus i Galaterbrevets fjärde kapitel har sanktionerat själva denna attityd inför Gamla testamentet. För att få fram vissa ting i sin diskussion med galaterna (som frestas att anse att den gammaltestamentliga lagen är bindande även för icke-judiska kristna) återberättar Paulus fritt historien om Abrahams två söner i Första Mosebok: den ene sonen som han fick med en slavinna (Hagar) och den andre som han fick med en fri kvinna, sin fru (Sara). Och så kommenterar Paulus: ”Häri ligger en djupare innebörd” (hatina estin allegoroumena). Fornkyrkans bibelutläggare tog denna princip på djupaste allvar: det gamla testamentet är, eftersom det är inspirerat av Gud, bärare av en “djupare innebörd”, en fördold mening under bokstaven, en andlig mening. Origenes bidrog i viss mån till systematisering av den tanken. De heliga skrifterna är sådana som Gud avsett att de skulle vara, och därför är ingenting i bibeln meningslöst. Men meningen finns på olika plan och kan i princip finnas på flera plan samtidigt.

Själva uppenbarelsen, som de kristna lever av, utgörs av de skeenden i vilka Gud själv har talat och handlat i historien: han har styrt historien på bestämda sätt, utvalt och väglett ett folk, talat genom utvalda människors röster. Sin höjdpunkt fick denna uppenbarelsehistoria i och genom Jesus Kristus, han som på ett alldeles unikt och absolut sätt är Guds “Ord”. Hebreerbrevets författare skriver: “Många gånger och på många sätt talade Gud i forna tider till våra fäder genom profeterna, men nu vid denna tidens slut har han talat till oss genom sin son” (Heb 1:1-2). Guds tilltal, hans uppenbarelse och självmeddelelse, är en process, vars höjdpunkt och sammanfattning är Jesus Kristus själv, hans ord och handlingar, hans död och uppståndelse.

Genom detta har Gud gjort sig känd för människorna och erbjudit mänskligheten möjligheten att återvända till gemenskap med honom. Men uppenbarelsen måste förmedlas. Det sker genom det folk som han har utvalt och gjort till sin egendom, för att det skall vittna om honom och ge människorna del av hans liv – Israel/kyrkan. Men det sker också i skriven form: genom bibelns heliga skrifter, Gamla och Nya testamentet, som därmed också kan ses som ett slags “sakrament”, medel för frälsningen och för inlemmandet i frälsningens historia.

I så fall är bibeln – bibeln som helhet – inte i första hand en lärobok utan ett slags fönster: ett fönster mot Gud själv, eller ett prisma där ljuset från allt vad han gjort bryter sig “på många sätt”, färgrikt och skiftande, för att locka alla sidor av människorna till gemenskap med honom. Och därför är bibelns texter mera hemlighetsfulla och innehållsrika än man kanske först tänker på: de hänvisar alla till ett och detsamma, räddningens hemlighet. Därför är det både legitimt och viktigt att inte göra dem till torr bokstav utan till en levande andlig verklighet som man umgås med, tränger in i, smakar, närs av. Skall det kunna ske – så tänkte Origenes, och de flesta lärare i fornkyrkan med honom – måste man närma sig bibeln med ett sinne för andlig förståelse av det som står i texterna.

Origenes är alltså inte fixerad vid frågan vad författarna till texterna menat med det som de skrev – den fråga som allra mest har sysselsatt moderna bibelforskare. Origenes har en hermeneutik (tolkningslära) som inte låser texterna vid författarnas avsikter bakom texterna utan vill låta texterna leva som heliga, livgivande, mårigfasetterade, inspirerade och inspirerande texter i kyrkans livssammanhang. Eftersom frälsningen är en enda, den som skänkts genom Jesus Kristus, måste i grund och botten alla texter på ett eller annat sätt handla om eller hänvisa till den frälsningen. Bibelutläggarens uppgift är att lyfta fram detta, och Origenes gör det frikostigt och associationsrikt.

Gamla och Nya testamentet

I synnerhet efter upplysningstiden har man ofta avfärdat detta “allegoriska” sätt att tolka bibeln. Kanske kan man ibland tycka att utläggningarna blir mer fantasifulla än givande och vägledande. Men själva grundsynen är säkert ouppgivlig för kyrkan, och har man den grundsynen är Gamla testamentet lika viktigt som Nya testamentet. Mycket riktigt präglas kyrkans sätt att använda bibeln i gudstjänsten – och har alltid präglats – av den här tanken: en bibel utan Gamla testamentet blir för begränsad, utan Gamla testamentet får den kristna tron ingen riktig historia eller historisk horisont, utan Gamla testamentet framträder inte tillräckligt tydligt de mönster efter vilka Gud handlar med människor. Men Gamla testamentet måste ses i sitt samband, inte bara med vad som hände före och i gammaltestamentlig tid, utan i sitt samband med hur Gud vände sig till världen och talade till den genom sin Son, den slutliga form av uppenbarelsen som Nya testamentet utgör direkt vittne om.

Även bibelutläggningen har med pojken Origenes att göra. Eusebios skriver: “Han hade redan – det gäller vid tiden för pappans martyrdöd – grundlig kunskap i tron genom att han ända sedan barndomen hade övat sig i de heliga skrifterna. Han hade ägnat stor möda åt att tränga in i dem. Och detta inte i vanlig omfattning. Ty hans far, som inte nöjde sig med att låta honom gå igenom den vanliga studiegången, hade inte betraktat inträngandet i skrifterna som något man kunde ha eller mista. Ännu mer än han månade om att sonen skulle ägna sig åt de grekiska vetenskaperna var han angelägen att driva sonen till att studera de heliga skrifterna, och han krävde att han varje dag skulle läsa vissa avsnitt i dem och återge dem. Och barnet tyckte inte illa om detta utan arbetade tvärtom med detta med överdriven iver. Han gav sig inte ens till tåls med att förstå de heliga skrifternas enkla och uppenbara betydelse, utan redan då sökte han något mer och ville komma fram till en djupare förståelse. Han bragte till och med sin far ur fattningen genom att fråga honom vad det var för en plan som fanns i den gudomligt inspirerade skriften.” Brådmogen, måste man väl säga. Och det vilar kanske något av legendens skimmer över Eusebios skildring. Men kärnan av sanning i det här är nog ofrånkomlig. En sådan glöd i bibeltolkningen och en sådan närkontakt med skrifterna och förtrogenhet med dem söker sin like. Det är inte mer än rimligt att tänka sig att det bygger på ett intensivt umgänge med bibeln som började mycket tidigt.