Pacem in terris – vägledande för kyrkans fredsarbete än i dag

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av CHARLES CÂMARA

Människor, såväl enskilda som grupper och hela länder, behöver fred för att kunna må bra och utvecklas. Ett samhälle där allas rättigheter respekteras skapar förutsättningar för samtliga att kunna bli vad Gud kallat dem till. Om detta skrev den numera helgonförklarade påven Johannes XXIII i sin sista encyklika Pacem in terris (Fred på jorden) som utgavs för 60 år sedan den 11 april 1963. De tankar om fred och mänskliga rättigheter som påven då tog upp är lika relevanta nu, i en tid som i högsta grad kännetecknas av brist på fred. Det finns skäl att återvända till encyklikan och se på hur den använts i den katolska kyrkan och världen.

På över fyrtio platser runtom i världen i dag pågår väpnade konflikter och krig samt regelbundna kränkningar av mänskliga rättigheter, exempelvis i Jemen, Myanmar, Ecuador, Kongo och nu senast genom Rysslands anfallskrig mot Ukraina. Kapprustning pågår och världen har fått fler kärnvapenmakter. I många av dessa konflikter är Heliga stolen involverad för att finna fredliga lösningar. Det starka engagemanget i fredsfrågor i katolska institutioner och bland enskilda troende har sitt ursprung bland annat just i Pacem in terris. Den banade väg för ett starkt engagemang från den katolska kyrkan och trosbaserade organisationer i främjandet av mänskliga rättigheter, fredsbyggande och fredliga lösningar i konflikter och krig.

Encyklikan har undertiteln om att åstadkomma universell fred i sanning, rättvisa, kärlek och frihet. Ett viktigt ord i undertiteln är ”universell”. Fred, som det var brist på vid mitten av förra seklet, är någonting vi bara kan åstadkomma tillsammans. Därför vände sig påven för första gången till ”alla människor av god vilja”, för att förmå politiska makthavare och varje människa att göra sitt yttersta för att aktivt sträva efter fred på internationell nivå och i det egna lokalsamhället i stället för att rusta för krig.

Andra Vatikankonciliets anda

I början av 1963 hade påven Johannes fått diagnosen långt framskriden cancer. Trots mycket plågsam värk, lyckades han skriva färdigt rundskrivelsen, som blev klar bara två månader innan han dog. Samtidigt pågick Andra Vatikankonciliet som han hade tagit initiativ till. Bland de många frågor som de församlade konciliefäderna diskuterade, fanns den viktiga frågan om fredlig samlevnad i världen. Genom sin rundskrivelse ville påven ge vägledning om vad fred på jorden innebär och hur olika aktörer – särskilt de som bär ansvar för att stifta lagar och fördela nationella resurser – bör agera. Grundtanken i encyklikan var att det krävs nya nationella och internationella lagar som respekterar mänskliga rättigheter. Männi­skans gudagivna värdighet får under inga omständigheter kränkas – i stället bör allt göras för att denna ska skyddas och främjas. Det var också i och med Andra Vatikankonciliet som kyrkan som institution för första gången tydligt tog ställning för allmänna mänskliga rättigheter och friheter, särskilt i dokumentet Gaudium et spes (Glädje och hopp) från 1965.

Mottagandet av Pacem in terris var positivt över stora delar världen. Texten sågs som rättfram och optimistisk. Den undvek diplomatins snåriga språk och formulerade sig i djupt mänskliga termer. Påven tog ställning för de utsatta och fattiga mot dominerande ekonomiska och politiska krafter som inkräktade på de fattigas integritet. Förenta nationerna, som 1948 hade utgivit Den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, välkomnade Pacem in terris som en kristen uppbackning av deklarationens grundtanke, att mänskliga rättigheter gäller för alla människor över hela världen. Den välkomnades också av de många stater i Afrika, Asien och på andra håll som hade befriats, eller var på väg att befrias, från kolonialmakterna.

Upplägg och innehåll

Pacem in terris är relativt kort och för inte särskilt många resonemang. Snarare beskriver den utifrån en humanistisk kristen grundsyn hur man kan främja en fredligare värld. Texten är upplagd i fem avsnitt och tar upp tre breda teman, nämligen om mellanmänskliga relationer, relationer mellan människa och stat, och mellanstatliga relationer.

Det första avsnittet tar upp förhållandet mellan människor som individer med universella, absoluta och okränkbara rättigheter. Dessa rättigheter är inte givna av människan utan har sitt upphov i Gud. De är naturrättsliga lagar, konstaterar påven. Människan har rätt att leva, rätt till kroppslig integritet och rätt till sådant som är nödvändigt inte bara för överlevnad utan för en värdig utveckling av livet. Dit hör bland annat mat, kläder, sjukvård, vila och att kunna ta del av nödvändiga samhälleliga tjänster. Encyklikan fastställer att människan är utrustad med intelligens och fri vilja, och att hon har rätt att tillbe Gud privat och offentligt. Som social varelse har hon rätt att mötas och bilda föreningar. Hon har också rätt att äga privat egendom. Med rättigheter kommer även skyldigheter som människan bör leva upp till. Slutligen lyfter encyklikan fram kvinnans rätt att delta i det offentliga livet utan sociala eller juridiska restriktioner.

Det andra avsnittet behandlar förhållandet mellan människa och stat, och uppehåller sig vid regeringarnas kollektiva ansvar och uppdrag. Efter att ha uttryckt att varje människa har en moralisk plikt att bidra till det gemensamma goda, framhåller encyklikan regeringarnas roll som avgörande för att skydda mänskliga rättigheter, och vägleda samhällets strävan efter det gemensamma goda. Påven är noga med att påpeka att en regering inte enbart är en sekulär institution ansvarig inför sina medborgare utan också har en sakral dimension, vilket innebär att regeringar också är ansvariga inför Gud som alltings garant. Dess auktoritet är framför allt en moralisk kraft, vilken härrör från Gud. Vidare menar han att uppnåendet av det gemensamma goda är den offentliga myndighetens främsta syfte. För att uppnå detta behöver staten vägledning med tydliga riktlinjer om hur den bör agera gentemot sina medborgare, mot andra stater och inom sin egen förvaltning. Därför bör varje stat ha en konstitution som står i enlighet med internationell lag och FN-deklarationen. Rättvisa måste alltid vara den vägledande principen i statens förvaltning och regeringarnas utövande av sitt uppdrag.

I encyklikans tredje avsnitt fastställs behovet av jämlikhet mellan nationer. Varje stats eller nations konstitution bör innehålla stadgar om mänskliga rättigheter. Dock menar Johannes XXIII att det inte enbart är enskilda personer och grupper som ska åtnjuta rättigheter, utan också att varje stat har rätt till sin existens och integritet, samt att stater ska respektera varandras rättigheter, reglerade genom internationell lag och fördrag. Varje stat har rätt till existens och till tillgång till medel för självutveckling – ett viktigt påpekande av påven mot bakgrund av hur de forna kolonialmakterna hade börjat plundra nyblivna stater, särskilt i Afrika, på deras naturresurser. Ömsesidiga band mellan stater måste styras av den okränkbara principen att alla stater till sin natur är lika i värde, konstaterar rundskrivelsen. Förbindelser mellan stater måste regleras av rättvise- och frihetsprincipen. Välfungerande cirkulation av varor, kapital och arbetskraft är särskilt viktigt för fattiga staters utveckling, något som påven Johannes lyfte fram redan i encyklikan Mater et magistra (Moder och lärare) från 1961. Vidare tar Pacem in terris upp frågan om flyktingar inom ett land och över nationella gränser. Påven betonar att stater bör vara öppna för att ta emot flyktingar och respektera deras rättigheter. Likaså bör minoritetsgrupper ges nödvändigt skydd. Det rör särskilt etniska minoriteter och ursprungsfolk, vars rättigheter då ännu inte hade fastställts av FN. Att Pacem in terris underströk detta redan i början på 1960-talet spelade roll för att FN senare skulle få de flesta av världens stater att ratificera deklarationer om flyktingar, minoriteter och ursprungsfolk, vilket skedde 1992 och 2007. Slutligen tar encyklikan upp den eskalerande militära kapprustningen mellan öst och väst och kräver att kärnvapen förbjuds. Johannes, som hade verkat som påvligt sändebud i Bulgarien och nuntie i Frankrike under 1940-talet, hade erfarit att våld inte löser några konflikter. Fred och säkerhet bygger på förtroende och tillit mellan staterna, inte på hur mycket vapen ett land har.

I Pacem in terris fjärde avsnitt lyfts det fram att det är nödvändigt med fördjupat samarbete mellan nationer. Påven konstaterar att ingen stat kan driva sina egna intressen isolerat, utan en stats framsteg, säkerhet och fred är kopplade till alla andra länders likartade intressen. Därför bör det skapas internationella forum för att föra samtal och därigenom bygga ömsesidig tillit. Encyklikan uppmanar till stöd för att FN och andra multilaterala institutioner ska kunna vara sådana forum, så att konflikter kan lösas genom diplomatiska förhandlingar i stället för med vapen, militära hot eller krig. Här kan man undra, med Rysslands anfallskrig mot Ukraina och andra pågående väpnade konflikter i världen, hur mycket FN och andra forum kunnat vara en hjälp för att finna lösningar genom diplomati. Man kan nog konstatera att det är en bit kvar innan varje stats integritet faktiskt respekteras och skyddas genom gemensamma överenskommelser som söker det gemensamma goda, framför allt för internationell fredlig samlevnad.

Encyklikans femte och sista avsnitt utgörs av påvens pastorala uppmaning till katoliker att aktivt delta i världen för att i samarbete med alla andra åstadkomma social och politisk förbättring. Det här var en tid då det ansågs att katolska kyrkan inte skulle samarbeta med andra religiösa gemenskaper. Men påven Johannes menade att hållbara förbättringar i världen, framför allt i fredsfrågan, bäst kan åstadkommas i samarbete med andra kristna samfund och andra religioner samt med civilsamhällets organisationer. Denna uppmaning fick stor verkan för katolska kyrkans syn på ekumenik, interreligiösa dialoger och dialoger med sekulära ideologier. Allt detta reflekterades i Andra Vatikankonciliets dokument, särskilt i Gaudium et spes. Pacem in terris avslutas med påvens uppmaning till alla att upprätthålla fredens fyra pelare – sanning, rättvisa, kärlek och frihet – som behöver konkretiseras av enskilda personer, stater och samhälleliga institutioner.

Många av de förslag och uppmaningar som påven Johannes presenterade i sin encyklika för sextio år sedan kan numera tyckas vara självklarheter. Det allmänna politiska klimatet på den tiden var ansträngt och rättigheter var något som i bästa fall fanns på pappret. Pacem in terris påminner enskilda medborgare och offentliga makthavare om att social välfärd, politisk stabilitet och hållbar fred bara kan åstadkommas om de goda avsikterna omsätts i praktiska handlingar genom gemensamma ansträngningar. Visserligen togs en del initiativ för att konkretisera dessa ideal. Men nationella och internationella politiska och ekonomiska krafter söker inte alltid det gemensamma goda. Idealen i Pacem in terris är, hur självklara de än verkar, fortfarande långt ifrån verklighet.

Kärnvapen och kalla kriget

Liksom världen i dag var världen i mitten av det förra århundradet mycket orolig. Många händelser och processer ägde rum som utmanade etablerade sanningar och maktstrukturer inom länder och mellan länder. Trots att två förödande världskrig hade utkämpats och flera folkmord och massakrer hade ägt rum, bland annat i Stalins Sovjetunionen och Maos Kina med mångmiljontals döda, trodde många på 1950-talet att världen hade lärt sig vad etniska och nationella osämjor kan leda till. Kunde världen nu börja en ny fredligare fas i mänsklighetens utveckling?

Tyvärr inte, bedömde Johannes, som i stället noterade att världen på nytt befann sig på randen till ett nytt världskrig. Denna gång mellan Sovjetunionen och USA i samband med Kubakrisen 1962. Denna kris hade ett helt annat allvar, eftersom båda länderna förfogade över kärnvapen. Än värre: innehav av kärnvapen hade dessutom under åren spridit sig till flera andra länder. När Kubakrisen avtog (och Heliga stolen spelade en betydande roll genom att medla mellan presidenterna Chrusjtjov och Kennedy) betonade påven att en sådan kris inte får upprepas. För mänsklighetens bästa behövde världens politiska ledarskap snarast agera för att utveckla gemensamma förhållningssätt. Pacem in terris ger vägledning i hur sådana och liknande kriser bör förebyggas.

En annan fråga som bidrog till encyklikans tillkomst, och som den implicit behandlar, var det påbörjade kalla kriget, med dess uppdelning av världen i öst och väst. Kommunismen hade visat sig ha ytterst lite respekt för mänskliga rättigheter och för den enskildes integritet. Men inte heller kapitalismen hade särskilt mycket till övers för arbetarnas rättigheter och arbetsvillkor. I ett slag bemöter Pacem in terris båda dessa politiska systems avarter genom att identifiera de rättigheter (och skyldigheter) som varje människa har, oavsett vilket politiskt system som råder i landet. Utifrån den katolska socialläran understryker encyklikan att den enskilda människan, oavsett bakgrund, identitet eller nationalitet, har en gudagiven värdighet som varje stat och samhälle måste se till att den respekteras.

Kyrkan tar ställning

För den katolska kyrkan som i och med Andra Vatikankonciliet befann sig mitt i en diskussion om hur hon skulle förhålla sig till omvärlden, blev Pacem in terris avgörande genom att slå fast att arbetet med att främja mänskliga rättigheter är ett centralt uppdrag för kyrkan. Det ledde till att många enskilda ordensmedlemmar, hela ordnar och kyrkans många institutioner, särskilt i stift och församlingar, mer hängivet och organiserat tog sig an att arbeta för fred, försoning och nedrustning, både lokalt och internationellt. Exempel på sådana initiativ var de många latinamerikanska, afrikanska och asiatiska katolska kyrkornas motstånd mot respektive lands diktaturer som regelbundet bröt mot grundläggande mänskliga rättigheter under 1960-talet och framåt. Ett annat exempel är att Pacem in terris gav ytterligare skjuts framåt för den amerikanska medborgarrättsrörelsen under ledning av pastorn Dr. Martin Luther King jr. I Sydafrika kunde ledande kristna gestalter som den anglikanske ärkebiskopen Desmond Tutu och den katolske ärkebiskopen Denis Hurley, inspirerade av Pacem in terris anti-rasistiska hållning, arbeta för att avskaffa apartheid och verka för att skapa en demokratisk, rättsbaserad stat, vilket blev en verklighet 1994. Också biskopskonferensen i USA tog starkt intryck av Pacem in terris när den formulerade sitt pastorala brev Ekonomisk rättvisa för alla 1986, där biskoparna underströk den mänskliga värdighetens sociala förankring i samhället. Encyklikans påverkan på enskilda syns i den amerikanske jesuitpatern Daniel Berrigan som var medgrundare till den också i Sverige verksamma ”Plogbillsrörelsen”, vilken är en ursprungligen katolsk pacifistisk icke-våldsrörelse. I Vatikanen fick Pacem in terris betydelse, genom att tillsammans med Paulus VI:s encyklika Populorum progressio (Om folkens utveckling, 1967) leda till grundandet av Justitia et Pax-kommissionen som särskilt stödjer katolska fredsinitiativ på olika håll i världen. Heliga stolen tog initiativ till att delta i olika internationella sammanhang, exempelvis som permanent observatör i FN från 1964, för att därigenom kunna påverka freds- och försoningsprocesser på nationell och internationell nivå.

Populorum progressio gav ytterligare skjuts framåt för kyrkans fredsarbete. I denna encyklika, som tar avstamp i Pacem in terris, underströk Paulus VI kopplingen mellan fred, rättvisa och utveckling i vid bemärkelse, och myntade uttrycket ”Om du vill ha fred, arbeta för rättvisa”: världens makthavare bör se till att jordens resurser fördelas rättvist, så att alla folk och nationer kan utvecklas enligt sina behov och önskemål, och leva i fred. Paulus VI var den förste påve som talade till FN:s generalförsamling 1965, och med eftertryck deklarerade ”Aldrig mer krig! Aldrig mer krig!” som ett eko av Pacem in terris.

Relationen till jorden

När påven Johannes skrev Pacem in terris var fenomen som global uppvärmning, klimatförändring och förlust av biologisk mångfald kända men fick inte så mycket uppmärksamhet. I dag är läget helt annorlunda, mer akut både för människan och naturen. Därför formulerar påven Franciskus i vår tid en ny sorts antropologi som tar hänsyn både till människan och naturen, till exempel i encyklikan Laudato si’ (Lovad vare Du) från 2015. Franciskus grundar sin antropologi på bland annat Pacem in terris, och den bygger på respekt för rättigheter, både juridiska och etiska, vilka grundar sig på naturrätt, Bibeln och kyrkans tradition. Franciskus anser att människors beteende mot varandra har samma grund som deras beteende mot andra varelser och jorden. För att ändra på detta beteende behöver vi alla se oss själva, varandra, naturen och planeten som skapade av Gud, som en gåva för varandra. Varje överträdelse mot någon annan är att begå en synd gentemot Gud.

Även andra påvar har tagit intryck av Pacem in terris och dess artikulering av mänskliga rättigheter samt vilja att ”tyda tidens tecken” – ett uttryck som påven Johannes formulerade för att ta sig an samtida problem och frågor. Allra först påverkade Pacem in terris Andra Vatikankonciliets viktiga dokument Gaudium et spes, om hur kyrkan och de troende bör verka i världen. Inspirerad av Pacem in terris utvecklade Paulus VI i Populorum progressio (1967) och i Octogesima adveniens (1971) tankar om alla folks rätt till utveckling och nationers rätt att existera under fredliga förhållanden. Johannes Paulus II tog intryck av Pacem in terris för att vidareutveckla kyrkans syn på mänskliga rättigheter, utveckling och internationell fred i encyklikor som Centesimus annus (1981) och Sollicitudo rei socialis (1987) liksom i en mängd uttalanden, särskilt i de årliga fredsbudskapen på första januari. Likaså inspirerades Benedictus XVI av Pacem in terris tankar om rättvis fördelning av jordens resurser och om främjandet av internationella relationer på rättvisa grunder, som vidareutvecklas i hans encyklika Caritas in Veritate (2009).

Kritik mot Pacem in terris

Även om encyklikan fick ett positivt mottagande världen över har också dokumentet kritiserats för att inte vara tillräcklig skarpt i sin kritik av kommunismen, som en ateistisk ideologi med imperialistiska anspråk och stark fientlighet mot religion som livshållning. Det var förstås inte påvens avsikt att i en encyklika kritisera namngivna enskilda politiska ideologier, utan det påven ville var att framhäva vikten av att respektera människans rättigheter och fredlig samlevnad på internationell nivå oavsett vilka politiska ideologier som råder i landet. Det är också detta som ofta framhävs som den katolska sociallärans styrka, som Pacem in terris bidrog till att utveckla, att det är människans värdighet som är i centrum. Alla samhällsformer ska värna om denna värdighet, särskilt genom lagstiftning.

Trots att encyklikan innehåller klara synpunkter om mänskliga rättigheter och om internationella relationer sägs ibland att Pacem in terris inte presenterar något nytt. FN-deklarationen hade redan tagit upp mycket av detta femton år tidigare. Men FN-deklarationen fick större betydelse och gehör, särskilt hos stormakterna, eftersom Pacem in terris gav en etisk ram för både enskilda personer och stater, väl förankrad i naturrätten och internationell folkrätt

Den tyske protestantiske teologen Paul Tillich ansåg att även om avsikten med Pacem in terris var beundransvärd, var den alldeles för optimistisk och att påven Johannes hade för stor tilltro till det internationella politiska etablissemangets vilja att agera för det gemensamma goda. Annan kritik pekade också på att de olika rättigheterna som räknas upp i encyklikan kan stå i konflikt med varandra, såsom varje stats rätt till självbestämmande och till att rusta sin försvarsmakt för att uppnå nationell säkerhet, samtidigt som dessa stater deltar i främjande av internationella säkerhetsåtgärder.

Utan tvekan kom påven Johannes XXIII att gå till historien som den påve som tog initiativ till Andra Vatikankonciliet, men även som författare till Pacem in terris. Många betraktar detta dokument som kyrkans Magna Carta för de kristnas arbete med främjandet av mänskliga rättigheter, fred och försoning. Sammantaget är budskapet i Pacem in terris – lika aktuellt i dag som för sextio år sedan – att alla, oavsett tro, bör eftersträva att skapa en värld där samtligas rättigheter (och skyldigheter) respekteras och främjas, att rättvisa förutsättningar skapas för individers och folks utveckling, såsom Gud velat sedan tidens begynnelse. Och med påven Franciskus uppmaning att vi ska vara fredsivrare, kan vi lägga till vikten av att försona människan med hela skapelsen. Även om Johannes XXIII inte citerar Bergspredikans uttryck att vi alla är kallade till att vara fredsstiftare, skulle Jesu ord vara lämpliga för att artikulera det påve Johannes kanske ville åstadkomma med sin rundskrivelse, nämligen ge emfas till Jesu ord att ”Saliga är de som skapar fred, ty de kommer att kallas Guds barn” (Matt 5:9).

Litteratur

Henrik Alberius OP: ”Introduktion till Pacem in terris” i Den katolska socialläran: dokument 1891–2015. Veritas Förlag, 2019, s. 207–212.
Gerald J. Beyer: ”John XXIII and John Paul II: The Human Rights Popes” i Ethos 27 (2014) nr 2 (106) s. 50–91.
Development and Peace – Caritas Canada, ”Celebrating the 50th Anniversary of Pacem In Terris”, 2013. www.devp.org/en/legacy/celebrating-yhe-50th-anniversary-pacem-terris/
Jerry Filteau: ”Experts: ’Pacem in Terris’ had radical impact on church teaching”, 18 april 2013. www.ncronline.org/news/theology/experts-pacem-terris-had-radical-impact-church-teaching
David Hollenbach S.J.: ”Pacem in Terris and Human Rights” i Journal of Catholic Social Thought 10:1, 2013, s. 5–15.
Påven Johannes XXIII:s encyklika Pacem in terris (Fred på jorden), utgiven på Veritas Förlag. De flesta socialencyklikor sedan 1891 har översatts till svenska och finns samlade i Veritas förlags utgivning från 2019. Den finns också tillgänglig på svenska i Credo nr 4/1963.
Kenneth R. Overberg S.J.: ”Pacem in terris – insikt och hopp för dagens värld” i Signum nr 2/2013.

 

Charles Câmara är koordinator för ett internationellt utvecklingsprogram i Stockholms katolska stift.

Ur Signum nr 4/2023, s. 44–50.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av CHARLES CÂMARA

Människor, såväl enskilda som grupper och hela länder, behöver fred för att kunna må bra och utvecklas. Ett samhälle där allas rättigheter respekteras skapar förutsättningar för samtliga att kunna bli vad Gud kallat dem till. Om detta skrev den numera helgonförklarade påven Johannes XXIII i sin sista encyklika Pacem in terris (Fred på jorden) som utgavs för 60 år sedan den 11 april 1963. De tankar om fred och mänskliga rättigheter som påven då tog upp är lika relevanta nu, i en tid som i högsta grad kännetecknas av brist på fred. Det finns skäl att återvända till encyklikan och se på hur den använts i den katolska kyrkan och världen.

På över fyrtio platser runtom i världen i dag pågår väpnade konflikter och krig samt regelbundna kränkningar av mänskliga rättigheter, exempelvis i Jemen, Myanmar, Ecuador, Kongo och nu senast genom Rysslands anfallskrig mot Ukraina. Kapprustning pågår och världen har fått fler kärnvapenmakter. I många av dessa konflikter är Heliga stolen involverad för att finna fredliga lösningar. Det starka engagemanget i fredsfrågor i katolska institutioner och bland enskilda troende har sitt ursprung bland annat just i Pacem in terris. Den banade väg för ett starkt engagemang från den katolska kyrkan och trosbaserade organisationer i främjandet av mänskliga rättigheter, fredsbyggande och fredliga lösningar i konflikter och krig.

Encyklikan har undertiteln om att åstadkomma universell fred i sanning, rättvisa, kärlek och frihet. Ett viktigt ord i undertiteln är ”universell”. Fred, som det var brist på vid mitten av förra seklet, är någonting vi bara kan åstadkomma tillsammans. Därför vände sig påven för första gången till ”alla människor av god vilja”, för att förmå politiska makthavare och varje människa att göra sitt yttersta för att aktivt sträva efter fred på internationell nivå och i det egna lokalsamhället i stället för att rusta för krig.

Andra Vatikankonciliets anda

I början av 1963 hade påven Johannes fått diagnosen långt framskriden cancer. Trots mycket plågsam värk, lyckades han skriva färdigt rundskrivelsen, som blev klar bara två månader innan han dog. Samtidigt pågick Andra Vatikankonciliet som han hade tagit initiativ till. Bland de många frågor som de församlade konciliefäderna diskuterade, fanns den viktiga frågan om fredlig samlevnad i världen. Genom sin rundskrivelse ville påven ge vägledning om vad fred på jorden innebär och hur olika aktörer – särskilt de som bär ansvar för att stifta lagar och fördela nationella resurser – bör agera. Grundtanken i encyklikan var att det krävs nya nationella och internationella lagar som respekterar mänskliga rättigheter. Männi­skans gudagivna värdighet får under inga omständigheter kränkas – i stället bör allt göras för att denna ska skyddas och främjas. Det var också i och med Andra Vatikankonciliet som kyrkan som institution för första gången tydligt tog ställning för allmänna mänskliga rättigheter och friheter, särskilt i dokumentet Gaudium et spes (Glädje och hopp) från 1965.

Mottagandet av Pacem in terris var positivt över stora delar världen. Texten sågs som rättfram och optimistisk. Den undvek diplomatins snåriga språk och formulerade sig i djupt mänskliga termer. Påven tog ställning för de utsatta och fattiga mot dominerande ekonomiska och politiska krafter som inkräktade på de fattigas integritet. Förenta nationerna, som 1948 hade utgivit Den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, välkomnade Pacem in terris som en kristen uppbackning av deklarationens grundtanke, att mänskliga rättigheter gäller för alla människor över hela världen. Den välkomnades också av de många stater i Afrika, Asien och på andra håll som hade befriats, eller var på väg att befrias, från kolonialmakterna.

Upplägg och innehåll

Pacem in terris är relativt kort och för inte särskilt många resonemang. Snarare beskriver den utifrån en humanistisk kristen grundsyn hur man kan främja en fredligare värld. Texten är upplagd i fem avsnitt och tar upp tre breda teman, nämligen om mellanmänskliga relationer, relationer mellan människa och stat, och mellanstatliga relationer.

Det första avsnittet tar upp förhållandet mellan människor som individer med universella, absoluta och okränkbara rättigheter. Dessa rättigheter är inte givna av människan utan har sitt upphov i Gud. De är naturrättsliga lagar, konstaterar påven. Människan har rätt att leva, rätt till kroppslig integritet och rätt till sådant som är nödvändigt inte bara för överlevnad utan för en värdig utveckling av livet. Dit hör bland annat mat, kläder, sjukvård, vila och att kunna ta del av nödvändiga samhälleliga tjänster. Encyklikan fastställer att människan är utrustad med intelligens och fri vilja, och att hon har rätt att tillbe Gud privat och offentligt. Som social varelse har hon rätt att mötas och bilda föreningar. Hon har också rätt att äga privat egendom. Med rättigheter kommer även skyldigheter som människan bör leva upp till. Slutligen lyfter encyklikan fram kvinnans rätt att delta i det offentliga livet utan sociala eller juridiska restriktioner.

Det andra avsnittet behandlar förhållandet mellan människa och stat, och uppehåller sig vid regeringarnas kollektiva ansvar och uppdrag. Efter att ha uttryckt att varje människa har en moralisk plikt att bidra till det gemensamma goda, framhåller encyklikan regeringarnas roll som avgörande för att skydda mänskliga rättigheter, och vägleda samhällets strävan efter det gemensamma goda. Påven är noga med att påpeka att en regering inte enbart är en sekulär institution ansvarig inför sina medborgare utan också har en sakral dimension, vilket innebär att regeringar också är ansvariga inför Gud som alltings garant. Dess auktoritet är framför allt en moralisk kraft, vilken härrör från Gud. Vidare menar han att uppnåendet av det gemensamma goda är den offentliga myndighetens främsta syfte. För att uppnå detta behöver staten vägledning med tydliga riktlinjer om hur den bör agera gentemot sina medborgare, mot andra stater och inom sin egen förvaltning. Därför bör varje stat ha en konstitution som står i enlighet med internationell lag och FN-deklarationen. Rättvisa måste alltid vara den vägledande principen i statens förvaltning och regeringarnas utövande av sitt uppdrag.

I encyklikans tredje avsnitt fastställs behovet av jämlikhet mellan nationer. Varje stats eller nations konstitution bör innehålla stadgar om mänskliga rättigheter. Dock menar Johannes XXIII att det inte enbart är enskilda personer och grupper som ska åtnjuta rättigheter, utan också att varje stat har rätt till sin existens och integritet, samt att stater ska respektera varandras rättigheter, reglerade genom internationell lag och fördrag. Varje stat har rätt till existens och till tillgång till medel för självutveckling – ett viktigt påpekande av påven mot bakgrund av hur de forna kolonialmakterna hade börjat plundra nyblivna stater, särskilt i Afrika, på deras naturresurser. Ömsesidiga band mellan stater måste styras av den okränkbara principen att alla stater till sin natur är lika i värde, konstaterar rundskrivelsen. Förbindelser mellan stater måste regleras av rättvise- och frihetsprincipen. Välfungerande cirkulation av varor, kapital och arbetskraft är särskilt viktigt för fattiga staters utveckling, något som påven Johannes lyfte fram redan i encyklikan Mater et magistra (Moder och lärare) från 1961. Vidare tar Pacem in terris upp frågan om flyktingar inom ett land och över nationella gränser. Påven betonar att stater bör vara öppna för att ta emot flyktingar och respektera deras rättigheter. Likaså bör minoritetsgrupper ges nödvändigt skydd. Det rör särskilt etniska minoriteter och ursprungsfolk, vars rättigheter då ännu inte hade fastställts av FN. Att Pacem in terris underströk detta redan i början på 1960-talet spelade roll för att FN senare skulle få de flesta av världens stater att ratificera deklarationer om flyktingar, minoriteter och ursprungsfolk, vilket skedde 1992 och 2007. Slutligen tar encyklikan upp den eskalerande militära kapprustningen mellan öst och väst och kräver att kärnvapen förbjuds. Johannes, som hade verkat som påvligt sändebud i Bulgarien och nuntie i Frankrike under 1940-talet, hade erfarit att våld inte löser några konflikter. Fred och säkerhet bygger på förtroende och tillit mellan staterna, inte på hur mycket vapen ett land har.

I Pacem in terris fjärde avsnitt lyfts det fram att det är nödvändigt med fördjupat samarbete mellan nationer. Påven konstaterar att ingen stat kan driva sina egna intressen isolerat, utan en stats framsteg, säkerhet och fred är kopplade till alla andra länders likartade intressen. Därför bör det skapas internationella forum för att föra samtal och därigenom bygga ömsesidig tillit. Encyklikan uppmanar till stöd för att FN och andra multilaterala institutioner ska kunna vara sådana forum, så att konflikter kan lösas genom diplomatiska förhandlingar i stället för med vapen, militära hot eller krig. Här kan man undra, med Rysslands anfallskrig mot Ukraina och andra pågående väpnade konflikter i världen, hur mycket FN och andra forum kunnat vara en hjälp för att finna lösningar genom diplomati. Man kan nog konstatera att det är en bit kvar innan varje stats integritet faktiskt respekteras och skyddas genom gemensamma överenskommelser som söker det gemensamma goda, framför allt för internationell fredlig samlevnad.

Encyklikans femte och sista avsnitt utgörs av påvens pastorala uppmaning till katoliker att aktivt delta i världen för att i samarbete med alla andra åstadkomma social och politisk förbättring. Det här var en tid då det ansågs att katolska kyrkan inte skulle samarbeta med andra religiösa gemenskaper. Men påven Johannes menade att hållbara förbättringar i världen, framför allt i fredsfrågan, bäst kan åstadkommas i samarbete med andra kristna samfund och andra religioner samt med civilsamhällets organisationer. Denna uppmaning fick stor verkan för katolska kyrkans syn på ekumenik, interreligiösa dialoger och dialoger med sekulära ideologier. Allt detta reflekterades i Andra Vatikankonciliets dokument, särskilt i Gaudium et spes. Pacem in terris avslutas med påvens uppmaning till alla att upprätthålla fredens fyra pelare – sanning, rättvisa, kärlek och frihet – som behöver konkretiseras av enskilda personer, stater och samhälleliga institutioner.

Många av de förslag och uppmaningar som påven Johannes presenterade i sin encyklika för sextio år sedan kan numera tyckas vara självklarheter. Det allmänna politiska klimatet på den tiden var ansträngt och rättigheter var något som i bästa fall fanns på pappret. Pacem in terris påminner enskilda medborgare och offentliga makthavare om att social välfärd, politisk stabilitet och hållbar fred bara kan åstadkommas om de goda avsikterna omsätts i praktiska handlingar genom gemensamma ansträngningar. Visserligen togs en del initiativ för att konkretisera dessa ideal. Men nationella och internationella politiska och ekonomiska krafter söker inte alltid det gemensamma goda. Idealen i Pacem in terris är, hur självklara de än verkar, fortfarande långt ifrån verklighet.

Kärnvapen och kalla kriget

Liksom världen i dag var världen i mitten av det förra århundradet mycket orolig. Många händelser och processer ägde rum som utmanade etablerade sanningar och maktstrukturer inom länder och mellan länder. Trots att två förödande världskrig hade utkämpats och flera folkmord och massakrer hade ägt rum, bland annat i Stalins Sovjetunionen och Maos Kina med mångmiljontals döda, trodde många på 1950-talet att världen hade lärt sig vad etniska och nationella osämjor kan leda till. Kunde världen nu börja en ny fredligare fas i mänsklighetens utveckling?

Tyvärr inte, bedömde Johannes, som i stället noterade att världen på nytt befann sig på randen till ett nytt världskrig. Denna gång mellan Sovjetunionen och USA i samband med Kubakrisen 1962. Denna kris hade ett helt annat allvar, eftersom båda länderna förfogade över kärnvapen. Än värre: innehav av kärnvapen hade dessutom under åren spridit sig till flera andra länder. När Kubakrisen avtog (och Heliga stolen spelade en betydande roll genom att medla mellan presidenterna Chrusjtjov och Kennedy) betonade påven att en sådan kris inte får upprepas. För mänsklighetens bästa behövde världens politiska ledarskap snarast agera för att utveckla gemensamma förhållningssätt. Pacem in terris ger vägledning i hur sådana och liknande kriser bör förebyggas.

En annan fråga som bidrog till encyklikans tillkomst, och som den implicit behandlar, var det påbörjade kalla kriget, med dess uppdelning av världen i öst och väst. Kommunismen hade visat sig ha ytterst lite respekt för mänskliga rättigheter och för den enskildes integritet. Men inte heller kapitalismen hade särskilt mycket till övers för arbetarnas rättigheter och arbetsvillkor. I ett slag bemöter Pacem in terris båda dessa politiska systems avarter genom att identifiera de rättigheter (och skyldigheter) som varje människa har, oavsett vilket politiskt system som råder i landet. Utifrån den katolska socialläran understryker encyklikan att den enskilda människan, oavsett bakgrund, identitet eller nationalitet, har en gudagiven värdighet som varje stat och samhälle måste se till att den respekteras.

Kyrkan tar ställning

För den katolska kyrkan som i och med Andra Vatikankonciliet befann sig mitt i en diskussion om hur hon skulle förhålla sig till omvärlden, blev Pacem in terris avgörande genom att slå fast att arbetet med att främja mänskliga rättigheter är ett centralt uppdrag för kyrkan. Det ledde till att många enskilda ordensmedlemmar, hela ordnar och kyrkans många institutioner, särskilt i stift och församlingar, mer hängivet och organiserat tog sig an att arbeta för fred, försoning och nedrustning, både lokalt och internationellt. Exempel på sådana initiativ var de många latinamerikanska, afrikanska och asiatiska katolska kyrkornas motstånd mot respektive lands diktaturer som regelbundet bröt mot grundläggande mänskliga rättigheter under 1960-talet och framåt. Ett annat exempel är att Pacem in terris gav ytterligare skjuts framåt för den amerikanska medborgarrättsrörelsen under ledning av pastorn Dr. Martin Luther King jr. I Sydafrika kunde ledande kristna gestalter som den anglikanske ärkebiskopen Desmond Tutu och den katolske ärkebiskopen Denis Hurley, inspirerade av Pacem in terris anti-rasistiska hållning, arbeta för att avskaffa apartheid och verka för att skapa en demokratisk, rättsbaserad stat, vilket blev en verklighet 1994. Också biskopskonferensen i USA tog starkt intryck av Pacem in terris när den formulerade sitt pastorala brev Ekonomisk rättvisa för alla 1986, där biskoparna underströk den mänskliga värdighetens sociala förankring i samhället. Encyklikans påverkan på enskilda syns i den amerikanske jesuitpatern Daniel Berrigan som var medgrundare till den också i Sverige verksamma ”Plogbillsrörelsen”, vilken är en ursprungligen katolsk pacifistisk icke-våldsrörelse. I Vatikanen fick Pacem in terris betydelse, genom att tillsammans med Paulus VI:s encyklika Populorum progressio (Om folkens utveckling, 1967) leda till grundandet av Justitia et Pax-kommissionen som särskilt stödjer katolska fredsinitiativ på olika håll i världen. Heliga stolen tog initiativ till att delta i olika internationella sammanhang, exempelvis som permanent observatör i FN från 1964, för att därigenom kunna påverka freds- och försoningsprocesser på nationell och internationell nivå.

Populorum progressio gav ytterligare skjuts framåt för kyrkans fredsarbete. I denna encyklika, som tar avstamp i Pacem in terris, underströk Paulus VI kopplingen mellan fred, rättvisa och utveckling i vid bemärkelse, och myntade uttrycket ”Om du vill ha fred, arbeta för rättvisa”: världens makthavare bör se till att jordens resurser fördelas rättvist, så att alla folk och nationer kan utvecklas enligt sina behov och önskemål, och leva i fred. Paulus VI var den förste påve som talade till FN:s generalförsamling 1965, och med eftertryck deklarerade ”Aldrig mer krig! Aldrig mer krig!” som ett eko av Pacem in terris.

Relationen till jorden

När påven Johannes skrev Pacem in terris var fenomen som global uppvärmning, klimatförändring och förlust av biologisk mångfald kända men fick inte så mycket uppmärksamhet. I dag är läget helt annorlunda, mer akut både för människan och naturen. Därför formulerar påven Franciskus i vår tid en ny sorts antropologi som tar hänsyn både till människan och naturen, till exempel i encyklikan Laudato si’ (Lovad vare Du) från 2015. Franciskus grundar sin antropologi på bland annat Pacem in terris, och den bygger på respekt för rättigheter, både juridiska och etiska, vilka grundar sig på naturrätt, Bibeln och kyrkans tradition. Franciskus anser att människors beteende mot varandra har samma grund som deras beteende mot andra varelser och jorden. För att ändra på detta beteende behöver vi alla se oss själva, varandra, naturen och planeten som skapade av Gud, som en gåva för varandra. Varje överträdelse mot någon annan är att begå en synd gentemot Gud.

Även andra påvar har tagit intryck av Pacem in terris och dess artikulering av mänskliga rättigheter samt vilja att ”tyda tidens tecken” – ett uttryck som påven Johannes formulerade för att ta sig an samtida problem och frågor. Allra först påverkade Pacem in terris Andra Vatikankonciliets viktiga dokument Gaudium et spes, om hur kyrkan och de troende bör verka i världen. Inspirerad av Pacem in terris utvecklade Paulus VI i Populorum progressio (1967) och i Octogesima adveniens (1971) tankar om alla folks rätt till utveckling och nationers rätt att existera under fredliga förhållanden. Johannes Paulus II tog intryck av Pacem in terris för att vidareutveckla kyrkans syn på mänskliga rättigheter, utveckling och internationell fred i encyklikor som Centesimus annus (1981) och Sollicitudo rei socialis (1987) liksom i en mängd uttalanden, särskilt i de årliga fredsbudskapen på första januari. Likaså inspirerades Benedictus XVI av Pacem in terris tankar om rättvis fördelning av jordens resurser och om främjandet av internationella relationer på rättvisa grunder, som vidareutvecklas i hans encyklika Caritas in Veritate (2009).

Kritik mot Pacem in terris

Även om encyklikan fick ett positivt mottagande världen över har också dokumentet kritiserats för att inte vara tillräcklig skarpt i sin kritik av kommunismen, som en ateistisk ideologi med imperialistiska anspråk och stark fientlighet mot religion som livshållning. Det var förstås inte påvens avsikt att i en encyklika kritisera namngivna enskilda politiska ideologier, utan det påven ville var att framhäva vikten av att respektera människans rättigheter och fredlig samlevnad på internationell nivå oavsett vilka politiska ideologier som råder i landet. Det är också detta som ofta framhävs som den katolska sociallärans styrka, som Pacem in terris bidrog till att utveckla, att det är människans värdighet som är i centrum. Alla samhällsformer ska värna om denna värdighet, särskilt genom lagstiftning.

Trots att encyklikan innehåller klara synpunkter om mänskliga rättigheter och om internationella relationer sägs ibland att Pacem in terris inte presenterar något nytt. FN-deklarationen hade redan tagit upp mycket av detta femton år tidigare. Men FN-deklarationen fick större betydelse och gehör, särskilt hos stormakterna, eftersom Pacem in terris gav en etisk ram för både enskilda personer och stater, väl förankrad i naturrätten och internationell folkrätt

Den tyske protestantiske teologen Paul Tillich ansåg att även om avsikten med Pacem in terris var beundransvärd, var den alldeles för optimistisk och att påven Johannes hade för stor tilltro till det internationella politiska etablissemangets vilja att agera för det gemensamma goda. Annan kritik pekade också på att de olika rättigheterna som räknas upp i encyklikan kan stå i konflikt med varandra, såsom varje stats rätt till självbestämmande och till att rusta sin försvarsmakt för att uppnå nationell säkerhet, samtidigt som dessa stater deltar i främjande av internationella säkerhetsåtgärder.

Utan tvekan kom påven Johannes XXIII att gå till historien som den påve som tog initiativ till Andra Vatikankonciliet, men även som författare till Pacem in terris. Många betraktar detta dokument som kyrkans Magna Carta för de kristnas arbete med främjandet av mänskliga rättigheter, fred och försoning. Sammantaget är budskapet i Pacem in terris – lika aktuellt i dag som för sextio år sedan – att alla, oavsett tro, bör eftersträva att skapa en värld där samtligas rättigheter (och skyldigheter) respekteras och främjas, att rättvisa förutsättningar skapas för individers och folks utveckling, såsom Gud velat sedan tidens begynnelse. Och med påven Franciskus uppmaning att vi ska vara fredsivrare, kan vi lägga till vikten av att försona människan med hela skapelsen. Även om Johannes XXIII inte citerar Bergspredikans uttryck att vi alla är kallade till att vara fredsstiftare, skulle Jesu ord vara lämpliga för att artikulera det påve Johannes kanske ville åstadkomma med sin rundskrivelse, nämligen ge emfas till Jesu ord att ”Saliga är de som skapar fred, ty de kommer att kallas Guds barn” (Matt 5:9).

Litteratur

Henrik Alberius OP: ”Introduktion till Pacem in terris” i Den katolska socialläran: dokument 1891–2015. Veritas Förlag, 2019, s. 207–212.
Gerald J. Beyer: ”John XXIII and John Paul II: The Human Rights Popes” i Ethos 27 (2014) nr 2 (106) s. 50–91.
Development and Peace – Caritas Canada, ”Celebrating the 50th Anniversary of Pacem In Terris”, 2013. www.devp.org/en/legacy/celebrating-yhe-50th-anniversary-pacem-terris/
Jerry Filteau: ”Experts: ’Pacem in Terris’ had radical impact on church teaching”, 18 april 2013. www.ncronline.org/news/theology/experts-pacem-terris-had-radical-impact-church-teaching
David Hollenbach S.J.: ”Pacem in Terris and Human Rights” i Journal of Catholic Social Thought 10:1, 2013, s. 5–15.
Påven Johannes XXIII:s encyklika Pacem in terris (Fred på jorden), utgiven på Veritas Förlag. De flesta socialencyklikor sedan 1891 har översatts till svenska och finns samlade i Veritas förlags utgivning från 2019. Den finns också tillgänglig på svenska i Credo nr 4/1963.
Kenneth R. Overberg S.J.: ”Pacem in terris – insikt och hopp för dagens värld” i Signum nr 2/2013.

 

Charles Câmara är koordinator för ett internationellt utvecklingsprogram i Stockholms katolska stift.

Ur Signum nr 4/2023, s. 44–50.